Konkursboets ansvar

4.1

Ett konkursbo¹³¹ kan vara ansvariga såsom verksamhetsutövare enligt 10 kap. 2 § MB. Det förutsätter dock att konkursboet fortsätter att bedriva verksamheten eller utför åtgärder. Om konkursboet fortsätter att bedriva verksamheten behöver konkursboet vidta de försiktighetsåtgärder som återfinns i andra kapitlet i miljöbalken.¹³² MÖD konstaterade att ett konkursbo kan göras ansvarig som verksamhetsutövare om de fortsätter bedriva verksamheten och således också fortsätter att förorena marken.¹³³ Ett konkursbo kan också göras ansvariga om de utövar rådighet eller på annat sätt förvarar till exempel miljöfarligt avfall. Av 7 kap. 16 a § konkurslagen (1987:672) framgår de förpliktelser som konkursförvaltaren har gentemot tillsynsmyndigheterna. Konkursförvaltaren har ansvar att upplysa tillsynsmyndigheten om denne i sin roll som konkursförvaltare befarar att gäldenären kvarlämnat något miljöfarligt avfall, eller misstänker att det förekommer någon markförorening. En konkursförvaltare åtalades för att denne inte hade redovisat konkursboets miljörapport för tillsynsmyndigheten. Gärningen ansågs dock som ringa och konkursförvaltaren ålades inget straffansvar. Dock konstaterade domstolen att det ligger i konkursförvaltarens intresse att, när de tar över konkursbon, även tar hänsyn till de förpliktelser som konkursboet har. I det aktuella fallet ansåg dock domstolen att det var kort tid mellan att rapporten skulle lämnas in och övertagandet av ansvaret för konkursboet.¹³⁴

130RH 2003:63.

131Konkursbo kan betyda olika saker, det kan dels handla om den förmögenheten som gäldenären lämnar efter sig vid en konkurs. Det kan också handla om det rättssubjekt som ådra sig rättigheter och skyldigheter. I uppsatsen kommer det främst att handla om konkursboet som rättssubjekt, då det är rättssubjektet som kan ådra sig ett avhjälpandeansvar. Se prop. 1986/87:90 s. 183.

132Naturvårdsverket, 2012, s. 34.

133MÖD 2008:13.

134Se NJA 2003 s. 599.

34

Ägandet av en fastighet följer av ett ingånget avtal och registreras sedan i fastighetsregistret. Det är därför viktigt att fastigheter har en ägare i och med att det finns förpliktelser kopplade till ägandet av fastigheten. Det är därför ur samhällssynpunkt viktigt att fastighetsägare inte kan säga upp äganderätten till en fastighet på ett ensidigt sätt. Ägandet av fastigheten måste därför gå över på någon annan.¹³⁵ Vissa fastigheter som är behäftade med olika problem kommer i förläggningen bli svåra att sälja, vilket innebär att fastigheterna i sin tur blir överlämnade till konkursboet att äga, men i praktiken blir de endast kvarlämnade.¹³⁶ Enligt miljödirektivet och 1 kap. 1 § MB är syftet med miljöbalkens regler att verka för en hållbar miljö och detta i sin tur bör leda till att staten verkar för att fastigheter ska bli sanerade och inte herrelösa fastigheter.

4.1.1 Allmänna förutsättningar för konkursboets avhjälpandeansvar

Avhjälpandeansvaret för konkursbon har ingen klar definition i lagtext utan har utvecklats via praxis.¹³⁷ Ansvaret aktualiseras vid två olika situationer, för det första när konkursboet fortsätter att driva verksamheten och således medverkar till att allvarliga miljöskador eller föroreningar uppstår. Ansvar aktualiseras även om konkursboet lagrar miljöfarligt avfall på fastigheten på ett sådant sätt som gör att det uppkommer en miljöförorening.¹³⁸

För att ett ansvar ska aktualiseras måste det enligt 10 kap. 1 § MB röra sig om en allvarlig miljöskada eller miljöförorening. Skadan ska som ovan nämnts vara konstaterad eller att det ska finnas en stor risk för att en sådan skada kan uppkomma. Det är viktigt att konstatera att så är fallet för att sedan kunna utröna vem det är som bär ansvaret för att undersöka eller efterbehandla marken enligt 10 kap. 2 § MB. Gällande verksamhetsutövare konstateras att denne ska ha bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som i sin tur lett till att en miljöförorening uppkommit. Vad gäller åtgärder och verksamhet är detta något som vanligtvis bedrivs under en längre tid och mer frekvent, men när det gäller ansvar för efterbehandling konstateras att det kan vara fråga om handlingar som är av kortvarig art, till exempel förvaring av miljöfarligt avfall.¹³⁹

135Prop. 2004/05:35 s. 10 f.

136Prop. 2004/05:35 s. 11.

137MÖD 2002:16; MÖD 2005:29; MÖD 2008:13.

138Se MÖD 2002:16; MÖD 2005:29.

139Se prop. 1997/98:45 del I s. 205; MÖD 2002:16.

