Alla informanter tycker att man ska arbeta med föräldrarna, familjerna och killarna i dessa familjer. Det är något som verkar saknas i arbetet med att förbättra flickornas situation. ”Jobba med hela familjen och även med killar. Man kunde utbilda lärare ännu mer så att man ännu tidigare kunde upptäcka problemet och se varningssignaler” (Malin). ”Jobba med föräldrarna, förebyggande liksom, jag tycker att man ska jobba med föräldrarna, jag tycker att man ska jobba med papporna, med bröderna” (Sara). Man kan för att förändra flickornas situation arbeta för att förändra attityder och diskutera jämställdhet. Alla informanter är överens om att man måste börja tidigt både med att uppmärksamma problematiken och påverka förändringsarbetet. Det kan man bara göra genom kommunikation och diskussion. Man måste förklara bakgrunderna till lagstiftning,
socialförsäkringar och samhällssystem och att det har kommit till i ett visst socialt och ekonomiskt sammanhang. ”Jag tror att det är enklare att förstå varför gör vi som vi gör precis som vi funderar på varför har man gjort i andra länder som man har gjort där och att vi faktiskt har gjort en hel del för att förändra jämfört med för hundra år sedan då det arrangerade äktenskapet var ett normalt sätt att gifta sig. Det har mycket att göra med vår samhällsstruktur och industrialiseringen o.s.v.” säger Anna.
Malin är inne på att det hade varit bra om personer av samma etnicitet eller kultur som de berörda grupperna höll i någon form av föräldragrupper och att det kan vara svårt som svensk att sätta sig i respekt och att man inte har tillräcklig kunskap. ”Jag hoppas man kan jobba mer med föräldrarna. Som svensk kurator kan det kännas svårt och man vet inte riktigt vad man ska säga. Kanske bättre med någon ur samma etniska grupp, jobba mer på det sättet där man inte bara diskuterar det här men att det kommer in som ett inslag, att man diskuterar de här frågorna. Men det är mer förebyggande.” Lena tycker att man skulle ”[…]kunna jobba förebyggande med ett föräldraprogram för föräldrar som misstänks utöva våld mot sina barn, att försöka utveckla ett program, hur kan man jobba med de här föräldrarna.”
Flera nämner skolan som en bra plats att börja förändra genom att tidigt lära ut jämställdhet och rättigheter. ”För att få in kunskap om det här med ens rättigheter och möjligheter, våld och så, bestämma över sig själv eller inte, vad säger lagen? Få in det i något ämne, kanske bara någon gång per termin men att det blir en självklarhet för alla elever att få information om det” (Anna). Men även gå ut med information till vuxna kvinnor så att de vet vilka rättigheter de har och vilka möjligheter som finns. Det gäller att hitta en nivå på den informationen så att ingen känner sig utpekad, utan det ska vara mer generellt. ”Jag tror det hade kunnat ge mycket resultat med ökat utåtriktat arbete som riktade sig till flickor och kvinnor. På ett förebyggande plan som handlar om att informera om rättigheter, möjligheter. Hur går det till, vad finns det för hjälp? Hitta rätt tonläge när man gör det så att det inte upplevs som provocerande att man går ut så att man ser det mer som en allmän information som likaväl kan gälla din granne som dig själv” (Anna).
