I Grodan och vintern är huvudpersonen Grodan av manligt kön. Könsbestämmande undviks i texten; det står Grodan, Ankan, Grisen och Haren. Jag har ändå identifierat kön på alla karaktärerna utom Grisen. Grodan agerar inte särskilt könsstereotypt; han tycker inte det är roligt med snöbollskrig, oroar sig för att inte kunna bada och njuter av hur vännerna tar hand om honom. Vänskap är viktigt för bokens karaktärer och de visar känslor, hjälper och pysslar om Grodan. Ankan, som är feminin, tog ett tag att könsbestämma. Det står hon på ett enda ställe i boken. Ankan åker skridskor och lånar snällt ut både skridskor och halsduk till Grodan. Hon muntrar dessutom upp honom med småprat på sängkanten. Haren, som är maskulin, gillar idrott och joggar i snön. Han agerar könsavvikande genom att trösta Grodan och läsa underbara sagor. Grisen är som sagt svårdefinierad. Den är
klädd på ett sätt som ger manliga associationer, men agerar på ett sätt som ger kvinnliga associationer; lagar varm soppa och stickar en varm tröja i vackra färger.
Bu och Bä i städtagen är jämställd både när det gäller författarskap och
huvudpersoner. Bu är ett manligt lamm/får och Bä ett kvinnligt lamm/får. Färgerna på deras kläder avslöjar deras genustillhörighet; Bu har blå byxor och Bä röd klänning och röd rosett på huvudet. Bu och Bä lever tillsammans och deras relation och ålder är svårdefinierad. De kan vara syskon eller ett par. De badar ihop och bor i våningssäng, vilket associerar till syskon. Å andra sidan lever de ensamma och sköter alla livsuppgifter. De hjälps åt med allting, även en så kvinnligt kodad arbetsuppgift som städning. Även om mycket är jämställt i boken, finns det genusnormaliserade beteenden. Bä är den som har koll på läget, hon kollar Bu och har ögon i nacken. Hon upptäcker att Bu håller på att suga upp en strumpa, släpper allt och kastar sig ner för att försöka rädda den. Bä serverar även Bu saft. Bu sköter tekniken och dammsuger. Han är helt inne i vad han gör och ser inte omvärlden, något som vanligtvis uppfattas som manligt kodat (en sak i taget). Han är problemlösningsorienterad och löser problemet genom att öppna dammsugaren.
I Kalle och giraff bygger lådbil agerar två manliga djur som huvudpersoner. De är bokens enda karaktärer och inga tjejer finns med. Giraffen har inget namn, utan kallas Giraff, och apan heter Kalle. De är förmänskligade, bär kläder och leker som barn. De bygger en lådbil av en gammal barnvagn. Deras agerande uttrycker ett pojknormaliserat ideal. De vill inte leka med barnvagnen, utan gör om den till något manligt kodat som en bil. Apan Kalle bestämmer och tar för sig. Han skyndar sig upp i lådbilen och bestämmer att giraff ska dra först. Giraff vill så småningom byta, men Kalle övertalar honom att dra lite till. När de till slut byter plats, orkar inte Kalle dra Giraff och skyller på att han är för liten och att Giraff är för tung. Kalle hittar en lösning på problemet; de tar av hjulen så blir det en båt som de båda kan åka i istället.
I Astons stenar är Aston, en hanhund, huvudperson. Han och hans föräldrar är förmänskligade, påklädda djur som bor i hus. Aston samlar på stenar. Han tycker synd om stenarna, som han tror är ensamma, har tråkigt eller fryser. För Aston har stenarna liv; de fryser, badar, plaskar och rullar till exempel runt i sanden. Han tar hem dem, värmer dem och pysslar om dem. Astons ömma omvårdnad av stenarna är genusavvikande. Det är lätt att associera till förälder-barn-lekar och påminner om flickors traditionella omhändertagande. Även om Aston ger uttryck för barns samlarglädje, uttrycker han också ett behov av att ta hand om. När han lämnat ifrån sig alla stenarna på stranden, hittar han en ny pinne som han tar med sig hem.
