Detta kapitel avser att öka förståelsen för havsforskningens internationalisering och tilltagande vetenskapliga specialisering, samt undersöka vilket inflytande de regionala samarbetena utövade i förvaltningen av fiskeresurserna. Vilken betydelse gavs fiskbeståndens periodiska uppträdande i Skagerrak inom den svenska hydrografiska forskningen? Vilket inflytande fick regelbundna och systematiska internationella samarbeten inom havsforskningen?
Periodsillen i Bohusläns kustområden
Gustaf Ekman […] hade gjort en viktig upptäckt vid början av den senaste bohuslänska sillfiskeperioden 1877–78 […] Sillen uppträdde i de bohuslänska fjordarna på ett så sporadiskt och gåtfullt sätt, att befolkningen liknade fenomenet vid en strålning av fiskstim utifrån havet. En fjord, som ena dagen varit ett rikt fångstfält med sillstäng av vadar i alla vikar, kunde dagen därefter vara fullständigt tom.270
Sill [Clupea harengus] är en stimfisk som förekommer i kust- och havsområden på varierande djupnivåer från ytan ner till 200 meter.271 Arten lever främst av djurplankton som silas från andningsvattnet och följer härvid planktonets rörelser i havsvattnet. Det innebär att sillen går närmare botten på dagen och närmare ytan på natten.272 Förutom förflyttningarna i djupled företar arten vandringar i samband med leken, vilka sker över väldiga havsområden.273 Fiskets historia berättar om oerhörda växlingar i bestånden vilket innebär att ett tidvis mycket rikt sillfiske följs av nedgångstider då sillen i det närmaste syntes vara försvunnen. Det är främst Nordsjösillens beståndsvariationer som givit upphov till Västkustens sillperioder.274
Periodsillen återvände inte till västkusten som vanligt under vintern 1896-97. Sillfångsterna sjönk drastiskt till ungefär en femtedel av de närmast föregående årens rikliga fångster.275 Under de vintrar ”då sillfisket utföll rikligt” återfanns ett vattenlager med högre salthalt ”af ansenlig mäktighet vid kusten och inuti Bohusläns fjordar”.276 Hydrografiska mätningar visade att i samband med ”afbrottet i sillfiskeperioden” hade det ”nordliga bankvattnet endast […] en tredjedel så stor mäktighet som under föregående år”.277 Sillperioderna i Skagerrak bedömdes
270 Otto Pettersson, En självbiografi (Göteborg, 1938), s.5.
271 Kai Curry-Lindahl, Våra fiskar: Havs- och sötvattensfiskar i Norden och övriga Europa (Stockholm, 1985), s.347.
272 Jørgen Møller Christensen, Fiskar i Nordsjön (Stockholm, 1977), s.20f.
273 Kai Curry-Lindahl, s.347f.
274 Teresa Radziejewska, Hendrik Schubert & Pauline Snoeijs (red.), Biological oceanography of the Baltic sea (Dordrecht, 2014), s.326. Charles Hickling & Peter Lancaster Brown, s.261.
275 Artur Svansson, Otto Pettersson, s.247.
276 Svenska hydrografisk-biologiska kommissionens skrifter 1, s.4.
277 Ibid., s.5.
- 53 -
”bero på invandringar från trakter utanför Skagerack” vilket skiljde sig påtagligt från den bland zoologerna allmänt utbredda uppfattningen.278 De ledande auktoriteterna inom den zoologiska forskningen var av åsikten att ”hvarje hafsområde egde sin egen sillras, hvilken icke företog långa vandringar, men uppträdde i samlade stim vid lektiden”.279
Den hydrografiska kommissionens grundsyn innebar att sillens tillbakadragande baserades på förändringar i Atlantiska oceanens strömningsmönster. Det betyder att samtliga av Nordsjö-nationernas sillfisken har ett inbördes samband. En tilltagande forskningsverksamhet bedömdes vara nödvändig för att besvara två centrala problem: ”Hvarifrån komma dessa vandringsfiskar, som blott vissa tider uppträda på samma platser?” och ”Är hafvets förråd af fisk stort nog att uthärda den allt intensivare fångsten däraf, eller är dess fisktillgång i aftagande?”280 För att erhålla kunskaper om fiskbeståndens utveckling erfordrades förutom marinbiologisk forskning även mätserier av salthalt, temperatur och strömhastighet.281
Figur 15. Fångstutbytet av sill i Skagerrak under vintersäsongerna 1877–1878 till 1906–1907 fördelat i tre kustområden på vardera sida om gränsen mellan Norge och Sverige (Hans Höglund, 1975).
Denna tidsperiod kännetecknades av en rädsla för överfiske i flera av världshaven, vilket medförde utvidgade forskningsinsatser och internationellt etablerade samarbeten.282 Den förestående krisen inom fiskerinäringen var ett betydelsefullt motiv för att övertyga statsmakten om att understödja havsforskningen ekonomiskt. Bohusläns kuststräcka var indelad i olika
