Försvunna personer och sårbara personer som ska

ska hindras från att resa

Förslag: I den nya förordningen ska en bestämmelse införas om

att Polismyndigheten särskilt ska överväga att föra in en registrering om en försvunnen person eller en sårbar person som ska hindras från att resa, om det finns ett beslut om omhändertagande enligt vissa lagar.

Bedömning: Bestämmelserna om registreringar om försvunna

och sårbara personer kräver inte några författningsändringar i övrigt.

I polisförordningens sjunde kapitel finns bestämmelser om registreringar om försvunna personer och sårbara personer som behöver hindras från att resa. Kapitlet innehåller flera nyheter i förhållande till rådsbeslutet, varav den mest uppenbara är att registreringskategorin som avser sårbara personer är ny i förhållande till den tidigare regleringen.

Skälen för förslaget och bedömningen

Försvunna personer

Enligt artikel 32.1 a och b får SIS användas för registreringar om försvunna personer. Detta får, på samma sätt som tidigare, göras dels i situationer då en försvunnen person behöver ställas under beskydd, dvs. omhändertas, med hänsyn till hans eller hennes eller någon annans säkerhet, dels i situationer då syftet med efterlysningen endast är att få reda på var personen befinner sig. På samma sätt som

SIS inom ramen för straffrättsligt och polisiärt samarbete Ds 2019:27

i dag ska registreringar om försvunna personer göras på begäran av den behöriga myndigheten. I Sverige har inga andra myndigheter än Polismyndigheten rätten att initiera en sådan registrering, varför någon behörig myndighet inte uttryckligen har pekats ut i den nationella rätten (jfr 5 § förordningen om Schengens informations- system). Något skäl att ändra detta har inte framkommit. Det bör alltså även fortsättningsvis vara Polismyndigheten som avgör när registreringar om försvunna personer förs in i SIS. Någon uttrycklig bestämmelse om detta behövs inte.

Registreringar om försvunna personer som behöver ställas under beskydd ska enligt artikel 32.2 särskilt vara tillämpligt på barn eller vuxna som ska placeras på institution till följd av ett beslut av en behörig myndighet. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak regleringen i rådsbeslutet, som dock anger att sådana registreringar ska tillämpas

endast på personer som ska omhändertas efter ett beslut av en

behörig myndighet (artikel 32.3 i rådsbeslutet). I 5 § förordningen om Schengens informationssystem har detta krav preciserats på så sätt att framställningar om tillfälligt omhändertagande av en person med hänsyn till hans eller hennes eller någon annans säkerhet får registreras i SIS om det finns ett beslut om omhändertagande enligt • lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

(LVU), lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall eller lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, eller

• 21 kap. 10 § föräldrabalken eller 19 eller 20 §§ lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn.

Till skillnad från rådsbeslutet synes polisförordningen öppna upp för att registreringar om försvunna personer även ska kunna göras i situationer då det inte har fattats något beslut om omhändertagande (jfr uttrycket ”ska särskilt vara tillämpligt på”). Det framstår därför inte som lämpligt att i en nationell bestämmelse uttryckligen begränsa tillämpningsområdet för registreringar om försvunna personer på sätt som framgår av 5 § förordningen om Schengens informationssystem. Däremot bedöms det vara av värde att i en nationell bestämmelse klargöra att Polismyndigheten även fortsättningsvis bör överväga en registrering om det har fattats ett beslut om omhändertagande enligt de lagar som räknas upp i dagens

Ds 2019:27 SIS inom ramen för straffrättsligt och polisiärt samarbete

bestämmelse. På samma sätt som tidigare kan detta regleras i förordning.

Sårbara personer som ska hindras från att resa

Utöver registreringar om försvunna personer medger polisförordningen även registreringar om vissa sårbara personer som behöver hindras från att resa. Detta är en helt ny registreringskategori i SIS. Vad som avses med att hindra en person från att resa preciseras inte i polisförordningen. För att registreringen ska fylla någon funktion bör det dock vara fråga om en åtgärd som medger viss tvångsanvändning på så sätt att personen även mot sin egen vilja kan förhindras från att lämna medlemsstatens territorium.

Registreringar om sårbara personer ska på samma sätt som registreringar om försvunna personer föras in i SIS på begäran av den behöriga myndigheten. Av samma skäl som angetts ovan bör Polismyndigheten avgöra när sådana registreringar ska föras in i SIS. Någon uttrycklig bestämmelse om detta behövs inte.

Följande kategorier av registreringar om sårbara personer som behöver hindras från att resa kan läggas in i SIS:

1. Barn som löper risk att föras bort av en förälder, familjemedlem eller vårdnadshavare (artikel 32.1 c).

2. Barn som behöver hindras från att resa på grund av en konkret och uppenbar risk för att de avlägsnas från eller lämnar en medlemsstats territorium och blir offer för människohandel, tvångsäktenskap, kvinnlig könsstympning eller andra former av könsrelaterat våld, blir offer för eller involveras i terroristbrott eller bli inkallade eller värvas till väpnade grupper eller tvingas delta aktivt i väpnade konflikter (artikel 32.1 d).

3. Sårbara myndiga personer som för sin egen säkerhet behöver hindras från att resa på grund av en konkret och uppenbar risk för att de avlägsnas från eller lämnar en medlemsstats territorium och blir offer för människohandel eller könsrelaterat våld (artikel 32.1 e).

