Personer och föremål som söks för kontroller

Förslag: I den nya förordningen ska en bestämmelse införas som

anger vilka nationella myndigheter som får begära att en registrering om en person eller ett föremål som söks för diskret kontroll, undersökningskontroll eller särskild kontroll ska föras in i SIS.

Bedömning: Bestämmelserna om registreringar om diskreta

kontroller, undersökningskontroller eller särskilda kontroller kräver i övrigt inte några författningsändringar.

SIS inom ramen för straffrättsligt och polisiärt samarbete Ds 2019:27

Skälen för förslaget och bedömningen

Polisförordningens nionde kapitel innehåller bestämmelser om registreringar om personer och föremål som söks för diskreta kontroller, undersökningskontroller eller särskilda kontroller. Bestämmelserna motsvarar delvis vad som gäller enligt rådsbeslutet men innehåller även flera nyheter och ändringar. En av de större nyheterna är att polisförordningen introducerar en ny form av kontroller, s.k. undersökningskontroller, som kan begäras genom SIS. Sådana kontroller består av en utfrågning av en person på grundval av information eller frågor som har lagts till i registreringen.

Villkor för att föra in registreringar

Enligt artikel 36.1 får registreringar om personer och vissa föremål föras in i SIS i syfte att genomföra diskreta kontroller, undersökningskontroller eller särskilda kontroller. I förhållande till rådsbeslutet möjliggör polisförordningen registreringar om fler typer av föremål än tidigare, bl.a. om skjutvapen och stulna eller förfalskade id-handlingar. Det görs också möjligt att utöver viss preciserad information även efterfråga annan information. Om informationen rör sådana känsliga personuppgifter som avses i artikel 10 i dataskyddsdirektivet och som räknas upp i 2 kap. 11 och 12 §§ brottsdatalagen får den endast eftersökas om det är absolut nödvändigt för registreringens specifika syfte och i samband med det brott för vilket registreringen har förts in (artikel 36.2). I övrigt finns det dock inga begränsningar när det gäller vilken information som den registrerande medlemsstaten kan efterfråga.

Registreringar om kontrollåtgärder får enligt artikel 36.3 och 4 föras in i SIS under någon av följande omständigheter:

1. Det finns tydliga tecken på att en person avser att begå eller begår något av de brott som avses i artikel 2.1 och 2.2 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (rambeslut 2002/584/RIF).

2. Det är nödvändigt att få information om en person för att verkställa ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd

Ds 2019:27 SIS inom ramen för straffrättsligt och polisiärt samarbete

för en person som dömts för något av de brott som avses i artikel 2.1 och 2.2 i rambeslut 2002/584/RIF.

3. En allmän bedömning av en person, särskilt på grundval av redan begångna brott, leder till misstanke om att personen kan komma att begå de brott som avses i artikel 2.1 och 2.2 i rambeslut 2002/584/RIF.

4. Det finns konkreta tecken på att det är nödvändigt att få viss information för att avvärja ett allvarligt hot som personen utgör eller andra allvarliga hot mot statens inre eller yttre säkerhet. I förhållande till rådsbeslutet har punkterna 1 och 3 ovan endast ändrats på så sätt att hänvisningen till artikel 2.1 i rambeslutet har tillkommit. Det betyder att fler brott nu kan läggas till grund för en registrering. Artikel 2.2 i nämnda rambeslut omfattar vissa uppräknade brott som kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år. Artikel 2.1 omfattar därutöver gärningar som kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tolv månader samt utdömda straff eller andra frihetsberövande åtgärder om minst fyra månader. Möjligheten att enligt punkten 2 använda SIS för att begära kontroller av en person i syfte att verkställa straffrättsliga påföljder är en nyhet i förhållande till rådsbeslutet. Punkten 4 är i princip oförändrad i förhållande till vad som gäller enligt rådsbeslutet.

Registreringarna ska enligt artikel 36.1 föras in i enlighet med nationell rätt. Det innebär att det är den nationella rätten som sätter gränserna för vilka registreringsmöjligheter i SIS som kan utnyttjas av respektive medlemsstat (jfr prop. 2009/10:86 s. 34). Det saknas därför anledning att nu överväga några ändringar i de bestämmelser som för svensk del reglerar åtgärder som kan jämställas med diskreta kontroller, undersökningskontroller och särskilda kontroller.

Bestämmelsen i artikel 36 kräver inte heller att medlemsstaterna ska peka ut en eller flera behöriga myndigheter som ska ha rätten att hos Polismyndigheten begära att registreringar om diskreta kontroller, undersökningskontroller eller särskilda kontroller förs in i SIS. Det framstår dock som lämpligt att i en nationell kompletterande bestämmelse ange vilka myndigheter som ska kunna initiera en registrering enligt kapitlet. Kretsen av myndigheter bör omfatta alla de myndigheter som i sin verksamhet utför de

SIS inom ramen för straffrättsligt och polisiärt samarbete Ds 2019:27

kontrollåtgärder som bestämmelsen omfattar. Utöver Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och Tullverket, som i dag har rätt att initiera en sådan registrering (jfr 7 § förordningen om Schengens informationssystem), bör därför även åklagarmyndigheter och Kustbevakningen ha rätt att begära en registrering enligt kapitlet. I ljuset av att polisförordningen öppnar upp för att registreringar även ska få göras i syfte att verkställa fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd bör även Kriminalvården, Socialstyrelsen och Statens institutionsstyrelse ha rätt att i sådana fall begära att en registrering görs.

