Förslaget att utvidga avvattningsförbudet till att gälla också bl.a. delar av Västernorrlands och Västerbottens län är inte nytt, utan befinner sig sedan en längre tid under beredning hos regeringen. En utvidgning av förbudet skulle dels öka det faktiska hindret mot markavvattning, dels ytterligare understryka vikten av varsam hantering av våtmarkerna. Redan befintlig dikning fortsätter att påverka våtmarkerna. Det är särskilt viktigt att minimera tillkommande markavvattning.
Enligt Jordbruksverket behöver markavvattningsförbudet – såväl det nuvarande som ett utökat – kompletteras med en översyn av själva markavvattningsbegreppet, eftersom dagens begrepp är otydligt. Det leder till i det närmaste lika många synsätt som det finns aktörer inom området. Jordbruksverket har till Miljöbalkskommittén, liksom i remissvaret på Miljöbalkskommitténs betänkande (SOU 2002:50) påtalat problemet och behovet av en översyn. Jordbruksverkets synpunkter delas av flera myndigheter och organisationer.
Kriterier, samråd och planeringsbidrag för skogsbilvägar
Det förefaller som om man från naturvårdshåll inte fullt ut lyckats klargöra vägarnas negativa effekt på våtmarkerna. Från skogsbrukshåll uppfattar man ibland också att naturvårdare talar om hydrologisk påverkan, men snarare avser fragmentering av
landskapet, påverkan på orördhet och liknande. Samtliga faktorer har sannolikt betydelse, men kan vara av olika vikt i olika fall. Större tydlighet kan förmodas vara till hjälp vid bedömningen av enskilda vägärenden. Mycket skulle kunna vinnas med en kunskaps- sammanställning och ett försök till samsyn mellan Naturvårdsverket och skogsvårdsorga- nisationen t.ex. i form av kriterier för när en väg ska anses innebära avvattning. Också här skulle en översyn av markavvattningsbegreppet kunna vara till nytta.
Målkonflikterna ser ut att vara starkare när det gäller skogsbilvägar än i fråga om nydikning och avverkning. Här finns inte den samverkan mellan produktionsekologi och naturvård som har visat sig finnas för en rad övriga åtgärder i skogsbruket. Och här finns ett legitimt behov. Vägar behövs om virket ska kunna tas ut och vägnätets täthet bestäms på ekonomiska grunder. Vägarna behövs också för andra skogsvårdsåtgärder, samtidigt som de uppskattas av regionalpolitiska skäl och ökar framkomligheten för jägare, bärplockare etc. Därför är det angeläget att de vägar som ändå måste byggas får minsta möjliga negativa effekt på våtmarkerna – såväl naturvärden som kulturmiljövärden.
En svårighet för den som avser att bygga en väg är att bedöma om den kommer att ge upphov till markavvattning och därmed är samrådspliktig. En generell samrådsplikt skulle lyfta bedömningen från den enskilde skogsägaren och öka möjligheterna att motverka onödig markavvattning. Rutinerna för hanteringen av ärenden om skogsbilvägar mellan skogsvårdsstyrelse och länsstyrelse skulle antagligen också behöva ses över på en del håll. Det bör vid det här laget finnas erfarenheter att utnyttja från de myndigheter där man prövat ökad samordning.
När det gäller våtmarkernas kulturmiljövärden saknas ett rikstäckande kunskapsunder- lag. Det är ändå angeläget även för kulturmiljövården att frågan om samråd och
57
samrådsförfarande ses över. En generell samrådsplikt är att föredra då det i handlägg- ningen finns möjlighet att ta del av lokala kunskaper om våtmarkernas kulturvärden och även utreda enskilda fall.
Ökade möjligheter att samordna vägbyggandet även där många enskilda skogsägare är inblandade kan vara en framgångsfaktor. Enhetlig hantering av vägärenden mellan samtliga skogsvårdsstyrelser och resp. länsstyrelse skulle också vara en fördel. Våtmarks- inventeringen för de delar av landet där de flesta skogsbilvägar kommer att byggas kommer att avslutas 2004, vilket kommer att ge ett bättre planerings- och beslutsunder- lag. De oundvikliga konflikterna mellan miljömål och andra mål kan belysas och hanteras bättre med bättre administrativa rutiner. Samtidigt bör man notera att våtmarksinventer- ingen har en nedre arealgräns, som gör att alla värdefulla våtmarker inte omfattas av inventeringen.
