Rättsliga myndigheters åtkomst till uppgifter i SIS

Förslag: I den nya förordningen ska det införas en bestämmelse

om att migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen ska ha åtkomst till uppgifter i SIS om nekad inresa och vistelse, restriktiva åtgärder och återvändande när dessa prövar mål om visering, uppehållstillstånd och medborgarskap.

Det ska också införas en bestämmelse om att åklagarmyndigheter ska ha åtkomst till uppgifter i SIS när dessa utför undersökningar i sin verksamhet för att förebygga och utreda brott.

Bedömning: Bestämmelserna om åtkomst till SIS för rättsliga

myndigheter kräver i övrigt inte några författningsändringar.

Skälen för förslaget och bedömningen: I artikel 44.3 i

polisförordningen anges att åtkomsträtt till uppgifter i SIS och rätten att söka i sådana uppgifter direkt också får utövas av nationella rättsliga myndigheter, inbegripet de myndigheter som är ansvariga för att väcka allmänt åtal i brottmål och för rättsliga utredningar som föregår åtal mot en person, när de utför sina uppgifter i enlighet med nationell rätt, samt deras samordningsmyndigheter.

Ds 2019:27 Åtkomst

En liknande bestämmelse finns i artikel 34.3 i gränsförordningen, dock med den skillnaden att möjlighet till åtkomst endast gäller vid tillämpning av artiklarna 24 och 25 i gränsförordningen, dvs. dels för registreringar om nekad inresa och vistelse, dels för registreringar om tredjelandsmedborgare som är föremål för restriktiva åtgärder. Artikel 17.1 i återvändandeförordningen innehåller en hänvisning till bl.a. artikel 34.3 i gränsförordningen.

När det gäller tillgång till uppgifter i SIS för allmänna domstolar och åklagarmyndigheter görs inte någon annan bedömning än den som gjordes när SIS II-regelverket genomfördes (prop. 2009/10:86 s. 40 f.). Åklagarmyndigheter bör alltså även fortsättningsvis ha tillgång till uppgifter i SIS när dessa utför undersökningar i sin verksamhet för att förebygga och utreda brott. Det bör införas en bestämmelse om detta i den nya förordningen. Bestämmelsen bör formuleras på så vis att uppgifterna ska lämnas ut till myndigheterna om de begär det. Något motsvarande behov för allmänna domstolar bedöms inte finnas eftersom allmänna domstolar inte i något fall har en skyldighet att grunda sitt avgörande på uppgifter i SIS. I den delen saknas alltså behov av kompletterande bestämmelser.

Nästa fråga är om det finns skäl att ha nationella bestämmelser som ger migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen åtkomst eller direktåtkomst till SIS när de utför sina uppgifter, för att kunna se om det finns en registrering om nekad inresa och vistelse, en registrering om tredjelandsmedborgare som är föremål för restriktiva åtgärder eller en registrering om återvändande. En möjlighet att införa sådan åtkomst i nationell rätt föreskrivs även i SIS II-regelverket, nämligen i artikel 27.2 i SIS II-förordningen. I enlighet med detta framgår av 9 § första stycket förordningen om Schengens informationssystem att migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen ska ha tillgång till uppgifter rörande SIS spärrlista vid prövning av ansökningar om visering eller uppehållstillstånd.

I avsnitt 12.4.1 föreslås att de behöriga myndigheter som prövar frågor om uppehållstillstånd och visering ska ha direktåtkomst till SIS. Syftet är att myndigheterna vid sin prövning ska få viktig information. När det gäller uppehållstillstånd och nationella viseringar aktualiseras dessutom bestämmelser om samråd i de fall en medlemsstat överväger att bevilja sådant tillstånd för en tredjelandsmedborgare som är föremål för en registrering om nekad

Åtkomst Ds 2019:27

inresa och vistelse eller en registrering om återvändande som åtföljs av ett återreseförbud (artikel 27 i gränsförordningen och artikel 9 i återvändandeförordningen). Åtkomsten till uppgifter i SIS behövs för att bl.a. kunna uppfylla kravet på samråd. Detta gäller även för de domstolar som prövar överklaganden i mål om uppehållstillstånd och nationell visering. I MIG 2008:25 har Migrationsöverdomstolen ansett att underlåtenheten av en migrationsdomstol att kontrollera om en utlänning finns registrerad på en spärrlista i SIS innan ett uppehållstillstånd beviljas utgör ett sådant handläggningsfel som medför att migrationsdomstolens dom ska undanröjas och målet visas åter till migrationsdomstolen för ny handläggning. Domstolarna har alltså behov av att få åtkomst till uppgifter i SIS för att, inför ett eventuellt bifall i ett mål om uppehållstillstånd eller visering, kontrollera om klaganden har SIS-spärrar. Åtkomsten bör även omfatta uppgifter i SIS vid prövning av överklaganden i mål om Schengenviseringar. En sådan ordning finns även i dag.

