Fastighetsägarnas ansvar

Hushållsavfall är det avfall som kommer från hushållen och det är alltså inte sådant avfall som en fastighetsägare av ett flerbostadshus i allmänhet ger upphov till, till exempel byggavfall efter en ombyggnad.

Ansvarig för avfallet är enligt miljöbalken den som gör sig av med det.

Fastighetsägare är enligt miljöbalken inte ansvariga för hushållens avfall. Fastighetsägare har inte heller enligt hyreslagen eller annan lag-stiftning något sådant ansvar. Inte heller i hyresavtalen brukar fastig-hetsägarna åta sig någon skyldighet att ta över ansvaret för hushållsavfall.

Man skulle kunna tänka sig att ansvaret och äganderätten till avfallet övergår till fastighetsägaren när det kastas i soptunnan eller ställs in i grovsoprummet. Men inget tyder på att fastighetsägaren har någon rätt att förfoga över avfallet. Han får inte sälja det. Han får inte ens transportera bort det. Fastighetsägaren blir aldrig avfalls-innehavare till hushållsavfallet.

När Stockholms kommun i sin kommunala renhållningsordning

vill bestämma att fastighetsägare har en skyldighet att sortera hus-hållens avfall försöker man således skapa en ny skyldighet för fastig-hetsägare. Detta är inte rättsligt möjligt.

Ansvaret enligt plan- och bygglagen, PBL

Hus som är byggda 1978 och senare ska vara utrustade med grov-soprum och även i övrigt uppfylla vissa krav för avfallshanteringen.

Motsvarande gäller inte för äldre hus. Plan- och bygglagen (PBL 17 kap 20 §) innehåller dock en möjlighet för kommunerna att fram-tvinga ombyggnader av äldre hus om detta behövs för att åstadkomma godtagbara arbetsförhållanden för dem som hämtar avfall från fastig-heten. Kravet är dock begränsat till sådana åtgärder som skäligen kan fordras för att uppnå detta. Det innebär att det i varje enskilt fall ska ske en avvägning mellan hur angelägen den önskade ombyggnaden är och fastighetsägarens kostnad för denna.

Bestämmelsen i PBL är alltså helt inriktad på sophämtarnas arbets-miljö. Några retroaktiva krav på att även äldre byggnader ska vara utrustade med särskilda soprum, uppfylla särskilda miljökrav eller annars vara utrustade på något speciellt sätt i avfallshänseende finns däremot inte i plan- och bygglagen.

Trots detta försöker stadsbyggnadsnämnden i Stockholm med hän-visning till PBL och ibland även med stöd av överordnade juridiska instanser att ställa krav på omfattande och mycket kostsamma om-byggnader, inkluderande omfattande ombyggnader av soprum, för att åstadkomma en ”bättre” avfallshantering. I samband med detta ställer kommunen i sina förelägganden en rad krav som uppenbart rör annat än arbetsmiljöfaktorer och åberopar också helt öppet andra skäl än sophämtarnas arbetsmiljö, till exempel miljöskäl, i motiveringen för dem. I dessa förelägganden uppställer kommunen alltså krav som är mer omfattande än vad kommunen har rätt att kräva enligt lag.

Ett exempel är det föreläggande som kommunen riktade mot en bostadsrättsförening år 2001. Bostadsrättsföreningen ålades vid vite av 400 000 kronor att förbättra fastighetens avfallshantering, inne-bärande bland annat byggandet av ett soprum. Som skäl för beslutet angavs att hämtningsvägen från uppställningsplatsen inte var god-tagbar, att antalet sopkärl var för få och att det inte fanns något utrymme för avfallet från en lokalhyresgäst. Det första skälet är i överensstäm-melse med regeln i PBL, medan de två övriga uppenbart inte är det.

