8 Fingeravtryck
8.2 Nuvarande reglering
8.2.1 Fingeravtryck som tas under förundersökning
I 28 kap. rättegångsbalken finns bestämmelser om vissa straffpro-cessuella tvångsmedel under en förundersökning, bl.a. husrannsakan och kroppsbesiktning.
I 28 kap. 14 § finns bestämmelser om tagande av fingeravtryck, liknande åtgärder samt fotografering. Av paragrafens första stycke följer att fingeravtryck och fotografi får tas av den som är anhållen eller häktad, liksom att denne även får underkastas någon annan lik-nande åtgärd.1 Det sagda gäller även någon annan, dvs. den som inte är anhållen eller häktad, om det behövs för att utreda ett brott på vilket fängelse kan följa.2
De åtgärder som avses i 28 kap. 14 § används främst för att under-lätta identifiering av den misstänkte och för att ge underlag för regi-strering av de som döms för brott. Åtgärderna har nära anknytning till kroppsbesiktning, men kräver inte något beslut om sådan besikt-ning. (Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, 4 uppl. 2018, s. 601 och 724, se även SOU 1975:75 s. 358 f., SOU 1978:34 s. 202 ff., SOU 1995:47 s. 246 f. och SOU 2017:100 s. 377.)
Att regleringen medger att fingeravtryck kan tas som ett led i ett frihetsberövande utan att det behövs av utredningsskäl ska enligt vår uppfattning ses mot bakgrund av det är rimligt att den som frihets-berövas för ett allvarligt brott också blir föremål för vissa åtgärder som kan underlätta identifieringen vid eventuella framtida brott (jfr Gunnel Lindberg, a.a., s. 715). Av det skälet är det också nödvändigt att samla dessa fingeravtryck i ett för polisen sökbart register, se vidare nedan.
I 28 kap. 3 a § ställs krav på proportionalitet vid husrannsakan, dvs. att åtgärden får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Även om paragrafen inte är tillämplig vid tagande av fingeravtryck anses proportionalitetsprin-cipen också gälla i dessa fall (Gunnel Lindberg, a.a., s. 28 och 720, se
1 Förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m. nämner även videofilmning samt avtryck av hand, fot eller öra (4 §).
2 En språklig modernisering av paragrafen har föreslagits i bl.a. SOU 2017:100, se s. 88 f.
även prop. 1988/89:124 s. 26 ff.). I polislagen (1984:387) finns en motsvarande proportionalitetsprincip som gäller när polisman tar fingeravtryck med tvång (8 § första stycket och 10 § första stycket 4).
Enligt 28 kap. 14 § andra stycket rättegångsbalken får närmare bestämmelser om fingeravtryck meddelas av regeringen. Sådana be-stämmelser finns i fingeravtrycksförordningen, som vi behandlar nedan.
Justitieombudsmannen har uttalat att bestämmelsen i 28 kap.
14 § om att ta fingeravtryck inte utgör lagstöd för ett beslut om att med tvång lägga en misstänkts finger på en mobiltelefon för att låsa upp telefonen eller en applikation i den (dnr 6849-2018, JO:s ämbets-berättelse 2020/21 s. 375).
Fingeravtrycksförordningen
De närmare reglerna om fingeravtryck finns i förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m. (fingeravtrycksförordningen). Där regleras t.ex. ändamål och beslutsbehörighet. Förordningen innehåller inte bara tillämpningsföreskrifter till 28 kap. 14 § rättegångsbalken, utan reglerar även tagande av fingeravtryck m.m. med stöd av lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare eller lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll. Dessutom gäller den tagande av fingeravtryck m.m. av den som häktas i anledning av utlämning.
Enligt 2 § första stycket fingeravtrycksförordningen ska finger-avtryck tas av den som har häktats som misstänkt för brott (1 p.) eller den som har anhållits som misstänkt för brott, om den anhållne är okänd eller om det behövs för att utreda brott (2 och 3 p.). Av paragrafens andra stycke framgår att fingeravtryck även får tas av annan om det behövs för att utreda brott på vilket fängelse kan följa.
