Innan vi går vidare till Jubileumsparken för att se hur metoden och kunskapen som Raumlabor besitter har översatts där, gör vi ett nedslag i noden H+. Här kan vi se hur processledarna i Jubileumsparken, Jessica Segerlund och Kristoffer Nilsson, gjorde ett första försök med prototyper. Vi tar oss igenom H+ med hjälp av Ida Sandström som är anställd på stadsbyggnadskontoret under strategisk planering för Helsingborg stad. Hon har också arbetat med Raumlabor, och den erfarenheten blev en väg in i H+.
H+ är ett stadsförnyelseprojekt där utgångspunkten för projektet har varit att bygga 1000 nya bostäder och länka ihop Helsingborgs centrum med de befintliga stadsdelarna för att generera en ännu mer attraktiv stad (H+ stadsförnyelseprojekt, 2016). I vårt stopp i H+ är vi medvetna om att det är ett stort nätverk, men vi väljer att göra en punktualisering (Law, 1992) för att lättare kunna se de aktörerna inom nätverket som vi vill studera närmare. Vi rör oss ner till nätverket som är uppbyggt av Sandström, Segerlund och Nilsson. Detta för att observera vilka roller de hade i H+ och hur dessa aktörer använde sig både av sina tidigare erfaren- heter i projektet men också hur de tog arbetet vidare in i Jubileumsparken.
Enligt Sandström var H+ ett prestigeprojekt för Helsingborg. Staden hade sedan länge lockat seniorer, men genom H+ skulle man tala till en annan målgrupp. H+ blev ett projekt med “en annan sorts urbanitet” (personlig kommunikation Ida Sandström, 3 april 2018) - lite yngre, mer spontant. Hon menar att “projek- tet fanns i en spänning mellan de som formaliserade planeringen, det som skulle göras och en vilja att göra saker på ett annat sätt där man jobbar mer experimentellt med öppna processer”. Det var i det här stadiet som Sandström, Segerlund och Nilsson kom i kontakt med varandra. Nilsson arbetade som arkitekt i H+ och Segerlund blev anställd genom externa medel från Statens konstråd 2009. Helsingborg, i samverkan med Statens konstråd, ville bjuda in ett antal konstnärer och konstaktörer för att låta dessa delta i planering- sprocessen (Jessica Segerlund personlig kommunikation, 5 maj 2018). Konstnärernas roll var att utforma de offentliga miljöerna i området för att skapa ett annorlunda rum i staden med hjälp av konsten. Segerlund blev således inbjuden och fick arbeta med området Oceanhamnen (Ferm, 2011). På så sätt kan vi se att Stat- ens Konstråd blev en aktör som kopplade an andra aktörer in i nätverket med H+, däribland Segerlund där hennes kompetens kunde översättas i projektet.
Sandström menar att Segerlunds roll som konstkurator i ett projekt som detta var ett nytt sätt att jobba med andra kompetenser i planeringsprocessen (personlig kommunikation, 3 april 2018). Med en bakgrund som projektledare och med en magister som konstkurator var Segerlund delaktig i ett projekt med Wanås Konst där hon i samarbete med konstnärer organiserade en utställning. Efter Wanås tog Segerlund med sig kompetensen som konstkurator till H+ för att utmana den traditionella stadsplaneringen med hjälp av konst (föreläsning av Jessica Segerlund, 23 april 2018). Sandström menar att Segerlund och Nilssons erfarenheter av det mer öppna och experimentella tänket kring stadsplanering översattes in i det formella arbetet med H+. Det fanns dock en spänning i projektkulturen i H+ och i vilka frågor som frontade arbetet vilket i sin tur berodde på vem som presenterade frågorna (personlig kommunikation Ida Sandström, 3 april 2018). Segerlund fick som uppdrag i H+ att vara ansvarig för konstprojekt och event i Oceanhamnen med fokus på att skapa aktiviteter på platsen. I en förstudie av platsen lokaliserade Segerlund olika värden som fanns i det gamla hamnområdet men också barriärer som lämnats kvar från platsens gamla kontext. Med hjälp av förstudien kunde Segerlund dokumentera de aktörerna som ingick i nätverket av platsen som ett gammalt hamnområde. Platsen svävar i ett gränsland mellan två olika stadsdelar som skulle vävas samman utifrån H+ direktiv. För att skapa ett offentligt rum för alla utforskade Segerlund hur platsen kunde omvandlas, tänjas ut och utvecklas. På så sätt blev Segerlunds förstudie en viktig aktör i det nya sätt att arbeta som senare kom att överföras till Jubileumsparken. Genom förstudien kunde Segerlund visa på vilka nätverk som redan fanns på platsen, men också peka ut ett antal sätt att arbeta vidare. Med hjälp av förstudien kunde nätverket och metoderna förklaras för andra aktörer i H+ och bli en legitim grund för Segerlunds vidare arbete.