Antalet sopkärl och lokalhyresgästens avfallsproblem har ingenting att göra med frågan om godtagbara arbetsförhållanden för dem som transporterar bort hushållsavfall. Sedan föreningen överklagat beslutet, underkändes kommunens föreläggande i länsrätten. Ärendet återför-visade till stadsbyggnadsnämnden för fortsatt handläggning.

Ett annat exempel rör ett föreläggande som kommunen riktade mot en bostadsrättsförening som förelades att vid vite av 400 000 kronor förbättra fastighetens avfallshantering enligt stadsbyggnadskontorets förslag. Som skäl för beslutet angavs främst att hämtningsvägen från soprummen inte var godtagbar. Vid utfärdandet av föreläggandet hade stadsbyggnadskontoret utgått från allmänna råd utfärdade av Boverket, vilket innebar att fastighetsägaren skulle tvingas bygga ett soprum som närmast motsvarade nyproduktionskraven. Sedan föreningen överklagat ärendet undanröjde länsrätten föreläggandet. Som skäl angav länsrätten att föreläggandet dels var alltför oprecist beträffande vad som krävdes av fastighetsägaren, dels var alltför långtgående i förhållande till vad som kunde krävas.

Erfarenheten visar att fastighetsägarna först i domstol har möj-lighet att få gehör för sina synpunkter. De två avgörandena i länsrätten borde dock vara tillräckliga för att kommunen ska ändra sin rätts-tillämpning och avstå från dylika omotiverade vitesförelägganden.

I samband med nyproduktion av flerbostadsfastigheter finns

möjlig-heter för kommunala organ att i markanvisningsavtal föreskriva hur huset ska utformas beträffande avfallshanteringen. I bygglovärenden finns också vissa sådana möjligheter, dels om verksamheten i en lokal ska förändras, dels för exteriöra frågor. En entré till ett soprum är därför bygglovpliktigt. Däremot är det inte möjligt att i ett ärende om ändring av entré kräva att fastighetsägaren ska bygga ett nytt soprum eller ut-rusta detta på något visst sätt.

Kommunerna har alltså – bortsett från något undantag – inte rätt att kräva att fastighetsägare ska bygga om sina hus för att tillgodose kraven på sortering, grovsoprum etc

Frågan tas upp i den ovannämnda propositionen²⁷. Regeringen diskuterar där förutsättningarna för att införa en fastighetsnära källsor-tering och konstaterar att det skulle kräva att nya eller utökade av-fallsutrymmen skapas inne i byggnaderna. Att ställa sådana krav är enligt gällande rätt möjligt när man uppför nya hus, däremot inte i det befintliga fastighetsbeståndet. Regeringen konstaterar: ”Krav på särskilda utrymmen och anordningar för källsortering inne i befintli-ga byggnader förutsätter således lagändring.”

Regeringens uppfattning om ansvaret

Regeringen nöjer sig emellertid inte med detta konstaterande. Den avser, enligt propositionen, att ge en statlig utredning, PBL-kom-mittén, i uppdrag att utreda möjligheterna att ställa krav på fastig-hetsägare att inrätta utrymmen för källsortering. Den fastighetsnära källsorteringen är utrymmeskrävande och förutsätter lättillgängliga lokaler. Regeringen vill därför skapa en ny expropriationsmöjlighet.

Resonemanget är häpnadsväckande. Vi har ett kommunalt

avfalls-27Prop. 2002/03:117 sidan 55

monopol som – åtminstone i Stockholm – fungerar dåligt och ett outvecklat producentansvar. Men istället för att göra något åt problemen vill regeringen lägga ansvaret för att förbättra situationen på en utom-stående aktör, fastighetsägaren.

