FÖRSLAG PÅ LÖSNINGAR ATT IMPLEMENTERA HOS LINDBÄCKS

implementera för att uppnå ökad cirkularitet.

5.2.6.1 GIPS

Anledningen till att Lindbäcks gipsavfall idag inte materialåtervinns beror på transporter och ekonomiska hinder. Eftersom gips är 100% återvinningsbart samt att kvalitén inte försämras vid återvinning enligt Arm, et al. (2014) bör gipsavfall materialåtervinnas istället för att gå som slut-täckning på deponi.

Det bästa alternativet är att återanvända gipsspill som uppstår på plats, eftersom transporter och bearbetning av materialet på så sätt undviks. Den lösning som lämpar sig bäst för gips hos Lind-bäcks gällande återanvändning är tillverkning av brandbarriärer från gipsspill. Det största hindret

försämrad kvalité. Observationen visade på är kvalitén hos gipset inte bör vara ett problem, då majoriteten av gipsspillet inte är skadat. Lösningen kräver en liten åtgärd men som inte kostar eller bidrar till stora förändringar i produktionen. Enligt Hållbarhetsansvarig på Lindbäcks är dessa typer av lösningar att föredra vid implementering av nya lösningar för att uppnå ökad cirkularitet.

Hur många brandbarriärer som tillverkas och hur stor mängd gips som går åt har inte kunnat redogöras för i denna studie. Om man studerar detta närmare går det att redogöra för vilka kostnadsbesparingar som kan göras med denna lösning.

För att återvinna gips är den bästa lösningen att skicka tillbaka gipset till tillverkaren som kan tillverka nya gipsskivor av avfallet. Enligt Johansson (2019), Arm, et al. (2014) och Forsberg &

Simatova (2017) är tillverkning av nya gipsskivor det bästa sättet att återvinna gips. Både Gips-tillverkare 1 och GipsGips-tillverkare 2 har metoder för att återvinna gipsspill till nya gipsskivor, vilket gör det praktiskt möjligt i Sverige idag. I jämförelse med övriga återvinningsalternativ för gips, möjliggör tillverkning av nya gipsskivor att materialet kan återvinnas flera gånger om. Ju mer gipset kan användas, desto mer värde skapas från materialet. Det som hindrar en implementering av denna lösning är transporter tillbaka till tillverkaren. Det är inte försvarbart att transportera gipsavfallet till tillverkaren, ungefär 830 km från Piteå, för tillverkning av nya gipsskivor om miljönyttan äts upp. Transporter kostar även pengar. Projektet ”Gipsets väg tillbaka” belyser hindret med transporter och syftar till att finna lösningar till problemet, vilket förhoppningsvis kan leda utvecklingen framåt i möjliggörande av återvinning av gips till nya gipsskivor. Genom att värdera miljönyttan för återvinning av gips till nya gipsskivor på ett annat sätt kan transporter bli både försvarbara ekonomiskt och miljömässigt enligt Avfallsentreprenör D. Gipstillverkaren betalar inget för att ta emot gipsavfallet idag men hjälper heller inte till med fraktkostnaden. På grund av detta har inte denna lösning implementerats hos Lindbäcks tidigare. Istället för att se det som att inga pengar kan genereras genom att skicka tillbaka gipsavfallet, kan fraktkostnaden vara en alternativkostnad till dagens kostnad för avfallshantering.

I Öjebyn kostade gipsavfallet 39 649 kr år 2019. På Haraholmen kostade träavfallet 525 244 kr år 2019. Om det kostar mindre att frakta gipsspillet tillbaka till tillverkaren än kostnaden för avfallshantering av gips bör ekonomin inte vara ett hinder för implementering av lösningen.

Detta förutsätter att det går att redogöra för att miljönyttan inte äts upp av transporterna. Om transporterna inte är hållbara miljömässigt går det att studera lösningar för att hantera detta hinder.

Återvinning genom att skicka tillbaka gipset till tillverkaren borde även vara av nytta hos tillver-karen av gipsskivor, eftersom de kan ersätta naturgips med returgips i sin produktion av gipsski-vor. Om man ser till denna aspekt borde det finnas incitament för att det ska bidra till både miljömässig och ekonomisk hållbarhet.

5.2.6.2 MINERALULL

Mineralull är ett material som går att återvinna enligt Müller, et al. (2009), men som ofta enligt Vänsti & Kärki (2013) anses vara ett icke-återvinningsbart material. Sveriges Byggindustrier (2019) konstaterar att det i byggbranschen idag inte finns något gemensamt system för att åter-vinna isoleringsspill. Även Väntsi & Kärki (2013) menar på att anledningen till att mineralull inte återvinns idag delvis beror på att det inte finns utvecklade och fungerande insamlingssystem och alternativa användningsområden för återvunnen mineralull. I dagsläget går allt Lindbäcks mine-ralullsavfall till deponi. Inget projekt gällande att öka återvinning av mineralullsspill har identifi-erats i denna studie.

