Malmö högskola
FKV III
Globala Politiska Studier
HT - 2011
Fred- och konfliktvetenskap
Handledare: Malin Isaksson
Överväganden i ett anarkiskt
samhälle:
Klassisk realism, den engelska skolan, internationell
lagstiftning och resolution 1973
Considerations in an anarchic society:
Classical realism, the English school, international law
and resolution 1973
2
Sammanfattning
Sedan Muammar al-Qadhafi tog makten i Libyen har landets historia präglats av en rad våldsamma händelser, både i statens relation till andra stater, men också inom landets interna angelägenheter. I mitten av februari 2011 utbröt våldsamma demonstrationer i Libyen som möttes med våld av Qadhafis regim. Detta våldsutövande
uppmärksammades av det internationella samfundet, och ledde fram till att FN:s säkerhetsråd antog resolution 1973. Denna uppsats bygger på en juridisk metod kombinerat med en fallstudie för att förklara säkerhetsrådets antagande av resolution 1973 samt vilka faktorer som kan antas vara bidragande till att denna resolution antogs. Analysen bygger på det regelverk som fastslagits i FN-stadgan och det teoretiska ramverket utgörs av den klassiska realismens och den engelska skolans tankar. Studien har kommit fram till att det internationella samfundet har agerat utifrån sina åtaganden beskrivna i FN-stadgan, och att stater agerar utifrån att skydda sina intressen och överlevnad samt att statssamhället strävar efter att uppnå sina gemensamma mål och bevara det befintliga systemet.
Nyckelord: Klassisk realism; Den engelska skolan: FN-stadgan: Internationell fred och säkerhet; Staters egenintresse; Statssamhällets gemensamma mål
Abstract
Since Muammar al-Qadhafi seized power in Libya, the country's history has been characterized by a series of violent events, both in its relation to other states, but also in its internal affairs. In the middle of February 2011 violent demonstrations erupted in Libya which was countered with violence by Qadhafi´s regime. The international community observed the violence, which led to the adoption of resolution 1973, by the Security Council. This thesis is based on a legal method combined with a case study for the purpose of explaining the adoption of resolution 1973, and the factors which might had contributed to the adoption of the resolution. The analysis is based on the legal framework established in the UN Charter, and the thoughts of the classical realism and the English school constitutes the theoretical framework. This study has resulted in the conclusion that the international community has acted on its commitments outlined in the UN Charter, that states act pursuant to its interests and survival, and that the society of states pursue to attain their common goals and to preserve the existing system.
Keywords: Classical realism; The English school; UN Charter; International peace and security; States self-interest; Common goals of the society of states
3
Innehållsförteckning
1. Inledningskapitel 5 1.1 Inledning 5 1.2 Syfte 6 1.3 Frågeställning 7 1.4 Avgränsningar 7 1.5 Metod 8 1.5.1 Juridisk metod 8 1.5.2 Internationell överenskommelse 9 1.5.2.1 Tolkningsprinciper 9 1.5.2.2 FN-stadgan 10 1.5.2.3 Jus Cogens 10 1.5.3 Sedvanerätt 10 1.5.3.1 Resolutioner 11 1.5.4 Fallstudie 12 1.6 Material 12 1.7 Disposition 13 2. Teorikapitel 152.1 Teori inom den juridiska metoden 15
2.2 Teorier för att förstå och förklara staters agerande 15
2.2.1 Klassisk realism 15
2.2.2 Den engelska skolan 19
3. Historisk kontext 22
3.1 Libyen 22
3.1.1 Muammar al-Qadhafi 23
3.2 Krig, terrorism, attacker och sanktioner 24
4
3.4 Förhandlingar, hävda sanktioner och diplomatiska förbindelser 27
3.5 Avtal och handel 29
3.6 Mänskliga rättigheter 31
4. Libyen och det internationella samfundet 33
4.1 The day of Anger, våld och flyktingströmmar 33
4.2 Fördömanden, sanktioner och resolution 1970 35
4.3 Resolution 1973 39
5. Analys 41
5.1 FN-stadgans ändamål och syfte 41
5.1.1 Konsekvenserna av brott mot förpliktelserna i FN-stadgan 41
5.2 R2P 45
5.3 Klassisk realism och den engelska skolan 46
5.3.1 Staters agerande utifrån den klassiska realismen 46
5.3.1.1 Det anarkiska statssamhället 48
5.3.2 Staters agerande utifrån den engelska skolan 51
6. Slutdiskussion 54
6.1 Vidare forskning 55
5
1. Inledningskapitel
1.1 Inledning
Massakern som utspelade sig under sommaren 1996 i Abu Salim fängelset, där närmare 1200 fångar miste livet, har länge utgjort en anledning för Libyens oppositionella grupper att organisera fredliga demonstrationer i landet trots att sådana är förbjudna. Den 15 februari 2011 sammankallades oppositionen till ännu en fredlig demonstration. Dock arresterades de ansvariga bakom demonstrationen innan denna tagit form, vilket ledde till kraftiga demonstrationer, som möttes med våld från Qadhafis säkerhetsstyrkor. Våldsutövandet från både demonstranterna och Qadhafis säkerhetsstyrkor eskalerade och en situation, som kan liknas vid ett inbördeskrig, utbröt i Libyen (HRW 2003; HRW 2011c). Qadhafis våldsutövande ledde till att flera libyska regimtrogna bytte sida i konflikten och allierade sig med oppositionen.
Libyens representant i Förenta Nationernas (FN) säkerhetsråd var en av landets första diplomater som allierade sig med oppositionen. Denna representant, tillsammans med det internationella samfundet, bland annat Afrikanska Unionen (AU); Arab League; Europeiska Unionen (EU); Frankrike, Storbritannien och USA, fördömde händelseutvecklingen i Libyen och uppmärksammade FN:s säkerhetsråd om vilka konsekvenser det eskalerande våldsutövandet i Libyen kunde få. Dessa aktörer ansåg att situationen i Libyen var ett hot mot internationell fred och säkerhet samt att det internationella samfundet hade en skyldighet att skydda civilbefolkningen mot den våldsutövning som Qadhafis säkerhetsstyrkor använde (WB 2011; Säkerhetsrådet 2011g; AU 2011a; NATO 2011d;e). Säkerhetsrådets respons på situationen i Libyen innefattade resolution 1970, som innehöll en rad stränga sanktioner mot landet, och resolution 1973, som även omfattade en flygförbudszon över Libyens territorium (Säkerhetsrådet 2011a;b).
Antagandet av resolution 1973 är intressant eftersom denna aktualiserar hur staters individuella intressen kan påverka den internationella politiken, och därmed bidra till ett
6
tolkningsförfarande av internationell lagstiftning som syftar till att uppmärksamma händelseutvecklingen i ett speciellt land. Den internationella politiken kan antas ha inflytande över vilka konfliktsituationer som anses vara ett hot mot internationell fred och säkerhet, och därmed kräver att det internationella samfundet agerar. Vidare hänvisar tidvis den internationella politiken till moraliska principer, såsom skyddandet av civilbefolkningen i en konfliktsituation, för att legitimera militära interventioner, inkluderat vapenmakt, trots att dessa medför ett inskränkande på suveränitetsprincipen och det absoluta våldsförbudet. Det internationella samfundets främsta mål kan antas vara att skapa och upprätthålla negativ fred. Dock kan det ifrågasättas huruvida situationen i Libyen krävde en insats under ett kapitel VII mandat, och om tidsintervallet mellan resolution 1970 och 1973 var tillräckligt för att säkerhetsrådet skulle kunna uppmärksamma en förbättring av situationen i landet. Det är trots allt staterna i det anarkiska internationella samhället som är de institutioner som upprätthåller den internationella lagstiftningen och därmed påverkar dessa staters politiska agenda vilka gemensamma insatser som görs för att skapa och upprätthålla internationell fred och säkerhet.