Ansvaret gentemot hyresgäster och bostadsrättshavare Relationerna mellan fastighetsägare och de boende regleras i huvudsak dels i hyreslagen och bostadsrättslagen, dels i särskilda avtal. Ingen av dess lagar innehåller några skyldigheter för fastighetsägaren att vidta några åtgärder för hantering av avfall. Lagarna innehåller inga föreskrifter om grovsoprum eller källsortering eller att flerbostadshus ska innehålla särskilda anordningar för detta. Samtidigt finns det incita-ment för fastighetsägarna att hålla en god standard i dessa avseenden. Man kan väl utgå från att bruksvärdet för en hyresrätt och värdet av en bo-stadsrätt minskar något om avfallshanteringen inte fungerar alls i huset.

Detta innebär att många fastighetsägare frivilligt gör åtaganden där så är möjligt. Det kan emellertid inte konstituera skyldigheter för andra fastighetsägare att göra motsvarande åtgärder i fastigheter där förutsättningar för detta saknas. Ett exempel på detta är ett k-märkt hus i Gamla Stan i Stockholm som fått ett föreläggande att anlägga ett soprum som tar halva bottenvåningen i anspråk.

Fastighetsägaren har självklart ingen skyldighet att ta hand om de boendes farliga avfall. Detta är kommunens ansvarsområde. Fastig-hetsägaren har oftast ingen kompetens när det gäller farligt avfall.

Det ska i sammanhanget nämnas att det på grund av riskerna krävs särskilda tillstånd för att transportera farligt avfall. Och det är inte riskfritt att lagra farligt avfall i soprum eller andra utrymmen i bo-stadshus som barn och andra boende har tillgång till. Man måste också tänka på att farligt avfall i allmänhet inte är varningsmärkt.

Vår slutsats är att fastighetsägaren med nuvarande regelsystem –

trots olägenheterna för de boende – bör hänvisa dem till att själva trans-portera sitt farliga avfall till de miljöstationer som kommunen anvisar.

Det måste framhållas att fastighetsägaren inte tar på sig något ansvar för sortering även om han tillhandahåller ett grovsoprum. Som jämförelse kan väl sägas att fastighetsägare inte tar på sig något an-svar för hushållens tvätt genom att tillhandahålla en tvättstuga. Att tillhandahålla ett utrymme eller en lokal medför i allmänhet inget ansvar för den verksamhet som bedrivs där.

Fastighetsägarens kostnader

Vi har ovan nämnt oklarheterna i skyldigheten för fastighetsägare att betala avgift för sophämtning till kommunen. Oklarheterna är inte lika stora för det avfall som omfattas av producentansvaret. Då finns det ingen avgiftsskyldighet för fastighetsägare överhuvudtaget. Däremot borde det finnas en skyldighet för materialbolagen att betala en ersättning till de fastighetsägare som ordnar goda sorteringsmöjligheter för de boende.

Många fastighetsägare har dock ordnat sopsortering i sina fastigheter utan ersättning från materialbolagen. Ofta betalar de till och med en ersättning till entreprenören för att denne ska hämta det sorterade avfallet i fastigheten.

Om sorteringen i fastigheten inte sköts, till exempel när det ligger en brödrost bland brännbart grovavfall, blir det uppsamlade materialet oanvändbart och måste deponeras. För detta måste entreprenören förutom transportkostnaden betala en deponiavgift inklusive en deponiskatt. Denna kostnad återförs av entreprenören på fastighetsägaren i form av högre avgift. Detta är – med hänsyn till ansvarsuppdelningen – helt fel och visar tydligt att fastighetsägaren idag tar en ekonomisk risk när han startar källsortering i sin fastighet. Fastighetsägarna kan drabbas av kostnader som han inte kan påverka.

I stora städer finns det ofta ett problem för hushållen att bli av

med sitt grovavfall. Det kan till exempel gälla möbler som blir över.

Fastighetsägaren har inget ansvar för att ta hand om grovavfallet men som en ren serviceåtgärd hjälper många fastighetsägare till med borttrans-porten. Enligt vår mening är detta en bra service till de boende men fastig-hetsägaren bör överväga att ta betalt för detta, i varje fall självkostnaden.