Fastighetsägarens subsidiära ansvar

Vad gäller fastighetsägarens ansvar för efterbehandling anser jag att ovanstående utredning visar på att ansvaret är subsidiärt. Det som dock behöver beaktas är att rekvisiten i 10 kap. 3 § 4 st. MB måste vara uppfyllda för att fastighetsägaren ska ha ansetts förvärva fastigheten och överhuvudtaget kunna ådra sig ett subsidiärt ansvar för sanering. Det ska vidare vara utrett att verksamhetsutövaren som har den primära skyldigheten enligt 10 kap. 2 § MB, inte förmår att återställa marken. Utöver de rekvisit som bör vara uppfyllda enligt 10 kap. 3 § MB behöver fastighetsägaren också ha förvärvat fastigheten efter att miljöbalken trädde ikraft år 1999.

Sedan måste den förorening som konstateras ha orsakats av någon annan än fastighetsägaren, annars ligger det i sakens natur att ansvaret således blir primärt.

Fastighetsägarens ansvar kan aldrig bli större än verksamhetsutövarens. Av praxis framgår att inte ens då verksamhetsutövaren gått i likvidation åläggs ansvaret hos fastighetsägaren. MÖD ansåg att verksamhetsutövarens tillgång till likvida medel inte var en förutsättning för att fastighetsägarens sekundära ansvar skulle aktualiseras. Domstolen fastslog att om ansvaret kan fördelas till en tidigare verksamhetsutövare ska detta göras, såtillvida denna bedrivit verksamhet efter 20 juni 1969.¹⁶⁷ Det har i doktrin fastslagits att det ska göras en grundlig utredning och det ska konstateras att det inte går att utkräva verksamhetsutövaren ett ansvar för att fastighetsägarens ansvar ska träda ikraft.¹⁶⁸

Om det inte finns en verksamhetsutövare som kan ta ansvar för de föroreningar som har uppstått kan således det subsidiära ansvaret hamna på fastighetsägaren. Det ska dock först konstateras att fastighetsägaren inte har fullgjort sin undersökningsplikt innan ett sådant ansvar kan fastställas.

Det finns dock inom miljöbalken inga klara definitioner om vad som anses vara en fullgjord undersökningsplikt. Det är även oklart huruvida ledning kan tas från 4 kap. 19 § JB. En viss ledning går att hämta därifrån, men det är inte helt klarlagt om det går att använda jordabalkens regler fullt ut.¹⁶⁹ Den stora skillnaden mellan bestämmelserna är att förpliktelserna som en köpare respektive säljare ådrar sig om undersökningsplikten inte fullföljs är att vid

167Se MÖD 2011:1.

168Jfr Bjällås, 2020, 10 kap. 3 § MB.

169Se Darpö, 2001, s. 88.

47

förpliktelser gällande föroreningar ådrar sig fastighetsägaren ett ansvar mot det allmänna. Det ansvaret som fastighetsägaren vanligtvis ådrar sig är civilrättslig och kan i mångt och mycket avtalas bort om det inte är att anse som ett dolt fel. Det har dock i praxis konstaterats att föroreningar kan anses utgöra fel i fastighet.¹⁷⁰

Vad gäller rådighetsfel har det av doktrin och praxis framgått att detta är något som kan regleras via avtalet och att strängare krav än kraven i 4 kap 18 § JB kan ställas i avtalet, men att 4 kap. 18 § JB är ett minimikrav för vad som ställs på parterna.¹⁷¹

Av praxis går dock att få viss vägledning vad gäller fastighetsägarens ansvar för förvärv av industrifastigheter. Domstolarna har ansett att då en näringsidkare förvärvar en fastighet utökas undersökningsplikten jämfört med när en privatperson köper en fastighet. Vid förvärv av industrifastigheter utökas även ansvaret vad gäller förvärvarens kännedom om vilka verksamheter som bedrivits innan. De iakttagelser som jag kunnat göra utifrån praxis är att ansvaret på näringsidkares ansvar, vad gäller undersökningsplikten är mer långtgående då domstolen har ansett att näringsidkare har såväl erfarenheten, som de ekonomiska förutsättningarna att vidta de undersökningar som krävs för att kunna utesluta att det föreligger en förorening och således undkomma avhjälpandeansvar.

Privatpersoner har ett mer begränsat ansvar att fullfölja undersökningsplikten för att upptäcka om det föreligger en förorening. Domstolen har inte ansett att undersökningsplikten är lika långtgående som för näringsidkare, då undersökningarna är kostsamma och privatpersoner vanligtvis inte har de ekonomiska resurserna till att göra lika grundläggande utredningar av marken innan ett förvärv.¹⁷² De krav som ställs på privatpersoner är liknande de krav som finns i 4 kap. 19 § JB. Kraven som ställs handlar till största del om att privatpersoner måste vara uppmärksamma på tecken som tyder på att fastigheten är förorenad. Privatpersoner bör också vara uppmärksamma på om den verksamhet som bedrivs kan tänkas medföra några utsläpp och således leda till att marken kan komma att vara förorenad.¹⁷³ Jag skulle dock vilja säga att rättsläget är oklart, även då MÖD visserligen fastslog att privatpersoner inte behövde göra en grundlig undersökning vad gäller tidigare verksamhetsutövare, men den fastighet som

170RH 2003:63; Tingsrätten i Kalmar, dom 2014-09-19, målnummer, T 3538–13 171Se Hager, Hellner & Persson, 2015, s. 80; Hager, Victorin, 2015, s. 135.

