Detta kapitel avser att utröna vilket inflytande den hydrografiska forskningen och de regionala samarbetena utövade i förvaltningen av fiskeresurserna. Vilken betydelse gavs fiskerirelaterade frågeställningar inom den internationella forskningen? På vilka sätt bedömdes havsområdenas hydrografiska grunddrag bidraga till fiskbeståndens periodiska uppträdande? Vilket inflytande gavs internationella samarbeten inom den hydrografiska forskningen?
Internationella samarbeten inom havsforskning
Havsforskningens internationalisering var i ett avseende given eftersom ”vare sig havet själv eller dess invånare håller sig till nationella gränser”.152
Grunddragen av de svenska havsområdenas hydrografi bestämdes genom att analysera mätdata om tillståndet i vattenmassorna från år till år. Undersökningarna behövde utföras systematiskt och utvidgas till att omfatta större havsarealer. Det erfordras även grundläggande forskning om betingelserna för närvaro av fisk i kustområdena.153 För att lyckas var det nödvändigt med en förpliktande internationell samverkan inom havsforskning, samt tillhörande standardisering av mätinstrument och analysförfaranden.
Den naturvetenskapliga forskningsvärlden upplevde ett tilltagande behov av att erhålla en kognitiv konsensus med universellt användbara teorier och begrepp samt standardiserade metoder. Vetenskapssamhällets funktionssätt reglerades genom att internationella kongresser och akademiska sällskap organiserades där den gemensamma riktningen och prioriteringarna för forskningsarbetet bestämdes i samråd. Kongresserna var även ett sätt att utveckla starka internationella kontakter, stämma av den nationella forskningsplanen och noggrant undersöka den aktuella vetenskapliga dagordningen.154 Gränsdragningsarbete bidrog till att renodla den egna verksamhetens resurser, konkretisera vetenskapliga uppgifter, klarlägga identiteter samt skapa vetenskaplig legitimitet.
Under det skandinaviska naturforskarmötet 1892 presenterade Otto Pettersson resultaten från tidigare svenska hydrografiska mätningar och föreslog en internationell undersökning av Nord- och Östersjöområdet. Fördelarna av ett skandinaviskt samarbete var uppenbara efter den
152 Elisabeth Crawford & Artur Svansson, Neptun och Mammon, s.8.
153 Urban Wråkberg, ”Om djuphavets gåtor och ett fiskeri på vetenskaplig grund: Historiska perspektiv på oceanografin i Sverige”, s.98.
154 Sverker Sörlin, Universiteten som drivkrafter: Globalisering, kunskapspolitik och den nya intellektuella geografin (Stockholm, 1996), s.30ff.
- 35 -
framgångsrika svenska vinterexpeditionen i Skagerrak och Kattegatt där fem ångfartyg på samma gång genomförde mätningar i olika delar av havsområdena.155
Pettersson motiverade ett skandinaviskt samarbete med att ”då det gäller Östersjön, Kattegatt och Nordsjön, äro vexlingarna så i ögonen fallande att vi måste oupphörligen gå ut på våra observationspunkter för att se efter huru förhållandena ändrat sig”.156 Utan hjälp av Norge och Danmark ”torde vårt arbete dock blifva resultatlöst” varvid Pettersson förordade att ”vi här skulle taga initiativet till en association på detta område”.157 Ett av de inflytelserika argumenten var att arbetsdelning är nödvändigt på alla områden och så även på vetenskapens.
Intresset från statsmakten och myndigheterna var ännu för litet till att kunna motivera stora och dyrbara gemensamma forskningsexpeditioner.158 Varje nation skulle istället arbeta utifrån sina egna resurser med samtidiga havsobservationer, utbyte av forskningsresultat och metoder.
Bristande samverkan mellan länderna riskerade att försvåra utforskningen av Nordsjöområdet där ytvattenobservationer behövde kompletteras med djuphavsobservationer. Erfarenheten hade visat att samtidiga hydrografiska observationer ”hafva minst ett dubbelt värde emot de enskilda”.159
Figur 11. De skandinaviska naturforskarmötena var en viktig samlingsplats. Xylografin är från det första naturforskarmötet i Christiania år 1844 (Utsnitt, Oslo Bymuseum).