278 Ibid., s.5.
279 Ibid., s.5.
280 Anna Pettersson, s.94.
281 Urban Wråkberg, ”Axel Hamberg mellan två polarår” Ymer (2009), s.84.
282 Jakob Jakobsson, ”ICES and the problem of overfishing” ICES Cooperative Research Report (2003), s.20.
- 54 -
fiskedistrikt från Göteborgs skärgård till norska gränsen.283 Årsfångsternas växlingar följdes genom statistik, där fiskemetoder och totalfångst redovisades veckovis för samtliga distrikt i länet. Insamling av fångststatistik gjordes direkt vid landnings- och fiskeplatserna.284
Sillstimmens riklighet kan svårligen ges en rättvisande bild av fiskeutbytet, eftersom detta alltid beror på ”avsättningsmöjligheterna”.285 I de årliga fiskeriintendentsberättelserna under sillfiskeperioden framfördes att ”uppköpare tröt och priset sjönk så det inte längre lönade sig att fiska, trots att sill fanns i överflöd”.286
Styrelsen för Göteborgs fiskeriförening framförde i en skrivelse till civildepartementet att ytterligare havsundersökningar ”kan vara ett gynnsamt tillfälle att vinna nya bidrag […] för bedrifvande af fiske, hvars afkastning skulle ega flera gånger så stort handelsvärde”.287 Sillfisket var av särskild betydelse för fiskerinäringen, och i skrivelsen gavs kartläggningen av sillens lekplatser ett stort utrymme. Göteborgs fiskeriförening framförde att ”uppdagandet af bohusillens förnämsta lekplatser skulle […] medföra att dettas afkastning mångdubblades”.288 Vandringsfiskarnas tillsynes periodiska uppträdande vid Bohusläns kustband bedömdes vara nära sammanlänkad med de hydrografisk-meteorologiska förhållandena och planktonhaltens betecknande. Fiskeriföreningen framförde att ”biologiska och hydrografiska undersökningar […] öka vår kännedom om sillens uppträdande och rörelser […] samt hvilka utsikter för fisket som i allmänhet kunna föreligga”.289 Vetenskapliga undersökningar av havets tillstånd och sillens livsvillkor gavs stor betydelse för fiskerinäringen och den nationella ekonomin.
Vetenskapsakademiens representanter, Hugo Hildebrandsson290 och Hjalmar Théel291, framför i ett remissvar till civildepartementet att ”de Sverige omgifvande hafven äro i hydro-grafiskt afseende högst egendomliga”.292 Längst landets ena kuststräcka fanns Östersjön som i det ”närmaste kan liknas vid en stor insjö” och samtidigt står den västra kusten i ”omedelbart samband med verldshafvet”, vilket förorsakar att ett ”ytterst kompliceradt strömsystem
283 Hans Höglund, s.7.
284 Ibid., s.3.
285 Ibid., s.4.
286 Ibid., s.4.
287 Civildepartementets konseljakt, serie E1, volym 2580, diarienummer 52, akt 27, 20.12.1895. ”Styrelsen för Göteborgs fiskeriförening angående anslag för vetenskapliga undersökningar”.
288 Ibid.
289 Ibid.
290 Hugo Hildebrandsson (1838–1925) var en svensk meteorolog och professor vid Uppsala universitet mellan åren 1878 och 1907. Hildebrandsson bidrog till utvecklandet av en väderlekstjänst med regelbundna prognoser.
291 Hjalmar Théel (1848–1937) var en svensk zoolog, forskare och universitetslärare. Théel blev år 1889 professor i jämförande anatomi vid Uppsala universitet, sedermera utnämnd till riksmuseets intendent vid evertebratavdelningen och prefekt för Kristinebergs zoologiska station 1892.
292 Civildepartementets konseljakt, serie E1, volym 2580, diarienummer 38, akt 27, 20.12.1895.
”Vetenskapsakademien angående anvisande af medel för utförande af hydrografiska undersökningar”.
- 55 -
uppträder”.293 De inkommande handlingarna från hydrografiska kommissionen visade ”att de arbeten, som af sökandena hitintills utförts, varit af icke ringa betydelse […] för utforskandet af verldshafvens fysiska förhållanden”.294 Vetenskapsakademiens företrädare framför att
”värdet af dessa undersökningar har i väsentlig mån ökats” som ett resultat av att forskningen
”förenat studiet af de organismer, växter och djur, som träffas i de olika vattenslagen […] med de rent hydrografiska arbetena”.295 Havsundersökningarna bedömdes vara betydelsefulla ”ej blott från vetenskaplig synpunkt utan äfven i fiskets intressen” samt ett viktigt ”bidrag från svensk sida till de arbeten […] som redan under många år utförts af andra civiliserade nationer”.296
En kort tid efter att skrivelserna bearbetats av civildepartementet höll Pettersson två föredrag om utforskningen av de nordiska haven. Det inledande föredraget genomfördes på Göteborgs Tekniska Samfund. Rubenson från Göteborgs fiskeriförening sammankallande till föredraget.297 Pettersson motiverade sitt deltagande i ett brev till Ekman: ”Jag tycker det är en skyldighet att visa någon uppmärksamhet mot fiskeriföreningen som gjort oss sådana tjänster”.298 Pettersson framförde villkoret ”att kaptener, köpmän och redare, lotschef o.s.v. som bistått oss också skulle inbjudas” till föredraget.299 I ett tacktal framförde Rubenson att Pettersson lyckats ”utsudda missförstånd mellan vetenskapens och fiskets folk” och skrev i en tidningsartikel att han ”hoppas att detta hörs i Riksdagen, där fiskeanslagen just nu är under beredning”.300
Det andra föredraget genomfördes på Vetenskapsakademien i Stockholm. Pettersson förde fram till riksdagsmannen och Chalmersföreståndaren Wijkander att föredraget hade initierats av civilminister Lennart Groll, och att framförandet var speciellt riktat till riksdagsmännen.301 Pettersson framförde att ”Groll har remitterat den Norska regeringens anhållan [svenska civildepartementet ang. fortsatt samarbete] till Vetenskapsakademien”, och på föreläsningen deltog Gregers Gram, Norges statsminister i Stockholm.302 Dagen efter föredraget skrev
293 Ibid.
294 Ibid.
295 Ibid.
296 Ibid.
297 Artur Svansson, Otto Pettersson, s.60.
298 Elisabeth Crawford & Artur Svansson, