Staters agerande utifrån den engelska skolan

Trots att världssamhället karaktäriseras av anarki, och avsaknaden av en övergripande auktoritet, existerar en världsordning som bygger på att staterna i detta statssystem agerar för att bevara gemensamma mål (sid 19-21).

Det kan alltså antas att världens stater, däribland EU:s medlemsstater, Storbritannien, Frankrike och Italien, men också USA och Libyen ingår i ett statssystem, vars uppgift är att bevara en världsordning som karaktäriseras av staters handlingsmönster för att uppnå gemensamma mål. Dessa gemensamma mål skulle kunna vara att efterleva och implementera innebörden av FN-stadgans ändamål och syfte (preambel;art 1;2), eftersom dessa stater har ratificerat denna stadga. Libyens beslut i att utföra våldsanvändning för att bekämpa oppositionen i landet resulterade alltså i att landet bröt mot principen om att bevara det befintliga systemet, verka för fred och implementera stränga restriktioner för våldsutövning. Dock påverkade inte detta beslut de övriga staterna i statssystemet i första hand eftersom Libyens våldsutövande främst skedde internt. Men konsekvenserna, till exempel stora flyktingströmmar, blockering av oljetillgångar och landets instabilitet som kunde leda till att terrorismgrupper fick fäste, blev ett överhängande hot mot internationell fred och säkerhet, främst för de europeiska staterna. Alltså blev situationen i Libyen ett hot mot statssystemets gemensamma mål, så som de uttrycks i FN-stadgan (preambel;art 1;2), och därför var statssystemets stater tvungna att agera utifrån ett visst beteendemönster för att kommunicera de åtaganden och regler som utgör grunden för staternas beteenden i statssystemet.

Med utgångspunkt i att varje stat har intern och extern suveränitet, innebar detta att Libyen kunde förvänta sig att hantera sina interna angelägenheter utan extern inblandning. Dock ansåg statssystemet i stort att Libyens avsaknad av efterlevandet av

52

de gemensamma målen var ett avvikande som äventyrade bevarandet av det befintliga systemet. Därför agerade statssystemet utifrån ett beteendemönster vars syfte var att effektivisera de regler, om hur de gemensamma målen ska uppfyllas. Då FN-stadgan utgör internationell lagstiftning aktualiserade statssystemets stater, i detta fallet främst Arab Leagues medlemsstater, AU:s medlemsstater, EU:s medlemsstater och USA, stadgans regelverk för att upprätthålla de gemensamma målen då Libyen valde att bryta mot dessa.

Genom att Arab League, AU, EU, USA, Storbritannien, Frankrike och Italien fördömde Libyens agerande kommunicerade dessa statssamhällsmedlemmar att Libyens agerande stred mot ett önskvärt beteende. Trots dessa fördömanden valde Libyen att fortsätta bryta mot de gemensamma målen, vilket resulterade i att medlemmar ur statssamhället antog ett striktare beteendemönster genom att applicera den lagstiftning som återfinns i FN-stadgan art 2.7 och kapitel VII. Medlemmarna genomdrev alltså reglerna, för att uppnå de gemensamma målen, genom att komplettera kommunicerandet av regeln med någon form av bestraffning. Alltså antog säkerhetsrådet resolution 1970 som innebar sanktioner mot Libyen, som ett svar på att landet inte upphörde med sitt våldsutövande, och därmed bröt mot de gemensamma målen. Då Libyen fortfarande inte iakttog statssamhällets krav på förändring, antog detta statssamhälle resolution 1973 som innebar ett ännu hårdare straff, än resolution 1970, då även Libyens suveränitet kränktes. Det kan antas att det är legitimt att statssamhället kan applicera ett beteendemönster som kränker en stats suveränitet utifrån att internationell lagstiftning accepterar denna tvångsåtgärd, men också för att statssamhället var överens om att Libyen verkat för att skada det befintliga systemet och de gemensamma målen.

Medlemmar ur statssamhället antog alltså ett gemensamt beteendemönster på bland annat strategisk och politisk nivå. De fördömde händelseutvecklingen i Libyen och uppmärksammade säkerhetsrådet på vilka konsekvenser denna händelseutveckling kunde få för internationell fred och säkerhet. Vidare identifierade statssamhällsmedlemmarna stora säkerhetshot, i form av flyktingströmmar, blockering av oljetillgångar och en grogrund för terrorism, som en instabil situation i Libyen kunde medföra. Slutligen agerade USA genom att åberopa det moraliska ansvar som statssystemet hade för att bevara det befintliga systemet och skydda de gemensamma målen.