Med detta avses ett konkret brott (Gunnel Lindberg, Straffproces-suella tvångsmedel, 4 uppl. 2018, s. 717).
Det är den undersökningsledare som utreder ett brott som fattar beslut om att ta fingeravtryck om det behövs för utredningen. I övrigt fattar Polismyndigheten beslut om fingeravtryck (6 §). Om någon annan myndighet än Polismyndigheten har tagit fingeravtrycket ska det, tillsammans med en beskrivning av personen, skyndsamt sändas till Polismyndigheten. Detta gäller dock inte bl.a. då avtrycket har tagits av någon som inte är misstänkt för brott. (7 §.)
Med stöd av 8 § har Polismyndigheten beslutat föreskrifter och allmänna råd om fingeravtryck och annan signalementsupptagning i PMFS 2020:14, FAP 473-1.
Lagen om unga lagöverträdare
Enligt 36 § första stycket lagen (1964:167) med särskilda bestäm-melser om unga lagöverträdare får fingeravtryck enligt 28 kap. rätte-gångsbalken tas av en misstänkt som är under 15 år om det finns särskilda skäl.3 Det är förutsatt att åtgärden ska användas restriktivt (prop. 2005/06:165 s. 118 ff., jfr prop. 2009/10:105 s. 46). Uppgifter om fingeravtryck får inte vara sökbara och på så vis kunna användas för framtida identifiering, utan ska enbart kunna användas i det aktu-ella ärendet. Därför får sådana uppgifter inte registreras, se 5 kap.
12 § tredje stycket lagen (2018:1693) om polisens behandling av per-sonuppgifter inom brottsdatalagens område. Uppgifterna får alltså inte föras in i det fingeravtrycksregister som förs av Polismyndig-heten (se vidare nedan).
Fingeravtrycksregister
Enligt brottsdatalagen (2018:1177) får biometriska uppgifter, t.ex.
uppgifter som kan följa av fingeravtryck, behandlas endast om det är särskilt föreskrivet och det är absolut nödvändigt för ändamålet med behandlingen (1 kap. 6 § och 2 kap. 12 §, jfr prop. 2017/18:232 s. 434 f.). Sådana bestämmelser finns i den nämnda lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Enligt vad som närmare föreskrivs där, se 5 kap. 11–17 §§, får fingeravtryck som har tagits med stöd av rättegångsbalken eller lagen om särskild utlänningskontroll behandlas i Polismyndighetens fingeravtrycks-register (jfr prop. 2017/18:232 s. 85 f., 150 f. och 447 f., se även prop.
2017/18:269 s. 168 f. och 309 f. och prop. 2009/10:85 s. 233 ff. och 355 ff.).
Det bör här noteras att bestämmelserna i 5 kap. 11–17 §§ lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område även tar sikte på Polismyndighetens signalementsregister, som är skilt från fingeravtrycksregistret.
Rätten att föra registret
I 5 kap. 11 § lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område anges att Polismyndigheten får föra finger-avtrycksregister i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brotts-lig verksamhet (1 p.), utreda eller lagföra brott (2 p.), fullgöra för-pliktelser som följer av internationella åtaganden (3 p.), underlätta identifiering av okända personer (4 p.) och kontrollera fingeravtryck som med stöd av 9 kap. 8 § utlänningslagen (2005:716) har tagits av Migrationsverket (5 p.).
Innehållet i registret
Vad fingeravtrycksregistret får innehålla regleras i 5 kap. 12 § lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. I registret får uppgifter behandlas om en person som är misstänkt eller dömd för brott och som har varit föremål för åtgärd enligt 28 kap. 14 § rättegångsbalken (första stycket 1) eller har läm-nat fingeravtryck enligt 19 § lagen om särskild utlänningskontroll (första stycket 2). Vidare får uppgifter om fingeravtryck som inte kan hänföras till en identifierbar person behandlas om uppgifterna har kommit fram i en utredning om brott (andra stycket).
Som tidigare konstaterats får inte fingeravtryck som har hämtats in med stöd av 36 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare behandlas i registret (5 kap. 12 § tredje stycket lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område).