Bidragen till skogsbilvägar stimulerade till vägbyggande, men gav också utrymme för planering och samordning mellan skogsägare av byggandet. I de flesta län användes en del eller hela bidragsbeloppet till kostnadsfri planering av skogsbilvägar.
Att bidragen försvunnit betyder, enligt Skogsstyrelsen, framför allt att en möjlighet till styrning har försvunnit. Det har lett till att byggandet blivit mera kortsiktigt, samverkan mellan skogsägare har minskat och att vägarna därför riskerar att ligga onödigt tätt.
Skogsstyrelsen påtalar behovet av att ha större möjligheter att påverka byggandet så att man får en bättre planering, t.ex. ett rent planeringsbidrag. I något område med mycket våtmarker har man för EU-pengar samlat skogsägare och frågat om utbyggnadsplaner i området. Därefter har man utarbetat gemensamma planer. En utgångspunkt för arbetet var just skydd av våtmarker.
Mer administrativa och ekonomiska resurser
För åtminstone två av delmålen – säkerställandet av Myrskyddsplanens objekt och anläggningen/restaureringen av våtmarker – verkar den relativt långsamma takten vara kopplad till bristande administrativa resurser på främst länsstyrelserna. Den tid som erfordras för handläggning av reservatsförslag för myrar, inklusive överväganden om avgränsningar, samråd och förhandlingar med markägare om intrångsersättning eller markförvärv m.m. är svår att finna inom länsstyrelserna, eftersom åtskilligt annat säkerställandearbete också är högt prioriterat.
Då det gäller arbetet med EU:s miljöstöd råder i allt väsentligt samma förhållanden. Många markägare finner reglerna för stödet krångliga och det tar lång tid för länsstyrel- sens handläggare att förklara och diskutera följderna av ett mångårigt åtagande. Med mer tid till förfogande bedöms inte bara fler avtal kunna träffas; kvaliteten på de valda objekten skulle med säkerhet kunna öka om handläggarpersonalen gavs möjlighet att aktivt söka upp markägare med arealer lämpliga för återställning eller nyanläggning. Det finns även exempel på att de belopp som kan erbjudas markägare för omställning till våtmark inte fullt ut motsvarar dagens markvärde, vilket innebär hinder för att genomföra projektet.
58
Bättre hushållning med en torvförsörjningsplan
Bl.a. Energimyndigheten har pekat på behovet av uppföljning och komplettering av de torvinventeringar som gjorts tidigare och av en avvägning mot naturvårdsintressena. Den skulle mynna i ett beslut om hur mycket och var man framöver får bryta torv – en
torvutvinnings- eller torvförsörjningsplan. Den borde i så fall även omfatta odlingstorven, och dessutom ta ställning till den fortsatta användningen av utbrutna mossar – våtmark, skogsplantering etc. Torvutredningen (SOU 2002:100) föreslår att särskilda torvförsörj- ningsområden ska utredas enligt preciserade kriterier för att undvika konflikter mellan produktions- och bevarandeintressen.
Med utgångspunkt i de regionala hoten mot värdefulla myrar som redan nu är påtagliga finns det stora fördelar med en sådan genomgång. Berörda länsstyrelser skulle få ett bättre underlag för koncessionsprövningen. Den skulle kanske också göra det möjligt att komma fram till överenskommelser med branschen i de fall givna men inte utnyttjade koncessioner visar sig vara olämpliga i ljuset av den ökade kunskap om våra våtmarker som senare inventeringar har givit. Dessutom skulle det finnas en plan att ta till i en krissituation, då intresset för torv åter skulle kunna öka.
Idag finns mycket begränsade erfarenheter av hur utnyttjade torvtäkter kan restaureras, erfarenheter som huvudsakligen vunnits utomlands. Om ökad kunskap vinns inom detta område, borde det vara möjligt att genomföra återställningsåtgärder, som åtminstone lokalt kan bidra till en ökad biologisk mångfald.
Bättre underlag för kalkning
Kalkning av våtmarker relaterar till andra miljökvalitetsmål än Myllrande våtmarker. Strävan efter att nå dessa andra mål får dock inte hindra att också våtmarksmålet nås. Avvägningar måste göras med hänsyn till våtmarkernas respektive vattendragens och sjöarnas naturvärden. Då är det ett hinder att våtmarksinventeringen oftast inte omfattar mindre våtmarker, samtidigt som det i allmänhet är sådana som kalkas. Det är fler små än stora våtmarker som är orörda och det finns alltså en risk att orörda våtmarker tas i anspråk för kalkning. Att små våtmarker inte är inventerade innebär också att underlag i stort sett saknas för tillräcklig våtmarkshänsyn vid skogsmarkskalkning.