En registrering enligt punkt 1 ovan, dvs. om barn som löper risk att föras bort, ska enligt artikel 32.3 föras in till följd av ett beslut av behöriga myndigheter, inklusive de rättsliga myndigheterna som är

SIS inom ramen för straffrättsligt och polisiärt samarbete Ds 2019:27

behöriga i mål om föräldraansvar, om det finns en konkret och uppenbar risk att barnet olagligt och omgående kan avlägsnas från medlemsstaten. En registrering enligt punkterna 2 och 3, dvs. om barn som löper risk att bli offer för t.ex. terroristbrott eller människohandel eller om en vuxen person, ska enligt artikel 32.4 föras in till följd av ett beslut av behöriga myndigheter, inklusive rättsliga myndigheter. Den registrerande medlemsstaten ska regelbundet se över behovet av att behålla registreringarna och även säkerställa att dess Sirenekontor har tillgång till all relevant information om dem (artikel 32.5 och 6). Fyra månader innan ett barn blir myndigt ska det centrala SIS automatiskt underrätta medlemsstaten om att åtgärden måste uppdateras eller registreringen raderas.

Gemensamt för registreringar om sårbara barn eller vuxna personer är att de förutsätter att ett beslut om barnet eller personen dessförinnan har fattats. Ett beslut om att omhänderta ett barn för att det finns en konkret risk för att barnet förs ut ur landet eller annars far illa kan enligt svensk rätt komma i fråga enligt LVU, 21 kap. 10 § föräldrabalken eller 19 eller 20 §§ lagen om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn. Vid alla åtgärder som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa (artikel 3 FN:s konvention om barnets rättigheter [barnkonventionen]). Beslut om att omhänderta barn som löper risk att föras bort fattas i regel av allmän domstol, som är de rättsliga myndigheter som enligt svensk rätt är behöriga i mål om föräldraansvar. När det gäller myndiga personer upp till 20 år som löper risk för att fara illa enligt bestämmelsen bör i vissa fall beslut om omhändertagande enligt LVU kunna komma i fråga.

På samma sätt som för registreringar om försvunna personer framstår det som lämpligt att i en nationell bestämmelse ange att Polismyndigheten särskilt bör överväga en registrering om en sårbar person som ska hindras från att resa om det har fattats ett beslut om omhändertagande enligt de lagar som räknas upp i 5 § förordningen om Schengens informationssystem. Ett sådant tillägg kan tas in i samma förordningsbestämmelse som föreslås i fråga om registreringar om försvunna personer. I övrigt är det inte nödvändigt att på nationell nivå komplettera förordningens bestämmelser om registreringar om sårbara personer som behöver hindras från att resa.

Ds 2019:27 SIS inom ramen för straffrättsligt och polisiärt samarbete

Verkställighet

Artikel 33 behandlar verkställighet av åtgärder på grundval av registreringar om försvunna personer eller sårbara personer som ska hindras från att resa. På samma sätt som enligt rådsbeslutet ska den verkställande medlemsstaten underrätta den registrerande medlemsstaten om att en person som är föremål för en registrering har lokaliserats och var han eller hon befinner sig. Uppgifter om en försvunnen myndig person får dock inte vidarebefordras utan dennas samtycke. De behöriga myndigheterna får emellertid meddela den person som har rapporterat personen som försvunnen om att registreringen har raderats eftersom den försvunna personen har lokaliserats.

Polisförordningen innehåller även följande nya verkställighets- regler. Om det är fråga om en person som ska omhändertas ska den verkställande medlemsstaten samråda med sina egna behöriga myndigheter och de behöriga myndigheterna i den registrerande medlemsstaten för att utan dröjsmål komma överens om vilka åtgärder som ska vidtas. Samrådet med myndigheter i den registrerande medlemsstaten ska ske via utbyte av tilläggsinformation. De behöriga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten får i enlighet med nationell rätt föra den berörda personen till en säker plats för att förhindra honom eller henne från att fortsätta sin resa. När det gäller barn ska alla beslut om åtgärder i första hand beakta vad som bedöms vara barnets bästa i enlighet med barnkonventionen. Sådana beslut ska fattas omedelbart och senast 12 timmar efter det att barnet har lokaliserats, i förekommande fall i samråd med berörda barnskyddsmyndigheter.

Bestämmelserna i artikel 33 gäller direkt i Sverige. Det framstår som lämpligast att det får avgöras från fall till fall vilka nationella myndigheter som samråd vid behov ska ske med när en person har lokaliserats. När det gäller barn är det i regel socialtjänsten i den kommun som barnet bor eller vistas i som är ytterst ansvarig för barnet och som därmed utgör ”berörd barnskyddsmyndighet”. Att beslut om barn ska fattas i enlighet med barnets bästa följer av de lagar enligt vilka åtgärder om barn kan vidtas (se t.ex. 1 kap. 2 § socialtjänstlagen [2001:453] och artikel 3 och 20 barnkonventionen) men anges även i skälen till polisförordningen (skäl 72). Med hänsyn till att det är den nationella rätten som styr vilka beslut och åtgärder

SIS inom ramen för straffrättsligt och polisiärt samarbete Ds 2019:27

som vidtas behöver detta inte regleras särskilt. Bestämmelserna i artikel 33 behöver sammantaget inte kompletteras med någon nationell bestämmelse.