Myllrande våtmarker

Underlagsrapport till fördjupad utvärdering

av miljömålsarbetet

Myllrande våtmarker

Underlagsrapport till fördjupad utvärdering av miljömålsarbetet

E-post: natur@cm.se Postadress: CM-Gruppen Box 110 93 161 11 Bromma Internet: www.naturvardsverket.se/bokhandeln NATURVÅRDSVERKET Tel: 08-698 10 00 (växel Internet: www.naturvardsverket.se

Postadress: Naturvårdsverket,106 48 Stockholm ISBN 91-620-5328-0.pdf

© Naturvårdsverket 2003 Grafisk design: Johan Wihlke

Illustration omslag: Tobias Flygar

ISSN 0282-7298 Elektronisk publikation

3

FÖRORD

I februari 2004 ska Miljömålsrådet lämna ett underlag till regeringen om fördjupad utvärdering av de 15 miljökvalitetsmålen som regeringen ska redovisa till riksdagen. Denna rapport behandlar målet Myllrande våtmarker och utgör det underlag som Naturvårdsverket efter samråd med andra myndigheter överlämnar till Miljömålsrådet.

Under 2000/2001 gjorde Naturvårdsverket en utvärdering av vad som hittills åstad-kommits i förhållande till målet Myllrande våtmarker (Från surhål och mygghelvete till

myllrande våtmarker. Rapport 5146). Rapporten diskuterades under 2001 vid ett

heldagsseminarium med närvaro av olika myndigheter och organisationer. Därefter har den skickats ut till berörda miljömåls- och sektorsmyndigheter, med begäran om

kompletteringar och synpunkter. Av remissvaren framgick att utvärderingsrapporten var väl lämpad att ligga till grund för den fördjupade utvärderingen. Naturvårdsverket har därför låtit rapport 5146 utgöra stommen i den slutliga utvärderingsrapporten.

4

Innehållsförteckning

The environmental quality objective... 9

Interim target 1... 10

Interim target 2... 10

Interim target 3... 10

Interim target 4... 11

Interim target 5... 11

Från utvärdering till fördjupad utvärdering... 12

Vår definition av våtmark ... 12

Uppföljning ... 14

Drivkrafter/samhällsutveckling... 14

Skogsbruket: större produktion – mindre miljöpåverkan... 14

Jordbruket: från utdikning till omställning ... 15

Kraftledningar: nätet till största delen utbyggt ... 16

Torv: energiförsörjning och sysselsättning är drivkrafter... 17

Vattenkraftsutbyggnaden: ett inte helt avslutat kapitel... 17

Våtmarkskalkning: uppehållande försvar mot försurning... 18

Restaurering: kampen mot övergödning ett viktigt motiv ... 19

Värderingar är en viktig drivkraft ... 19

Påverkan... 19

Skogsbruket: markavvattning, avverkning, skogsbilvägar ... 19

Jordbruket: täckdikningen ökar igen... 23

Vägar och tätorter påverkar våtmarker – men hur mycket?... 23

Den kalkade våtmarksarealen minskar, men läketiden är lång ... 26

Landhöjning och kvävenedfall påverkar också... 26

Miljötillståndet/status... 26

Konsekvenser/inverkan... 27

Åtgärder för att minska eller lösa problemen/respons ... 28

Regler för verksamheter som påverkar våtmarkerna ... 29

5

Styrning genom kunskap – inventeringar, planer, mål ... 31

Naturreservat och annat områdesskydd ... 32

Internationella åtaganden ... 35

Grönare skog och certifiering ... 37

Orensade diken återskapar våtmarker i jordbrukslandskapet... 38

Planering för miljöanpassning – vägar, järnvägar, tätorter ... 38

Ökad tyngdpunkt på miljön för torvbranschen ... 39

Våtmarker kalkas mera försiktigt... 39

Myndigheter och organisationer arbetar för restaurering... 39

Finns behov av ytterligare åtgärder?... 41

Kommer vi att nå målen? ... 41

Miljökvalitetsmålet: när myllrar det som det ska?... 41

Delmiljömålen... 41

Vad händer om inte ytterligare insatser görs?... 46

Många mål samverkar... 46

Skogen och våtmarkerna... 47

Rakaste vägen, buller och naturvärden ... 48

Myllrande våtmarker eller inhemsk energi och sysselsättning ... 49

Kalkning – en balansgång mellan miljökvalitetsmål ... 49

Bedömning av åtgärdsarbetet... 50

Framgångsfaktorer och hinder ... 50

Åtgärdsarbetet hos viktiga aktörer ... 52

Förslag till nya strategier/styrmedel/åtgärder... 56

Utvidgat markavvattningsförbud ... 56

Kriterier, samråd och planeringsbidrag för skogsbilvägar... 56

Mer administrativa och ekonomiska resurser ... 57

Bättre hushållning med en torvförsörjningsplan... 58

Bättre underlag för kalkning ... 58

Avsluta onödiga torrläggningsföretag... 58

Förbättrat kunskapsunderlag och ökad tillgänglighet ... 59

Planera för avrinningsområden ... 59

Bedömning av uppföljningen... 60

Slutsatser och förslag... 62

Rätt riktning, men för långsamt ... 62

Nyckelroll för biologisk mångfald och andra miljöaspekter... 62

6

SAMMANFATTNING

I februari 2004 ska Miljömålsrådet lämna ett underlag till regeringen om fördjupad utvärdering av miljökvalitetsmålen som regeringen sedan har att redovisa till riksdagen. Detta underlag behandlar målet Myllrande våtmarker.

Naturvårdsverket publicerade i juni 2001 rapporten Från surhål och mygghelvete till

Myllrande våtmarker, vilken innehöll en utvärdering av arbetet med miljömålet

Myllrande våtmarker. Rapporten har, efter granskning och tillstyrkan av olika miljö-målsmyndigheter, legat till grund för den fördjupade utvärderingen av detta miljömål.

Miljökvalitetsmålet

Våtmarkernas ekologiska och vattenhushållande funktion i landskapet skall bibehållas och värdefulla våtmarker bevaras för framtiden

Drivkrafterna bakom dikning, exploatering av våtmarker eller andra ingrepp samman-hänger bl.a. med vårt behov av livsmedel, bränsle, energi och träråvara. En successivt skärpt lagstiftning, minskade bidrag, minskad efterfrågan på vissa produkter samt ett ökat hänsynstagande inom olika sektorer är faktorer som har bidragit till att pressen på

våtmarkerna påtagligt har avtagit under senare årtionden. Sedan flera år bedrivs våtmarksbevarandet internationellt och nationellt inom Ramsar-konventionens ram. Ytterligare ett skäl till minskad negativ påverkan är den ökade kunskapen om vad våtmarkerna och deras funktioner spelar för roll för den biologiska mångfalden och som fällor för närsalter, främst kväve. Detta har bidragit till att nya dikningsprojekt i praktiken helt upphört inom jordbruket, medan man på många håll i stället genomfört nyanläggning eller restaurering av våtmarker. Bedömningen är dock att det fortfarande försvinner eller skadas mer våtmarker än vad som nyskapas eller återställs.

Ett tidigare förslag finns om att utöka det nu gällande markavvattningsförbudet och nyligen har ett förslag presenterats för regeringen om att utöka biotopskyddet till att omfatta bl.a. vissa våtmarksmiljöer.

Även om det alltså fortfarande finns samhällsområden inom vilka förbättringar behövs, är den samlade bedömningen av arbetet att det i huvudsak gått i rätt riktning. Omfattning-en och taktOmfattning-en i arbetet är dock ännu inte tillräckliga för att miljökvalitetsmålet helt skall nås.

Delmål 1

En nationell strategi för skydd och skötsel av våtmarker och sumpskogar tas fram senast till år 2005

Arbetet har bara påbörjats och några resultat finns ännu inte. Ansvarsfördelningen mellan de olika miljömålsmyndigheterna, i detta fall främst Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen och Jordbruksverket, kommer att klarläggas under hösten 2003. I strategin bör även

7

tempot i arbetet belysas liksom kvaliteten med hänsyn till natur- och kulturmiljön. Det bedöms som möjligt att färdigställa nationella strategier för de olika våtmarker som omfattas av delmålet senast till år 2005.

Delmål 2

Samtliga våtmarksområden i Myrskyddsplan för Sverige skall ha ett långsiktigt skydd senast år 2010

För att delmålet skall nås måste takten i arbetet öka på länsstyrelserna. Denna bedömning baseras på bl.a. Naturvårdsverkets beslut om köp av mark och godkännande av intrång till markägare i samband med reservatsbildning. Huvudskälet till det relativt låga genomfö-randetempot har varit bristande resurser hos länsstyrelser och kommuner för arbetet med att fatta beslut om områdesskydd. Bevarandet av myrar har bl.a. fått stå tillbaka för arbetet med att säkerställa skogliga miljöer.