1.2 Syfte
Syftet med denna uppsats är att belysa vilka aspekter som kan antas ha legat till grund för säkerhetsrådets antagande av resolution 1973, och därmed hur staters individuella politiska intressen påverkar staters tolkningsförfarande av internationell rätt. Vidare syftar denna uppsats till att förklara hur staters individuella intressen påverkar den internationella politiken, och därmed leder till att statssamhället väljer att agera för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Dessa syften är intressanta ur ett fred- och konfliktvetenskapsperspektiv eftersom de bidrar till att skapa en förståelse om vilken roll den internationella politiken spelar inom internationell rätt, och hur stater använder den internationella rätten för att skapa och upprätthålla negativ fred.
7
1.3 Frågeställning
Genom denna uppsats avser jag att besvara följande frågeställning; På vilka grunder antog FN:s säkerhetsråd resolution 1973, samt vilka faktorer kan antas vara bidragande till att denna resolution antogs?
För att kunna svara på denna frågeställning kommer jag att använda mig av följande operationella frågor:
Vilka förpliktelser har FN:s medlemsstater åtagit sig genom en ratificering av FN-stadgan?
Vilka blir konsekvenserna då en stat bryter mot förpliktelserna i FN-stadgan?
Vad innebär Responsibility to Protect, R2P?
Hur kan staters agerande förstås och förklaras?
1.4 Avgränsningar
I denna uppsats har jag valt att avgränsa mig till att enbart belysa den faktiska situation som ledde fram till att FN:s säkerhetsråd antog resolution 1973. Dock har grova brott mot de mänskliga rättigheterna förekommit i Libyen sedan landets självständighet, men dessa är av mindre betydelse för säkerhetsrådets antagande av resolution 1973, och därför presenteras de enbart kortfattat för att skapa en förståelse för läsaren. Dessutom behandlar jag enbart händelseutvecklingen fram till antagandet av resolution 1973 eftersom jag är intresserad av att belysa vad som ligger till grund för denna. Dock aktualiserar resolution 1970 även frågan huruvida Qadhafi och hans regim har gjort sig skyldiga till brott mot mänskligheten och en förfrågan i detta ärende har inlämnats till internationella brottmålsdomstolen, (ICC), i Haag. På grund av tidsramen för denna uppsats har jag valt att inte belysa denna aspekt. Vidare kommer jag inte att diskutera huruvida FN:s sanktioner har varit lyckosamma eller inte. Dels eftersom det är svårt att förutspå effekterna av dessa då tidsintervallet mellan resolution 1970 och resolution 1973 är väldigt kort, men också för att effekterna kan antas vara mer omfattande efter att resolution 1973 antagits.
8
I diskussionen kring vilka andra faktorer som kan ha påverkat säkerhetsrådets beslut i att anta resolution 1973 har jag valt att begränsa mig till att belysa olika staters, och organisationers, uttalade motiv och deras agerande. Jag kommer att belysa EU, AU, Arab League, USA, Frankrike, Storbritannien och Italien eftersom dessa stater och organisationer har haft olika typer av relationer med Libyen, såsom handelsavtal, överenskommelser och tidigare dispyter. Dessa typer av relationer kan antas påverka huruvida dessa aktörer är angelägna om att upprätthålla och återställa internationell fred och säkerhet eller inte. Säkerligen finns det fler aktörer som är involverade i situationen i Libyen på olika sätt, men det kan antas att ovanstående aktörer är de mest betydelsefulla och därför kommer deras agerande att ligga till grund för min analys.
1.5 Metod
För att kunna besvara min frågeställning, kommer jag att använda mig av en juridisk metod i kombination med en fallstudie. Genom att kombinera dessa två metoder kan jag skapa en förståelse för hur stater uttolkar den internationella lagstiftningen, och hur dessa uttolkningar interagerar med staters egenintressen.
1.5.1 Juridisk metod
Regelverket för staters åtaganden, genom ratificering av FN-stadgan, och FN:s säkerhetsråds mandat att anta resolutioner finns beskrivna i FN-stadgan, som utgör en del av internationell lagstiftning. Vidare kan R2P anses vara sedvanerätt eftersom denna princip är antagen genom en resolution från FN:s generalförsamling. Därför anser jag att en juridisk metod bäst kan besvara den första delen av min frågeställning på vilka grunder FN:s säkerhetsråd antog resolution 1973.
Att använda en juridisk metod innebär att identifiera tillämpliga lagregler; applicera dessa lagregler på ett juridiskt problem, med hjälp av olika tolkningsprinciper; och därefter argumentera för en lösning av det juridiska problemet (Hydén 2001:kap 2). Jag kommer alltså att identifiera tillämpliga lagregler som kan appliceras, med hjälp av
9
olika tolkningsprinciper, på mitt juridiska problem, i detta fallet på vilka grunder som resolution 1973 antogs, och därefter argumentera för denna resolutions rättsliga status. Folkrättens rättskällor regleras av art 38 i stadgan för den internationella domstolen, (ICJ), i Haag, och anses vara:
a. international conventions, whether general or particular, establishing rules expressly recognized by the contesting states; b. international custom, as evidence of a general practice accepted as law; […] d. […] judicial decisions and the teachings of the most highly qualified publicists of the various nations, as subsidiary means for the determination of rules of law. (Generalförsamlingen 1945b:art 38)
1.5.2 Internationell överenskommelse
Den internationella överenskommelse jag kommer att använda mig av kallas för traktat, och anses vara en internationell skriftlig överenskommelse mellan stater, som är underkastad internationell rätt (Generalförsamlingen 1969:art 1;2.1a,b,g). Genom att staten skriftligen undertecknat, så kallat ratificerat, en traktat innebär det att staten anses vara en part till traktaten och därmed bunden av de bestämmelser som denna omfattar. ”The legal effect of treaties is not difficult to understand if it is remembered that only parties are bound by the treaty itself” (Dixon 2007:29). Libyen, USA, Storbritannien, Italien och Frankrike har ratificerat FN-stadgan (FN 2006), och därför blir detta traktat högst relevant för min analys.
1.5.2.1 Tolkningsprinciper
Staterna har i uppgift att tolka FN-stadgan utifrån de allmänna regler, som innebär att ”[e]n traktat skall tolkas i ärlig överensstämmelse med den gängse meningen av traktatens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrunden av traktatens ändamål och syfte” (Generalförsamlingen 1969:art 31.1). Vid tolkning av ett traktat ingår förutom texten, dess preambel och bilagor, även överenskommelser mellan stater som träffats i samband med traktatens ingående, samt dokument som alla parter godkänt vara sammanhängande med traktaten (Generalförsamlingen 1969:31.2).
10 1.5.2.2 FN-stadgan
Genom att en stat har ratificerat FN-stadgan, åtar sig denna stat att verka för stadgans ändamål och syfte vilka finns beskrivna i stadgans preambel och art 1 och 2 (Generalförsamlingen 1945a). Vidare beskriver art 11.3 generalförsamlingens, art 35 medlemsstaternas, och art 99 generalsekreterarens, rätt att uppmärksamma säkerhetsrådet på saklägen som kan utgöra ett hot mot internationell fred och säkerhet (Generalförsamlingen 1945a). Slutligen beskriver kap VII, art 39-43 (Generalförsamlingen 1945a), säkerhetsrådets mandat att besluta om ett föreliggande hot mot internationell fred och säkerhet, samt de tvångsåtgärder som kan vidtas för att undanröja ett sådant hot.
FN-stadgan anses ha en särskild ställning, så kallad Lex Superior, inom internationell rätt. Denna bestämmelse regleras i FN-stadgan art 103, som menar att ”[i] händelse av konflikt mellan medlemmarnas förpliktelser enligt denna stadga och deras förpliktelser enligt någon annan internationell överenskommelse skola förpliktelserna enligt stadgan gälla” (Generalförsamlingen 1945a:art 103).
1.5.2.3 Jus Cogens
Inom internationell rätt finns ett fåtal folkrättsliga regler som anses vara allmänna tvingande normer (Generalförsamlingen 1969:art 53). Detta innebär att de är absolut obligatoriska och kan inte avtalas bort eller åsidosättas. Dessa normer kallas jus cogens, och är en egenskap som karaktäriserar en liten grupp universellt tillämpliga sedvanerättsliga regler. En av dessa är det allmänna våldsförbudet (Linderfalk 2006:33).