Den lösning som lämpar sig bäst för mineralull hos Lindbäcks gällande återanvändning är att fylla upp bjälklagen med det mineralullsspill som uppstår. Mineralullen måttanpassas för att passa in i bjälklagen och därav uppstår det små spillbitar. Istället för att kasta dessa spillbitar går det att fylla upp bjälklagen med dessa, då bjälklagen inte isoleras hela vägen upp. På så sätt blir det mindre

avfall som går till deponi. Eftersom denna lösning enbart fungerar på stationen där bjälklag till-verkas kommer lösningen inte påverka allt mineralullsspill som uppstår i Lindbäcks fabriker. Inga hinder har identifierats för denna lösning utöver att fabriksarbetarna ska börja kasta spillbitarna i bjälklagen istället för avfallskärlen. Detta är en liten åtgärd som inte kostar något men som heller inte bidrar till stora förändringar i produktionen.

Återvinning av mineralull genom att komprimera stenull via en komprimator ses som ett alter-nativ till återvinning. Vid komprimeringen blir materialet kompakt och kan ses som ett pulver.

Detta går antingen att använda som fyllnadsmassa av Lindbäcks, eller så kan fyllnadsmassan säljas vidare. Transporter av komprimerad mineralull är mer försvarbara än stenull i sin ursprungsform eftersom materialet är skrymmande. Det är möjligt att komprimera allt avfall som uppstår för mineralull. En komprimator är en investering. Om det går att använda eller sälja materialet skulle investeringen kunna bli lönsam.

Det andra alternativet för återvinning av mineralull är rivning av mineralull till lösull via en lösullsentreprenör, som lyfts fram i teorin av Johansson et al. (2017) och Sveriges Byggindustrier (2019). Möjligheten för att riva mineralull till lösull via en lösullsentreprenör finns då Minera-lullstillverkare 1 idag har utvecklat system som möjliggör rivning på platsen där avfallet uppstår.

Lösningen hindras därmed inte av transporter. Då alla Lindbäcks byggnader isoleras med lösull på vindsbjälklagen är detta en passande lösning. Istället för att köpa in lösull som sprutas på vinds-bjälklagen av en lösullsentreprenör, kan en lösullsentreprenör som besitter rätt utrustning riva befintligt mineralullsspill och sedan blåsa detta på vindsbjälklagen. Genom att använda en lösullsentreprenör som samarbetar med en mineralullstillverkare kan lösullen CE-märkas, om det framgår exakt vilken mineralull som rivs och vilken densitet mineralullen har. Det är fördelaktigt att riva mineralullen på byggarbetsplatsen där den även ska sprutas, eftersom spillbitar av mine-ralullen kan samlas i säckar i fabrikerna och skickas med i volymerna. Spillbitar är lättare att samla i säckar och transportera i jämförelse med lösull. Det kommer inte att uppstå tillräckligt mycket mineralullsspill för att isolera samtliga byggnaders vindsbjälklag, men det går att jobba med denna lösning så långt som möjligt. När mineralullen inte räcker till för ett projekt, kan lösull köpas in och hanteras som det görs idag. Även för denna lösning behöver man räkna på lönsamheten.

I fabriken på Harhaholmen kostade mineralullsavfallet år 2019 104 177 kr. Detta utgör alterna-tivkostnaden till de lösningar som föreslås för implementering. Om hyran för komprimatorn samt det ekonomiska värdet för det komprimerade materialet inte överstiger 104 177 kr under ett år, vilket enbart är kostnaden för avfallshanteringen på Haraholmen, bör lösningen vara eko-nomiskt lönsam. Detta måste utredas vidare för att säkerställa ekonomisk hållbarhet. Detta gäller även för rivning av mineralull till lösull via en lösullentreprenör. Denna lösning kan jämföras med den kostnad som sparas in vid köp av lösull.

5.2.6.3 TRÄ

Enligt Johansson, et al. (2017) och Träspecialisten går allt träavfall i Sverige till förbränning för energiutvinning, vilket även Lindbäcks träavfall gör i dagsläget. Träråvara är lättillgängligt och billigt i Sverige idag, vilket bidrar till att en ökning av återanvändning och återvinning av trä inte är realistiskt. Detta konstaterar även Arm, et al. (2014). Träspecialisten tar upp att det inte är praktiskt möjligt att återvinna trä i Sverige idag. I denna studie har ingen aktör som möjliggör för återvinning av träavfall i Sverige identifierats, vilket stärker Träspecialistens uppfattning.