Till bilden hör dock att många länsstyrelser har pekat ut myrområden till EU:s nätverk Natura 2000, vilket i praktiken innebär att man gjort ett åtagande om framtida skydd. Räknas dessa arealer in blir bilden något ljusare, eftersom dessa åtaganden kommer att falla ut under de närmaste åren.

En begränsande faktor i arbetet har varit svårigheterna att kunna göra lämpliga av-gränsningar i terrängen, eftersom myrarna ofta utgör en mosaikmiljö med betydande inslag av skog. Ett arbete som syftar till att ge vägledning vid skyddet av skogsmyrmosa-iker håller på att avslutas inom Naturvårdsverket.

Delmål 3

Senast 2004 skall inte skogsbilvägar byggas över våtmarker med höga natur- eller kulturvärden eller så att dessa våtmarker påverkas negativt på annat sätt

Det är idag svårt att bedöma om huruvida delmålet kan uppnås, bl.a. eftersom det saknas statistik över hur samrådsärendena på skogsvårdsstyrelserna har avlöpt under 2002. Med en obligatorisk samrådsplikt skulle statistiken kunna förbättras. Det finns idag möjlighet för skogsvårdsstyrelserna att besluta om generell samrådsplikt inom delar av ett län, men detta har hittills inte prövats. Frågan om hur delmålet skall uppnås kommer att diskuteras ytterligare mellan Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen.

Ett problem i sammanhanget är att kunskaperna om var främst de värdefulla kulturmil-jöerna finns är bristfälliga.

Delmål 4

I odlingslandskapet skall minst 12 000 hektar våtmarker anläggas eller återställas fram till 2010

Delmålet bedöms inte kunna uppnås med mindre än att takten i arbetet ökar. Våtmarker och småvatten anläggs idag främst inom Miljö- och Landsbygdsprogrammet. Det sker också vissa nyskapanden eller restaureringar som särskilda projekt stöttade av

länsstyrel-8

ser, kommuner eller olika föreningar. Även om dessa bidrag räknas in pekar resultatet på att det blir svårt att nå målet 12 000 hektar i odlingslandskapet.

Ökade resurser för handläggning av projektstödet för våtmarker, liksom riktade planerings- och informationsinsatser skulle kunna öka takten i våtmarksanläggningen. Om det för särskilt goda åkermarker fanns möjlighet att undantagsvis överskrida taket för ersättningsnivåerna, skulle ytterligare en förbättring kunna nås.

Delmål 5

Åtgärdsprogram skall senast till år 2005 finnas och ha inletts för de hotade arter som har behov av riktade åtgärder

Flera hotade våtmarksarter förekommer i miljöer som även omfattas av de två miljömålen

Levande sjöar och vattendrag samt Hav i balans samt levande kust och skärgård. Hittills

har mindre än 7 åtgärdsprogram för arter med anknytning till främst våtmarker fastställts, programmen för fiskar oräknade. Regeringen har bedömt att högst ett 20-tal arter kan bli aktuella för sådana insatser. Under 2003 har avtal träffats med flera länsstyrelser om ett ökat engagemang i framtagningen av åtgärdsprogram för hotade arter, varav några har koppling till våtmarker. Arbetet med att ta fram program för hotade arter kommer att intensifieras ytterligare under 2004.

9

SUMMARY

In February 2004, Sweden’s Environmental Objectives Council will be providing the Government with the basic material for an in-depth evaluation of progress towards the national environmental quality objectives, which is subsequently to be submitted to Parliament. The present document is concerned with the objective Thriving Wetlands.

In June 2001, the Swedish Environmental Protection Agency published a report entitled Från surhål och mygghelvete till Myllrande våtmarker (‘From mosquito-ridden quagmires to Thriving Wetlands’), which contained an evaluation of efforts to achieve the environmental quality objective Thriving Wetlands. Following review and approval by various agencies responsible for the environmental goals, that report has formed the basis for the present in-depth evaluation of this objective.

The environmental quality objective

The ecological and water-conserving function of wetlands in the landscape must be maintained and valuable wetlands preserved for the future.

The driving forces behind drainage, development and other types of encroachment on wetlands have to do with, among other things, our need for food, fuel, energy and forest raw materials. In recent decades, a progressive tightening of legislation, reduced grants, declining demand for certain products, and environmentally more careful practices in different sectors have all helped to appreciably reduce the pressures on wetland areas. For many years now, international and national efforts to conserve wetlands have been under way in the framework of the Ramsar Convention. Another reason why detrimental pressures have been reduced is a greater understanding of the importance of wetlands and their functions for biodiversity and as sinks for nutrients, in particular nitrogen. Partly as a result of this, drainage of new areas for farming has ceased almost entirely, while in many parts of the country new wetlands have been created or old ones restored. However, our assessment is that larger areas of wetland are still disappearing or being damaged than are being established or rehabilitated.

It was proposed some time ago that the existing ban on new drainage projects should be extended to further areas of Sweden, and a recent proposal to the Government calls for additional habitat types, including certain wetland environments, to be included in the scope of the habitat protection rules.

Thus, while there is still room for improvement in some sectors of society, our overall assessment of efforts to attain this objective is that, by and large, progress has been made. The scale and pace of the action taken, however, are not yet sufficient to achieve the environmental quality objective in every respect.

10

Interim target 1

A national strategy for the protection and management of wetlands and wet woodlands will be drawn up by 2005.

Work on the proposed strategy has only just begun, and it has yet to produce results. The division of roles between the different agencies responsible for the environmental quality objectives, in this case primarily the Environmental Protection Agency, the National Board of Forestry and the Swedish Board of Agriculture, will be clarified during the autumn of 2003. The strategy should also shed light on the pace of the work to be carried out, and on its quality with respect to the natural and cultural environments. National strategies should be able to be prepared for the different types of wetlands covered by this interim target by 2005.

Interim target 2

By 2010 long-term protection will be provided for all the wetland areas listed in the Mire Protection Plan for Sweden.

To attain this target, the work being done by county administrative boards needs to be stepped up. This assessment is based partly on the Environmental Protection Agency’s decisions to acquire land or approve compensation to landowners in connection with the designation of reserves. The main reason for the relatively slow rate of implementation is that county administrative boards and local authorities have lacked the necessary

resources for decision-making on site safeguard. Conservation of mires has had to take second place to efforts to safeguard forest areas, for example.

It should also be noted, however, that many county administrative boards have desig-nated mire areas for inclusion in the EU’s Natura 2000 network, which in practice represents an undertaking to protect them in the future. If we include these areas, the picture becomes somewhat brighter, as the undertakings made in relation to them will produce results over the next few years.

A limiting factor for progress towards this target has been the difficulty of establishing appropriate boundaries on the ground, as mires often form part of a mosaic landscape incorporating significant elements of forest. A study with the aim of providing guidance on the protection of forest–mire mosaics is currently nearing completion at the Environ-mental Protection Agency.

Interim target 3

By 2004 forest roads will not be built over wetlands with significant natural or cultural assets or in such a way as to adversely affect such wetlands in other respects.

11

It is difficult at present to assess whether or not this interim target can be achieved, partly owing to a lack of statistics on the results of consultations handled by the regional forestry boards in 2002. If consultation was required for all forest roads across wetlands, better statistics could be made available. The regional forestry boards currently have the power to impose a general duty to consult within certain parts of a county, but up to now this approach has not been tried. Ways of attaining the interim target relating to forest roads will be discussed further by the Environmental Protection Agency and the National Board of Forestry.

One problem in this context is that existing knowledge concerning the location of valuable cultural environments, especially, is inadequate.

Interim target 4

At least 12,000 hectares of wetlands and ponds will be established or restored on agricultural land by 2010.

This target is not expected to be met unless the pace of work is stepped up. At present, wetlands and ponds are primarily being established as part of the Environmental and Rural Development Programme. In addition, some are being created or restored on the basis of special projects, supported by county administrative boards, local authorities or non-governmental organizations. Even if such projects are included, the results achieved so far suggest that it will be difficult to meet the target of 12,000 hectares on agricultural land.

More resources for processing of project support for wetlands, together with targeted planning and information initiatives, could increase the pace of wetland creation. If it were possible to exceed the ceiling for payment levels in exceptional cases, involving particularly good arable land, then a further improvement could be secured.

Interim target 5

By 2005 action programmes will have been prepared and introduced for threatened species that are in need of targeted measures.