53

I det anarkiska samhället är det staterna själva som effektiviserar reglerna eftersom dessa är systemets huvudsakliga institutioner. Detta innebär att statssamhället var övertygade om att reglerna, såsom de uttrycks i FN-stadgan (preambel;art 1;2), är fundamentala och legitima, och att situationen i Libyen utgjorde ett hot mot dessa. Vidare implementerade statssamhället reglerna genom att först uppmana Libyen att upphöra med sitt våldsutövande, och när dessa uppmaningar visade sig vara verkningslösa, tvingade statssamhället Libyen genom att kränka landets suveränitet. Eftersom statssamhället har bildat en konsensus över vilka regler som utgör ett gemensamt intresse, agerar också detta samhälle då dessa gemensamma intressen hotas. På detta sätt upprätthåller alltså statssamhället reglerna, i detta fallet de gemensamma målen såsom de uttrycks i FN-stadgan (preambel;art 1;2), och bestraffar de stater som bryter mot dessa.

54

6. Slutdiskussion

Eftersom FN:s medlemsstater har ratificerat FN-stadgan, åtar sig dessa stater att upprätthålla internationell fred och säkerhet, och det absoluta våldsförbudet. Följaktligen kan det antas vara bevisat att Libyen har brutit mot stadgans ändamål och syfte, och därför är det medlemsstaternas skyldighet att agera för att undanröja de hot, mot internationell fred och säkerhet, som Libyens agerande utgör. Konsekvenserna blir alltså att landet kan förvänta sig repressalier legitimerade av stadgans VII kapitel och världssamfundets ingripande i enlighet med R2P.

Det skulle kunna antas att FN-stadgans ändamål och syfte ligger till grund för statssamhällets gemensamma mål, och därmed agerar statssamhället då Libyen bryter mot dessa. Men det förefaller aningen naivt att påstå att stater enbart agerar utifrån moraliska principer och sin övertygelse om dessa principers okränkbarhet. Det skulle kunna påstås att staters intressen påverkar tolkningsförfarandet av internationell rätt, och detta leder till att stater först och främst agerar för att skydda sina egna intressen och överlevnad.

Våldsutövandet i Libyen ledde till stora flyktingströmmar, eventuell avsaknad av oljeimport för EU:s medlemsstater och en grogrund för terrorism. Dessa konsekvenser kan tänkas vara några av de absolut största hoten mot internationell fred och säkerhet. Det förefaller ganska uppenbart att en instabil situation i ett land, där terrorism kan få fäste, utgör ett hot mot statssamhällets överlevnad, och därmed måste detta hot bekämpas. Denna bekämpning tar sitt uttryck i att statssamhället inför tvångsåtgärder, samt bestraffningar, mot det land som tillåter, eller i alla fall misslyckats med att förebygga, att en sådan situation uppstår. Genom en intervention, som dessutom förhållandevis snabbt antogs, försäkrar sig statssamhället om att ett eventuellt terroristhot kan kontrolleras, och historien inte upprepas.

Vidare skulle avsaknaden av oljeimport, speciellt för EU:s medlemsstater, kunna anses vara ett hot mot unionens säkerhet. Avsaknaden av denna råvara skulle bidra till att unionens medlemsstater blev tvungna att upprätta nya handelsförbindelser som både skulle varit tidskrävande och kanske även mer kostsamma än de redan existerande. Därför agerar unionen för att försäkra sig om att de existerande handelsförbindelserna

55

upprätthålls. Slutligen utgör flyktingströmmar ett av EU:s mest överhängande säkerhetshot. Kontrollen av detta hot är avhängigt en stabil situation i Libyen och ett samarbete med Qadhafis regim. Alltså kan det antas vara högst troligt att EU:s medlemsstater upplevde en stor osäkerhet då Qadhafis regim började att förlora legitimitet i Libyen, och blev mer angelägen om att bekämpa oppositionen i landet än att motverka den illegala immigrationen som hotade unionens välfärd.

Eftersom EU förbisett det faktum att Libyen inte uppfyller de krav på uppfyllandet av de mänskliga rättigheterna som unionen har på sina avtalspartners, kan det anses vara bevisat att EU först och främst agerar utifrån att skydda sina egna intressen och överlevnad. Dessutom legitimerades Qadhafis regim då Libyen valdes in i HRC. Sammanfattningsvis kan det inte nog poängteras att statssamhällets gemensamma intresse var att ha vänskapliga relationer med Qadhafi för att varje stat skulle kunna uppnå individuella intressen. Då situationen i Libyen kom att liknas vid ett inbördeskrig skapade detta en stor oro i statssamhället vilket ledde till att detta samhälle agerade för att eliminera denna oroshärd. Därmed kan det påvisas att staters intressen påverkar uttolkningen av internationell rätt, och på så vis också upprätthållandet av den negativa freden.

Slutligen kan alltså min frågeställning besvaras genom följande. Resolution 1973 antogs med stöd i FN-stadgan (preambel;art 1;2;39;40;41;42), och förelades av att FN:s medlemsstater, generalförsamling och generalsekreterare, uppmärksammat säkerhetsrådet på att situationen i Libyen utgjorde ett hot mot internationell fred och säkerhet. De faktorer som kan antas vara bidragande till att denna resolution antogs är statssamhällets strävanden efter att upprätthålla det befintliga systemet och efterlevandet av de gemensamma målen, men framförallt staters strävanden efter att skydda sina egna intressen och överlevnad.