155 Otto Pettersson, ”A review of Swedish hydrographic research in the Baltic and the north seas” i Scottish Geographical Magazine (1894). s.281.
156 Forhandlingerne ved de skandinaviske naturforskeres 14. møde i Kjøbenhavn den 4–9 juli 1892 (Köpenhamn, 1892), s.172.
157 Ibid., s.172.
158 Nils Eriksson, ”I andans kraft på sannings stråt…”: De skandinaviska naturforskarmötena 1809–1936 (Göteborg, 1991). s.459.
159 Forhandlingerne ved de skandinaviske naturforskeres 14. Møde, s.173.
- 36 -
Adam Paulsen160, föreståndare för det meteorologiska institutet i Danmark, redogjorde för de vetenskapliga observationer som genomförts i danska farvatten och ställde sig bakom Otto Petterssons förlag. Den norska sektionsordföranden, professor Henrik Mohn, framhöll att det var av stort intresse ”ikke blott for Videnskaben, men ogsaa i praktisk Henseende at faae undersøgt Fiskehavet”.161 Den praktiska sidan av havsforskningen, dvs. betydelsen för fisket, hade framförts av den svenska zoologen Otto Torell162 redan år 1880. Torell önskade då inrätta en särskild undersektion inom den zoologiska sektionen där fiskerifrågor skulle behandlas.163 Pettersson nämnde under naturforskarmötet att han ”icke låtit påskina, att man för fisket skulle få någon praktisk nytta af de hydrografiska expeditionerna”.164 Undersökningarna ansågs vara av vetenskapligt intresse uteslutande för hydrografin och meteorologin ”men det hindrar dock icke, att det kan hafva sin stora betydelse for fisket”.165 Detta konstaterande var ett uttrycksfullt exempel på Petterssons rädsla att sammanlänka den vetenskapliga betydelsen med praktiskt nyttiga intressen. Istället vidmakthöll han argumentet om den rena vetenskapen, dvs.
vetenskapen för vetenskapens skull.166
Naturforskarmötet fastslog betydelsen av tillfredställande kunskaper om den hydrografiska konstitutionen i de skandinaviska havsområdena och deltagande forskare gavs i uppdrag att
”inom sitt land vidtaga de mått och steg som de finna lämpliga, för att vinna nödiga medel och arbetskrafter för företaget”.167 Pettersson och Ekman tilldelades uppdraget att skissa på en gemensam forskningsplan för samarbetets genomförande. Samproduktionsperspektivet innebar att havsforskningens kunskapsproduktion inte endast grundades på inomvetenskaplig utveck-ling, utan kan ses vara ett resultat av politisk beslutsfattning och samhälleliga förändringar.168 Systematiska undersökningar av hydrografiska förhållanden i de danska havsområdena hade redan påbörjats 1891 på förslag av Thorsten Arwidsson vid Sjökarteverket i Stockholm.
Undersökningarna gavs en fullständig organisation 1893 genom bildandet av «Kommissionen for videnskabelig undersögelse af de Danske Farvande».169 Zoologen Johannes Petersen,
160 Adam Paulsen (1833–1907) var en dansk fysiker och meteorolog. 1884 blev Paulsen föreståndare för det meteorologiska institutet i Köpenhamn, vars verksamhet innefattade meteorologi och jordmagnetiska observationer.
161 Forhandlingerne ved de skandinaviske naturforskeres 14. Møde, s.178.
162 Otto Torell (1828–1900) var en svensk geolog, zoolog och polarforskare. Han blev professor i zoologi och geologi vid Lunds universitet 1866. Torell var verksam som chef för Sveriges geologiska undersökning (SGU) under tidsperioden 1871–1897.