I registret får även uppgifter behandlas vad gäller en person som har dömts för brott i en annan medlemsstat inom EU och vars fingeravtrycks- eller signalementsuppgifter har överförts hit med stöd av artikel 4.2 i rambeslutet om Ecris. Sådana uppgifter får dock endast behandlas om det för motsvarande gärning i Sverige är föreskrivet fängelse i ett år eller mer och den som uppgifterna avser vid tid-punkten för gärningen hade fyllt femton år, se 5 kap. 13 §. Syftet med en begränsning kopplad till brottets allvar är enligt regeringen att hindra registrering av fingeravtryck som har tagits i den dömande medlemsstaten med anledning av mindre allvarliga brott, vilka san-nolikt inte skulle ha medfört att fingeravtryck hade tagits i Sverige.
som har tagits på en person under 15 år eller som dömts för en gär-ning som inte motsvarar ett brott enligt svensk lag. (Prop. 2011/12:163 s. 33 f. och 60 f.)
En uttömmande reglering av de uppgifter som fingeravtrycks- och signalementsregistren får innehålla finns i 5 kap. 14 §. Där fram-går att registren får innehålla uppgift om fingeravtryck, signalement, fotografi, videoupptagning, identifieringsuppgifter, ärendenummer och brottskod. Med fingeravtryck avses avtryck av finger eller hand (1 kap. 5 §).
Längsta tid som personuppgifter får behandlas
Utgångpunkten är att så länge det finns uppgifter om personen i an-tingen belastningsregistret eller misstankeregistret får uppgifterna vara kvar i fingeravtrycks- och signalementsregister. Uppgifterna i registren om en misstänkt person får därför inte behandlas längre än tre månader efter det att uppgifterna om den registrerade tagits bort ur misstankeregistret som förs enligt lagen (1998:621) om misstanke-register och ur belastningsregistret som förs enligt lagen (1998:620) om belastningsregister (5 kap. 15 § första stycket lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, se även prop. 2009/10:85 s. 233 ff.).
Uppgifter i fingeravtrycks- och signalementsregister som behand-las för att fullgöra ett internationellt åtagande får inte behandbehand-las längre än vad som behövs för det ändamålet (5 kap. 16 § första stycket).
Arkivlagstiftningen har inte företräde framför dessa bestämmel-ser. All automatiserad behandling ska alltså upphöra när den angivna tiden har löpt ut. (5 kap. 15 § tredje stycket och 16 § tredje stycket, se även prop. 2017/18:269 s. 309 f.)
Direktåtkomst
Säkerhetspolisen, Ekobrottsmyndigheten, Tullverket, Kustbevak-ningen och Skatteverket får för ett syfte som anges i 1 kap. 2 § brotts-datalagen medges direktåtkomst till personuppgifter i fingeravtrycks- och signalementsregister (5 kap. 17 § lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område). Samtliga nu angivna myndigheter har fått sådan direktåtkomst.
Sekretess
Bestämmelser om sekretess som rör uppgifterna i Polismyndighetens fingeravtrycks- och signalementsregister finns i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Av 35 kap. 1 § första stycket 5 framgår att sekretess gäller för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden som förekommer i sådana register, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider skada eller men. I 35 kap. 10 § görs vissa undantag från denna sekretess, bl.a. om det föreskrivs i lagen om polisens be-handling av personuppgifter inom brottsdatalagens område (se p. 4).
I lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdata-lagens område finns sådana sekretessbrytande bestämmelser i 2 kap.
7–12 §§.
Med hänsyn till behovet av att skydda det allmännas brottsföre-byggande och brottsbeivrande arbete gäller även sekretess för verk-samhet som syftar till att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott. Denna sekretess tar sikte på bl.a. Polismyndighetens uppgifter i fingeravtrycks- och signalementsregistren. Sekretess gäller om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motver-kas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs. (18 kap.
1 § första stycket och andra stycket 2 offentlighets- och sekretess-lagen, se även Eva Lenberg m.fl., Offentlighets- och sekretesssekretess-lagen, 1 oktober 2020, version 22, Juno, kommentaren till 18 kap. 1 §.)
8.2.2 Fingeravtryck enligt lagen om särskild