Arkitekter och planerare besitter en expertis i stadsplanering, de har en kunskap i hur en ritning bör vara ritad för att förstås av olika aktörer i byggprocessen. De har ett planeringsspråk. Samtidigt äger medbor- gare en expertis i platser som de använder eller i det området de bor i. Medborgare är inte alltid vana vid planeringsspråket eller vet hur planeringsspråket ser ut, men de vet hur många träd som omringar en lekplats eller vilken genväg som går snabbast. En sådan platskunskap har inte alltid arkitekten eller planeraren. Pro- totypen kan på så sätt agera som en tolk mellan de två aktörerna där språket utvecklas till något annat som de båda vet hur de ska förhålla sig till. Det kan öppna upp för en mer demokratisk stadsplanering där båda sidorna, men framförallt medborgarna, kan ta en del av stadsplaneringen på ett nytt sätt. Så vad har vi lärt oss av prototyperna och den här metoden?
För att komma fram till hur metoden att använda prototyper i dialogen om stadsplanering har vuxit fram har vi letat oss tillbaka i nätverket genom vad vi har kallat noder. Noderna är punktualiserade nätverk, uppbyg- gda av aktörer som samspelar väl nog att ses som en aktör. I noderna kunde vi se de starkaste kopplingarna mellan aktörer som har möts och skapat något både inom noden, men också mött, skapat, omvandlat, och tagit med sig något i nätverket för Jubileumsparken. Genom noderna har vi insett hur delar av metoden att använda prototyper i planeringsprocessen har förståtts och omformats. I noden för Raumlabor insåg vi att prototyperna inte kom till i Jubileumsparken, utan att Raumlabor länge har jobbat med prototyper tidigare. I Raumlabors arbete används prototyper för att föra samman invånare och deras platsspecifika kunskap med andra kompetenser, såsom ingenjörer, konstnärer, sociologer och etnografer. Prototyperna blir fysiska tester för att se vilka relationer som uppstår mellan aktörer. I Jubileumsparken har de jobbat på liknande sätt med prototyper och som vi förstått det är prototyparbetet i Jubileumsparken influerat av den typ av arbete som Raumlabor gör. Genom noden Raumlabor har vi alltså förstått hur ett arbete med prototyper, och då specifikt de i Jubileumsparken, bygger på att skapa en kontext på plats utifrån den redan befintliga kontexten för att kunna utveckla planeringsprocessen tillsammans med användare.
Vi stannade även upp i noden H+, där processledarna Jessica Segerlund och Kristoffer Nilsson var aktiva innan de påbörjade sitt arbete i Jubileumsparken. I H+ förstod vi att Segerlund och Nilsson, som mänskliga aktörer, gjorde ett första försök med prototyper som testarena. Segerlund och Nilsson arbetade med proto- typerna genom olika event för att på så sätt få besökare till platsen, men i Jubileumsparken valde Segerlund och Nilsson istället att låta parken agera som en dag-till-dag verksamhet där event inte skulle ligga i fokus. Vi kan ställa oss frågorna om varför två, till synes, väldigt lika projekt har arbetat med att få besökare att komma till platsen på olika sätt? Det kan dels vara ett resultat av en kontextuell kunskap där Segerlund och Nilsson kunde se hur Helsingborgs medborgare tidigare dragits mer åt event-liknande platser, eller att Göteborg är en större stad vilket kan innefatta fler medborgare med olika intressen. Eller om Segerlund och Nilsson gjorde ett första test i en kontext och utifrån resultatet insett att testet behövde utvecklas och därigenom gjorde ett liknande men utvecklat test i en annan kontext? Det är frågor som vi bara kan ställa utan att egen- tligen veta svaret. Men genom att få kontakt med Ida Sandström som var anställd på stadsbyggnadskontoret under strategisk planering för Helsingborgs stad under arbetet med H+ kunde vi ställa frågor kring hur arbetet med Folkets Hamn gick till. Sandström hade också en koppling till Raumlabor då hon praktiserade hos dem innan sin anställning i Helsingborg. Vi gjorde ett felaktigt antagande när vi tänkte att konceptet om
prototyper och Raumlabors direkta inblandning i Jubileumsparken gick genom Sandströms anställning i H+ projektet. Senare kunde vi konstatera att Segerlund sedan länge hade velat arbeta med Raumlabor, men att det var först i Jubileumsparken som hon såg möjligheten att bjuda in dem.