163 Nils Eriksson, s.460.
164 Forhandlingerne ved de skandinaviske naturforskeres 14. Møde, s.181.
165 Ibid., s.181.
166 Nils Eriksson, s.460.
167 Artur Svansson, Otto Pettersson, s.46.
168 Sven Widmalm, Vetenskapens sociala strukturer, s.102.
169 Svenska hydrografisk-biologiska kommissionens skrifter 1, s.3.
- 37 -
tillsammans med direktören för danska Sjökortsarkivet Carl Wandel och sjöofficer Fredrik Drechsel, kom överens om samtidiga havsobservationer i Skagerrak och Kattegatt genom fyra expeditioner under vardera sommaren, hösten, vintern och våren.
Svenska Hydrografiska Kommissionen
Ett förslag till en internationell undersökning av Nordsjö- och Östersjöområdet utformades i oktober år 1892. Otto Pettersson framförde i ett odaterat brev till Gustaf Ekman att han skrivit ett ”förslag till en Kommission om havsundersökningar och för fortgångs skull först inlämnat det till August Wijkander”.170 I december 1892 sändes en skrivelse in till Vetenskapsakademien från Adolf Erik Nordenskiöld, Fredrik Smitt171, Oskar Dickson, Albert Ehrensvärd och Otto Pettersson med en anhållan om ekonomiska anslag till att deltaga i det skandinaviska samarbetet.172 De svenska havsundersökningarna föreslogs verkställas av Otto Pettersson, Gustaf Ekman, August Wijkander och kommendörkapten Thorsten Arwidsson173. Efter en snabbremiss äskade Vetenskapsakademien ekonomiska medel från regeringen. Chefen för civildepartementet, statsrådet Lennart Groll174, lämnade det statliga anslaget för fiskeri-näringens upphjälpande vidare till kung Oscar II, som under april 1893 skrev på beviljningen.175 I de statliga föreskrifterna framgick att flottans och Lotsverkets fartyg ställdes till vetenskapens förfogande.176
Oscar II regeringstid startade i samband med det industriella genombrottet under 1870-talet och regeringsmakten började gradvis att anta en parlamentarisk och demokratisk praktik. I de kungliga strävandena var de starka utrikespolitiska ambitionerna dominerande.177 Oscar II var personligt engagerad i forskningsexpeditioner och upptäcktsresor till jordens alla hörn, vilka
170 Elisabeth Crawford & Artur Svansson, Neptun och Mammon, s.31. August Wijkander (1849–1913) var en svensk riksdagsman, fysiker och meteorolog. Wijkander blev docent i fysik och meteorologi vid Lunds universitet 1873, sedermera professor och föreståndare för Chalmers tekniska läroanstalt under perioden 1881–
1913. Liberal riksdagsman mellan åren 1891 och 1896.
171 Fredrik Adam Smitt (1839–1904) var en svensk zoolog och fiskforskare känd för sina studier av Bohusläns kustvatten. Smitt blev professor vid Naturhistoriska riksmuseet vertebratavdelning 1871 och var även verksam som lärare i zoologi vid Stockholms högskola.
172 Civildepartementets konseljakt, serie E1, volym 2354, diarienummer 113, akt 24, 14.4.1893
”Vetenskapsakademien angående anvisande af medel för utförande av hydrografiska expeditioner”.
173 Thorsten Arwidsson (1827–1893) var en svensk kartograf och mätningsofficer med inriktning meteorologiska observationer. Arwidsson var chef för Sjökarteverket 1872–93 och bidrog även till utvecklingen av flertalet nautiska och hydrografiska instrument.
174 Lennart Groll (1845–1896) var en svensk politiker, jurist och ämbetsman. Groll utsågs år 1889 till chef för civildepartementet och var Sveriges civilminister åren 1889–1896.
