Något som framkommer i våra intervjuer är hur viktigt det är att noga utreda och försäkra sig om att flickan verkligen är beredd att bryta med familjen med allt vad detta innebär. De professionella som kommer i kontakt med flickan måste försäkra sig om att det verkligen är tjejens eget beslut och både se till att hon inte utsätts för påtryckningar från en pojkvän t.ex. och inte heller själv påverka henne i någon riktning. Flickan måste dessutom förberedas på de svårigheter hon kommer att gå igenom i samband med ett uppbrott. Flera av våra informanter menar att boendet inte är problemet utan att hon verkligen ska vara redo för det stora steg som det innebär att bryta. De anser inte att det rent fysiska skyddet är den stora bristen. Det verkar handla mer om att fånga henne i rätt situation, precis när hon känner att hon vill lämna och att vara mer lyhörd i det skedet. ”Man pendlar så mycket där och det är så lätt att om man får fel bemötande så räcker det med en halvtimme sen är man tillbaka igen på nått sätt” (Anna).
Genom att i ett tidigt skede informera om vilka rättigheter och skyldigheter flickor har, men också om jämställdhet kan professionella låta alla dessa flickor och kvinnor någonstans känna att det finns hjälp om de behöver det, om de vågar ta emot den. Sofia säger; ”Det är vad jag väl önskar för de här ungdomarna, att kunna få den informationen, vad händer den dagen jag behöver söka hjälp? Det är illa i dag men det kan bli värre och det är den dagen jag vill ha hjälp, jag vill inte ha hjälp i dag.” Sofia påpekar att det inte är svart eller vitt i dessa familjer, det är inte alltid allting som tjejerna upplever som dåligt. ”Det är ett jättestort steg att söka hjälp. Många av de här tjejerna tycker jättemycket om sina föräldrar och hamnar i nått slags mellanläge, de vill behålla allt det där men samtidigt ha det annorlunda.” Det är inte bara övervakning, misshandel och tvång, det finns också mycket gemenskap i dessa familjer. Det är inte så enkelt som att bara för att flickorna lever med det här så har de haft en dålig uppväxt. Det är oftast långt ifrån hela sanningen. Trots alla svårigheter betyder familjen mycket för dem. Det är viktigt att komma ihåg att flickorna får mycket värme och kärlek också.
Malin säger att hon aldrig skulle råda en tjej att bryta med sin familj på grund av hedersrelaterad problematik. Hon menar istället att; ”Man kan förstärka de här tjejernas självförtroende och självkänsla för att de ska kunna sätta stop för våldet och för att de ska kunna värdera sig själv, att det inte är värt att leva så här i en sån situation. Hon menar att det är ett stort steg att bryta med familjen just när man är uppfostrad i det kollektiva samhällslivet. Hon har i sitt jobb märkt att hur mycket man än jobbar med de här tjejerna och hur mycket man än gör för dem så vill de gärna återvända till familjen. ”Men att bryta med sin familj... Även om man säger att ja, jag vill gärna och man är helt liksom i kris, men lite längre fram kan man inte. Du längtar tillbaka till det kollektiva livet. För även om vi lever i Sverige så lever vi fortfarande kollektivt och man bestämmer tillsammans, man gör saker och ting tillsammans så det är inte lätt.” De vill gärna vara hos familjen och samtidigt vill de att familjen ska acceptera att de vill ha en viss frihet och kanske t.o.m. leva själva. Hon menar vidare att det för tjejer från patriarkala familjer är svårt att lämna familjen eftersom det är känsligt, ”[…] men om en svensk tjej skulle bryta och bo själv, då är det inga problem. Det känslomässiga är inta samma. Som sagt vi lever kollektivt, vi lever tillsammans, vi uppfostras med den här stora respekten.”
Alla våra informanter pekar på att det inte är själva skyddet som är problematiskt, utan hur man ska stödja flickan efter uppbrottet. Eftersom flickorna ofta har levt kollektivt med en stor familj där medlemmarna är nära knutna till varandra, blir de efter ett uppbrott väldigt ensamma. De kan oftast inte ha några kontakter med släktingar eller vänner p.g.a. fara för deras säkerhet. ”Det jag tänker på är att det är en risk för att de blir väldigt ensamma. Att frigörelsen kan innebära att man får avsluta relationen med familjen för en oöverskådlig tid, och även vänner om man verkligen är hotad” (Lena).Vilka åtgärder man vidtar är beroende på vilken risk man bedömer att hon är utsatt för, men ofta lever de på okänd ort under skyddad identitet. Det stödjande arbetet måste fortsätta även efter uppbrottet, det blir problematiskt om hon lämnas vind för våg, vilket även våra informanter påpekar som en brist i arbetet med flickor med denna problematiken. ”Sen är det ju stödet liksom, det terapeutiska stödet och det praktiska och tänka liksom lite långsiktigt. Det kan gå bra de första månaderna när man har jättemycket support, men vad händer sen? Jag tror mycket på det rent terapeutiska, att det handlar om att hon ska känna att hon har gjort rätt och hon är nöjd med sitt val. Men kanske inte se dörren som stängd för evigt till alla familjemedlemmar utan ändå försöka jobba på att det går att lösa och ha en civiliserad relation kanske” (Anna). Det handlar om att göra situationen så trygg att hon upplever att hon inte behöver sakna så mycket att hon faktiskt går tillbaka. Lena håller med om att man måste jobba med individen efter uppbrottet och att bygga upp ett drägligt liv. ”Det handlar ju inte bara om själva skyddet utan också om vilket liv man ska leva sen. Och jag har tyckt länge att i hela den här diskussionen har man lagt för mycket fokus på att hitta själva boendet [...] och inte så mycket på hur får man ett liv, vad bygger man upp för alternativ?”