I hamnkajen fanns det lämningar av ett gammalt kolonihusområde som agerade som en inofficiell avfall- sanläggning för Helsingborgs medborgare. När Segerlund utforskade platsen kom hon i kontakt med ett
kollektiv av medborgare som hade tagit sig an området och byggt upp en duvförening i ett av kolonihusen. Området som kolonihuset stod på planerades att byggas om till en väg vilket innebar att duvföreningen var tvungna att flytta. Konstnären Simon Starling fick i uppdrag att samarbeta med duvföreningen och kom med idén att flytta kolonihuset från platsen den stod på till en lastkaj som stod i hamnen. För att bevara kolonihuset användes en helikopter för att flytta huset i ett stycke. “Jag tyckte att det var intressant att arbeta med dem i relation till de här storslagna planerna för hamnområdet. Det var en marginaliserad historia i den här kontexten” (TT, 2013, tredje stycket) säger Starling när han förklarar varför han valde att förflytta kolonihuset (se figur 10). Genom att duvföreningen hade tagit anspråk på området och stabiliserat nätverket i kolonihuset med duvföreningen kunde Segerlund se att duvföreningen var värd att bevara. Segerlunds sätt att arbete genom att skapa projekt där medborgare mötte konstnärer och skapade nya fysiska rum fick fy- sisk form i detta nya duvhus. Genom att arbete med ett projekt som duvhuset kunde Segerlund visa på nya metoder att arbeta med det som finns i platsens gamla kontext, och hur dessa kan användas i ett projekt som H+. Efter det här projektet började Statens konstråd vara aktiv i projekt inom stadsplanering.
Då Oceanhamnen saknade urban stadsmöblering bjöds designbyrån Front in för att skapa nya stadsmöbler från återvunnet material. På så sätt kunde de icke-mänskliga aktörerna i form av materialet som tidigare varit del av ett nätverk i en annan kontext, koppla an till ett annat nätverk, H+. Någonstans här kom Segerlund och Nilsson fram till att de kunde aktivera platsen under planeringsprocessen och började benämna objek- ten i Oceanhamnen för planeringsprototyper (föreläsning Jessica Segerlund, 23 april 2018).
ETT FÖRSTA TEST MED PROTOTYPER TAR SIN BÖRJAN
Ett steg i att aktivera Oceanhamnen var att utföra “tester” på plats med hjälp av planeringsprototyperna för att tillsammans med medborgarna identifiera vad som skulle få dem att uppehålla sig på platsen. Segerlund upptäckte att platsens dåvarande utformning förhindrade besökare att förflytta sig runt i området, det fanns höga stängsel som skapade barriärer och gjorde det svårt att ta sig fram. Segerlund började med att skapa möjligheter att röra sig runt i området. Hon bjöd in konstnärskollektivet Akay & E.B Itso som med hjälp av en stätta över stängslet bröt ner barriärer och möjliggjorde en fri passage för besökare (se figur 11).
Figur 11: Illustration på stättan över barriären. Källa: Egen bild, 2018
Figur 12: Bild på poolen i Folkets hamn och hur stättan återanvänds. Källa: Helsingborgs dagblad, 2012
Efter att ha organiserat olika planeringsprototyper i Oceanhamnen gjorde Segerlund och Nilsson ett första test med en swimmingpool för det som senare utvecklades till prototypprojektet Badkultur i Jubileum- sparken. Då Segerlund och Nilssons arbete genomsyras av en hållbarhetsprincip återanvände de stättan, som Akay och E.B Itso använde i utforskandet av fria passager i området, som en trappa upp till poolen för att enkelt låta besökarna använda prototypen (se figur 12). Stättan som aktör tillgängliggjorde för de mänskliga aktörerna att istället för att ta sig över något som en barriär, översättas till att ta sig upp i ett nätverk med andra aktörer. Dessa andra aktörer som de gamla containrarna som utgör poolens struktur, har översatts från att transportera varor till att hålla en tät form som håller inne vattnet, och där den övre delen av containern tagits bort för att bjuda in andra aktörer till vattnet. De icke-mänskliga aktörerna med tidig- are olika funktioner ingår helt plötsligt i ett stabiliserande nätverk av aktörer som bygger upp prototypen. Prototypen uppfyllde fler funktioner än enbart en social yta, det möjliggjorde för en dialog mellan H+ och Helsingborgs medborgare där badkultur som en möjlighet i staden diskuterades. Det blev också ett test för platsens potential och att se vad användningen av prototyper skulle kunna generera (föreläsning av Jessica Segerlund, 23 april 2018).