175 Elisabeth Crawford & Artur Svansson, Neptun och Mammon, s.43.
176 Svenska hydrografisk-biologiska kommissionens skrifter 1, s.3.
177 Urban Wråkberg, Vetenskapens vikingatåg, s.25.
- 38 -
bedömdes vara ”fredliga bragder, ty de tillkämpande segrarna gälla människoandens herravälde öfver den trotsigaste natur”.178
Under oktober samma år beslutade Vetenskapsakademien att det anslag för hydrografiska undersökningar som regeringen beviljat skulle administreras av Gustaf Ekman, Otto Pettersson och August Wijkander. Denna trojka förenade sig inom Svenska Hydrografiska Kommissionen vars verkställande utskott utgjordes av Gustaf Ekman och Otto Pettersson, vilka var anförtrodda den omedelbara tillsynen och ledningen av det vetenskapliga arbetet. Hydrografiska instrument samt erforderliga redskap ställdes genom Gustaf Ekman till kommissionens förfogande. Därtill kunde reparationsverkstäderna på sockerbruket D. Carnegie & Co användas i samband med de havsforskningsexpeditionerna.179 Den hydrografiska kommissionens arbete stöddes med både statsmedel och anslag från enskilda donatorer. Med utgångsläge från Göteborgs- och Bohusläns kustområde upprättades ett omfattande maritimt observationsnät.
I ett tidigt skede initierades ett samarbete med planktonspecialisterna Per Cleve och Carl Aurivillius180. Kommissionens biologiska arbete begränsades till ”den i hafsvattnet sväfvande mikroskopiska djur- och vextvärlden”.181 Cleve åtog sig undersökningen av havets växt-plankton och Aurivillius ansvarade för undersökningen av havets djurväxt-plankton. De små organ-ismerna följde med havsströmmarna och bedömdes därför vara synnerligen beroende av de hydrografiska förändringarna och vattenombytena. Vad havets bottenfauna beträffar medförde inomvetenskapliga avgränsningar att dess utforskande skulle utgöra föremål för ämnesfältet zoologi. De stora marinbiologiska expeditionerna somrarna åren 1877–1879 under ledning av Sven Lovén182, medförde att rika samlingar av bottenfauna erhållits genom bottenskrapning i Östersjön. Vetenskapsakademien instiftade på Sven Lovéns initiativ 1877 den zoologiska forskningsstationen Kristineberg, där material insamlades till ”en sammanställning af djurlifvets karaktär i Skagerack”.183 Bostället Kristineberg var beläget vid Gullmarsfjorden i mellersta Bohuslän, och hade sedan 1830-talet använts för utforskandet av den svenska
178 Anders Ekström, s.93.
179 Forhandlingerne ved de skandinaviske naturforskeres 14. Møde, s.175. Svenska hydrografisk-biologiska kommissionens skrifter 1, s.3.
180 Carl Aurivillius (1854–1899) var en svensk zoolog och planktonspecialist. Aurivillius blev docent i zoologi vid Uppsala universitet 1883, sedermera professor från 1895.
181 Svenska hydrografisk-biologiska kommissionens skrifter 1, s.3.
182 Sven Lovén (1809–1895) var en svensk zoolog och marinbiolog. Lovén blev docent i zoologi vid Lunds universitet 1830, sedermera professor och intendent vid Naturhistoriska riksmuseets evertebratavdelning under tidsperioden 1841–1892. Lovén grundade Kristinebergs marina forskningsstation i Fiskebäckskil.
183 Svenska hydrografisk-biologiska kommissionens skrifter 1, s.4.
- 39 -
havsfaunan.184 Det insamlade materialet vid Kristinebergs forskningsstation och de betydande biologiska expeditionerna gav sammantaget en grundläggande beskrivning av havsområdena, motsvarande den som lämnats av Johannes Petersens undersökning av Skagerrak och Kattegatt med «Hauch» somrarna åren 1883–1886.185
Fiskeriundersökningarna utgick från tidigare genomförda vetenskapliga arbeten, vilka visat att sillen och ett stort antal andra vandringsfiskars förekomst stod i närmaste sammanhang med det hydrografiska tillståndet i havsvattnet. Kommissionens uppgift blev därför att fortsätta med observationer av havets periodiska förhållanden och förekomsten av plankton i de områden där sillen årligen uppträder under hösten och vintern.186 I ett tidigt skede sökte den hydrografiska kommissionen samarbete med Göteborgs fiskeriförening där journalisten Mauritz Rubenson187 var styrelseledamot. Samverkan syftade till att skänka trovärdighet åt det hydrografiska arbetet och förstärka nätverken mellan de vetenskapliga aktörerna och fiskerinäringen.