Segerlund och Nilsson kunde ta med sig arbetet med prototyper från H+ i Helsingborg till Jubileumsparken i Göteborg och arbeta vidare med dem där. Att prototyperna finns i Jubileumsparken idag bygger alltså på att ett arbete med konceptet av dem tidigare har skett i Helsingborg. Som Sandström nämner i vår intervju med henne (personlig kommunikation, 3 april 2018) kan deras arbete i Helsingborg vara en anledning till att de i första hand fick möjligheten att arbeta vidare med konceptet i Göteborg, precis som Sandström, tack vara sin koppling till Raumlabor, fick anställning i Helsingborg under H+ projektet. På så sätt kan vi se att prototyperna kom till genom flera aktörer, och inte enbart genom de mänskliga aktörerna.
För att få en förståelse av prototyperna undersökte vi dem som fluida objekt, där relationerna som skapats mellan dem och andra aktörer kunde förklara vad de som prototyper är när de placeras i det offentliga rummet i kontexten Jubileumsparken. Eftersom prototyperna bygger på att relationer ständigt omvandlas och skapas kan vi inte definiera dem till något specifikt. Men vi kan genom de aktörer som använder pro- totyperna och har skapat ett värde tillsammans med prototyperna få en förståelse över hur de konstruerar olika former av mening. Genom att ha lyssnat till dels arkitekternas och planerarnas syn på prototyperna, samtidigt som vi lyssnar på användarnas syn på dem, men framförallt de aktörer som ofta endast kategoris- eras som icke-mänskliga, förstå hur abstrakta de faktiskt är. Planerare och arkitekters syn på prototyperna är som test på hur Frihamnen kan se ut, medan användarna ser på prototyperna som permanenta objekt på en fysisk plats. Prototyperna i sig själva hamnar i ett gränsland mellan dessa aktörers relationer till prototyperna. Kontrasten av aktörernas relation till prototyperna gör det svårt att definiera vad prototyperna egentligen är, men genom att för en stund gör relationerna till något fast kunde vi studera dem. Utifrån förståelsen av prototyperna som fluida objekt kunde vi senare dra slutsatsen att de beror på sina relationer, och förändrin- gen av dessa relationer.
Samtidigt som de är temporära, och tester, har vi börjat förstå att de har som mål att övergå till något per- manent, något stabilt. Vi har sett prototyperna som fluida objekt där deras befintliga relationer omvandlas och nya relationer skapas. Om prototyperna stabiliseras i platsen börjar deras resa som fluida objekt nå ett slut. Som Law (2002) beskriver är fluida objekt endast fluida om de tillåts förändring. När prototyperna är stabila och relationerna inte längre kommer omvandlas, och inga nya relationer kommer skapas, så har de kanske slutligen övergått till något fast. Men kommer de någonsin bli permanenta? Kanske är de bara i ett fast tillstånd för en stund? De är fasta objekt så länge inga relationer skapas eller omvandlas. Om de är delar av metoden, och metoden fortfarande är rörlig i platsen, så kommer även nya prototyper skapas. Om det skapas nya prototyper, så kommer också nya relationer att skapas med de befintliga prototyperna. Eftersom prototyperna befinner sig i kontexten av testarena så kommer prototyperna aldrig bli stabila. Kanske blir de stabila i det avseende att de befintliga relationerna med aktörer är beständiga, men att nya relationer skapas är oundvikligt i kontexten Jubileumsparken.