1.5.3 Sedvanerätt
Den internationella sedvanerätten bygger på två olika principer. Den första principen är praxis, som innebär att ett sammanhängande mönster i staters agerande ska kunna påvisas. Denna praxis kan vara universell, alltså att alla stater agerar på samma sätt. Vidare måste denna praxis ha en viss utbredning och vara en allmänt vedertagen regel bland de stater som denna omfattar. Den andra principen är opinio juris, som innebär att det måste finnas en övertygelse hos stater att en regel följer av internationell sedvanerätt, och därmed är godtagen som gällande rätt. För att en regel ska uppnå status
11
som en sedvanerättslig regel måste alltså sedvänjan uppfylla kraven på uniformitet, allmänhet och vara ihållande under en längre tid. Om sedvänjan uppfyller dessa krav kan opinio juris påvisas, och därmed fastslås en sedvanerättslig regel som stater är förpliktigade att följa enligt folkrätten (Linderfalk 2006:26-27).
These rules of international custom are identical to the rules laid down in the Vienna Convention – nowadays, a fact on which not only states […] seem to be in agreement. Articles 31-33 of the Vienna Convention on the Law of Treaties should therefore be seen as evidence, not only of the rules of interpretation that apply according to the convention between its parties, but also of the rule that apply according to customary international law between states in general. (Linderfalk 2007:7)
1.5.3.1 Resolutioner
Principen om R2P är antagen, genom en resolution, av FN:s generalförsamling (Generalförsamlingen 2005:138,139). Dock är rättsliga avgöranden och doktrin inte rättskällor i samma bemärkelse som traktat, sedvanerätt och allmänna rättsgrundsatser inom folkrätten. Rättsliga avgöranden och doktrin är medel för att fastställa gällande rätt (Linderfalk 2006:25). Dock innehar generalförsamlingen vissa rättigheter att medverka i angelägenheter som rör stadgan och lägga fram förslag i dessa frågor (Generalförsamlingen 1945a:art 10). Dessutom har generalförsamlingen rätt att:
[…] föreslå åtgärder för fredligt tillrättaläggande av varje sakläge oavsett dess ursprung, som församlingen anser vara ägnat att skada den allmänna välfärden eller de vänskapliga förbindelserna nationerna emellan, däri inbegripet saklägen uppkomna genom kränkning av de bestämmelser i denna stadga, som angiva Förenta Nationernas ändamål och grundsatser. (Generalförsamlingen 1945a:art 14)
Det kan antas att det finns vissa omständigheter som kan påvisa att en resolution skulle kunna ha en folkrättslig status inom sedvanerätten. Med utgångspunkt i FN-stadgans fjärde kapitel, art 9 och 18, som reglerar medlemsstaternas rätt till representation i generalförsamlingen samt omröstningsprocedurer vid beslutsfattande i församlingen, kan det härledas en form av praxis och opinio juris. Varje medlemsstat har rätt till representation i generalförsamlingen, samt en röst vid varje omröstning som leder till antagandet av en resolution. Dessutom fattas beslut, till exempel antagande av en resolution, genom bifall av flertalet röstande och närvarande medlemmar. Det kan antas att en resolution, antagen av generalförsamlingen uppfyller kravet på att vara allmän och uniform. Då en resolution antas genom ett bifall av en majoritet av församlingens medlemmar, kan det antas att det finns en utbredd konsensus om att resolutionen och
12
dess innebörd är en allmänt vedertagen uppfattning bland medlemsstaterna. Vidare kan kravet på att en praxis ska vara utbredd i tiden påvisas då generalförsamlingen återupprepade gånger antar resolutioner som behandlar samma fråga, och hänvisar till tidigare resolutioner som antagits i frågan. Alltså råder en gemensam övertygade om att denna fråga bör vara en del av gällande rätt. På detta sätt finns det stöd för att R2P skulle kunna anses vara en del av internationell sedvanerätt.
1.5.4 Fallstudie
Jag kommer att genomföra en fallstudie för att kunna besvara frågan angående vilka faktorer som kan tänkas vara bidragande till att resolution 1973 antogs. En fallstudie används för att pröva teorier, i detta fallet den klassiska realismen och den engelska skolan. De specifika företeelser som fallet, i detta fallet situationen som ledde fram till att resolution 1973 antogs, utgör, kommer att ingående studeras och analyseras utifrån mitt teoretiska ramverk som sedan hjälper mig att förstå olika skeenden samt förklara de olika aktörernas motiv och ageranden. ”Teorin tillhandahåller en ram för vad som ska observeras och vilken information som ska samlas in. Empiriska data används sedan för att bekräfta eller förkasta teorin” (Merriam 1994:71). En fallstudie är alltså bäst lämpad för att studera en komplex enhet, som består av många olika variabler. Mitt fall kan antas bestå av många variabler eftersom det är många olika aktörers motiv och intressen som är av betydelse, för att jag ska kunna skapa en förståelse för den företeelse jag studerar. Slutligen tillhandahåller en fallstudie också en djup insikt och förståelse av de olika aspekter som utgör mitt fall, och därmed kan denna metod anses vara den bästa för att förstå vilka faktorer som kan antas vara bidragande till antagandet av resolution 1973.
1.6 Material
Den juridiska metoden förutsätter att jag använder mig av rättskällor, såsom FN:s olika konventioner, och andra officiella dokument och uttalanden från denna organisation. Dessa källor kan antas vara primärkällor eftersom de inte är bearbetade av en andra part
13
innan jag använder dem för att göra min tolkning. Även officiella dokument från EU, AU, Arab League, USA, Storbritannien, Frankrike och Italien, såsom handlingspolicys, handelsavtal, överenskommelser och officiella uttalanden, kan antas vara primärkällor. Detta på grund av att de är direkta uttalanden gjorda av respektive aktör och jag har kunnat tillgodogöra mig dessa utan att de varit återgivna av en andra part. Den del av min analys som utgörs av den juridiska metoden, samt de avtal som de olika aktörerna har träffat som jag använder i min fallstudie, bygger alltså uteslutande på primärkällor vilket gör att trovärdigheten är hög.
För att kunna beskriva de händelser i Libyen som föranledde antagandet av resolution 1973 har jag mestadels varit tvungen att använda mig av sekundärkällor. Detta på grund av att det varit mycket svårt att hitta material från de libyska myndigheterna, då censur och blockering av olika medier varit vanligt förekommande i landet under en väldigt lång tid. För att kunna beskriva denna händelseutveckling har jag fått förlita mig på olika rapporter från människorättsorganisationer, artiklar från olika författare och tidningsartiklar. Det kan inte uteslutas att delar av detta material har publicerats med avsikt att vinkla händelseutveckling mot en speciell aktörs intressen. För att försäkra mig om att mitt använda material uppfyller kravet på hög trovärdighet har jag använt mig av många oberoende källor för att verifiera den information som jag har använt i min beskrivning av händelseförloppet i Libyen. Slutligen har jag försökt att förhålla mig opartiskt till mitt material för att på så sätt belysa alla aktörers olika intressen och ageranden under den tidsperiod som föranledde antagandet av resolution 1973.
1.7 Disposition
I kapitel 2 presenteras den klassiska realismen, och den engelska skolans tankar. Dessa två idétraditioner kommer sedan att ligga till grund för min analys av hur staters ageranden kan förstås och förklaras. I kapitel 3 presenteras den historiska kontexten, som omfattar händelseutvecklingen i Libyen från det att landet var ett italienskt protektorat till händelsen som bidrog till att det internationella samfundet intresserade sig för situationen i landet. I kapitel 4 presenteras den nutida händelseutvecklingen i
14
Libyen och det internationella samfundets ageranden för att förhindra den libyska regimens våldsutövande.
I kapitel 5 presenteras min analys, som bygger på en juridisk metod kombinerat med en fallstudie. Analysen inleds med att utreda vilka förpliktelser FN:s medlemsstater åtagit sig, vilka konsekvenser ett brott mot dessa förpliktelser kan medföra och innebörden av R2P. I den andra delen av analysen kommer jag att använda mitt teoretiska ramverk för att förklara hur staters ageranden kan förstås. I kapitel 6 presenteras min slutdiskussion. Vidare besvaras min frågeställning och vidare forskning föreslås.