Detta understryker vikten av att på vissa håll komplettera våtmarksinventeringen genom att också ta med mindre våtmarker. En viktig framgångsfaktor måste också vara ökad samverkan mellan länsstyrelsen och skogsvårdsorganisationen för att bedöma och samordna omfattningen av kalkning som kan påverka våtmarker.
Frågan om i vilken omfattning och i vilka situationer utströmningsområden bör kalkas, kommer att kunna belysas inom den närmaste tiden, vilket bedöms kunna leda till större klarhet i avvägningen mellan berörda miljökvalitetsmål.
Avsluta onödiga torrläggningsföretag
Det finns vinster att göra om torrläggningsföretag som fortsätter mest "av gammal vana" kan förmås att upphöra eller att begränsa sin verksamhet, liksom om företag som i praktiken inte längre fungerar avstår från att förnya sin markavvattning. Det är också angeläget att underhåll av alltjämt nödvändiga diken görs med omtanke om den
59
biologiska mångfalden och de kulturhistoriska värdena. En riktad informationskampanj till markavvattningsföretag om dessa frågor kan vara ett sätt att uppmärksamma företagen på såväl miljövinster som kostnadsbesparingar av att dika mindre och med större
miljöhänsyn.
Enligt Jordbruksverkets erfarenhet är avveckling av gamla avvattningsföretag en relativt enkel process under förutsättning att alla inblandade är överens. Vid oenighet uppstår emellertid svårigheter med att värdera de ekologiska värdena och komma fram till skadeersättningar. Därför är det angeläget att söka få till stånd förenklade processer för sådana situationer.
Förbättrat kunskapsunderlag och ökad tillgänglighet
Utan att gå närmare in på tillhörande tekniska frågor vill Naturvårdsverket lyfta fram värdet av en fortsatt utveckling och samordning av Kotten och liknande informationssy- stem, på ett sätt så att den information som finns på sektorsmyndigheter, länsstyrelser och kommuner kan läggas samman och bli tillgänglig för alla myndigheter och organisationer som arbetar med frågor om markanvändning och miljö. Hit hör också information från de nyckelbiotopsinventeringar som görs i skogsbolagens regi. Naturvårdsverket och SLU samarbetar om att göra databasen för den nationella våtmarksinventeringen tillgänglig på webben.
Markägare utgör en nyckelgrupp då det gäller inflytandet på markanvändningen. Direkt till denna grupp och/eller genom deras intresseorganisationer bör information om våtmarker och deras värde ges i lämplig form.
Eftersom kunskapsläget i dagsläget inte kan anses som tillräckligt angående våtmar- kernas kulturhistoriska värden, är det angeläget att se över hur dessa kan dokumenteras, t.ex. genom att komplettera våtmarksinventeringen VMI.
Historiska kartor utgör ofta ett viktigt kunskapsunderlag eftersom de beskriver tidigare markanvändning. De historiska kartornas tillgänglighet kommer inom kort att öka betydligt. För ett år sedan träffade Lantmäteriet och Riksantikvarieämbetet ett avtal om att utveckla en ny avtalstjänst på internet i syfte att tillgängliggöra delar av Lantmäteriets arkiv. Det material som nu är åtkomligt härrör från Lantmäteristyrelsens kartarkiv (LMS) och Rikets allmänna kartverks arkiv (RAK), som i original finns på Forskningsarkivet i Gävle. Det betyder att man från sin egen dator kan hämta hem historiska kartor via internet. Här kommer både små- och storskaliga kartor att finnas tillgängliga, från 1600- talet fram till tidigt 1900-tal.
Riksantikvarieämbetet har även givit ut en rapport under 2002 om våtmarkernas kulturarv (2002:3). Här beskrivs våtmarkernas betydelse genom historien och vilka kunskapskällor som finns till våtmarkernas kulturvärden.
Planera för avrinningsområden
Användningen av de olika ekonomiska bidragen till restaurering och de investeringar som i övrigt görs i restaurering och anläggning av våtmarker skulle kunna användas effektiva- re genom någon form av planering per avrinningsområde av våtmarkernas lokalisering.
60
Det skulle underlätta att få bästa utbytet av investerade pengar och medverka till att bidragen verkligen leder till att våtmarker anläggs.
Genomförandet av EG:s vattendirektiv kan utgöra en naturlig väg att planera för återställningsarbeten inom ett avrinningsområde.