Verkställighet

Artikel 37 reglerar verkställighet av framställningar om diskreta kontroller, undersökningskontroller och särskilda kontroller. I artikel 37.1 anges att den verkställande medlemsstaten inom ramen för alla kontrollåtgärder ska samla in och översända samtliga eller vissa uppgifter som anges i en lista, t.ex. plats och tid för kontrollen, eventuella medpassagerare, resväg och målet för resan. Nytt är att den registrerande medlemsstaten utöver de uppgifter som anges i listan även kan ange annan information som eftersöks (artikel 37.1, punkten i). Enligt artikel 37.2 ska informationen på samma sätt som i dag lämnas genom utbyte av tilläggsinformation, dvs. via Sirenekontoren.

I artikel 37.3–5 preciseras vad de olika kontrollåtgärderna därutöver närmare ska bestå av. En diskret kontroll innebär att den myndighet som påträffar personen eller föremålet ska samla in så mycket av ovan nämnd information som möjligt utan att personen i fråga görs medveten om detta. En undersökningskontroll innebär att den person som är föremål för registreringen frågas ut på grundval av information eller frågor som den registrerande medlemsstaten har lagt till i registreringen. Särskilda kontroller består slutligen av kroppsvisitation eller genomsökning av vissa föremål.

Av artikel 37.6 framgår att det inte finns något krav på medlemsstaterna att verkställa framställningar om särskilda kontroller eller undersökningskontroller. Om den nationella rätten inte tillåter särskilda kontroller, ska kontrollerna ersättas med undersökningskontroller. Om den nationella rätten inte tillåter

Ds 2019:27 SIS inom ramen för straffrättsligt och polisiärt samarbete

undersökningskontroller, ska kontrollerna ersättas med diskreta kontroller. Undersökningskontroller och särskilda kontroller ska dessutom i de fall som den nationella rätten tillåter dem utföras enligt nationella regler i den verkställande medlemsstaten. Det saknas därför anledning att nu överväga ändringar av de svenska regler enligt vilka kontroller som är att jämställa med undersökningskontroller och särskilda kontroller kan genomföras.

På samma sätt som enligt rådsbeslutet ska en begäran om kontroll i sista hand ersättas med dolda kontroller. I dag görs detta regelmässigt i Sverige avseende utländska framställningar om särskilda kontroller eftersom sådana kontroller inte verkställs i Sverige (prop. 2009/10:86 s. 34). Något behov av kompletterande bestämmelser finns därför inte.

8.6

Föremål som ska tas i beslag eller användas som

bevis i brottmål

Förslag: I den nya förordningen ska en bestämmelse införas som

anger vilka nationella myndigheter som ska ha rätt att begära att en registrering om föremål som ska tas i beslag eller användas som bevis i brottmål ska föras in i SIS.

Bedömning: Bestämmelserna om registreringar om föremål

som ska tas i beslag eller användas som bevis i brottmål kräver i övrigt inte några författningsändringar.

Skälen för förslaget och bedömningen: Polisförordningens tionde

kapitel innehåller bestämmelser om registreringar om föremål som ska tas i beslag eller användas som bevis i brottmål. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak den tidigare regleringen. Antalet föremål som registreringarna kan avse har dock utökats något, bl.a. till att även avse vissa förfalskade handlingar. Det förtydligas även att den myndighet som lokaliserar föremålet, utöver att samråda med den registrerande medlemsstaten, ska ta föremålet i beslag i enlighet med nationell rätt.

Bestämmelserna om registreringar om föremål gäller direkt i Sverige. Frågan om en utländsk framställning om att ett föremål ska tas i beslag kan verkställas ska på samma sätt som enligt rådsbeslutet

SIS inom ramen för straffrättsligt och polisiärt samarbete Ds 2019:27

avgöras enligt nationella regler. Det saknas därför anledning att nu överväga ändringar av svenska beslagsregler.

Bestämmelsen i artikel 38 kräver inte att medlemsstaterna ska peka ut en eller flera behöriga myndigheter som ska ha rätten att begära att en registrering om föremål som ska tas i beslag eller användas som bevis i brottmål förs in i SIS. Det framstår dock som lämpligt att i en nationell kompletterande bestämmelse ange vilka myndigheter som ska ha rätten att initiera en registrering enligt kapitlet. I dag har Polismyndigheten, åklagare och Säkerhetspolisen en sådan rätt (jfr 8 § förordningen om Schengens informations- system). Det har inte framkommit några skäl till att ändra eller utvidga den krets av myndigheter som ska ha rätt att begära en registrering enligt kapitlet. En bestämmelse vars innehåll motsvarar 8 § förordningen om Schengens informationssystem bör därför tas in i den nya förordningen.

I övriga delar behöver bestämmelserna om registreringar om föremål som ska tas i beslag eller användas som bevis i brottmål inte kompletteras med någon nationell bestämmelse.