15
2. Teorikapitel
2.1 Teori inom den juridiska metoden
Juridiken är en normativ samhällsvetenskap som är intresserad av rättsreglernas innehåll och hur dessa ska tolkas och tillämpas. Inom juridiken finns inga teorier, utan juridiken tillhandahåller metoder för att uttolka ett visst givet regelsystems innehåll. ”Rättsregeln bestämmer hur ett visst problem skall lösas eller hur man förväntas handla i en viss situation” (Hydén 2001:12).
2.2 Teorier för att förstå och förklara staters agerande
För att kunna angripa den andra delen av min frågeställning, vilka faktorer som kan antas vara bidragande till att resolution 1973 antogs, kommer jag att använda mig av den klassiska realismens idéer. Den klassiska realismen bygger på antaganden som har sin grund i den mänskliga naturen, och viktiga tänkare är Thucydides, Thomas Hobbes, Niccoló Machiavelli och Hans Morgenthau (Dunne m.fl. 2005:162-169). Dessa tankar kommer att kompletteras med den engelska skolans idéer, som anser att det trots allt finns en världsordning som bygger på en konsensus mellan stater för att uppnå gemensamma mål. En av denna traditions mest kända tänkare är Hedley Bull (Griffiths m.fl. 2009:209-213). Tillsammans kan dessa idétraditioner antas bidra till att skapa en djupare förståelse för de olika faktorernas betydelse i FN:s säkerhetsråds antagande av resolution 1973.2.2.1 Klassisk realism
Den klassiska realismen tar sin utgångspunkt i filosofen Thucydides verk Det Peloponnesiska Kriget, där han beskriver kriget mellan Aten och Sparta. De båda rivalerna erövrar varandras kolonier i ett försök att vinna fler allierade och på detta sätt
16
inneha mer makt och styrka än sin fiende. Denna styrka och maktinnehav leder, enligt Thucydides (2006), till att det egna imperiets säkerhet ökar. ”So that by conquering you we shall increase not only the size but the security of our empire” (Thucydides 2006:44). Alltså är det inte bara makt och styrka som är det centrala i relationer mellan fiender utan även intresset i att öka säkerheten för det egna imperiet. Vidare menar han att erövring är en del i en försiktighetstaktik som varje stat måste beakta, och noggrant väga fördelar med en erövring mot eventuella risker som staten kan tänkas vara utsatt för (Thucydides 2006:45).
Thomas Hobbes tankar kring mänsklighetens naturliga tillstånd, anses också ha legat till grund för den klassiska realismen.
Nature hath made men so equal, in the faculties of the body, and mind; as that though there be found one man sometimes manifestly stronger in body, or quicker in mind than another; yet when all is reckoned together, the difference between man, and man, is not so considerable, as that one man can thereupon claim to himself any benefit, to which another may not pretend, as well as he. For as to the strength of body, the weakest has strength enough to kill the strongest, either by secret machination, or by confederacy with others, that are in the same danger with himself. (Hobbes 1996:82)
Eftersom förutsättningen i mänsklighetens naturliga tillstånd är att alla är likställda och har samma förmåga, innebär denna likställdhet att alla också har samma önskan om att uppfylla sina syften och mål. Då det är möjligt att vissa aktörer har likställda syften och mål leder detta till att fiendskap uppstår mellan två parter då dessa har samma syften och mål, som bara en part kan åtnjuta. Lösningen blir att en av parterna strävar efter att förgöra eller besegra den andra parten. Eftersom de olika aktörerna lever i en ständig osäkerhet i hur de andra aktörerna kommer att agera, kan de aldrig vara helt säkra på vad som kommer att hända i deras inbördes relation. Därför måste de hela tiden utöva sin makt för att kunna försvara sig mot en eventuell attack.
And from this diffidence of one another, there is no way for any man to secure himself, so reasonable, as anticipation; that is, by force, or wiles, to master the persons of all men he can, so long, till he see no other power great enough to endanger him: and this is no more than his own conservation requireth, and is generally allowed. (Hobbes 1996:83)
Mänsklighetens naturliga tillstånd, som även innefattar en inbyggd osäkerhet över hur de andra aktörerna kommer att agera leder till att det finns tre principer som förklarar orsakerna till att olika parter strider mot varandra. Den första är konkurrens; den andra är osäkerhet; och den tredje är ära. Den första principen innebär att en aktör anfaller en annan aktör för egen vinnings skull. Detta anfall utövas med hjälp av våld för att
17
aktören ska erövra den andre aktörens anhängare. Den andra principen försvarar anfallet, eftersom anfallet tillämpades på grund av att aktören kände sig osäker på den anfallna aktörens avsikter. Den tredje principen innebär att aktörens anfall tillämpas för att denne ska vinna ära och anseende i det samhälle denne verkar (Hobbes 1996:83-84).
Då aktörerna lever i ett samhälle utan en övergripande auktoritet, befinner de sig i ett tillstånd som kallas krig. I detta krig kämpar alla aktörer mot varandra. Kriget karaktäriseras inte bara av direkt strid mellan olika aktörer, utan också av vetskapen, hos de olika aktörerna, om ett ständigt överhängande hot innefattande de andra aktörernas kommande ageranden. Dessutom finns det inga garantier för att en sammandrabbning mellan olika aktörer inte kommer att ske. För att kunna garantera sin egen säkerhet i ett samhälle utan en övergripande auktoritet, och där ett krig utspelas där alla aktörer är varandras fiender, kan den enskilde aktören bara förlita sig på sin egen styrka och sina egna noggrant gjorda överväganden för att överleva (Hobbes 1996:84).
I ett samhälle utan en övergripande auktoritet, ett så kallat anarkiskt samhälle, finns inga lagar eftersom det inte finns någon övergripande makt som kan verkställa dessa. Därmed finns det heller inget som kan rättfärdiga eller orättfärdiga en handling. “To this war of every man against every man, this also is consequent; that nothing can be unjust. The notions of right and wrong, justice and injustice have there no place. Where there is no common power, there is no law: where no law, no injustice” (Hobbes 1996:85).
Även Niccolò Machiavellis tankar och idéer har haft inflytande inom den klassiska realismen. Han menar att politik inte har etiska syften, utan politiken i sig har sin egen etik för att förstå moraliska värden och regler. Statsmän förblir ärliga genom olika restriktioner som de omfattas av. Alltså kommer en statsman alltid att handla i enighet med vad som är bäst för sitt folk. Dock anser han att om det inte finns en effektiv auktoritet, så finns det heller ingen effektiv moral (Machiavelli 1988:kap 15;23).
Hans Morgenthau (1993:4-16) utvecklade sex principer som han anser ligger till grund för staters agerande i det anarkiska internationella samhället. Dessa sex principer är baserade på realismens antagande om mänsklighetens naturliga tillstånd, och kommer att behandlas var för sig nedan.
18
Den första principen innebär att politiken regleras genom objektiva lagar som har sina rötter i den mänskliga naturen. För att kunna förstå politiken måste man också förstå betydelsen av de händelser och överväganden som statsmän ställs inför i en speciell situation, samt vilka konsekvenser deras beslut kan få i det anarkiska internationella samhället. Den andra principen behandlar konceptet intressen definierat som makt. Morgenthau (1993:5) menar att historien har bevisat att stater agerar enligt denna princip, då det först och främst är staters intressen som leder till att stater handlar, och dessa handlingar leder till att stater får större makt och inflytande i det anarkiska internationella samhället. Den tredje principen innebär att konceptet intressen definierat som makt inte är oföränderligt. ”[…] [The] key concept of interest defined as power is an objective category which is universally valid, but it does not endow that concept with a meaning that is fixed once and for all” (Morgenthau 1993:10). De intressen som bestämmer staters handlande under en speciell tidsperiod beror på den politiska och kulturella kontexten, som påverkar vilka beslut som fattas och agerandet utifrån dessa beslut. ”The same observations apply to the concept of power. Its content and the manner of its use are determined by the political and cultural environment. Power may comprise anything that establishes and maintains the control of man over man” (Morgenthau 1993:11). Vidare anser Morgenthau (1993:11) att de förhållanden, karaktäriserade av instabilitet och ett ständigt hot om storskaligt våld, som politiken verkar inom inte är föränderliga.