Lösningen med klyvning av trä till ved är den lösning som lämpar sig bäst för trä hos Lindbäcks gällande återanvändning. Lösningar bidrar inte direkt till cirkularitet för material eftersom det går

högre hos materialet, vilket sammanfaller med synsättet i en cirkulär ekonomi. Denna lösning är praktiskt sett inte svår att implementera. Allt material och tillbehör för att kunna klyva materialet finns på plats. Antingen kan en anställd klyva materialet eller så kan extern arbetskraft tas in för att klyva materialet. Ett system för att sälja veden behöver tas fram samt att någon måste sköta försäljningen. Detta borde inte vara ett hinder som hindrar lösningen från en implementering.

Det som måste beaktas är skatteverkets förmåner för personalrabatt vid försäljning av material internt inom företaget samt att tjänsten inte missköts. Om det inte går att sälja veden finns möj-ligheten att skänka veden. Detta bidrar till att avfallshanteringen av materialet inte kostar något.

Lösningen med att flisa träavfallet till biobränsle anses också vara en lösning som kan implemen-teras hos Lindbäcks. Om testerna som är planerade ger positiva resultat kan Lindbäcks träavfall flisas av den lokala aktören för biobränsle. Om det går är det möjligt att allt träavfall hämtas upp och flisas av den lokala aktören för biobränsle, där fliset sedan säljs vidare till ett närliggande värmeverk. Detta liknar hanteringen av träavfall som sker idag hos Lindbäcks, bara att kostnaden för hantering av träavfallet kan undvikas. Genom att den lokala aktören för biobränsle hämtar avfallet gratis tjänar dem på att sälja fliset till närliggande värmeverk. Detta är en fördel även för Lindbäcks, eftersom man vill undvika suboptimeringar genom längre transportsträckor av materi-alet. Om den lokala aktören för biobränsle inte tar betalt för att hämta träavfallet går det att spara in kostnaden för avfallshanteringen av trä. Vart träavfallet ska förvaras är den fråga som behöver utredas vidare. Den lokala aktören för biobränsle vill ha ett material som inte är utsatt för vatten, då det inte är försvarbart att transportera vatten. Om det går att förvara träavfallet i containrar som står väderskyddat och att den lokala aktören för biobränsle kommer lite då och då och flisar avfallet när containrarna blir fulla, borde det inte bli något större problem med logistiken. Om man istället vill spara ihop till en stor mängd avfall innan flisningen sker kan logistiken bli svårare.

Detta måste diskuteras tillsammans med den lokala aktören för biobränsle, för att utreda vilka alternativ som är tillämpbara. Viktigt att poängtera är att man också gynnar lokala aktörer. Även fast förbränning inte räknas in som en åtgärd för att uppnå målet om 70% återvinning (Naturvårdsverket, 2019), är det ett alternativ som blir försvarbart både sett till ekonomi och hållbarhet och kan räknas som en cirkulär lösning.

Kostnaden för hanteringen av träavfallet utgör alternativkostnaden till kostnaderna för lösningen, och är den summa som kan sparas in vid en implementering. I Öjebyn kostade träavfallet 74 970 kr år 2019. På Haraholmen kostade träavfallet 129 796 kr år 2019. Totalt skulle över 200 000 kr kunna sparas årligen.

I denna studie har ingen lösning som möjliggör för materialåtervinning av trä identifierats. Pro-jektet InFutUReWood kan förhoppningsvis bidra med nya alternativa återanvändning- och åter-vinningsområden för trä. Den stora frågan är om trä i dagsläget bör energiåtervinnas eller materi-alåtervinnas. Enligt Arafat et al. (2013) är det fördelaktigt att, ur miljöperspektiv, materialåter-vinna framför att energiåtermaterialåter-vinna. Ekvall & Malmhed (2012) menar i sin tur på att energiutvin-ning är mer kostnadseffektivt än materialåtervinenergiutvin-ning. Problemet är att det inte är möjligt att materialåtervinna trä idag enligt Träspecialisten. I Sverige har vi stor tillgång till materialet trä, och det är ett skapligt billigt material. Detta är ett hinder för att materialåtervinna. Om man skulle materialåtervinna trä istället för dagslägets energiåtervinning så påverkas självklart mängden material som går till energiåtervinning. Detta material måste därav hämtas någon annanstans. Här är det viktigt att det inte uppstår några suboptimeringar, och det är viktigt att tänka på att trä binder koldioxid vilket påverkar utgången. Det kanske inte är värt att materialåtervinna träavfall, för att istället använda en helt ny råvara till energiåtervinning.