Något vi tyckte var särskilt intressant var att endast en av våra informanter (Malin) uttryckte att hon önskade att flickor inte alls skulle behövas skiljas från sina föräldrar. Hon tycker att man ska jobba med familjerna för att på lång sikt förändra attityder och därmed inte behöva separera flickor från sina familjer. ”Man skulle önska att de inte skulle behövt skiljas från sina föräldrar utan man skulle fixa det på annat sätt. Jag tror inte att jag skulle vilja ha mer pengar till boende och såna bitar där man ändå separerar dem från sin familj, utan mer arbete med familjer. Jag vet inte om det är en övertro jag har, men det är det man vill, att det ska bli en förändring. Det är en önskan att det skulle fungera så, att man kunde gå in och förändra hos föräldrarna.” Inte heller Anna tycker att ekonomiska resurser är det egentliga problemet, utan hon ser istället en brist på samverkan mellan myndigheter, kommuner och andra samhällsinstitutioner. Dessutom tar hon återigen upp problemet med brist på långsiktighet och terapeutiska insatser både för flickorna och för familjerna som har problem. ”Det skulle ju vara bra om man på något sätt såg vikten av att inrätta någon form av terapeutiskt centrum som jag tror skulle kunna fungera för hela regionen t.ex. då Skåne, inte bara Malmö. Det hade jag kunna tycka var verkligen någonting, en
resurs som skulle behövas då.” Det förebyggande arbetet bör kanske handla mindre om att jobba med målgruppen och mer om att faktiskt ta andra politiska beslut och våga säga att det finns ett problem bl.a. med segregation och ojämn fördelning av resurser. ”Det måste ju vara nått strukturfel, nått systemfel, som gör att det kan vara så oerhört orättvist och olikt”, säger (Anna).
6. SLUTDISKUSSION
Vårt syfte med uppsatsen var att ta reda på varför och på vilket sätt flickor som lever i patriarkala och hederstänkande familjer är utsatta. Vi ville ta reda på vilka sätt hederstänkandet konkret kommer till utryck, hur denna kultur påverkar flickors frihet samt hur man kan arbeta för att förbättra deras situation.
Det är först nyligen man har insett att utsattheten har med familjestrukturer och familjens och släktens värderingar och normer att göra. Tidigare har man tolkat övergreppen främst som brister i det svenska samhället, och övergrepp har ibland också tonats ner av ”kulturtolerans”.
Vi har kommit fram till att vissa familjer präglas starkt av sitt ursprung i traditionella patriarkala system och lever även här i Sverige ett liv dominerat av hederstänkande, ibland av stark religiositet, och ofta av segregation och utanförskap. Många av dem har sitt ursprung i vad man kallar en patriarkal kollektivistisk struktur, där ålder medför respekt, där manligt kön har företräde framför kvinnligt, och där individens värde utgörs i första hand av den roll man spelar för släktens fortlevnad och välbefinnande. Om individen bryter mot reglerna skadas kollektivets anseende och dess heder. Det kan även räcka med blotta misstanken om att flickan brutit mot reglerna. Det behöver inte vara de faktiska omständigheterna straffet baseras på. Straff utdelas av någon nära, oftast manlig, släkting och ska helst offentliggöras för medlemmarna i den egna gruppen. Först då kan hedern återfås. Hedersvåld och hedersrelaterat förtryck har en grund i kulturen. Kultur verkar tillsammans med t.ex. religion och segregation som påverkande faktorer när det gäller hederstänkande. Ett kulturellt uttryck som hederstänkande kan förstärkas av segregation på olika sätt. Det kan röra sig om att man upprätthåller eller förstärker hederstänkandet p.g.a. grupptryck från den egna gruppen. Det kan även handla om att det i segregerade områden är relativt enkelt att behålla en patriarkalisk familjestruktur, helt enkelt för att omgivningen accepterar det. Det kan även vara att det byggs upp en rädsla för majoritetssamhällets livsstil som gör att föräldrarna blir mer kontrollerande. Denna rädsla förstärks ytterligare av t.ex. arbetslöshet och ekonomisk utsatthet. Anledningen till att just tjejer är utsatta i hederstänkande och patriarkala familjer har att göra med kvinnlig sexualitet, kropp, kön och reproduktionsförmåga. I alla de monoteistiska religionerna ses kvinnlig sexualitet som något hotande, något som kvinnan inte själv kan kontrollera. Kvinnans värde i gruppen utgörs av hennes kropp och hennes obefläckade sexualitet. Sexuella relationer får endast förekomma inom de äktenskapliga ramarna vilket kan härledas till religiös. Det anses viktigt att gifta sig tidigt för att förhindra sexuella ”felsteg”. Ofta har inte individen så mycket att säga till om i val av äktenskapspartner, utan familjen utser någon lämplig.