Den fjärde principen innebär att politiken är medveten om den moraliska betydelsen av politiska handlingar, men denna moral kan bli åsidosatt eftersom politikens främsta mål är framgångsrika politiska handlingar och inte att tillgodose moraliska aspekter. ”Realism maintains that universal moral principles cannot be applied to the actions of states in their abstract universal formulation, but that they must be filtered through the concrete circumstances of time and place” (Morgenthau 1993:12). Dock ska en stats politiska handlingar bedömas utifrån den universella moraliska principen, frihet. Denna princip får aldrig förbises i en stats politiska överväganden eftersom denna princip är avgörande för en stats överlevnad. En stat måste alltså göra noggranna överväganden och agera med försiktighet så att denna princip inte äventyras. ”Realism, then, considers prudence – the weighing of the consequences of alternative political actions – to be the supreme virtue in politics” (Morgenthau 1993:12). Inom politiken bedöms politiska handlingar utifrån de politiska konsekvenser som handlingarna medför.
19
Den femte principen innebär att realismen vägrar att identifiera staters enskilda moraliska strävanden med de moraliska lagar som råder i universum. Eftersom realismen skiljer på sanning och åsikter, försöker den heller inte att förklara vilka handlingar som är goda eller ondskefulla i relationerna mellan stater. ”[…] we are then capable of pursuing policies that respect the interest of other nations, while protecting and promoting those of our own” (Morgenthau 1993:13). Den sjätte principen innebär att realismen skiljer sig från andra skolor och därför är denna idétradition den enda sanna såsom Morgenthau (1993:4-16) beskriver den.
2.2.2 Den engelska skolan
Med utgångspunkt i den vedertagna uppfattningen att stater agerar i ett anarkiskt samhälle, argumenterar Hedley Bull (1977) för att det, trots avsaknaden av en övergripande auktoritet, råder en världsordning som bygger på en konsensus mellan statssamhällets stater om gemensamma mål.
En stat karaktäriseras av en regering, en befolkning och ett avgränsat territorium. En stat erhåller alltid både intern och extern suveränitet, vilket innebär att en stat innehar överhöghet inom sitt territorium och sin befolkning, och är även oberoende från externa myndigheter. En stat ingår alltid i ett system av stater, som formas när två eller flera stater har tillräcklig kontakt med varandra. Beslut som dessa stater fattar, påverkar andra stater i detta system och det resulterar i att staterna uppför sig som en del av ett stort system, där det stora systemets vilja även är av betydelse (Bull 1977:8-9). När dessa statssystem har identifierat gemensamma intressen och värderingar bildar de ett statssamhälle.
A society of states […] exists when a group of states, conscious of certain common interests and common values, form a society in the sense that they conceive themselves to be bound of a common set of rules in their relations with one another, and share in the working of common institutions. (Bull 1977:13 [författarens kursivering])
Detta statssamhälle upprättas för att bevara en världsordning, som karaktäriseras av ”[…] pattern of activity that sustains the elementary or primary goals of the society of states […]” (Bull 1977:8). Statssamhällets primära mål kan vara att bevara det befintliga statssystemet och statssamhället; att upprätthålla varje stats oberoende och externa
20
suveränitet; fred, förstått som avsaknad av krig; och restriktioner för våldsutövning (Bull 1977:16-19).
Denna världsordning upprätthålls genom staternas gemensamma intresse i de primära gemensamma målen; genom regler som ålägger staterna ett visst beteendemönster som bevarar de primära gemensamma målen; och genom institutioner som gör att reglerna effektiviseras. Dock kan statssamhällets gemensamma mål även vara ett uttryck för gemensamma värderingar, och statssamhällets regler kan inneha status som lagstiftning, moraliska principer, sedvänja eller helt enkelt ”spelets regler”. Dessa regler måste stiftas, eller formuleras, och inneha en status som vedertagna inom statssamhället. De måste också kommuniceras på ett sådant sätt så att alla inom statssamhället är medvetna om dess innebörd. Vidare måste de administreras, och användas i de fall som omfattas av regeln. Slutligen måste de också tolkas så att alla stater förstår innebörden av regeln; genomdrivas, och kompletteras med någon form av straff som utdöms om en stat bryter mot regeln; bli legitimerad och erkänd som gällande regel; samt skyddas från feltolkningar (Bull 1977:51-52;54).
Det finns tre olika sammansättningar av regler som spelar en stor roll i upprätthållandet av världsordningen. Den första uppsättningen regler består av konstitutionella normativa principer som identifierar idén om statssamhället. Dessa konstitutionella normativa principer är förutsatta i staters normala beteende, och omfattas av internationell lagstiftning. Den andra uppsättningen regler kallas för regler för samexistens, och inkluderar starka restriktioner mot våldsutövning inom världspolitiken. Vidare omfattar denna uppsättning regler även beskrivningar om lämpliga beteenden bland statssamhällets medlemmar för att bevara målet om hur staters åtaganden ska genomföras. Dessutom omfattar denna uppsättning regler skyldigheten att respektera andra staters interna suveränitet i utbyte mot att statens egen suveränitet respekteras av andra stater. Den tredje uppsättningen regler reglerar samarbete mellan stater, både på politisk och strategisk nivå, men också på social och ekonomisk nivå. Ett ökat samarbete mellan staterna i statssamhället är önskvärt eftersom ett sådant samarbete antas stärka ramverket för en samexistens (Bull 1977:64-68).
In [the society of states] it is the members of the society themselves – sovereign states – which are chiefly responsible for performing the functions of helping to make the rules effective; they do so in the absence of […] a
21
supreme government […]. In this sense it is states themselves that are the principal institutions of the society of states. (Bull 1977:68)
Då staterna i statssamhället är de huvudsakliga institutionerna för att effektivisera dessa regler, blir sedvänja, staters uttalanden och handlingar, viktiga redskap för att försäkra efterföljandet av dessa. Genom att en stat kommunicerar en regel på ett visst sätt, indikerar denna kommunicering huruvida staten stödjer eller motsätter sig en viss regel. Vidare genomdrivs en regel av stater genom tvång, eller våld, och försvaras av operationella, moraliska eller legala regler. Stater legitimerar regler genom sin övertygelse om att reglerna är legitima och därmed mobiliserar de stöd för reglerna i statssamhället som helhet. Stater ändrar regler genom sina uttalanden och handlingar, och därmed skapas också en ny sedvänja när nya regler legitimeras.
The rules which sustain order in [the society of states] can operate only if conditions obtain in the international political system that enable them to do so. In particular, they can operate only if that sense of common interests of states, which they seek to translate into a precise guide to conduct, continues to exist. (Bull 1977:79)
Dessa institutioner symboliserar ett existerande statssamhälle vars uppgift är att leda dess medlemmar mot gemensamma mål och värderingar.
22
3. Historisk kontext
3.1 Libyen
Det geografiska området som idag utgör Libyen är en sammanslagning av tre olika regioner; Tripolitanien, beläget på landets nordvästra kust; Cyrenaica, beläget på landets nordöstra kust; och Fezzanöknen, som är namnet på det stora ökenområdet i de södra delarna av landet. Under årtusenden har dessa regioner styrts av olika stormakter, däribland Fenicierna, Berberna, Romarriket och Ottomanska riket, och området har varit bebott av nomadiserande folkstammar sedan flera tusen år (Säkerhetspolitik 2011:1). Libyen utgörs av olika klansamhällen där storfamiljen, klanen och stammen har stor betydelse. Den enskilda individen förväntas att sympatisera med storfamiljens intressen och vara lojal mot stammen (Pike 2011:2).
1911 invaderade Italien området och 1912 deklarerade ockupationsmakten att området var ett italienskt protektorat. Tjugotvå år senare enade Italien de tre områdena, och utropade den italienska kolonin Libyen. 1942 erövrade Storbritannien Libyen i ett ökenkrig, och utövade all administrativ kontroll i kolonin tills Libyen, genom FN:s resolution 289, blev självständigt 1951 (Kessler Associates 2011).