35

Det är problematiskt att fastslå vem som ska anses vara verksamhetsutövare, men det bör klargöras att det är det offentligrättsliga regelverket som styr vem som ska anses vara ansvarig för avhjälpandeansvaret och inte de civilrättsliga reglerna. Vad som avtalats mellan parter har enbart civilrättslig verkan. Av praxis har framgått att det som ligger till grund för ansvar är vem som haft rådighet och det överordnade ansvaret för den faktiska driften av verksamheten, denne ska anses ha det offentligrättsliga ansvaret för efterbehandling.¹⁴⁰ Vid en konkurs förlorar således verksamhetsutövaren rådigheten, och konkursboet blir istället den som driver verksamheten.¹⁴¹

MÖD har i ett avgörande behandlat frågan om konkursens verkan på verksamhetsutövaransvaret. MÖD hade att pröva om ett konkursbo genom att abandonera¹⁴² kunde frigöra sig ansvar från en avgift gällande tillsyn. Domstolen konstaterade att de offentligrättsliga förpliktelserna som konkursboet hade inte kunde lösas via ett civilrättsligt avtal. Domstolen hänvisade till förarbetena till miljöbalken och konstaterade att detta inte kunde göras med rättslig verkan.¹⁴³ Domstolen anförde vidare att i och med konkursutbrottet var det konkursförvaltaren som hade rådighet om verksamheten. Vilket således leder till att det är denne som ska ses som verksamhetsutövare i fallet. MÖD anförde vidare att det inte är möjligt för konkursbon att abandonera egendom och således undkomma ansvar för tillsynsavgiften. MÖD konstaterade att det inte var möjligt att abandonera egendom då tillsynen hade ägt rum efter konkursutbrottet. Detta skulle i så fall innebära att fler konkursförvaltare i ett led att undkomma tillsynsavgifter hade abandonerat fastigheter.¹⁴⁴

I vilken omfattning som verksamhetsutövaren behöver vara aktiv skiftar. MÖD prövade i ett fall ett konkursbo där konkursförvaltaren tagit över gruvverksamheten i samband med konkursen. Gruvverksamheten bestod innan konkursen av att bryta malm, men också av att hantera utvinningsavfall och rening av gruvvatten. När konkursen inträffade valde konkursförvaltaren att inte fortsätta att utvinna malm från gruvan, utan satte verksamheten i viloläge. MÖD ansåg dock att det faktum att verksamheten var satt i viloläge inte påverkade bedömningen utan att verksamheten skulle bedömas som en helhet. De åtgärder som fortsatte

140Se MÖD 2005:64.

141Se MÖD 2015:19.

142Med abandonering avses i rättsfallet att konkursförvaltaren lämnar tillbaka rådigheten för viss egendom till gäldenären. Se MÖD 2015:19.

143Se MÖD 2015:19.

144Se MÖD 2015:19.

36

hade bidragit till miljöförorening och konkursboet ansågs få ersätta de kostnaderna som uppstod solidariskt med en annan aktör.¹⁴⁵

MÖD har i ett annat avgörande fastslagit att ett konkursbo stod ansvariga som verksamhetsutövare, då de hade låtit en lastbil stå kvar på sin fastighet. Lastbilen hade läckt diesel och således orsakat en föroreningsskada. Domstolen ansåg i det specifika fallet att konkursboet hade haft rådighet över lastbilen och konkursboet kunde heller inte påvisa att läckan hade uppstått efter konkursutbrottet.¹⁴⁶ Det är viktigt att framhäva att enbart förvara miljöfarligt avfall inte är behäftat med ett ansvar för avhjälpande. Det måste i de fallen göras en bedömning om en förorening har orsakats i och med förvaringen av det miljöfarliga avfallet.¹⁴⁷

4.1.2 Personligt ansvar vid föroreningsskador

Det problematiska när en verksamhetsutövare går i konkurs och fastigheten är behäftad med så mycket föroreningar att konkursboet abandonerar fastigheten till gäldenären är att fastigheten blir en så kallad herrelös fastighet. Det innebär att ägaren av fastigheten inte har några resurser till att sanera marken och att det uppstår svårigheter att rikta ansvar mot någon då verksamhetsutövaren gått i konkurs.¹⁴⁸ Ett förslag som funnits tidigare är att det vid sådana förhållanden ska gå att utkräva ett personligt ansvar från de som drivit verksamheten och bidragit till att verksamheten har hamnat på obestånd. Detta skulle i sin tur eventuellt kunna förenkla processen och i sin tur i viss mån kunna få verksamhetsutövare att personligt behöva stå för delar av kostnaderna för efterbehandlingen. Ett sådant personligt ansvar skulle således även kunna verka preventivt och förmå verksamhetsutövare att vidta försiktighetsåtgärder för att inte ådra sig ett personligt ansvar.¹⁴⁹

Trots att lagstiftaren vid flera tillfällen har sett ett behov av att införa bestämmelser som gör att ett personligt ansvar kan utkrävas när en verksamhetsutövare går i konkurs, har det inte införts några bestämmelser gällande detta. Det problematiska i dessa fall har ansetts vara att det skulle innebära att man frångår ett aktiebolagsrättsligt kännetecknen, som innebär att allt ansvar i regel

145Se MÖD 2013:36.

146MÖD 2002:16.

147Se prop. 1997/98:45 del I s. 361.

148Se prop. 2004/05:35 s. 28.

149Se prop. 2004/05:35 s. 28.

37

krävs av bolaget och inte någon personligen.¹⁵⁰ Det framhävdes vidare i propositionen att det inte anses utgöra ett problem, att verksamhetsutövare undkommer ansvar genom att till exempel kringgå reglerna. Utredningen konstaterade att någon sådan ”ansvarsflykt” inte förekom i någon större utsträckning. Lagstiftaren har ansett att det kan komma att medföra att bolag inte vågar att investera då det finns en risk för att bli personligt ansvarig.¹⁵¹