Several threatened wetland species occur in environments that are also covered by the two environmental objectives Flourishing Lakes and Streams and A Balanced Marine

Environment, Flourishing Coastal Areas and Archipelagos. So far, seven action

programmes for species primarily associated with wetlands have been adopted, not including programmes for fish. The Government’s assessment is that programmes are likely to be required for no more than around twenty species. During 2003, agreements have been signed with several county administrative boards to increase their involvement in the development of action programmes for threatened species, some of which are associated with wetlands. Efforts to draw up programmes for threatened species will be intensified in 2004.

With this increased commitment, our assessment is that it will be possible to attain the interim target by 2005.

12

Från utvärdering till fördjupad

utvärdering

Under år 2000/01 gjorde Naturvårdsverket en utvärdering av arbetet i samhället mot det då nyligen antagna miljökvalitetsmålet Myllrande våtmarker. Utvärderingen publicerades i juni 2001 efter vissa justeringar av målformuleringar m.m. med hänsyn till proposition 2000/01:130 Svenska miljömål – delmål och åtgärdsstrategier. Utvärderingsrapporten fick titeln Från surhål och mygghelvete till Myllrande våtmarker.

Inför den s.k. fördjupade utvärderingen av samtliga miljökvalitetsmål sände vi ut rapporten till berörda miljömålsmyndigheter och sektorsmyndigheter och meddelade att vi avsåg att använda rapporten som underlag för den fördjupade utvärderingen. Vi bad om synpunkter och kompletteringar, eftersom det förflutit en viss tid sedan utvärderingen gjordes. Dessutom hade den inriktats främst på naturvårdsaspekter. Det innebar att t.ex. kulturmiljöaspekter behandlades mera kortfattat.

Flertalet av de tillfrågade myndigheterna har svarat på vår förfrågan. De som svarat har tillstyrkt att utvärderingsrapporten får ligga till grund för den fördjupade utvärderingen. De delar också i allt väsentligt rapportens skildring av sakförhållanden, dess slutsatser och förslag. Myndigheternas synpunkter och kompletteringar har vi i möjligaste mån beaktat i denna redovisning.

Vi har utformat redovisningen enligt de anvisningar om struktur och omfång på sådana rapporter som Miljömålsrådet lagt fast och som samtliga miljömålsmyndigheter fått. Det innebär att vi fått strukturera om den ursprungliga rapporten och samtidigt beskära den kraftigt. Det har i sin tur lett till att en del av de synpunkter och kompletteringar som vi fått in hänför sig till material som inte kommit med i den slutliga rapporten.

Vår definition av våtmark

Våtmark är ett samlingsbegrepp för en lång rad naturtyper som har det gemensamt att de är just våta. I Naturvårdsverkets våtmarksinventering definieras våtmark som mark där vattnet under en stor del av året finns nära under, i eller strax över markytan. Minst hälften av den vegetation som finns är hydrofil, dvs. fuktighetsälskande. Den till arealen största delen våtmarker är myrar (mossar och kärr) och sumpskogar. Myr är ett samlings-namn för torvbildande mark. Sumpskog är våtmark som är bevuxen med skog (Skog = mer än 70 % krontäckning).

Till våtmarker räknar man i vissa sammanhang också småvatten i skogs- och jord-brukslandskapet – gölar, dammar och liknande. Strandängar vid sötvatten och hav samt kantzoner mot vattendrag hör också ofta hit.

Våtmarkskonventionen (Ramsar-konventionen) har en vidare definition av begreppet våtmarker. Den omfattar även sjöar, vattendrag och grunda havsområden till ett största djup av 6 meter vid lågvatten. Såväl naturliga som konstgjorda vattenområden räknas in,

13

liksom temporära vatten. Används konventionens vida definition bedöms den totala arealen våtmarker uppgå till storleksordningen 13,4 miljoner hektar.

14

Uppföljning

Drivkrafter/samhällsutveckling

Drivkrafterna bakom dikning och andra ingrepp i våtmarkerna är och har varit vårt behov av livsmedel, bränsle, energi, träråvara, infrastruktur och bebyggelse. Utvecklingen inom jord- och skogsbruket, energiförsörjningen, transportsektorn och den fysiska planeringen av vårt land har därför varit avgörande för våtmarkerna hittills, liksom den blir det framgent för möjligheterna att nå miljökvalitetsmålet Myllrande våtmarker.

Kalkning av sjöar och vattendrag för att motverka försurning medför i en del fall att kalken sprids över våtmarker, som då påverkas starkt – en negativ bieffekt av en åtgärd för att nå ett annat miljökvalitetsmål.

Behovet att minska utflödet av närsalter, främst kväve till havet, och att återställa eller bevara den biologiska mångfalden leder till restaurering och nyanläggning av våtmarker. Här samverkar målen Ingen övergödning, Ett rikt odlingslandskap och Myllrande våtmarker.

Produktions- och försörjningsaspekter dominerade mark- och resursanvändningen långt in mot slutet av 1900-talet. Integration av miljöhänsyn och hållbarhetsaspekter har först under senare år, och som resultat av en långvarig process blivit mera allmänt

omfattad. Det ökade trycket mot våtmarkerna och den mera allmänt framväxande insikten om behovet att bevara den biologiska mångfalden och de olika naturtyper som förekom-mer i landet har efter hand lett till insatser för att skydda våtmarkerna.

Dikningsprojekten, särskilt i södra Sveriges odlingslandskap, har varit så omfattande, att de återstående våtmarkerna bara utgör en mycket liten del av de ursprungliga. Internationellt har torrläggningen på en del håll drivits så långt att ytterst litet våtmark finns kvar. En rad internationella konventioner med början med Våtmarkskonventionen 1971 har varit betydelsefulla även för utvecklingen i Sverige.

Flera av de drivkrafter och värderingar som tidigare ledde till att våtmarker utplånades har förändrats under de senaste decennierna.

Skogsbruket: större produktion – mindre miljöpåverkan

Efterfrågan på träråvara och därmed avverkningen har stigit, men samtidigt har tillväxten i skogen ökat. Nya forskningsrön och ändrade skogsbruksmetoder har i viss mån minskat behovet att avvattna mark för skogsbruk såväl permanent som tillfälligt.

Skogsbrukets totala exportvärde uppgick år 2001 till 109 miljarder kronor, vilket utgjorde 14 % av landets export. Virkesproduktionen (bruttoavverkningen) har ökat från ca 65 miljoner m3_{sk (skogskubikmeter) 1990 till mellan 70 och 76 miljoner under de} senaste åren med motsvarande större avverkade arealer.

Skogsbrukets behov av vägar i skogen för transport av virke, personal och maskiner har ökat fortlöpande. Med stigande energi- och lönekostnader och dyrare och tyngre maskiner har lönsamheten i ett allt tätare nät av vägar blivit högre. Man beräknar t.ex. att det drar 50-100 gånger mer energi att transportera virke i terräng än på väg.

15

Figur 1. Avverkning (bruttoavverkning) i Sverige 1980-2001. Källa: Skogsstatistisk årsbok 2000.

Jordbruket: från utdikning till omställning

Behovet av ny mark för jordbruksproduktion har upphört. I stället har jordbruksmark under en längre tid lagts ned och ställts om för andra ändamål. Priset på jordbruksmark har dock höjts betydligt efter Sveriges EU-inträde.

Stora delar av Sveriges odlade jord är resultat av sjösänknings- och utdikningsföretag. Den mest intensiva sjösänknings- och utdikningsperioden i Sverige varade mellan 1880 och 1950. Den kom att beröra 2 000-2 500 sjöar och stora arealer våtmarker och småvatten.

Arealen jordbruksmark var som störst under 1930-talet, med 3,7 miljoner hektar åkermark och drygt 1 miljon hektar ängs- och betesmark. Nu har åkermarken minskat till 2,6 miljoner hektar, huvudsakligen koncentrerade till slättbygderna i Syd- och Mellansve-rige. Arealen betesmark har mer än halverats. Det viktigaste motivet för att dika ut våtmarker – att vinna ny mark för odling av livsmedel – finns alltså inte idag. I stället har behovet att ta hand om kväveläckaget från jordbruksmark kraftigt ökat intresset för att anlägga våtmarker.

Tätortsexpansion, vägar och annan infrastruktur: Våtmarker i "heta" regioner går åt. Den samlade produktionen av varor och tjänster påverkar efterfrågan på transporter. Var befolkningen bor, dess åldersfördelning och sysselsättning har också betydelse. Samtidigt inverkar infrastrukturen för transporter på samhällets utveckling. Under de senaste decennierna har utvecklingen av BNP, persontransporter och godstransporter följts åt.