Mellan 1951 – 1969 styrdes landet av kung Idris As Sanussi I, en premiärminister och en ministerstyrelse. Strax efter att kung Idris övertagit makten i landet förbjöds alla politiska partier och de första tio åren karaktäriserades av rivalitet mellan de olika provinsregeringarna angående frågor rörande utveckling och konstitutionella angelägenheter. Därför instiftades ett enhetligt monarkistyre där makten var centraliserad kring kungens auktoritet. Under kung Idris första år vid makten var landet starkt beroende av ekonomiskt och tekniskt bistånd från omvärlden, samt de intäkter som överenskommelser med USA och Storbritannien gav. Dessa överenskommelser var strategiskt viktiga för USA och Storbritannien och tillät dem ha militärbaser på Libyens territorium och operera utifrån dessa (Blanchard 2008:40-41). 1953 blev Libyen
23
medlem i Arab League, vars mål är att stärka banden mellan dess medlemsstater och främja medlemsstaternas intressen (Arab League 1999). 1959 upptäcktes stora oljefyndigheter i Libyen vilket resulterade i att landet blev avsevärt mindre beroende av internationellt bistånd. Några år senare byggdes Libyens första oljeledning som sammanlänkar viktiga oljefält med Medelhavet, och USA blev landets första handelspartner. Vidare undertecknade kung Idris oljeavtal med Frankrike och Italien. Dock började folkets missnöje över de utländska militärbaserna att växa och tankar om en panarabisk socialistisk ideologi växte fram i grannlandet Egypten, vilket även påverkade folket i Libyen. Vidare ledde det faktum att Israel besegrade arabiska militärstyrkor, genom att USA utfört flygattacker från sina militärbaser i Libyen mot Egypten, under sexdagars kriget 1967, till att kung Idris dagar vid makten var räknade (Blanchard 2008:40-41). Den 1 september 1969 tog överste Muammar al-Qadhafi, 27 år gammal, makten i Libyen genom en oblodig statskupp, då kung Idris befann sig i Turkiet för läkarvård (Lewis 2011:45-46).
3.1.1 Muammar al-Qadhafi
Qadhafi inspirerades mycket av Egyptens dåvarande president Nassers panarabiska socialistiska tankar, men till skillnad från Nasser präglades de libyska reformerna av islamism och beduinkultur. Den gemensamma nämnaren för Qadhafis reformer var skapandet av en stat med sann arabisk kultur som bas (Säkerhetspolitik 2011:2). Ett avgörande steg i detta statsbygge var att försäkra Libyens status som nationellt oberoende med ett enat folk. Därför beordrade han, 1970, att USA och Storbritannien omedelbart skulle dra sig tillbaka från libyskt territorium, samt att alla italienare skulle utvisas och deras tillhörigheter beslagtas. Vidare krävde Qadhafi att alla oljekontrakt med utländska företag skulle omförhandlas, så att Libyen skulle få en större andel av vinsten på oljan som utvanns på statens territorium (Blanchard 2008:3).
Qadhafi var väl medveten om klansamhällenas betydelse och inverkan på den politiska arenan. Därför försökte han dela in Libyen i nya områden som bidrog till att stora klaner splittrades. Tanken med dessa åtgärder var att försvaga de traditionella klaninstitutionerna och bygga upp nya institutioner där makten inte baserades på klanens storlek och därmed inflytande. Detta var ett strategiskt drag eftersom Qadhafi
24
själv kom från en av de mindre stammarna i landet, och därmed var beroende av att alliera sig med större stammar för att utöva inflytande (Pike 2011:2). Dock insåg Qadhafi ganska snabbt att han inte skulle kunna upplösa de existerande klanlojaliteterna och därför bestämde han sig för att använda klanförbunden som en grund för att bygga en ny regering. För att de olika förbunden skulle arbeta i den riktning som Qadhafi ville, introducerade han den Gröna Boken och den Tredje Universella Teorin. ”The system was a combination of socialism and Islam derive in part from tribal practices and was supposed to be implemented by the Libyan people themselves in a unique form of ”direct democracy”” (CIA 2011:1).
Med Qadhafis teori som utgångspunkt genomfördes drastiska åtgärder för att förändra landets sociala landskap så att det var i linje med hans ideologi. Några av dessa åtgärder var; total decentralisering av alla politiska institutioner; fördelning av oljetillgångarna; och omfördelning av land och rikedomar (Blanchard 2008:3). ”The emergent system was offered as a form of tribal democracy in which Qad[h]afi was to serve as overseer, arbiter, and autocratic ruler” (Lewis 2011:48). Qadhafis ideologi blev alltså den politiska grundtanken i ”Great Socialist People´s Libyan Arab Jamahiriya”, som landet döptes om till. Trots grundtanken om direkt demokrati, statligt subventionerad sjukvård, utbildning och social välfärd för äldre och de som behövde, använde Qadhafi landets enorma oljeintäkter till att belöna lojala stammar och beväpna deras lokala arméer. Oppositionella krafter bemöttes med arresteringar, långa fängelsestraff utan rättegång, försvinnanden och offentliga avrättningar. ”Within this framework, Qad[h]afi is viewed as the national mentor, the starting point for everything; indeed, he is the state itself” (Lewis 2011:48).
3.2 Krig, terrorism, attacker och sanktioner
1975 ockuperade, och annekterade, Libyen den uranrika Aouzouremsan, belägen i norra Chad på gränsen till södra Libyen. Detta resulterade i att ett krig mellan länderna utbröt, och 1987 tvingades Libyen att dra sig tillbaka efter att ha blivit besegrade. 1994 fastslog ICJ att Aouzouremsan tillhör Chad och därmed lämnade Libyen tillbaka landområdet till Chad (UCDP 2011; Säkerhetspolitik 2011).
25
Mellan 1970 till slutet på 1990-talet stödde Libyen olika radikala islamistiska grupper världen över och instiftade även olika träningsanläggningar för att träna dessa gruppers arméer. ”In line with his ideological precepts, Muammar al Qad[h]afi long characterized Libyan backing for anti-colonial, separatist, and Islamist movements and terrorist groups around the world as legitimate support for parties seeking self determination” (Blanchard 2008:4). Vidare har Qadhafis panarabiska tankar, med starkt inslag av anti-kolonialism gjort att han uttalat stark kritik mot Israel och dess allierade. Detta har lett till att Libyen har stöttat, tränat och erbjudit skydd till palestinska radikala islamistiska grupper fram till slutet av 1990-talet. Qadhafi har också uppmanat arabledare världen över att inte erkänna Israel eller förhandla med staten, om Israel inte är redo att lämna tillbaka de områden som de beslagtog från närliggande länder under sexdagars kriget 1967 (Blanchard 2008:4).
Efter sexdagarskriget 1967 utvecklade Frankrike och Libyen en nära relation, där Frankrike var garanterade olja mot att Libyen fick tekniskt bistånd, ekonomiskt samarbete och vapen. Men i början av 1976 anklagade Libyen Frankrike för att sälja vapen till båda sidor i Israel-Palestina konflikten och några år senare blev det uppenbart att de båda länderna stödde olika sidor i kriget i Chad. Detta i kombination med att Libyen anklagade Frankrike för att utöva kolonialism, ledde till att de båda ländernas relation försvagades (LCCS 1987). 1989 förvärrades relationen mellan de båda länderna ytterligare genom att ett franskt passagerarflygplan exploderade över Niger, och dödade alla 171 personer ombord. Utredarna fann bevis på att bomben hade planterats av terrorister och två libyer stod anklagade för attentatet (Ronzitti 2009:3; Stinson m.fl. 2011:2).
I december 1979 antände en folkmassa den amerikanska ambassaden i Tripoli, vilket resulterade i att ambassadpersonalen skickades hem och ambassaden stängdes. Några veckor senare svartlistades Libyen av USA med anledning av att de ansågs vara en stat som sponsrade terrorism, och omfattades därför av en rad amerikanska sanktioner, bland annat att export av råolja till USA förbjöds. I maj 1981 stängde USA den libyska ambassaden i Washington och avvisade de libyska diplomaterna. Detta kan sägas vara slutet på ländernas diplomatiska relationer. Tre månader senare sköt amerikanska plan ner två libyska stridsflygplan över Medelhavet. USA hävdade att de befann sig på internationellt luftrum och att de libyska planen attackerade dem först, medan Libyen
26
hävdade att de amerikanska planen inkräktat på libyskt luftrum. I början av 1986 förbjöd USA all import, export, och handelsavtal med Libyen, samt frös alla Libyens tillgångar i landet. Tre månader senare bombade USA olika mål i Tripoli och Benghazi, som en vedergällning för att Qadhafi antogs ha varit inblandad i en bomb på det tyska diskoteket Le Belle, som dödade två amerikaner. USA:s bombanfall var menat att skada Qadhafi och hans familj, vilket det också gjorde då hans 15 månader adoptivdotter dog och flera av hans byggnader förstördes (BNEA 2011:9; Stinson m.fl. 2011:1-2).