Ledamöterna i Göteborgs fiskeriförening framförde i en skrivelse till Vetenskapsakademien att ”fiskebedriften utgör en af landets vigtigaste närings- och inkomstkällor” och därvid ansågs praktisk-vetenskapliga havsundersökningar ”nödvändiga för fiskets rationella bedrifvande”.188 Rubenson och övriga ledamöter i fiskeriföreningen framförde att det ”var uppenbart” att ett förpliktande samarbete krävdes för genomförandet av de ”vidomfattande undersökningar som fordras”.189
Det hydrografiska arbetet bedömdes således ha en stor betydelse även ur praktiska aspekter.
För att främja fiskerinäringen och göra den vinstgivande var vetenskapliga havsundersökningar nödvändiga. Den praktiska näringsutövningens ekonomiska motiv och allmänna nyttoargument var ömsesidigt påverkade av olika teoretiska infallsvinklar och vetenskapliga motiv.
Otto Pettersson förvärvade år 1892 Holma gods vid stranden av Gullmarsfjorden; en del av fastigheten var ön Stora Bornö, vilket senare kom att få en stor betydelse för den hydrografiska forskningen i Sverige. Ett decennium senare skulle på denna plats inrättas en permanent marin
184 Gunnar Eriksson, Kartläggarna, s.38. Helena Ekerholm ”Keeping a house for science: Sofia Kristensson as matriarch and gatekeeper at Kristineberg zoological station as a scientific household, 1877–1889, Science in Context (2015), s.589ff.
185 Svenska hydrografisk-biologiska kommissionens skrifter 1, s.4.
186 Ibid., s.4.
187 Mauritz Rubenson (1836–1899) var en svensk journalist, författare och ledamot i Göteborgs stadsfullmäktige.
Rubensson var även styrelseledamot av Göteborgs fiskeriförening.
188 Civildepartementet konseljakt, serie E1, volym 2354, diarienummer 1773, akt 24, 14.4.1893. ”Göteborgs fiskeriförening angående anslag till praktiskt-vetenskapliga undersökningar rörande hafsfisket vid rikets vestkust”.
189 Ibid.
- 40 -
forskningsstation där vetenskapsmännen gavs möjlighet till metodologisk och teoretisk samordning.190
Figur 12. Huvudbyggnaden på godset Holma (Elfsdalens hembygdsförenings arkiv, fotograf Tenn Lars Persson).
Under det skandinaviska naturforskarmötet i Köpenhamn år 1892 framförde Otto Pettersson att han hade ”goda förhoppningar” om ett nära samarbete med den Chalmerska slöjdskolan i Göteborg.191 Han antog ”att chefen för denna skola [August Wijkander] anser det möjligt” att i samband med kemiska undersökningar bereda en ”arbetsplats […] vid denna slöjdskola”.192 Petterssons önskemål beviljades inte av Chalmersföreståndaren Wijkander utan de analytiska undersökningar som företogs på det insamlade materialet utfördes vid Stockholms högskola.
Pettersson åtog sig tillsynen av de analytiska arbetena vid högskolans kemiska laboratorium , samt den formella redaktionen av de redogörelser som skulle avgivas eller publiceras. Ekman ansvarade för bibehållandet av observationsnätet i havsområdet och kuststationer, samt tillsyn av fartygens utrustning och hydrografiska instrument.193
Svenska hydrografiska kommissionen beslutade i oktober 1892 om svenskt deltagande i ett skandinaviskt forskningssamarbete, anpassat efter Danmarks nationella plan bestående av fyra
190 Staffan Bergwik, Kunskapens osynliga scener; Vetenskapshistorier 1900–1950 (Göteborg, 2016), s.72.
191 Forhandlingerne ved de skandinaviske naturforskeres 14. Møde, s.175.
192 Ibid., s.175. Chalmersrektorn August Wijkander var närvarande under den internationella kongressen.
193 Svenska hydrografisk-biologiska kommissionens skrifter 1, s.3.
- 41 -
expeditioner under vardera sommaren, hösten, vintern och våren. Danmark hade under några år utfört systematiska havsundersökningar i Kattegatt, västra Östersjön och de danska sunden.