Merparten av inrikestransporterna i Sverige går på väg. Personbil, taxi och buss står för mer än tre fjärdedelar av persontransportarbetet. Drygt hälften av det totala

godstrans-16

portarbetet utförs på lastbil. Vägverkets trafikmätningar visar på en ständig ökning av lastbilstrafiken både på europavägnätet och på det mindre vägarna. Ett allt högre pris på tid och drivmedel leder till att transportföretagen försöker korta transporterna genom att ta genvägar via mindre vägar. Allt detta kräver breddning, förstärkning eller nybyggnad av vägar – med ökat intrång i naturmiljön som följd. Sedan 1991 har 373 km statliga vägar tillkommit. Genom såväl ny- som ombyggnad har samtidigt sträckan motorväg ökat med 562 km.

Kommuner i glesbygd är också angelägna om att få nya eller förbättrade vägar – permanentning av skogsbilvägar, asfaltering/breddning av grusvägar – för att öka

tillgängligheten på landsbygden och bibehålla boende- och försörjningsmöjligheter. Goda transportmöjligheter är en av förutsättningarna för ekonomisk och social hållbarhet.

Flera stora utbyggnader för järnvägen har genomförts eller inletts under det senaste decenniet, t.ex. dubbelspårsutbyggnader på Västkustbanan och Ostkustbanan, byggandet av Svealandsbanan, Mälarbanan och Botniabanan.

Samhällsplaneringen i stort bestämmer var vägar och järnvägar ska dras fram. Lokali-seringen kan ibland vara ganska bunden redan när vägen planeras.

Utbyggnaden av våra samhällen och av olika typer av infrastruktur, t.ex. ledningar av olika slag innebär, liksom väg- och järnvägsutbyggnad, att naturområden tas i anspråk. Det går inte att ange i vilken omfattning just våtmarker försvunnit av sådana skäl, men byggandet gör numera knappast omvägar kring våta markområden. Avvattnings- och anläggningsteknik inbjuder sedan länge till att också fuktig mark och våtmarker utnyttjas.

År 2000 fanns i Sverige 1 936 tätorter. Deras sammanlagda yta utgjorde 1,3 % av landets areal, eller 5 210 km2_{. (Tätort: minst 200 invånare, max 200 m mellan} byggnader-na).Ytan ökade med drygt 1 800 km2 eller ungefär en tredjedel mellan 1960 och 2000. Det beror dels på ökad folkmängd, men också på att tätortsarealen per person i de flesta fall ökat. Det är bara i några förorter till Stockholm och Göteborg som arealen per person har minskat, i några fall kraftigt, som ett resultat av förtätning.

Kraftledningar: nätet till största delen utbyggt

Den totala längden ledningar för kraftöverföring bedöms uppgå till storleksordningen 450 000 km och ledningsgatornas yta till ca 300 000 hektar. Som jämförelse kan nämnas att mer än en procent av Götalands yta består av ledningsgator. Utbyggnaden påbörjades redan runt sekelskiftet 1800-1900, tog fart på 1950-talet och pågick en bit in på 1970-talet. Numera byggs nya ledningar i liten omfattning.

Det finns inga uppgifter om i vilken omfattning det existerande nätet berör våtmarker. Möjligheterna att undvika våtmarker i samband med anläggningen är små eftersom de är ett vanligt inslag i landskapet och flexibiliteten är begränsad då det gäller dragningen av ledningarna. Tillgänglig kunskap om skyddade objekt och värdefulla naturmiljöer inklusive våtmarker utnyttjas dock vid planeringen av nya ledningsgator. Arbete i anslutning till våtmarker innebär ofta extrakostnader för pålning, vägbäddar m.m och undviks därför där andra bättre alternativ finns. För stamnät och regionnät krävs

koncession för respektive ledning, medan distributionsnätet fordrar områdeskoncession. Ledningar i våtmarker kan innebära vissa risker för t.ex. våtmarksfåglar. Ledningsgator kräver underhåll och detta kan å andra sidan innebära skötselinsatser som är gynnsamma

17

för många arter. Som exempel kan nämnas orkidékärr, som genom återkommande röjningar ökar den långsiktiga överlevnaden av flera kärlväxtarter.

Torv: energiförsörjning och sysselsättning är drivkrafter

Prisförhållandena mellan olika energislag ändrades under 1990-talet till nackdel för bränntorv, och den tidigare kraftiga expansionen av torvanvändningen dämpades.

SGU räknar med att efterfrågan på torv kommer att öka framöver. Ett av skälen till detta är att prisskillnaden mellan torv och trädbränslen under senare tid ändrats till energitorvens fördel. Priset på energitorv har i kronor räknat legat ganska stabilt i många år, och det har i realiteten inneburit en successiv sänkning i förhållande till trädbränslen. Då torv vanligen sameldas i värmeverken med allt dyrare trädbränslen kan man räkna med en fortsatt efterfrågan på torv.

Torvtäkt har en lång tradition i Sverige och framför allt under kristider har torv använts för värme- och elproduktion. På 1980-talet återupptogs torvbrytningen som en följd av energikrisen på 1970-talet efter att ha legat nere sedan 1960-talet.

Även om försörjning med inhemsk energi var det ursprungliga motivet till den förnya-de satsningen på torvbrytning, fanns förnya-det – och finns – betydanförnya-de inslag av regional- och sysselsättningspolitik.

Energitorven används till största delen som bränsle i fjärrvärmeverk och kraftvärme-verk. År 2000 använde ca 35 större eldningsanläggningar torv. Några av anläggningarna har flera torveldade pannor. I några pannor som tidigare har eldats med torv används nu andra bränslen. Andra har börjat elda med torv. Totalt har över 50 fjärrvärmeanläggning-ar eldats med torv sedan 1981. Det finns rent förbränningstekniska skäl till att använda torv tillsammans med andra bränslen.

Användningen av torv för energiproduktion, huvudsakligen hetvatten uppgick år 2000 till 2,7 TWh. År 2001 användes energitorv motsvarande 3,6 TWh. Torven svarade då för ca 0,5 % av Sveriges totala energitillförsel och drygt 5 % av energitillförseln för

fjärrvärmeproduktion. Importen av torv har under den senaste 10-årsperioden stadigt ökat och motsvarade under 2001 ca 0,8 TWh.

De stora investeringarna i torveldade kraftvärmeverk är en viktig drivkraft för fortsatt torvbrytning. Så t.ex. anger Länsstyrelsen i Västernorrland att brytning av energitorv fortfarande är av stort intresse i länet, eftersom många kommuner använder torv i sina värmeverk. Dessutom planeras ännu ett stort torveldat kraftvärmeverk.

Vattenkraftsutbyggnaden: ett inte helt avslutat kapitel

Utbyggnaden av landets vattenkraft har historiskt sett orsakat mycket stora ingrepp i naturen. Bara i fjällområdet har mer 700 km² dämts över, inklusive flera sjöar och våtmarker. Framtida utbyggnader berör i första hand miljömålet Levande sjöar och vattendrag, men kan även, beroende på omfattning och utformning komma att påverka våtmarker som gränsar till vattendrag. Den statliga utredningen Handel med elcertifikat (SOU 2001:77) pekar bl.a. på de förutsättningar som finns för fortsatt lönsam utbyggnad av småskalig vattenkraft. Energimyndigheten har sedan några år möjlighet att lämna statsbidrag till småskalig vattenkraft. I flera fall har sådan utbyggnad resulterat i

18

konflikter med natur- och kulturvärden. Så länge utbyggnad av vattenkraften sker och denna understöds av statliga bidrag innebär den en potentiell konfliktkälla och en faktor som motverkar det övergripande miljömålet om att våtmarkernas ekologiska och vattenhushållande funktioner skall bibehållas.

Våtmarkskalkning: uppehållande försvar mot försurning

Mer än en femtedel av den totala ytan skog, fjäll och sjöar i Sverige är påverkad av försurning. Försurningen har effekter på växter och djur, främst i sjöar och vattendrag, och har förorsakat omfattande skador i stora delar av vårt land. Långsiktigt måste belastningen på mark och vatten med försurande ämnen minska. Under tiden behövs på många håll uppehållande åtgärder till skydd för den biologiska mångfalden och för att minska metallhalterna (aluminium, mangan och järn) i avrinningsvattnet. Kalkning av sjöar och vattendrag är en sådan åtgärd. Där lämpliga sjöar saknas eller inte räcker till kan man välja att kalka angränsande våtmarker. De negativa effekterna på vegetationen gör dock våtmarkskalkningen till en omtvistad åtgärd.

Figur 2. Kalkning mot försurning. Användningen av kalk 1983-2001, fördelad på sjöar, våtmark och rinnande vatten (doserare).

I dag kalkas knappt 7 500 sjöar och ca 12 000 km vattendrag. Ungefär 30 % av den använda mängden kalk (200 000 ton kalkstensmjöl per år) sprids på våtmarker. Totalt kalkas ca 1 400 våtmarker, eller 20 000-30 000 hektar. Det motsvarar ca 0,3 % av Sveriges totala våtmarksareal. Mestadels är det samma våtmarker som kalkas återkom-mande. Större areal våtmark bedöms ha tagits ur kalkningsprogrammet än som nykalkas, men osäkerheten i siffermaterialet är stor.