172Se MÖD 2018:3; Östersunds tingsrätt, mark- och miljööverdomstolen, dom 2016-09-29 målnummer M 313–

16, M 318–16.

173Se MÖD 2018:3.

48

förvärvades i fallet var en jordbruksfastighet, och frågan kvarstår om det hade blivit skillnad om det hade varit en industrifastighet.

Det jag kunnat utläsa från den utredning som gjorts är att det finns ett nära och naturligt samband mellan reglerna i miljöbalken och jordabalken vad gäller föroreningsansvaret.

Framförallt anser jag att reglerna blir som tydligast när det handlar om reglerna om undersökningsplikt, detta framförallt då praxis har fastslagit att den undersökningsplikt som behöver vidtas av privatpersoner är väldigt lik den som framgår av 4 kap. 19 § JB. Vad gäller kopplingen mellan de civilrättsliga reglerna i jordabalken och miljöbalken, har å ena sidan Darpö en bild av att de åtaganden som personer gör enligt jordabalken bör likställas de åtaganden som kan vara en följd av miljöbalkens regler, men å andra sidan anser dock Grauers att förpliktelserna skiljer sig från varandra, främst då de civilrättsliga förpliktelserna endast är mot den andra motparten. Dock är de förpliktelser som fastighetsägare ådrar sig enligt miljöbalken offentligrättsliga, varför de inte kan avtalas bort.¹⁷⁴

En av svårigheterna är att definitionen av en verksamhetsutövare inte framgår av lagtext, vilket innebär att ett verksamhetsutövaransvar även kan hamna på privatpersoner som inte tycker sig bedriva en verksamhet. Begreppet verksamhetsutövare kan utifrån sin ordalydelse framstå mer begränsad än hur bestämmelsen har tillämpats i praxis. Ett exempel är om de lämnar något fordon på sin mark som läcker olja och medför att marken blir förorenad. Praxis har dock fastslagit att reglerna inte är lika stränga gentemot privatpersoner.

Det som går att utläsa är dock att fastighetsägarens ansvar är subsidiärt vad gäller föroreningar.

Ett ansvar skulle kunna vara delat likt det verkliga fallet uppsatsen utgår ifrån. Det är dock inte frågan om att en fastighetsägare genom avtal kan ta på sig ett primärt ansvar. Ansvaret enligt 10 kap. 4 § MB handlar enbart om att fastighetsägaren skulle kunna bekosta delar av avhjälpandet.

Det som fastighetsägaren kan bli skyldig att ersätta är de utgifter som verksamhetsutövaren på egen hand inte kan bekosta.¹⁷⁵ Jag anser att detta visar att det avtalet som sluts egentligen enbart är ett avtal mellan parterna, ett avtal som inte gäller gentemot tillståndsmyndigheten och allmänheten. Jag anser att i fallet borde det ha klarlagts i vilken mån företaget hade kunnat ta ansvar för föroreningen och således hade kommunen som också var

174Darpö, 2001, s. 88; SOU 1996:103 del II s. 405. Jfr Grauers, 2016, s. 212 f.

175Naturvårdsverket, 2012, s. 26; prop. 2006/07:95 s. 103.

49

fastighetsägare kunnat bidra med resterande del. Att automatiskt gå in och fördela ansvaret lika mellan varandra blir enligt min mening felaktigt då fastighetsägarens ansvar ska vara subsidiärt.

Fastighetsägarens ansvar är subsidiärt till verksamhetsutövarens, detta innebär att det ansvar som fastighetsägaren ådrar sig aldrig kan överstiga det ansvar som verksamhetsutövaren har.¹⁷⁶

Jag ställer mig som sagt frågande till vilken rättslig verkan som avtalet mellan kommunen och företaget egentligen har. I avtalet har de delat på ett ansvar som egentligen inte är helt klarlagt, vilket skulle innebära att parterna har åsidosatt de förpliktelser som de har mot det allmänna. Rent teoretiskt ger avtalet endast vägledning om hur ansvarsfördelningen mellan parterna bör se ut. Tillsynsmyndigheten kan dock förplikta verksamhetsutövaren att vidta åtgärder som i sin tur är tvingande, vilket innebär att avtalet inte får någon rättslig verkan alls.

Det enda som regleras är enbart det förhållande som parterna har mellan varandra.

En annan problematisk frågeställning i det scenario som presenterats tidigare är den kommunalrättsliga aspekten. I 2 kap. 8 § kommunallagen stadgas att kommunen endast får lämna stöd till enskilda näringsidkare om det finns särskilda skäl för detta. I det aktuella fallet har kommunen som fastighetsägare ett subsidiärt ansvar. Hade det kunnat påvisas att kommunen bidragit till mindre än hälften av föroreningen skulle detta innebära att kommunen genom att bidra till hälften av avhjälpandeansvaret har gynnat ett enskilt företag i kommunen.

Sammanfattningsvis är rättsläget utifrån avtalet som slutits oklart, det finns viss vägledning att få via praxis, men slutsatsen är att avtalet som slutits mellan kommunen och företaget inte får någon direkt rättslig verkan. Avtalet reglerar endast deras inbördes förhållanden och skulle kunna ifrågasättas av såväl tillsynsmyndighet som kommuninvånare.