Event och temporära aktiviteter fortsatte att utgöra en grundläggande aspekt av den delen av Oceanham- nen som Segerlund och Nilsson verkade i. För att stärka områdets identitet ytterligare namngavs platsen till Folkets Hamn. Event som Segerlund och Nilsson upprättade var bland annat “Smack Bang i Folkets Hamn” som genomfördes under vintern 2011 i samarbete med Riksutställningar och Region Skåne. Genom de temporära konsteventen och projekten, vilket kan liknas med de urbana prototyper som Raumlabor arbetar med, skulle platsen ge medborgarna starka mentala kartor av platsen redan innan bebyggelsen kom på plats. Det var efter arbetet med Folkets Hamn som Segerlund och Nilsson började sin övergång till Göteborgs stad och Jubileumsparken (personlig kommunikation Ida Sandström, 3 april 2018). Metoden som Segerlund och Nilsson arbetade med i Folkets Hamn tog de med sig och översatte till Jubileumsparken. Sandström menar “att det egentligen inte alls är konstigt” (personlig konversation Ida Sandström, 3 april 2018) att Segerlunds och Nilssons arbete fortsatte i Jubileumsparken eftersom projektet i Helsingborg förändrades när beskedet om att bygget av Södertunneln skulle kosta mer än beräknat (Romé, 2012). Det innebar att projektet H+ sköts upp på obestämd tid och “det kan man tolka hur man vill, men det finns egentligen ingen som vet hur och när det kommer att hända” (personlig konversation Ida Sandström, 3 april 2018). Konstellationen som utgjorde H+ upplöstes, där bland annat Sandström återvände till Lund för att skriva sin avhandling och Segerlund och Nilsson flyttade till Göteborg för att jobba med Jubileumsparken. Beskedet om förändringen av budgeten är en stark aktör för hur projektetidéerna istället etablerades i Ju- bileumsparken. Vi kan se H+ som ett stort stabilt nätverk bestående av flera aktörer i ett spindelnät av väl förankrade idéer vilket Law förklarar som “[...] slutprodukten av ett långt och tungt arbete där heterogena bitar [...] läggs samman i ett ordnat nätverk där de övervinner sitt motstånd” 7 (1992, s. 2). För Segerlund och
Nilsson, och den fortsatta utvecklingen av metoden att arbeta med prototyper, blev dock beskedet om den nya budgeten en viktig anledning till att projektet pausas, och att Göteborg stad hade möjlighet att låna in Segerlund och Nilsson. På så sätt blev nätverk för Folkets Hamn uppbrutet då aktörerna lämnade det. Detta betyder inte att nätverket för H+ upphörde, men flera av aktörerna som arbetade med prototyper lämnade nätverket och anslöts till andra nätverk utanför projektet.
Metoden som Segerlund och Nilsson använder är kopplad till dem, men även efter att de förflyttade sig till Göteborg stannade fragment av metoden kvar i Helsingborg. Segerlund och Nilsson tar med sig ett nätverk av kunskap, kompetens, erfarenheter, människor de har kontakt med, anteckningar de fört, etc. Alla dessa aktörer som är starkt kopplade till dem följer med in i nätverket för Jubileumsparken. Samtidigt finns de kvar i det nätverk som skapades i Helsingborg. Swimmingpoolen som planeringsprototyp är ett exempel på hur den aktören fastnade i nätverket kring H+ eftersom H+ under sommaren 2018 har valt att konstruera en pool i Oceanhamnen (föreläsning av Jessica Segerlund, 23 april 2018).
Sandström upplever att en del av de idéer som aldrig kunde genomföras i H+ kunde Segerlund och Nilsson ta med sig till Göteborg. En del av det tankearbete som gjordes för H+ kunde vidareutvecklas i Jubileum- sparken, samtidigt som många andra idéer har utvecklats och anpassats till en annan kontext (Göteborg). Här sker en förändring som är beroende av det vi tidigare har definierat som den kontextuella kunskap som finns på en viss plats. Om Göteborgs stad ville anställa Segerlund och Nilsson måste de som deltog i planer- ingen av Frihamnen ha sett likheter med det som hände i Helsingborg, eftersom mycket av de aktiviteter och planering som föregår i Jubileumsparken bygger på prototyper.
När vi diskuterade den metoden som Segerlund och Nilsson tog med från sitt arbete med Folkets Hamn in i Jubileumsparken menar Sandström att det är en intressant iakttagelse, att det är så personbundet. Det är en typ av “planeringsstruktur som har flyttat från en stad till en annan [och] börjar man nysta i det ser man att det faktiskt är två personer som har flyttat” (personlig kommunikation Ida Sandström, 3 april 2018). Precis som de erfarenheter Sandström förvärvade hos Raumlabor som i sin tur agerade som en aktör i hennes ut- låning till H+, kan vi se att Segerlund och Nilssons erfarenhet av H+ blev en dragningskraft för Göteborg.
7 John Law, citat i orginaltext: “The actor-network answer is that it is the end product of a lot of hard work in which heterogeneous bits and pieces -- test tubes, reagents, organisms, skilled hands, scanning electron microscopes, radiation monitors, other scientists, articles, computer terminals, and all the rest -- that would like to make off on their own are juxtaposed into a patterned network which overcomes their resistance.”
När Göteborg tog kontakt med Segerlund och Nilsson hade de troligtvis observerat deras arbete i H+. Den metoden de använt i H+ kom sedan att vidareutvecklas i Göteborg då de prototyperna de aktiverade i Folkets Hamn blev en utgångspunkt för Jubileumsparken. Utifrån ett ANT-perspektiv kan vi se att den metoden de utvecklade i Helsingborg blir till en aktör vid skapandet av Jubileumsparken helt enkelt genom att personer flyttar mellan dessa noder.