Några av våra informanter påpekar att det kan vara svårt för en flicka från en patriarkal familj att helt plötsligt behöva fatta beslut, ta ansvar, klara sig själv och att hantera vardagliga saker. ”Jag tror just att det här att man inte har fått ta något eget ansvar många gånger, man har varit så himla kontrollerad så att när man sen kommer ut i en vardagssituation och ska klara sig själv så är det så mycket som man måste lära sig från början, praktiska saker och så” (Anna). Även det känslomässiga kan vara problematiskt. ”Men också det här känslomässiga, att man kanske aldrig har fått ta ställning till någonting, alltså känna efter själv vad man tycker. När man sitter med en tjej i den här situationen och frågar henne vad hon vill ”Vad vill du göra? Hur känns det nu? Vad tycker du?” så är det ofta så att hon vet inte var hon ska leta liksom i sig själv för hon vet inte hur man gör när man bestämmer själv” (Anna). Anna säger också att det kan vara problematiskt i sådana här situationer där det läggs mycket ansvar på tjejen att hon ganska snabbt ska formulera vad hon vill med sin framtid, var hon vill bo, om hon vill studera och vad hon behöver för hjälp, särskilt om hon inte är van att kräva någonting själv.
Ännu en aspekt av uppbrottet från familjen kan vara att vissa flickor med en familjebakgrund som har varit väldigt kontrollerande slår över åt andra hållet. Att man förväntar sig fullständig frihet och kunna göra vad de vill. Man förstår inte att det någonstans är rimligt att ha vissa gränser. Anna nämner några olika sätt på vilka dessa flickor kan få svårigheter. ”Att det är svårt för dem att hålla i pengar, de blir ju i en väldigt utsatt situation och blir ett lätt byte på nått sätt för killar, man har ju kanske inte så mycket integritet. Att man hamnar i jobbiga situationer på det sättet.” Sofia påpekar att det förekommer tjejer som hamnar i drogmissbruk efter en placering, p.g.a. att de inte förstår vikten av frihet under ansvar.
Alla informanter tycker att professionella ska jobba med familjen, antingen med flickan kvar i familjen om detta bedöms som riskfritt, eller med flickan i familjehem eller skyddat boende. Faktum är att de flesta flickor väljer att återvända i något stadium och att det då kan vara bra att ha arbetat parallellt med familjen så att hon har förbättrade förhållanden att återvända till. ”Men finns det en möjlighet att jobba med den biologiska familjen även efter att hon har brutit så tycker jag verkligen att man ska försöka göra det, jag tror man har igen det på så himla många sätt efteråt, det är ju ändå få tjejer som någonstans i all evighet, i all evig framtid håller det här med att inte kontakta familjen, aldrig någonsin komma tillbaka. Det gör de ofta förr eller senare och då är det viktigt att man har förberett det lite grann” (Anna). Även Lena är inne på samma spår. ”I vissa fall tror jag att man skulle kunna jobba med föräldrarna och i andra fall tror jag att hotet mot individen är så stort att man måste bryta för all framtid. Det beror på hur stark den släkttraditionen är, hur släkten ser på detta och hur stor hotbilden är, men det är som sagt, man ska inte underskatta risken men man ska inte heller dra alla över en kam.” Malin tar upp att det kan bli svårigheter vid ett återvändande, med tanke på att familjen inte vet var hon befunnit sig och vad hon har gjort under tiden hon var borta. Men ett återvändande kan vara positivt för alla parter. ”Man kommer ju ur gruppen på nått sätt om man sticker hemifrån, jag tänker på det med skam och sådär också. Det kan nog vara olika i olika familjer, jag har haft elever som har stuckit hemifrån och varit så rädda för att komma hem igen och sen när de återvänt har de blivit väldigt omhuldade och välkomnade. Svårt att komma tillbaka efter att ha varit borta, osäkerhet kring var hon varit och vad hon haft för sig” (Malin).
Slutligen kan vi konstatera att det verkar finnas resurser att ta hand om flickorna i akuta situationer, men att det saknas en långsiktighet. Dessutom tycker vi oss se att det kanske är just på det förebyggande och det terapeutiska som det borde satsas pengar, men att det fortsätter att läggas pengar på boenden och familjehem. ”Det är ju alltså skyddet som ofta går att lösa, det finns just nu ganska många resurser parallellt. Det brukar alltid gå att hitta ett rum någonstans, eller en plats någonstans. Men alltså det här med det rent fysiska skyddet ska ju gå och ordna, så mycket pengar som ändå har satsats på det och på att det ska finnas platser” (Anna). Sofia ställer sig tveksam till att man fortfarande vill starta olika boenden. ”Tittar man på ansökningar över familjer som vill bli familjehem eller personer som vill starta skyddade boenden så ja, det är en boom men frågan är om det inte också är folk som vill tjäna pengar?”