Svenska Hydrografiska Kommissionen framlade ett förslag till inledande skandinaviska havs-forskningssamarbeten under ett års tid.194 Planen gick ut på att vid avtalade tidpunkter genomföra synkroniserade hydrografiska och planktologiska observationer över så stor del av Nordsjöområdet, Skagerrak och Kattegatt som möjligt. Därtill skulle regelbundna observationer av ytvattnet utföras ombord på ångbåtslinjer i reguljär trafik på Nordsjön.195 Planen var att undersökningarna skulle verkställas i de deltagande ländernas havsområden under maj, augusti och november 1893, samt februari och maj 1894.
Pettersson reste under hösten 1892 till Edinburgh för att marknadsföra vinterexpeditionen i Skagerrak och Kattegatt och den synoptiska arbetsmetoden med samtidiga observationer. Där träffade han havsforskaren John Murray196 som deltagit vid den berömda brittiska expeditionen med skeppet «Challenger» 1872–1876. Världsomseglingen med «Challenger» var den första större djuphavsexpeditionen med statsanslag som uteslutande genomfört havsundersökningar av biologisk och hydrologisk karaktär.197 Under nätverksmötet med British Association i Edinburgh träffade Pettersson även Hugh Robert Mill198 och Henry Newton Dickson199, vilka båda blev viktiga kontaktpersoner när Storbritannien senare deltog i hydrografiska under-sökningar.200
Den nordeuropeiska fiskerinäringen stod inför utmaningen att flera regionala havsområden och traditionella fiskeplatser påvisade en minskning av den totala fångsten och storleken på den fisk som togs upp.201 I Storbritannien hade det under en längre tid debatterats huruvida trålning skadar havsbotten och fiskens föryngringsplatser. Överfiskningsargumentet blev framträdande i Storbritannien vars fiskeindustri i Nordsjön var större än övriga fiskenationers tillsammans.202
194 Otto Pettersson & Gustaf Ekman, Förslag till en internationell hydrografisk undersökning af Nordsjö- och Östersjö-området under 1893–1894 (Stockholm, 1892), s.1.
195 Ibid., s.2ff.
196 John Murray (1841–1914) var en skotsk-kanadensisk havsforskare utbildad vid universitetet i Edinburgh.
Murray var medlem av den stora brittiska Challengerexpeditionen och senare vetenskapligt ansvarig för bearbetningen av det insamlade materialet efter expeditionsledaren Charles Wyville Thomsons bortgång.
197 Urban Wråkberg, ”Om djuphavets gåtor och ett fiskeri på vetenskaplig grund: Historiska perspektiv på oceanografin i Sverige”, s.96.
198 Hugh Robert Mill (1861–1950) var en skotsk geograf och meteorolog. Mill var verksam vid meteorologiska institutionen på universitetet i Edinburgh och disputerade med inriktning havsvattnets kemi.
199 Henry Newton Dickson (1866–1922) var en skotsk geograf, meteorolog och oceanograf. Dickson var verksam som professor i geografi vid universitetet i Reading.
200 Elisabeth Crawford & Artur Svansson, Neptun och Mammon, s.32ff.
201 Urban Wråkberg, ”Om djuphavets gåtor och ett fiskeri på vetenskaplig grund: Historiska perspektiv på oceanografin i Sverige”, s.98.
202 Jens Smed & John Ramster, ”Overfishing, science, and politics: The background in the 1890s to the foundation of ICES”, ICES Marine Science Symposia (2002).