Relationen mellan Libyen och Italien har sedan landets självständighet tidvis varit ganska komplicerad, och förvärrades 1986 då Libyen avfyrade en missil som landade i vattnet utanför den italienska ön Lampedusa. Qadhafi tillkännagav att missilen var en vedergällning för USA:s bombattack mot Tripoli och Benghazi några år tidigare. Anledningen till att Libyen attackerade Lampedusa var att Qadhafi ansåg att Italien tillåtit USA att använda ön som en radiostation när de bombade Libyen några år tidigare (Ronzitti 2009:3; Liberti 2011:2-3).
I april 1984 dödades en kvinnlig vakt, medborgare i Storbritannien, utanför den libyska ambassaden i London. Hennes uppgift var att skydda ambassaden under en våldsam demonstration mot Qadhafi. Senare visade det sig att kvinnan dödats av en kula inifrån ambassaden, alltså från Libyens säkerhetspersonal. Detta resulterade i att Storbritannien avslutade sina diplomatiska relationer med Libyen senare samma år. Fyra år senare exploderade Pan Am Flight 103, på väg från London till New York, över Lockerbie i Skottland, och totalt 270 personer dödades. 1991 anklagade USA och Storbritannien två libyska tjänstemän för dådet, och Libyen vägrade att utlämna dessa (Smith 2011:3; Stinson m.fl 2011:2).
Ovanstående händelser bidrog till att Europeiska Gemenskapen, (EG), 1986 beslutade att reducera närvaron av libyska diplomatiska tjänstemän på sina territorium, försvåra visumprocessen för libyer som inte hade diplomatstatus samt införa ett vapenembargo mot export av vapen från europeiska länder. Vidare införde FN:s säkerhetsråd sanktioner enligt resolution 748, år 1992, och resolution 883, år 1993. Dessa sanktioner infördes för att Libyen vägrade utlämna de två libyer som stod anklagade för bombningen av Pan Am Flight 103 över Lockerbie. Sanktionerna innebar att Libyens tillgångar och ekonomiska resurser i andra länder blev frusna och all export till Libyen
27
av utrustning för att raffinera och transportera olja förbjöds (Szabó 2006:13-14). I slutet av november 1993 beslutade EU, (1993), att de skulle se över sin handelspolicy för att reducera all export till Libyen samt stoppa försäljningen av subventionerade varor till landet. Libyen var nu totalt isolerat från Europa och USA.
3.3 Massförstörelsevapen
En annan anledning till EU:s och FN:s sanktioner mot Libyen under 1990-talet kan antas bero på Qadhafis uttalade intresse, under 1970-talet, i att framställa massförstörelsevapen, och då främst kärnvapen, för att kunna mäta sig med Israels kärnvapenkapacitet (Szabó 2006:12). Trots att Libyen signerade Nonproliferation Treaty, (NPT), 1975, som innebar att staten avsade sig viljan att framställa kärnvapen, menade International Atomic Energy Agency, (IAEA), 1995 att Libyen gjorde strategiska ansatser till att återuppta sitt mål med att förädla uran som kan användas i kärnvapen. Under de kommande åtta åren fortsatte Libyen med att försöka framställa kärnvapen, utan någon större framgång. I december 2003 undertecknade landet ett tilläggsprotokoll till IAEA:s safeguards agreement, som tillät IAEA:s myndigheter att undersöka Libyens kärnvapenprogram och tillgångar, och därefter avveckla dessa. Avvecklingen ska vara slutförd senast den 31 december 2011 (Stinson m.fl. 2011:2ff).
3.4 Förhandlingar, hävda sanktioner och diplomatiska
förbindelser
Under 1999 återupptog Storbritannien sina diplomatiska förbindelser med Libyen efter att de hade undertecknat ett avtal om fredliga lösningar av tvister samt internationellt samarbete mot terrorism (BE 1999). Vidare utlämnade Libyen de två libyer som stod åtalade för bombningen av Pan Am Flight 103 i Lockerbie till ICC. Dessutom gick Libyen med på att betala ersättning till familjen av den kvinnliga vakten som sköts ihjäl utanför Libyens ambassad i London 1984. Dessa två händelser ledde till att FN omedelbart avbröt sanktionerna under resolution 748 och 883. 2001 dömdes en av
28
libyerna till livstids fängelse efter att ha bevisats skyldig till bombningen av Pan Am Flight 103 i Lockerbie, och två år senare undertecknade Libyen ett avtal där landet tog på sig ansvaret för bombningen och åtog sig att betala ersättning till offrens familjer (TT 2011:1-3; Szabó 2006:14). I mars 2004 träffades Tony Blair och Qadhafi i Tripoli ”[…] and strikes the notorious 'deal in the desert' in which the dictator is brought into the international fold in return for ending his WMD [Weapons of Mass Destruction] programme” (TT 2011:3). I augusti 2009 släpptes libyern från fängelset i Skottland av barmhärtighetsskäl och återvände till Libyen som en hjälte (BBCNA 2011a:6).
Efter att Qadhafi meddelat sitt beslut om att avveckla sitt massförstörelsevapen program i slutet av 2003 intensifierades EU:s förhandlingar om att häva sina sanktioner mot landet. I september 2004 nåddes en överenskommelse om att Qadhafi skulle betala ersättning till familjerna av offren i bombningen av det tyska diskoteket Le Belle 1986. Denna överenskommelse bidrog till att EU hävde sina sanktioner mot Libyen i oktober samma år (Szabó 2006:15). Det tjugo år långa vapenembargot hävdes också med anledning av att EU-länderna skulle tillåtas att exportera vapen till Libyen. ”Part of the EU rationale for lifting the embargo is to improve Libya´s capacity to patrol its maritime borders and prevent illegal immigration to the EU from North Africa, a particular concern for southern European states such as Italy” (Stinson m.fl. 2011:7).
I september 2003 antog FN:s säkerhetsråd resolution 1506 som innebär att alla tidigare resolutioner, innehållande sanktioner mot Libyen, hävdes (Säkerhetsrådet 2003). Några månader senare nåddes en överenskommelse om att Libyen skulle betala ersättning till familjerna av offren från bombningen av det franska passagerarflygplanet 1986 (BBCNA 2011a:4).
I början av februari 2004 öppnade USA en amerikansk avdelning på den belgiska ambassaden i Tripoli. Detta var en respons på att Qadhafi meddelat avvecklandet av sitt massförstörelsevapen program, att han kraftigt fördömt terroristattackerna 9/11 mot USA och att han varit villig till ett djupare samarbete med USA angående bekämpandet av terrorism. Senare samma år meddelade USA att de hade hävt de flesta av sina ekonomiska sanktioner mot Libyen, däribland lösgjort libyska tillgångar i landet, numera tillät direktflyg mellan länderna samt tillät att Libyen köpte amerikanska flygplan. Ett år senare meddelade president Bush att USA möjligen kunde tänka sig att
29
delta i Libyens ansträngningar att avveckla sitt massförstörelsevapen program genom att leverera två flygplan som kunde transportera bort de farliga ämnena. Den 15 maj 2006 meddelade USA att de hade återupptagit fulla diplomatiska förbindelser med Libyen och strukit landet från sin terrorlista. Två veckor senare uppgraderade USA sitt kontor i Tripoli till ambassadstatus (Blanchard 2008:7).
3.5 Avtal och handel
I december 2003 utarbetade EU, och dess medlemsländer bland annat Frankrike, Italien och Storbritannien, en europeisk säkerhetsstrategi för att skydda sina yttre gränser mot hot som kunde antas skada unionen. Unionen ansåg att ett av de strakaste hoten var väpnade konflikter speciellt i det närmsta grannskapet, Mellanöstern.