Frågan är då om domstolarna – som i dag – ska kunna få ut uppgifterna i SIS efter begäran eller om de bör ha direktåtkomst till uppgifterna. Direktåtkomst skulle innebära att domstolen snabbt själv kan få tillgång till nödvändig information, i stället för att begära att en annan myndighet ska göra en sådan sökning. Om sökningar endast görs när domstolen överväger bifall – och inte som i många fall rutinmässigt inför muntliga förhandlingar – bör dessutom antalet onödiga sökningar minska. Direktåtkomst innebär dock att uppgifterna i SIS blir tillgängliga för fler personer och medför, åtminstone inledningsvis, utvecklingskostnader för migrationsdomstolarna. Det bör därför även beaktas hur systemet ser ut i dag och om den ordningen fungerar tillfredsställande.

När en domstol i dag överväger att besluta om ett uppehållstillstånd eller en visering begär domstolen först att Migrationsverket gör en SIS-slagning på personen. Migrationsverket återkommer med informationen normalt inom en till två dagar, och i många fall inom bara några timmar. Enligt uppgift från domstolarna fungerar den nuvarande ordningen tillfredsställande. Migrationsverket har direktåtkomst till SIS enligt 10 § andra stycket förordningen om Schengens informationssystem och föreslås få sådan tillgång även fortsättningsvis. Eftersom Migrationsverket har ansvaret för att föra in, uppdatera och i vissa fall radera registreringar som bygger på myndighetens grundbeslut kommer

Ds 2019:27 Åtkomst

Migrationsverket att ha kompetens och rutiner om SIS vilket inte domstolarna kommer ha i motsvarande mån.

Vid en samlad bedömning bör migrationsdomstolarna inte få tillgång till registret genom direktåtkomst. SIS-förordningarna kräver att en myndighet pekas ut som huvudansvarig för den nationella delen av SIS. Eftersom den myndigheten är Polismyndigheten är det denna myndighet som är personuppgiftsansvarig, såvida inget annat anges. Det bör dock inte finnas hinder mot att genom avtal låta Migrationsverket vara personuppgiftsbiträde för utlämnande av uppgifter ur SIS till domstolarna. Det innebär att den nuvarande ordningen där uppgifterna beställs från Migrationsverket bör kunna fortsätta.

Det bör i den nya förordningen alltså införas en bestämmelse om att uppgifter som finns i SIS om registreringar om nekad inresa och vistelse, tredjelandsmedborgare som är föremål för restriktiva åtgärder och återvändande ska lämnas ut på begäran av migrationsdomstolarna eller Migrationsöverdomstolen när de prövar mål om visering eller uppehållstillstånd. Detta inkluderar mål om avvisning, utvisning och återreseförbud. En SIS-sökning aktualiseras som nämnts dock endast om domstolen överväger att bifalla den berörda personens överklagande och bevilja personen visering eller uppehållstillstånd, eller upphäva ett återreseförbud. Genom formuleringen tydliggörs att det även kan vara aktuellt att få åtkomst till uppgifter i SIS vid t.ex. återkallelse av en visering eller ett uppehållstillstånd, vilket kan bli aktuellt efter ett samråd.

I avsnitt 12.4.2 redogörs för att det genom gränsförordningen införs en möjlighet för medlemsstater att få åtkomst till SIS vid prövning av ansökningar om medborgarskap. I avsnittet föreslås att Migrationsverket ska ges direktåtkomst till SIS när myndigheten prövar sådana ansökningar. Som anförs där innebär ett svenskt medborgarskap att personen har en ovillkorlig rätt att resa in i och vistas i Sverige. Ett svenskt medborgarskap kan inte heller återkallas, även om det i efterhand skulle visa sig att beslutet bygger på falska eller felaktiga uppgifter. Ett svenskt medborgarskap medför att SIS- registreringar om bl.a. nekad inresa och vistelse ska raderas (artikel 40.3 i gränsförordningen och artikel 14.2 i återvändandeförordningen). Även om det inte finns något uttryckligt krav på samråd i dessa fall är det därför väsentligt att även domstolarna har tillgång till ett fullgott underlag för sin bedömning

Åtkomst Ds 2019:27

om ett överklagande ska bifallas och en ansökan om svenskt medborgarskap därmed ska beviljas. Migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen bör alltså även ha tillgång till uppgifter i SIS när de prövar mål om medborgarskap. Den föreslagna bestämmelsen bör därför även omfatta sådana mål.