19

Restaurering: kampen mot övergödning ett viktigt motiv

Nya våtmarker har skapats av människan under lång tid. Märgelgravar, fiskdammar, branddammar, dammängar och silängar är exempel på våtmarker som tidigare anlades i stort antal. Vattenfyllda grustag och lergravar uppstod som resultat av olika typer av exploatering.

Intresset för fågellivet var nyckeln till de första större restaureringarna av våtmarker som skadats genom dikning. Viltvatten för att gynna främst änder började anläggas på 1950-talet på initiativ från jägarna.

Under 1900-talet har emellertid det starkaste motivet för samhällets satsning på restaurering och anläggning av nya våtmarker varit att bemästra övergödningen av havet. Främjande av biologisk mångfald, restaurering av kulturhistoriska skäl och friluftsintres-sen anges ibland som huvudanledning, men oftare som bisyften i satsningar på kvävere-tention. Under de senaste åren har man också börjat anlägga våtmarker i anslutning till kommunala reningsverk för att förstärka reningseffekten eller som alternativ till utbyggnad.

Inom jordbruket anläggs dammar för bevattningsändamål. Det är en verksamhet som livsmedelsindustrin främjar gentemot sina kontrakterade odlare för att säkra en jämn och god produktion i rätt tid, men också som inslag i den egna miljöcertifieringen.

Ytterligare ett motiv för att anlägga våtmarker är att de flesta människor tycker att öppna vattenytor i landskapet är estetiskt tilltalande. Den attityden kan vara en genera-tions- och kulturfråga.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län fann i en inventering av småvatten i länet 1997 att flertalet, nästan 75 %, var anlagda av något skäl; bevattning, branddamm, täkt, prydnads-damm, viltvatten etc. Endast 25 % var alltså naturliga småvatten. Många anlagda våtmarker har höga kulturhistoriska värden.

Värderingar är en viktig drivkraft

Insikten om behovet av biologisk mångfald och om våtmarkernas betydelse för såväl mångfalden som för den hydrologiska balansen i landskapet har förändrat värderingen av våtmarkerna. Från att ha betraktats som improduktiva områden som borde utnyttjas för andra ändamål, värderas de nu i ökande utsträckning som viktiga delar av landskapet. Återställning eller nyskapande av våtmarker har därför blivit ett begrepp som återkommer i både myndigheters och organisationers verksamheter.

Påverkan

Skogsbruket: markavvattning, avverkning, skogsbilvägar

Skogsbruket påverkar våtmarkerna genom markavvattning och skyddsdikning, genom avverkning och genom skogsbilvägar, vars diken kan påverka omgivande våtmarkers hydrologi. Oavsett vilken naturtyp eller kulturlandskap en skogsbilväg eller annan väg dras igenom bidrar den också till att området fragmenteras.

20

Markavvattningen har minskat kraftigt

Markavvattningen (nydikningen) inom skogsbruket var som mest intensiv under åren 1975-1985. Från drygt 20 000 ha 1985 minskade den våtmarksareal som togs i anspråk för nydikning långsamt till 5 800 ha år 1991. Enligt Naturvårdsverkets uppföljning av markavvattningen beräknas de dikningstillstånd som gavs under perioden 1994-1996 ha lett till utdikning av i genomsnitt 370 hektar våtmark per år. Såväl antalet ansökningar som antalet tillstånd har därefter fortsatt att minska, och var 1999 endast några enstaka per län. Fortfarande förekommer emellertid dikning i tidigare orörda våtmarker eller våtmarker med höga miljövärden.

Ett visst mörkertal i form av olaglig – icke tillståndsgiven – markavvattning förekom-mer också. En bidragande orsak kan här vara traditionens makt, men även oklarheter om vad som i alla lägen gäller om markavvattning.

Skyddsdikningen har följt ett liknande mönster. Under åren 1983-1985, skyddsdikades i genomsnitt drygt 34 000 ha per år. Också här ser man en långsam nedgång, som

accelererade under några år kring 1990, och ett mycket markant avbrott 1995. Därefter höll den sig kring 1 000 hektar per år, men har på senare tid ökat igen. År 2001 skyddsdi-kades 3 100 hektar. Skyddsdikning riskerar ibland att gå över i ny eller ytterligare markavvattning genom alltför hårdhänt framfart. Regionala erfarenheter tyder på att rensning eller fördjupning av mycket gamla dikessystem i skogsmark bidrar till att blöta marker fortfarande utsätts för avvattning som inte avsetts med nuvarande regelsystem.

Nya effektiva grävmaskiner har bidragit till detta.

I det helt produktionsinriktade skogsbruket ledde framför allt slutavverkning (benämns numera föryngringsavverkning), men även gallring och röjning på våtmarker och i deras omedelbara närhet till skador på den speciella fauna och flora som är knuten till sådana biotoper.

Trots minskad ny- och skyddsdikning och trots att man undantar en del blöta marker från avverkning har tillväxten i skogen kunnat bibehållas och t.o.m. ökas och större virkesuttag göras. Detta har varit möjligt genom anpassade avverknings- och bruknings-metoder och val av odlingsmaterial. Skogsbrukets påverkan på våtmarkerna har

härigenom kommit att minska trots att uttaget av virke har ökat.

Den sammanfattande bedömningen hos Skogsvårdsorganisationen, liksom ett antal intervjuade länsstyrelser är således att den kraftiga minskning av markavvattning som statistiken visar väl speglar utvecklingen i skogen. De räknar dock med att nivån ligger något över den redovisade på grund av den dränering som görs utan att synas i statistiken.

21

Figur 3. Avvattning och skyddsdikning i skogsbruket. Eftersom markavvattningen minskats drastiskt och merparten tillståndsärenden enligt miljöbalken behand-las i samband med vägbyggnad, redovisas inte längre markavvattningens om-fattning. Redovisning av skyddsdikning för hela skogsbruket började först 1993. Källa: Skogsstatistisk årsbok 2002.

Nätet av skogsbilvägar tätnar

Skogsbilvägar innebär i många fall ingrepp i den omgivande markens hydrologi, även om de inte leder till total förändring av en myr.

Två tredjedelar av väglängden i Sverige utgörs av enskilda vägar, där de flesta är skogsbilvägar. Enligt Vägplan 90 låg år 1990 två tredjedelar av skogsmarken inom 500 meter från en väg, vilket då var det avstånd som bedömdes vara ekonomiskt lönsamt. Enligt SLU:s webbsida "Fråga om skog", är i dag – utöver nationalparker, större naturreservat och skog utmed fjällkedjan – troligen ca 95 % av skogen tillgänglig från allmän väg eller skogsbilväg. Med tillgänglig avses ca 1 km. Undantagen finns framför allt i områden där storskogsbruket ännu inte byggt väg för att avverka, eller där man använder s.k. vinterväg, vilket dock inte förekommer så ofta.

Vägtätheten är mycket ojämnt fördelad i landet. Fram till och med 1991 byggdes i genomsnitt ca 3 500 km skogsbilväg per år. Därefter har byggandet minskat, och låg 2000 och 2001 enligt Skogsstyrelsens statistik på ca 1 450 resp. 1 754 km. Den nivån ligger dock under det uppskattade behovet för perioden 1990-2005 som det anges i Vägplan 90. Där räknade man med ett behov av 33 000 km ny väg och 41 000 km förbättringar för landet som helhet under perioden.

Länsstyrelsen i Västernorrland konstaterade i en granskning av skogsbilvägar som anmälts för samråd i länet under 1999 att mer än hälften av vägprojekten delvis låg inom 50 meter från våtmark. I sin utredning om våtmarkerna i länet som svar på ett regerings-uppdrag hävdar länsstyrelsen att vägbyggen i nio fall av tio leder till markavvattning.

22

Figur 4. Nyanlagda skogsbilvägar.

Källa: Skogsstatistisk årsbok 2002.

Enligt Skogsstyrelsen byggs numera knappast några nya skogsbilvägar söder om

Dalälven, eftersom vägnätet där i stort sett får betraktas som fullt utbyggt. Huvudsakligen anläggs en och annan "stickväg" från de befintliga vägarna och en del vägar rustas upp. På många håll finns emellertid enligt länsstyrelsen ett stort tryck från kommuner och enskilda på att småvägar ska anläggas för att öka framkomligheten på landsbygden – för en "levande landsbygd". I de områden norr om Dalälven som ännu inte kan sägas vara fullt utbyggda, byggs vägar i ungefär oförändrad omfattning, om än avtagande efterhand som behovet täcks. I t.ex. Västerbotten byggs det ungefär lika mycket som tidigare.