Väpnade eller frusna konflikter, som också fortbestår vid våra gränser, hotar den regionala stabiliteten. […] Konflikterna kan leda till extremism och terrorism samt till att stater råkar i upplösning. De skapar möjligheter för den organiserade brottsligheten. Bristande regional säkerhet kan underblåsa efterfrågan på massförstörelsevapen. Det mest framkomliga sättet att möta de ofta svårgripbara nya hoten kommer i vissa fall att bestå i att man tar itu med de traditionella problem som regionala konflikter utgör. (EU 2003)
Vidare ansåg EU att ett samarbete med Libyen var av största vikt eftersom Libyen kunde fungera som en buffert zon mellan afrikanska immigranter och EU:s medlemsstater. Libyen kunde alltså spela en viktig roll i säkerheten kring EU:s yttre gränser, genom att landet kontrollerade migrationsströmmarna genom sitt territorium. Qadhafi såg EU:s önskan som ett tillfälle för honom att alliera sig med en partner med mycket politiskt inflytande i regionen. Dessutom är EU och dess medlemsstater Libyens största handelspartner, speciellt vad gäller handel med olja. En överenskommelse mellan Libyen och EU skulle alltså gagna båda parters intressen (Szabó 2006:16).
Sedan 1999 har Libyen besuttit en roll som observatör i den grupp länder som omfattas av Barcelona processen. Denna process innebär ett nära politiskt, socialt och ekonomiskt samarbete mellan EU:s medlemsstater och dess partners i södra medelhavsområdet. Dock är Libyen ännu inte en fullvärdig medlem eftersom landet inte uppfyller överenskommelsens krav på medlemsstaternas efterföljande av de mänskliga rättigheterna och utvecklandet av demokrati i statens politiska system. Libyen har
30
undertecknat EU:s European Neighbourhood Policy, (ENP), som syftar till att stärka stabilitet, säkerhet och välmående för varje enskild medlemsstat. Även denna överenskommelse har krav på medlemsstaterna om efterlevandet av de mänskliga rättigheterna och införlivandet av demokratiska principer i det politiska systemet (Szabó 2006:23-24). Dock är EU:s intressen större i att skapa en effektivare kontroll av den illegala migrationen i medelhavs regionen. Denna illegala migration kommer främst från Libyen och därmed satsar EU stora resurser på att bemästra de utmaningar som denna migration medför (ENPI 2011:5;28). ”Integrerad gränsförvaltning är i likhet med åtgärderna mot olaglig invandring viktiga för att upprätthålla säkerheten” (EUR 2010:14).
Den 30 augusti 2008 flög Italiens premiärminister till Libyen för att underteckna en överenskommelse, Treaty on Friendship, Partnership and Cooperation, (TFPC), mellan de två staterna. Förutsättningen för denna överenskommelse var att Italien gav en officiell ursäkt för kolonialtiden. Överenskommelsen reglerar bland annat summan pengar som Italien ska betala i ersättning till Libyen för kolonialtiden; hur Italien ska bistå Libyen i att reglera de illegala flyktingströmmar som försöker ta sig från Libyen till Italien; samt att italienska företag får förtur i att investera i Libyen. För att kunna kontrollera den illegala invandringen tränades Libyens kustbevakning av Italien, och Italien, i samarbete med EU, finansierade spaningsbåtar och spaningsutrustning som används utanför den libyska kusten (Ronzitti 2009; Liberti 2011).
Vidare har Italien och Libyen starka handelsförbindelser och även en gasledning i Medelhavet, mellan Libyen och Sicilien, binder samman de båda länderna. Libyen är landets största oljeleverantör och bidrar med ca en tredjedel av Italiens energikonsumtion. I gengäld har Libyen fått köpa andelar i flera stora italienska företag såsom; ENI, ett olje- och gasföretag; Impregilo, Italiens största byggföretag; Finmeccanica, ett flyg- och försvarsföretag; Unicredit; ett kreditbolag; samt Fiat som producerar bilar (Faris 2011:1; Reuters 2011a).
I juli 2007 undertecknade Frankrike och Libyen ett memorandum som omfattar Frankrikes tillgång till Libyens uran, samt en överenskommelse där Frankrike åtog sig att bygga en destillationsanläggning i Libyen. Denna anläggning ska rena havsvatten och göra det drickbart (Bollfrass 2007). Under 2010 hade byggnationen av
31
destillationsanläggningen ännu inte kommit igång, och förhandlingar fortlöper fortfarande mellan de två länderna. Dock hoppas Frankrike på att byggnationen kommer igång så fort som möjligt, så att landet även ska kunna fördjupa sina förbindelser med Libyen och förhandla om avtal gällande Libyens olja (RFI 2011b:1).
Kort efter att EU hade hävt sitt vapenembargo mot Libyen 2004, inleddes ett samarbete mellan Storbritannien och Libyen, där Storbritannien tränar det libyska polisväsendet och armén. Dessutom exporterar Storbritannien vapen, ammunition och annat militärt material till Libyen. De brittiska oljeföretagen Shell och British Petroleum, (BP), har kontrakt med Libyen om att få utvinna olja i landet (Smith 2011:11ff).
Libyens relationer med USA fördjupades ytterligare i augusti 2008, då länderna undertecknade U.S-Libya Claims Settlement Agreement. Denna överenskommelse omfattar att Libyen åtog sig att betala ersättning för offren i Lockerbie 1988 och för offren i bombningen av Le Belle 1986, samt för terroristattacker som landet misstänkts ha varit inblandade i. USA åtog sig att betala ersättning för bombningarna av Tripoli och Benghazi 1986 (Stinson m.fl. 2011:8). Två år senare ingick länderna en Trade and Investment Framework Agreement, som syftar till att fördjupa samarbetet mellan länderna beträffande handel och investeringar (Libyen-USA 2010).
3.6 Mänskliga rättigheter
Alltsedan kung Idris styre var politiska partier förbjudna, och detta politiska klimat intensifierades när Qadhafi tagit makten i Libyen.
[…] Libyans and foreign residents in Libya continue to suffer from serious violations of human rights. The continued arrests and incarceration of political prisoners, some of them “disappeared”; the torture of detainees; the absence of a free press; the ban on independent organizations; and violations of women’s and foreigners’ rights plague the country as it tries to reintegrate with the international community. The country is dominated by one leader, who tolerates no unsanctioned criticism of his rule or Libya’s unique political system. (HRW 2008:1)
En händelse, som på många olika sätt påverkat Libyens kommande händelseutveckling utspelade sig under sommaren 1996 på Abu Salim fängelset i Tripoli. Den 28 juni 1996 tog fångarna två av vakterna på fängelset som gisslan efter att fångarna inte fått gehör
32
för sina krav på rena kläder; tillåtelse att vistas utomhus; bättre hälsovård; rätt till familjebesök i fängelset och att deras fall skulle prövas av en domstol. Efter förhandlingar mellan fängelsepersonalen och fångarna, kastades granater in i fängelset och en specialstyrka började att skjuta mot fångarna vilket resulterade i att uppemot 1200 fångar dödades. De döda fångarna ska sedan ha grävts ner på fängelseområdet eller ha körts iväg i stora containrar. Den libyska regeringen försökte att mörklägga händelsen och offrens familjer blev endast meddelade att familjemedlemmen hade dött i fängelset, men inte under vilka omständigheter eller var offrets lik fanns bevarat (HRW 2003). 2006 utbröt ett uppror då Qadhafis polisstyrkor grep Fethi Tarbel, en framstående advokat och mänskorättsaktivist, som har uttryckt stark kritik, och demonstrerat, mot händelsen i Abu Salim fängelset. Han friades senare men fortsatte att medverka i protester som utfördes av familjemedlemmar till offren från händelsen i Abu Salim fängelset (RFI 2011a; HRW 2009:56ff; HRW 2011c). Trots landets långa historia av brott mot de mänskliga rättigheterna valdes Libyen in i FN:s Human Rights Council, (HRC), den 19 juni 2010 (HRC 2011).