- 42 -
Efter förhandlingar med Fishery Board of Scotland och det Meteorologiska rådet vid Royal Society i London, stod det klart att havsområdena kring Orkney- och Shetlandsöarna skulle undersökas av brittiska expeditioner under ledning av Henry Newton Dickson.
Pettersson kontaktade den norska zoologen Johan Hjort203 i december år 1892. Det blev upptakten till en formativ period för de praktisk-vetenskapliga fiskeriundersökningarna och den hydrografiska forskningens institutionalisering.204 Den politiska uppmärksamheten beträffande fiskeriverksamheten i Norge ökade under början av 1890-talet. Tillväxten inom fiskerinäringen hade minskat och konkurrensen från andra länder ökade gradvis. Det medförde att processen med att etablera en näringsförvaltning för fiskerierna i Norge påbörjades. Samtidigt stärktes förbindelsen mellan de norska universitetens zoologiska arbete och utförandet av vetenskapliga fiskeriundersökningar.205
Figur 13. Norges undersökningsfartyg «Heimdal» blev utlånad till fiskeriundersökningar vid några tillfällen.
Den första forskningsresan med Johan Hjort som ledare ägde rum i november 1893 (Havsforskningsinstituttet).
203 Johan Hjort (1869–1948) var en norsk fiskeribiolog och professor i marinbiologi vid Kristiania universitet.
Hjort var verksam vid Norges fiskeristyrelse och ledare av de norska praktisk-vetenskapliga undersökningarna av saltvattensfisket.
204 Vera Schwach, s.61f.
205 Ibid., s.57ff.
- 43 -
I brevet från Pettersson blev Johan Hjort tillfrågad om Norge önskade medverka i hydrografiska undersökningar av Nordsjöområdet. Efter påtryckningar från den norska botanikern Nordal Wille206 bekräftade Hjort sitt deltagande i regionala expeditioner.207 Wille hade under åren 1886–1889 varit tillförordnad professor och kollega till Pettersson vid Stockholms högskola.
Han hade nära politiska förbindelser och beslutade skyndsamt att besöka statsråden i depart-ementet.208 Chefen för norska innenriksdepartementet, statsrådet Johan Thorne, ställde sig positiv till Willes förslag och förordade att undersökningarna skulle ske i djuprännan utefter norska Sörlandets kust.209 Det fastställda uppdraget blev att genomföra djuplodningar för att erhålla ingående kunskap om havsvattnets ”tillstånd och rörelse i alla nivåer, samt de planktonorganismer som tillhöra dessa vattenlager”.210 Johan Hjort utsågs till ledare för Norges vetenskapliga havsundersökningar.
Den tyska havsforskaren Otto Krümmel211 hade läst i dagstidningen om tidigare genomförda danska och svenska expeditioner och kontaktade Pettersson under 1893.212 Några år tidigare hade den internationella fiskerikongressen gjort ett försök att förbjuda fisket längst de danska och tyska kustområdena. Orsaken till detta var att skydda förmodande föryngringsområden för flera Nordsjöbestånd.213 Något förbud blev det aldrig tal om men den tyska delegationen förstod att detta var ett tillfälligt uppskov. Den tyska fiskeindustrins fångster var inte tillräckliga för att täcka det inhemska behovet, utan de hade under en längre tidsperiod varit tvungna att importera
Den tyska havsforskaren Otto Krümmel211 hade läst i dagstidningen om tidigare genomförda danska och svenska expeditioner och kontaktade Pettersson under 1893.212 Några år tidigare hade den internationella fiskerikongressen gjort ett försök att förbjuda fisket längst de danska och tyska kustområdena. Orsaken till detta var att skydda förmodande föryngringsområden för flera Nordsjöbestånd.213 Något förbud blev det aldrig tal om men den tyska delegationen förstod att detta var ett tillfälligt uppskov. Den tyska fiskeindustrins fångster var inte tillräckliga för att täcka det inhemska behovet, utan de hade under en längre tidsperiod varit tvungna att importera