I Skogsstyrelsens och Naturvårdsverkets utvärdering "Den nya skogspolitikens effekter på biologisk mångfald" påpekar man att byggandet av permanenta skogsbilvägar har minskat. I stället byggs vägar av lägre standard, och onödigt tätt, med risk för negativa miljöeffekter.

Länsstyrelserna blir ibland uppmärksammade på vägbyggen i skogsterräng som tillkommit utanför lagar och regler, t.ex. för att förbättra tillgängligheten till fritidshus, fiskevatten etc. Exempel finns där sådana svartbyggen innebär svåra ingrepp i våtmarks-miljöer. Andra vägar på "fel" ställen utgör samma hot.

Idag anläggs dock skogsbilvägar i allmänhet med större hänsyn till våtmarker och vatten än tidigare. Detta gäller bl.a. trummor vid övergångar av vatten som konstrueras och läggs ut så att de inte hindrar organismers passage under vägen.

Dikesrensning kan bli markavvattning

Från både länsstyrelse- och skogsvårdshåll pekade man vid intervjuerna på problem vid dikesrensning. Dikesrensning i lagens mening avser rensning till ursprunglig bottennivå och bredd. Rensning i traktorförarens mening blir lätt något mera – inte minst när gamla handgrävda diken tas om hand med hjälp av moderna maskiner och maskinförare som vill

23

göra ett ordentligt jobb. Då finns det risk att dikena blir både djupare och bredare än de ursprungligen var, vilket ökar avvattningen.

Jordbruket: täckdikningen ökar igen

Numera förekommer så gott som ingen nydikning för att vinna odlingsmark. Den brukade åkermarken måste emellertid underhållas med bl.a. dikning för att bibehålla sin

produktionsförmåga. Allt fler åkrar täckdikas igen efter en kraftig minskning i början av 1990-talet – tiden för omställningsprogrammet, Omställning -90. Det finns fortfarande åkrar som behöver täckdikas. I övrigt inskränker sig dikningsverksamheten inom jordbruket till att underhålla och förbättra gamla täckdikessystem.

Orsakerna till det förnyade intresset för täckdikning anges av Jordbruksverket vara ökad framtidstro inom jordbruket, att större maskiner kräver bättre markunderlag och att "EU-trädan" inte får ligga på samma åker varje år. Denna täckdikning påverkar väsentli-gen inte befintliga våtmarker. Däremot bidrar den till att sänka grundvattennivån, vilket ökar risken för att mindre vattendrag torkar ut under lågvattenperioder.

Strävan efter stora brukningsenheter som underlättar maskinbearbetning av jorden driver också på "förbättringar" av dikessystemen. Öppna diken läggs igen och vattnet leds i kulvert. Härigenom försvinner värdefulla små våtmarksbiotoper och viktiga kulturmil-jövärden. Öppna diken i odlingsmark har använts sedan tidig medeltid för att dränera åkermark. De öppna diken som finns kvar har stort kulturhistoriskt värde, eftersom de speglar äldre odlingssystem och teknikkunnande.

I Skåne är enligt länsstyrelsen även igenläggning av diken historia. Det förekommer knappast i länet idag. För öppna diken gäller numera också generellt biotopskydd. De öppna dikenas naturvärden kan också skadas genom ovarsam rensning.

Sjösänknings-, liksom alla andra dikningsföretag (den juridiska benämningen är markavvattningssamfälligheter) orsakar emellanåt stor skada i samband med dikesrens-ning. I samband med en pilotstudie nyligen för att pröva EG:s ramdirektiv överraskades utredarna av att antalet markavvattningsföretag var så stort. Cirka hälften av företagen saknade dessutom tillstånd och hölls igång "av gammal hävd". Av rapporten kan inte utläsas hur många som avsåg jordbruks- resp. skogsmark.

Omfattningen av olaglig avvattning eller annan påverkan på våtmarker bedöms numera vara liten i jordbrukslandskapet. Olycksfall i arbetet förekommer, och visst fördjupas diken i samband med rensning, men länsstyrelserna bedömer att detta inte har så stor omfattning. Däremot ger det ständiga "knaprandet" med redskap och maskiner föränd-ringar på sikt.

Vägar och tätorter påverkar våtmarker – men hur mycket?

Det saknas uppgifter om i vilken omfattning statliga vägar berör våtmarker, de siffror som Vägverket redovisar omfattar uppgifter om vägdragningar inom områden av riksintresse.

För att motverka vägarnas intrång har under senare år uppmärksamhet riktats mot olika kompensationsåtgärder. En del av dessa berör våtmarker och deras fauna och flora.

24

Tabellen nedan visar omfattningen av åtgärder som tar sikte på att dämpa de negativa effekterna för vissa vattenberoende arter genom olika typer av faunapassager.

Tabell 1. Djur och vägar.

Statliga vägnätet

År 1997 1998 1999 2000 2001 2002

Antal byggda faunapassager för utter m.fl. mindre djur

0 0 5 5 8 6

Antal byggda faunapassager för groddjur

0 2 0 0 0 2

Antal riktade åtgärder för fisk (t.ex. byte av vägtrummor)

0 0 16 12 11 10

Källa: Vägverket.

Oro för öppna vatten och vattendrag i bostadsområden, liksom framkomlighetsskäl i största allmänhet har lett till att öppna diken och små vattendrag lagts i kulvert och att dammar och småvatten fyllts ut – kanske efter att först ha nyttjats som mer eller mindre legala avstjälpningsplatser.

Förståelsen för värdet av öppna småvatten och vattendrag även i den bebyggda miljön förefaller dock ha ökat under senare år. Intresset för våtmarker för lokalt omhändertagan-de av dagvatten och närsaltreduktion av avloppsvatten bidrar säkerligen också till att våtmarker och dammar bibehålls eller nyanläggs. Däremot kan strävan efter förtätning av tätorter minska utrymmet för parker och grönområden i allmänhet och därmed också för vatten och våtmarker.

Golfbanor tar i anspråk betydande arealer i tätorternas utkanter. De kan bidra till att små våtmarker eller dammar bevaras eller anläggs, men de kan också äventyra angrän-sande naturliga våtmarker om dessa tas i anspråk för bevattningen av banorna. I strand- och kustnära bebyggelse kan muddring för småbåtshamnar och liknande innebära risker för livet i grunda bottnar och även på stränderna om muddringsmassorna placeras olämpligt. När ledningar av olika slag dras, påverkas marken temporärt av grävning, transporter osv. Våtmarker är i många fall särskilt känsliga för sådan påverkan och kan få sår för lång tid.

Torv: 0,5 % av Sveriges energitillförsel

Sveriges totala torvmarksareal med ett torvlager på minst 30 cm anges av SCB och Energimyndigheten till 6,3 miljoner hektar, och av den nyligen avslutade torvutredningen (SOU 202:100) till 6,5 miljoner hektar. Den brytvärda arealen uppskattas till ca 350 000 hektar. Den arealen minskas betydligt om man följer Naturvårdsverkets rekommendation att undanta alla våtmarker i klass I och II i våtmarksinventeringen från brytning. Medan man tidigare utgick från att ett område borde vara större än 50 hektar för att vara

brytningsvärt är numera även mindre torvmarker i vissa fall av intresse för torvindustrin. För torvbrytning krävs koncession (eldningstorv) eller täkttillstånd (jordförbättrings-torv). När den koncessionslagda arealen var som störst omfattade den över 50 000 hektar, och som mest fanns 238 koncessioner. År 1999 hade koncessionerna minskat till 205, som tillsammans omfattade drygt 45 000 hektar. Man bryter f.n. på cirka hälften av koncessionerna, och där utnyttjas ungefär hälften som "aktiv areal". Brytning av

25

energitorv förekommer på många håll i landet, men av den koncessionslagda arealen finns ca 70 % i Norrlandslänen. Andra tyngdpunkter finns i Småland och Bergslagen.

Den rikligaste tillgången på brytvärd torv ligger i många fall långt från de delar av landet där energin behövs, och torven tål prismässigt inte långa transporter. Man räknar med högst 10-11 mil. Det gör att trycket på våtmarkerna ökar lokalt/regionalt kring de orter som har investerat i torvbaserad värmeproduktion. Dessutom är det myrar med stor utbredning och stort torvdjup och därmed ofta höga naturvärden som också är mest eftertraktade för torvutvinning.