Det finns även en mer psykologisk förklaring till varför kvinnans sexualitet bör vaktas och kontrolleras. Hon är den passiva mottagaren som inte kan skilja på inträngningarna. Vid en eventuell sexuell relation släpper flickan in något främmande i gruppen. Det blir det psykologiska inträngandet snarare än det fysiska som skändar gruppens integritet och heder.
Ursprunget till hedersproblematiken finns inte i flickans akuta situation, utan i en familjestruktur och ett tänkande, där flickor och kvinnor bär på familjens heder.
Att kultur är en bidragande faktor när det gäller hederstänkandet och därmed flickornas utsatthet anser vi oss ha hittat stöd för i litteraturen och i våra informanters svar. I vårt material har även framkommit att det dels är de monoteistiska religionernas syn på kvinnors sexualitet som något hotande som måste stängas inne och kontrolleras, dels kultur men även segregation som är orsakerna till flickors utsatthet. Man måste ta alla dessa faktorer i beaktning om man vill hitta en förklaring till hederstänkandet. Vi anser oss ha kommit fram till att hederstänkande och hedersrelaterad problematik visst har en grund i kulturen, att bl.a. kultur verkar som en förstärkande faktor. Ojämställdhet mellan män och kvinnor är dock av överordnad betydelse och existerar över hela världen, men är som sagt inte ensam förklaringsgrund till problemets existens.
Vi anser att det kan vara värdefullt med en viss kännedom om kulturers uppbyggnad och ständiga föränderlighet i olika sociala och historiska kontexter. Detta kan vara värdefullt i arbete med invandrare för att förstå varför människor agerar som de gör i olika situationer. En risk med ”kulturkompetens” är att den kan ge en falsk trygghet och göra att man generaliserar och handlar utifrån förutfattade meningar, snarare än faktiska omständigheter. Utan kännedom om kulturers uppbyggnad kan det hända att man inte agerar alls för att hjälpa flickan eller att man ursäktar missförhållanden med hänvisning till kultur. En kulturell sedvänja får aldrig användas som ursäkt för ett lagbrott eller brott mot en individs frihet och välmående. Alltså kan det både vara ren okunskap eller rädsla inför det som är främmande som gör att man inte agerar. Okunskap och rädsla kan också leda till att man agerar förhastat och på fel grunder.
De flickor som tar steget och faktiskt bryter med sina familjer är sannolikt få i den stora mängden. Likaså de som mördas p.g.a. sina handlingar. Många fler är förmodligen de som finner sig i familjens krav och uppställda ramar och antingen fogar sig eller inom dessa strävar efter lycka och frihet. Ingen långsiktighet tycks finnas i den förekommande diskussionen kring vad som kan göras konkret för att stegvis förbättra flickornas livssituation. Det verkar som om man från samhällets sida behandlar symptomen av ett djupgående problem genom att satsa pengar på t.ex. olika skyddade boenden. Istället anser vi att man från samhällets sida borde gå till botten med orsakerna bakom flickornas utsatthet. Därefter arbeta förebyggande med attitydförändring och utbildning och diskussion kring jämställdhet, demokrati, mänskliga rättigheter och lagstiftning. Även någon form av terapeutiska insatser efterlyses av våra informanter, något som idag verkar vara obefintligt. Det arbetas sällan terapeutiskt med varken flickan som lider under hedersrelaterat förtryck eller hennes föräldrar. Eftersom de flesta flickor i något stadie återvänder till familjen, tycker vi det borde vara en självklarhet att det t.ex. från socialtjänstens sida arbetas med familjen under tiden för hennes placering. Både vi och alla våra informanter påpekar vikten av samverkan mellan olika myndigheter och andra samhällsinstanser.
Vi anser oss genom vår studie uppfyllt vårt syfte och dessutom fått en bred kunskapsbas och verktygen för att förstå hederstänkandet och hur den patriarkala familjen är uppbyggd och verkar i olika sociala kontexter.
7. LITTERATURLISTA
Al-Baldawi Riyadh, Migration och familjestruktur - om psykosociala konsekvenser av förändringar i familjestrukturen hos invandrare. I Ungdom och kulturmöte , identitet, redaktör Nader Ahmadi. Liber i samarbete med SIS, andra upplagan: Stockholm 2003.
