Konkursboets och det personliga ansvaret

Det som framgått av utredningen är att konkursboet övertar verksamhetsutövarens ansvar vid en konkurs, i den mån de fortsätter att bedriva verksamheten, eller vidtar åtgärder som förorenar marken. Konkursboet och konkursförvaltaren har också förpliktelser och ett ansvar gentemot det allmänna att på eget bevåg upplysa tillståndsmyndigheten om det finns en risk att den fastighet som ingår i konkursboet är behäftad med en förorening. Av 7 kap. 16 a § KL stadgas att det inte nödvändigtvis behöver föreligga en konstaterad förorening, utan en sådan risk är

176Se MÖD 2014:4.

50

tillräcklig för ansvar. Därför ställer det enligt min mening ganska höga krav på att konkursförvaltaren vid övertagande av konkursbo noga undersöker dels vad det finns för tidigare fastighetsägare, dels vilka verksamheter som har bedrivits på fastigheten. Av praxis går att utläsa att en konkursförvaltare har åtalats då hen inte har försett tillsynsmyndigheten med nödvändiga miljörapporter angående fastigheten. Dock reducerades straffet då domstolen ansåg att förhållandet mellan övertagandet av konkursboet och den tiden då rapporten skulle lämnas till tillsynsmyndigheten var kort och således kunde inte konkursförvaltaren stå helt ansvarig för detta. Domstolen uttalade dock att det är av största vikt för en konkursförvaltare att under en kort tid ta reda på den information hen behöver för att således inte bli ansvarig för följder som hens fastighet orsakar.¹⁷⁷

Vilket ansvar som föreskrivs konkursförvaltaren uttrycks inte fullt ut i författningstext, utan ansvaret har i stor utsträckning reglerats i praxis. Det ansvar som åläggs konkursboet är att denne i den mån de fortsatt bedriver verksamheten. Även om konkursförvaltaren inte väljer att bedriva verksamheten, är denne skyldig att vidta åtgärder med inventarier och dylikt inte belastar fastigheten negativt. Det kan handla om att ett fordon legat på marken och droppat olja som föranlett att det senare uppkommer en förorening. Konkursförvaltaren bär ansvar för att se till att detta inte sker för att undgå ansvaret för att avhjälpa felet. Konkursförvaltaren och konkursboet åläggs ett ansvar för den fortsatta driften av verksamheten och ska på kort tid sätta sig in i alla de förpliktelser som verksamhetsutövaren eller fastighetsägaren har. Det problematiska är att det är svårt för konkursförvaltaren att prioritera och då det inte finns klara direktiv i lagtext är det också svårt att agera korrekt och snabbt. Förvisso anses det att konkursförvaltaren har rådighet över verksamheten och kan således förhindra att föroreningar uppstår, vilket ligger i sakens natur.

Konkursförvaltaren ställs inför en relativt svår situation då denne å ena sidan ska verka för att borgenärerna ska få ut så mycket pengar som det bara är möjligt, å andra sidan ska tillgodose de förpliktelser som finns gentemot det allmänna som kan komma att bli kostsamma. Dessa överväganden är något som konkursförvaltaren ställs inför när ett konkursbo ska avvecklas. En annan problematik som kan komma att uppstå vid en avveckling är om de bör renovera eller avhjälpa förorenad mark. I praxis har fastslagits att det övervägande som konkursförvaltaren bör göra är en värdering i hur mycket den återställda marken kan generera i intäkter, kontra de

177Se NJA 2003 s. 599.

51

utgifter som ett återställande medför. Domstolen ansåg i det fallet att fastigheten inte var värd de nedlagda kostnaderna och framförallt ansåg domstolen inte att konkursförvaltaren skulle få täckning för den tid som denne lagt ner vid avyttringen.

De förpliktelser som görs gällande mot det allmänna har fastslagits av domstolen när det gäller konkursförvaltarens möjlighet att abandonera en fastighet. Domstolen har konstaterat att det civilrättsliga avtalet där konkursförvaltaren ger tillbaka rådigheten till gäldenären inte har någon rättslig verkan. Det problematiska med det förfarandet är att den svenska lagstiftningen ställer krav på att det ska finnas en ägare av fastigheter, men när konkursboet abandonerar en fastighet går rådigheten oftast över på en juridisk person som håller på att upphöra. Detta medför i sin tur att fastigheterna blir så kallade herrelösa fastigheter, vilket enligt min mening leder till att det blir svårt att upprätthålla de krav som och den målbild som finns i 1 kap. 1 § MB. Istället bör det rimligtvis finnas möjlighet för till exempel kommunen att sluta avtal med verksamhetsutövaren eller konkursboet och således kanske dela på de kostnader som finns för att få till stånd ett avhjälpande och på så vis även uppfylla de krav som portalparagrafen i miljöbalken uppställer. Därför anser jag att den lösning som företogs i fallet som uppsatsen bygger på är att anses som gångbart, där marken blev avhjälpt och företaget behövde inte gå i konkurs.

Det är dock viktigt att lyfta fram den aspekten att det är felaktigt av kommunerna att ge fördelar till enskilda företag, då det kan skapa obalans på marknaden. Det är dock svårt att göra det övervägandet, och beakta hur långt samhällsintresset egentligen sträcker sig, hur stor aktören bör vara för att det ska anses vara proportionerligt att ur samhällsnytta bidra till att avhjälpa en föroreningsskada. Jag anser i den meningen att rättsläget är osäkert och att det är svårt att göra ett avvägande mellan å ena sidan ett företag som bör ta konsekvenserna för sin förorening, likt principen som stadgas i 2 kap. 8 § MB, å andra sidan bidra till att avhjälpa de föroreningar som finns i marken för att således skapa en mer hållbar utveckling och kanske även förhindra att föroreningen på ett naturligt sätt sprider sig vidare till närliggande fastigheter.

Sammanfattningsvis är det därför viktigt att förtydliga de krav som faktiskt ställs på konkursförvaltare vad gäller ansvar för förorenad mark. Visserligen ger praxis viss vägledning, men den ger enligt min mening endast vägledning i vissa specifika fall och kan tendera att vara svårtolkad i andra situationer. Framförallt är det svårt för gäldenärerna att veta vilken

52

information konkursförvaltaren behöver för att kunna ta ansvar för de förpliktelser som denne har såväl förvaltningsrättsligt som civilrättsligt.