Genom att vidareförädla torven till briketter har ett företag i Sveg ökat den lönsamma transportsträckan för det färdiga bränslet, men i gengäld är fabriken beroende av

torvbrytning i sitt relativt nära omland för att inte få för höga transportkostnader för råmaterialet. För att klara en årlig energiproduktion av 1,5 TWh behöver fabriken

försörjas med torv från ca 3 000 hektar myr. Detta har lett till att torv i dag utvinns i flera grannkommuner och att trycket även på myrar med höga naturvärden blir kännbart. Också här begränsar stora investeringar handlingsfriheten, t.ex. möjligheten att välja en annan lokalisering.

Figur 5. Skörd av energitorv. Diagrammet visar hur brytningen av energitorv och odlingstorv utvecklats t.o.m. 2001. Av diagrammet framgår också torvbrytning-ens stora väderberoende. Regniga somrar begränsar torvproduktionen starkt. Från Torvutredningen (SOU:2002:100).

26

Den kalkade våtmarksarealen minskar, men läketiden är lång

Våtmarkskalkning förekommer huvudsakligen i län med stora arealer våtmark. Hur stor andel av våtmarkerna i resp. län som kalkas varierar dock mycket. Jämtlands län, som har stora försurningsskador och få kalkningsbara sjöar, har den ojämförligt största arealen kalkad våtmark. Redan i början av 1990-talet togs dock stora arealer våtmarker som tidigare behandlats med låga kalkgivor ur kalkningsprogrammet. Därmed minskade den kalkade våtmarksarealen betydligt. Undersökningar har visat att det tar lång tid innan t.ex. vitmossorna återtar sin utbredning efter kalkningen.

I motsatt riktning verkar skogsbrukets ökade intresse för kalkning av skogsmarken på vissa håll. Den kan i sin tur påverka särskilt de mindre våtmarkerna i eller i närheten av den kalkade skogen.

Inställningen till våtmarkskalkning skiljer sig mellan länen. Det beror dels på skillna-der i tillgång på lämpliga våtmarker, dels också på vilken bedömning man gör av våtmarkernas naturvärde. Våtmarker med höga naturvärden undantas generellt från kalkning.

Landhöjning och kvävenedfall påverkar också

Våtmarkernas karaktär och utbredning förändras ständigt, även utan påverkan av mänskliga aktiviteter. Den utveckling som i långsam takt pågått sedan istiden fortsätter. Klimatförhållanden har stor betydelse, och ganska små naturliga klimatförändringar har visat sig kunna ge stora effekter på utvecklingen av olika våtmarkstyper. Den globala temperaturhöjning som väntas på grund av höjda koldioxidhalter får därför ses som ett hot också mot våtmarkerna.

Kvävenedfallet har samma effekt på våtmarkerna som på övriga naturtyper. Den ökade näringstillgången leder till höjd produktion av växtlighet, vilket i sin tur kan leda till att vissa våtmarker växer igen. Under de senaste decennierna har man t.ex. konstaterat tydlig igenväxning av vegetationen på högmossar i de sydvästra delarna av Sverige. Begynnan-de igenväxning leBegynnan-der ibland också till önskemål om ytterligare markavvattning för att skynda på omvandlingen till produktiv skogsmark.

Landhöjningen bidrar till att skapa nya våtmarker när grunda havsområden snörs av. Ökningen av våtmarksarealen motverkas dock av det faktum att landhöjningen också bidrar till att befintliga våtmarker grundas upp och växer igen.

Miljötillståndet/status

Trots att mycket av våra våtmarker har försvunnit har Sverige kvar avsevärt större areal våtmark än de flesta andra länder i Europa. Det gäller också i förhållande till många andra länder i världen. Därmed har våra våtmarker också högt värde i europeiskt och globalt perspektiv.

Den återstående arealen våtmark i landet beräknas till ungefär 9 miljoner hektar, eller ¾ av de våtmarker som fanns i början av 1800-talet. Det är dock bara en knapp tredjedel av denna återstående areal som kan anses vara hydrologiskt opåverkad. Av arealen

27

sumpskog är 36 % dikad, men med stora variationer över landet. I södra Sverige är t.ex. hela 60 % av sumpskogen påverkad av dikning.

Också hur mycket av andra typer av våtmark som finns kvar varierar stort över landet. I slättlandskapen i Skåne, Öster- och Västergötland, Mälardalen och Gotland finns inte ens tio procent av våtmarkerna kvar, medan en stor del av våtmarkerna i de fjällnära områdena ännu är opåverkade. Historiskt hävdades nästan alla naturliga våtmarker i vårt land genom bete eller slåtter. Våtmarkernas avkastning användes som foder till djuren och denna naturtyp utgjorde en viktig resurs inom jordbruket innan den agrara revolutio-nen. Naturvärdena i tidigare brukade våtmarker är intimt förknippade med deras

kulturvärden. Våta slåtter- och betesmarker, som är beroende av hävd för sin fortlevnad, hör också till de våtmarker som har försvunnit nästan helt. Värst åtgångna är vissa särskilt produktiva våtmarker som rikkärr med värdefull flora och fauna. Rikkärren, och särskilt extremrikkärren hör till våra mest hotade biotoper.

Större delen landets våtmarker består av myr – enligt Myrskyddsplanen från 1994 finns det 3,6 miljoner hektar öppen myr och 2,7 miljoner hektar skogklädd myr. Därtill

kommer ungefär 2,3 miljoner hektar sumpskog och 0,7 miljoner hektar av övriga våtmarkstyper.

Huvuddelen av våtmarksinventeringen utfördes under 1980-talet och de första åren på 1990-talet. Man utgick från flygbilder, som inte alltid var helt nytagna. Det gör att det inte går att få någon exakt bild av läget i naturen före och efter Myrskyddsplanen, eller före och efter det att det första markavvattningsförbudet infördes. Länsstyrelsens resurser räcker inte heller för den uppföljning och tillsyn som skulle behövas för en klar

uppfattning om de fortsatta ingreppen.

Effekterna av dessa ingrepp finns kvar och ökar. Även utan ytterligare dikning kommer nämligen våtmarksarealen att fortsätta att minska under mångaår framåt, eftersom den tidigare dikningen fortfarande påverkan markvattennivåerna. De fortsätter att sjunka och torven att oxidera. Sådana effekter får också den nydikning som fortfarande pågår, om än i mera begränsad omfattning

Konsekvenser/inverkan

Konsekvenserna av att våtmarker och småvatten dikats ut eller på annat sätt försvunnit kan bäst beskrivas genom en redovisning av våtmarkernas värden – värden som förloras när våtmarker skadas eller utplånas.

Våtmarkerna har en nyckelroll för hydrologi och biologisk mångfald i såväl skogs- som odlingsbygden. En lång rad djur och växter är beroende av våtmarker. Många arter är helt knutna till våtmarker som sin livsmiljö. För andra fungerar de våta markerna som tillflykter (refugier), när artens vanliga miljö störs eller utarmas. Våtmarksstränder mot hav, sjöar och vattendrag är biologiskt rika och högproduktiva miljöer och utgör ett välfyllt skafferi också för djur som hör hemma i andra naturtyper.

Många högt specialiserade djur och växter har anpassat sig till den naturliga vattenfö-ringen i de vattensystem som gränsar till våtmarkerna och kan därför inte leva någon annanstans. Rikkärr eller extremrikkärr (med kalkhaltigt vatten och högt pH), fukthedar och örtrika sumpskogar av lövträd har särskilt stor betydelse för många s.k. rödlistade

28

arter. Våtmarkernas betydelse för den biologiska mångfalden är följaktligen mycket stor. Som nämnts har våtmarker använts för bete och slåtter under många århundraden.

Därigenom utvecklades naturtyper med speciell flora och fauna. Många gånger finns även spår kvar efter andra verksamheter som ägt rum i eller i anslutning till våtmarker under historiens gång. Exempel på detta är rester efter kommunikationsleder, fornlämningar och spår efter torvutvinning och järnframställning.

Brukandet satte spår som idag tillhör samhällets kulturskatt. När hävden upphör växer dessa kulturmarker igen, och lador, dämmen, spänger och andra minnen av vad som varit förfaller. Skötseln av dessa marker är därför en viktig fråga från både kultur- och

naturvårdssynpunkt.

Torvbildande våtmarker lägger fast humus och närsalter som annars skulle rinna ut i sjöar och vattendrag och slutligen i havet. Om torven bryts ner eller eroderar till följd av markavvattning kan mer sådana ämnen flöda ut och t.ex. försämra ett vattensystems kvalitet som vattentäkt. Utvinning av torv förändrar helt de marker som tas i anspråk, liksom hydrologin i området. Därmed ändras också de ekologiska förutsättningarna för djur och växter.