Amnesty, http://www2.amnesty.se/krg.nsf/hedersmordfulltext?OpenPage
Darvishpour Mehrdad, Makt eller uppfostran, artikel i Invandrare & minoriteter 2/2004.
Denscombe Martyn, Forskningshandboken – för småskaliga forskningsprojekt inom samhällsvetenskaperna. Studentlitteratur: Lund 2000.
Elektra, http://www.elektra.nu/frameset/hederskultur/index.htlm
Ericsson Marie& Poikolainen Kirsi red. Som om de inte fanns invandrartjejerna! - Att synliggöra och att arbeta med invandrartjejer. Fritidsforums förlag: Stockholm 1995.
Frenning Anna/Rädda Barnen, Förtryck i hederns namn. Rädda Barnen 2003. Hellström Leif, Att skriva en rapport: råd och anvisningar för utformning av examensarbeten och rapporter, Vårdhögskolan Malmö 1997.
Integrationsverkets rapportserie 2000:6, Låt oss tala om flickor…. Integrationsverket 2000, 2:a utgåvan.
Johansson Lars, Våld är alltid våld- även i hederns namn, artikel i Socionomen 4/2004. Facktidskriften för kvalificerat socialt arbete.
Johansson Lars, Avgörande livsfråga - Liten handledning i arbetet för flickor och unga kvinnor utsatta för strängt patriarkalt och människorättsvidrigt patriarkalt förstryck. Angeredsgymnasiet 2004.
Kamali Masoud, Kulturessentialism och hedersmord, Socionomen 3/ 2002. Facktidskriften för kvalificerat socialt arbete.
Kvale Steinar, Den kvalitativa forskningsintervjun, Studentlitteratur Lund 1997. Kvinnoforum, A resource book for working against honour related violence, Kvinnoforum: Stockholm 2003.
Schlytter Astrid, Rätten att själv får välja. Studentlitteratur: Lund 2004.
Schlytter Astrid, Arrangerade äktenskap/tvångsäktenskap i Sverige, Socionomen 3/ 2002. Facktidskriften för kvalificerat socialt arbete.
Solheim Jurun, Den öppna kroppen - om könssymbolik i modern kultur. Bokfölaget Daidalos AB: Udevalla 2001.
Bilaga 1
Intervjuguide
1. Presentera dig själv. Namn/yrkestitel/arbetsplats/erfarenhet. 2. Vad innebär ordet heder för dig?
- Vad tror du heder innebär för dessa familjer?
3. Varför engagerar du dig i frågan hedersrelaterad problematik? - Hur länge har du varit engagerad i denna fråga?
4. Vad anser/tror du är anledningen till att dessa unga kvinnor befinner sig i en utsatt situation?
5. Varför är just tjejerna utsatta?
6. Kan du göra en uppskattning kring omfattningen av problemet?
7. Vilka resurser uppfattar du det finns i Malmö för unga kvinnor över 18 år utsatta för olika former av hedersrelaterat förtryck?
8. Uppfattar du att kunskapsnivån ökat något det senaste året/åren? Kunskap att upptäcka problemet och kring hur man kan arbeta.
9. De som väljer att bryta med sin familj, stöter de på andra svårigheter än svenska ungdomar som väljer att göra detsamma?
10. Hur kan man jobba för att stödja/hjälpa de här tjejerna efter att de brutit med familjen?
11. Vilken konkret hjälp kan dessa kvinnor få i mer eller mindre akuta situationer?
- Vad behöver göras?
- Vad skulle kunna göras mer?
12. Vad görs i förebyggande syfte för att förbättra de unga kvinnornas situation?
- Vad anser du kan göras mer?
- Vad bör göras mer/vad skulle fungera?
13. Hur gör ni (olika institutioner/organisationer) för att nå ut till kvinnorna? - Skulle ni kunna göra mer? I så fall vad?
14. Hur arbetar ni för att motivera kvinnorna till en fortsatt kontakt? Vilket stöd får de i processen?
15. Om du får ha en vision av obegränsade ekonomiska resurser, hur skulle arbetet med dessa unga kvinnor bedrivas i Malmö?