Föräldrar
Både mamma och pappa
I Felix finns både mamma och pappa med. Båda är förmanande och uppfostrande mot Felix, särskilt inför skolstarten. De framställs som trötta, sura och tjatiga. Pappan håller låg profil om det är mamman som följer med till skolan (hon drar honom genom dörren till skolan). I Alla älskar Sigge lever Elina med sina föräldrar, som framställs som omtänksamma och intresserade av Elina. Mamman nämns mer än pappan i boken. Hon engagerar sig i Elinas ridning och har själv varit ponnytjej som liten. Hon skjutsar och uppmuntrar Elina och hjälper ridläraren med hästarnas sjuktransport. Elina tycker att hon har ”världens snällaste mamma som förstår det här med ponnyhästar”.87 I Rädda Sefira! skildras Antons föräldrar som jämställda; de turas till exempel om att köra bil och arbetar med huset tillsammans. Mamman lovar att baka blåbärsmuffins och försöker ställa in tevekanalerna. Pappan ser fram emot att måla och spika hela sommaren, men skadar sig ofta på olika sätt. I Jag vill ha ett
djur är det mamman som sköter städningen i hemmet. På grund av det säger hon nej
till en bläckfisk, som skulle lämna massor av smutsiga fotspår. Vid förslaget om en fladdermus blir hon arg och hotar med att dottern aldrig ska få några biskvier. Mammans maktmedel är kopplade till hemmet. Pappan använder sin personliga identitet som argument. Han vill inte ha en varg, eftersom han får huvudvärk av vargyl. Dottern avstår från vargen därför att ”pappa är inte speciellt kul när han har huvudvärk”.88 I Karolins löfte skildras båda föräldrarna ingående, liksom deras olikheter. Mamman vill till exempel sola, bada och ha det skönt på semestern, medan pappan vill ”titta på hus och gå på konstiga museer”.89 Mamman tar dykarcertifikat, medan pappan inte ens kan dyka från bassängkanten utan att göra magplask. När mamman gör sig till när hennes föräldrar kommer på besök, skakar pappan på huvudet bakom hennes rygg. Mamman vågar inte göra första dyket, gråter och är skeptisk, pappan skojar och tar med småsyskonen på teater. I Ut på landet skildras en kärnfamilj med traditionellt genusnormaliserade uppgifter; pappan sköter det yttre arbetet på gården och mamman står för hushållarbetet. I Astons stenar är det mamman som släpar tunga kassar, något som kan uppfattas som en kvinnligt kodad syssla. Jag anar en protest när mamman surar och vägrar bära hem en sten till Aston i de redan tunga kassarna. Pappan hjälper snällt Aston att ta alla stenarna till stranden. Föräldrarna agerar genusavvikande när pappan stickar i soffan medan
87 Hallberg, 2004, s. 113.
88 Child, Lauren, 1999, Jag vill ha ett djur, s. 9.
mamman spelar gitarr eller vilar. Föräldrarna är goda och förstående, de hittar en elegant lösning på problemet att stenarna tar upp för stor plats i huset. I Emmas
kalas har föräldrarna traditionellt genusnormaliserade sysselsättningar. Mamman är
hemma på dagen och sköter hushållsarbetet. Pappan kommer hem med portfölj när kalaset börjar ta slut och har uppenbarligen ett avlönat yrke.
I Osynliga fiender är föräldrarna adoptivföräldrar. De ville adoptera Jason, men gick med på att ta hans så kallade ”lillebror” på köpet. Båda agerar kärleksfullt, intresserat och stöttande. Pappan är rallyintresserad och har lagt grunden till sönernas motorintresse. Även i Magda och Loppsockan är föräldrarna adoptivföräldrar. Deras förhållande till Magda skildras på olika sätt och ibland genusavvikande. Bilderna på pappan och Magda förmedlar mer samförstånd, närhet och intimitet än de med henne och mamman. Mamman bryr sig mest om att den smutsiga Loppsockan måste bada och framställs som oförstående för Magdas behov: ”Vad ska du med en sån gammal loppsocka till?”.90 Pappan står passivt med händerna i fickorna när mamman tjatar om bad och sjunger sedan ”Hej Baberiba” för att förgylla badet. Han läser saga för dem och gör en pyjamas av en näsduk åt Loppsockan, så att han inte ska frysa. På bilden när pappan, Magda och Loppsockan ägnar sig åt Loppsockans nattbestyr, är mamman är inte med. På en annan bild sitter pappan, Magda och Loppsockan tillsammans i en fåtölj och mamman står bakom med armen på ryggstödet, inte riktigt delaktig i gemenskapen. Mamman och Magda håller visserligen varandra i handen när de promenerar, men det upplevs mer praktiskt än kärleksfullt. Mamman, Magda och Loppsockan spelar kort tillsammans, men då tycker mamman att han fuskar och går därifrån.
6.1.7.1 En förälder
I de båda böckerna om Palle och hans pappa som jag läst finns ingen mamma med. Palles pappa vill hitta på roliga saker och umgås med sin son. Pappan uppträder genusavvikande, han är snäll, klumpig, hjälplös, passiv, lagar te, ojar sig, har ont och klagar. Palle och pappan har bytt roller; Palle agerar vuxen och pappan barn. I Otto
– den lille piraten och Otto och dödskalleskeppet fungerar sjörövarkaptenen som
manlig förebild och fadersgestalt. Det finns inga kvinnliga vuxna gestalter. Sjörövarkaptenen lär Otto allt om sjörövarlivet och för den manliga traditionen vidare. Det handlar om att lata sig i hängmattan, dricka ikapp, behärska sabeln, stridsrop, skattjakt och om att visa tapperhet. I Den magiska kepsen bor Mostafa med sin pappa. Mamman blev kär i grannen, en pizzabagare, och flyttade in till
honom. De ska nu ha barn och pappan låtsas att han inte känner dem. Ibland hörs deras skratt genom väggen, då skruvar pappan upp ljudet på teven. Pappan tar god hand om Mostafa och uppmuntrar honom. I Julia vill ha ett djur lever Julia tillsammans med sin mamma. Mamman är ljushyad, har blont långt hår i fläta, är kurvig, klädd i jordnära färger och visar ömhet mot Julia. Att pappan inte bor med dem förklaras genom kommentaren: ”hennes pappa säjer ingenting, för han bor inte hemma”.91 I Fläcken och Mustrubbel nämns ingen pappa. Huberts mamma är tjatig, klagar på att han har olika färg på strumporna och att han är sen. Båda böckerna börjar exakt likadant med mammans kommentar: ”Det är helt otroligt att man kan vara så sölig som du”.92