När en myr ställs i ordning för torvbrytning skalas växttäcket helt eller delvis bort och området avvattnas kraftigt. Det gör att vattenberoende växter och djur, inte minst fåglar, försvinner. Genom att myrens busk- och trädskikt tas bort försvinner också däggdjuren, eftersom de inte få något kvar att livnära sig på. Också angränsande arealer påverkas av dikning och vägdragning. Vattnet som leds bort från området inverkar i sin tur på kvaliteten i mottagande sjöar och vattendrag, och därmed också på deras djur- och växtliv. Dessutom riskerar torvutvinning att skada eller förstöra kulturlämningar och fornminnen på och i myren.

Småvatten bidrar till att förlänga uppehållstiden för vattnet i ett avrinningsområde, och kan bidra till att utflödet av främst kväve till sjöar och hav minskar. Dikas dessa

våtmarker ut blir resultatet snabbare avrinning och ökad transport av näringsämnen till havet. Tillsammans med de sjöar, vattendrag, våtmarker och småvatten som försvunnit för att bli jordbruksmark beräknas reningskapacitet i storleksordningen 30 000 ton kväve ha gått förlorad. När vattendrag rätas ut och våtmarker försvinner, ökar också risken för översvämning i samband med snösmältning och stor nederbörd. Vattenbalansen i landskapet har dessutom betydelse för lokalklimatet.

Det rika växt- och djurlivet i anslutning till våtmarker innebär att dessa miljöer också är attraktiva för friluftslivet. Inte minst tätortsnära fågellokaler är populära utflyktsmål och har därmed stort värde för den naturintresserade allmänheten.

Åtgärder för att minska eller lösa problemen/respons

Kunskap i samhället om effekter, t.ex. negativ påverkan på biologisk mångfald av att viktiga våtmarker försvinner, har efter hand drivit fram lagregler och andra styrmedel till skydd. "Svaren" kan förstås också bestå i att styrmedel som verkar i fel riktning eller

29

styrmedel på andra områden med negativa bieffekter på våtmarker har ändrats eller tagits bort.

Hanteringen av våtmarkerna har påverkats dels av styrmedel som gäller naturmiljön generellt, dels av regler som särskilt avser våtmarker.

Regler för verksamheter som påverkar våtmarkerna

Den ökade medvetenheten om behovet av att skydda våtmarkerna ledde år 1986 till att krav på tillstånd för markavvattning infördes i naturvårdslagen. Det första generella förbudet mot markavvattning kom 1994. Det avsåg större delen av södra Sverige och därtill alla 30 områden som inom ramen för Ramsar (våtmarks-) konventionen pekats ut som internationellt värdefulla. Förbudsområdena utökades 1998 till att också avse större delen av Svealand. Under 2001 beslutade regeringen att peka ut ytterligare 21 Ramsarom-råden. Inom regeringskansliet övervägs för närvarande ett förslag till att låta markavvatt-ningsförbudet omfatta även dessa områden.

När skogsvårdslagen (SVL) ändrades 1994 infördes samrådsplikt för bl.a. skyddsdik-ning.

Från slutet av 1980-talet utvecklades alltmer principerna om sektorsansvaret för miljön. Utgångspunkten har varit att det inte är möjligt att uppnå hållbar utveckling enbart genom att skydda vissa områden och reglera vissa miljöfarliga verksamheters miljöpåverkan. Om samtidigt "vardagslandskapet" utarmas och miljön ständigt påverkas av en rad mindre men sammantaget mycket betydande utsläpp och ingrepp, blir skyddet ändå otillräckligt. Flera sektorsinriktade lagar har ändrats för att ge miljöhänsynen ökad tyngd i respektive sektor.

De omfattande ändringarna av skogsvårdslagen som trädde i kraft 1994 är ett tydligt uttryck för principen om sektorsansvaret. Ändringarna innebar en brytning med den i praktiken helt produktionsinriktade skogspolitiken. Nu jämställdes målet att bevara den biologiska mångfalden med produktionsmålet. Det skärpte väsentligt kravet på miljöhän-syn i skogsbruket. Med stöd av skogsvårdslagen och skogsvårdsförordningen har Skogsstyrelsen sedan utfärdat särskilda föreskrifter om miljöhänsynen i skogsbruket, liksom om hänsyn vid markavvattning och riktlinjer och allmänna råd om bl.a. skydds-dikning. Att de skogliga impedimenten av lagen skyddas mot de flesta skogsbruksåtgär-der bedöms av skogsvårdsorganisationen ha stor betydelse för våtmarkerna, eftersom många impediment är just blöta marker.

Att skogsvårdslagens portalparagraf jämställer målet om biologisk mångfald med produktionsmålet får framför allt ses som en viktig riktningsanvisning för skogsvårdsor-ganisationens och sektorns arbete. Däremot räcker SVL inte som enda styrmedel för att åstadkomma denna jämställdhet. Lagreglerna måste kompletteras med andra styrmedel.

Miljöbalkens tillkomst 1999 innebar i och för sig inga omfattande ändringar i de bestämmelser som rör just våtmarker. Men bestämmelserna om hushållning med mark- och vattenområden från naturresurslagens andra och tredje kapitel blev till övergripande bestämmelser i miljöbalken. Därmed betonades miljöfrågornas betydelse i samhällsplane-ringen, liksom vikten av att man hushållar med mark- och vattenområden och beaktar de ekologiska förutsättningarna i alla beslut om att ta sådana områden i anspråk. Kraven på

30

miljökonsekvensbeskrivningar skärptes. Miljöbalkens rättsligt bindande principer och allmänna hänsynsregler gäller för tillämpningen av balkens samtliga bestämmelser.

Redan den 1 januari 1996 hade Plan- och bygglagen ändrats med syftet att få till stånd ökad miljöhänsyn i den fysiska planeringen. Lagändringen innebar att bevarandet av tätorternas gröna områden fick ett starkare stöd i lagen när det är fråga om avvägning mellan motstående intressen, t.ex. vid utbyggnad av infrastrukturer i och i anslutning till tätorterna. I tätorternas grönområden ingår våtmarker och småvatten.

Från dikningsbidrag till våtmarksstöd – ekonomiska styrmedel

Det ändrade sättet att se på våtmarkerna och deras värden kom också till uttryck i förändringar av de ekonomiska styrmedlen. År 1990 avskaffades statsbidragen till dikning och 1993 upphörde bidragsgivningen till skogsbilvägar. I stället för stöden till ingrepp i våtmarker har stödformer för att bevara och vårda våtmarkerna utvecklats.

Bland de ekonomiska styrmedel som föregick EU:s miljöstöd till jordbruket förekom NOLA och LV under åren 1986-1995. Av Naturvårdsverkets och Jordbruksverkets utvärdering av livsmedelspolitikens miljöeffekter (LIM) där man granskade de båda bidragstyperna kan man dra slutsatsen att våtmarkerna inte tillhörde de prioriterade landskapelementen när det gällde bidrag från dessa medel.

NYLA och anläggningsstödet inom ramen för den nya livsmedelspolitiken gav större utrymme åt våtmarksanläggning. Med hjälp av NYLA anlades ca 500 hektar våtmark och med anläggningsstödet ca 2 000 hektar.

EU-bidrag

Sedan 1996 har i man i Götaland och Svealand kunnat ansöka om EU:s miljöstöd för att anlägga och återställa våtmarker och småvatten på åkermark och från 1998 även på vissa betesmarker.

Enligt uppgifter från Jordbruksverket 2002 har de beslut som fattats under 1996-99 resulterat i att 480 lantbrukare beviljats stöd för sammanlagt 1 830 hektar våtmarker och småvatten som anlagts på jordbruksmark.

Anmärkningsvärt många lantbrukare bestämde sig för att inte fullfölja projekt trots att de fått bidrag. Anledningen sägs vara framför allt att anläggningskostnaderna visat sig bli för höga i förhållande till bidraget. Andra viktiga faktorer uppges vara tidsbrist hos lantbrukare och entreprenörer, stödsystemets utformning, osäkerhet om rättigheter och skyldigheter efter de 20 bidragsåren och bättre ekonomi i annan markanvändning. Erfarenheterna från utvärderingen fick Jordbruksverket och regeringen att söka ändra bidragsreglerna så att EU-stödet får större effekt.

I Miljö- och landsbygdsprogrammet finns således från och med 2001 två stöd för våtmarker och småvatten i odlingslandskapet, nämligen projektstöd för anläggning av våtmarker och miljöstöd för skötsel av dem. Syftet med de våtmarker som finansieras av stöden är att fånga upp växtnäring från jordbruksmark och gynna den biologiska

mångfalden i odlingslandskapet.

Projektstödet ges för en viss andel av anläggningskostnaderna – högst 90 %. Budgeten för stödet är begränsad. Därför ges det till de våtmarker och småvatten som är mest angelägna för miljön. Sedan anläggningen är klar gäller ett tioårigt skötselåtagande, som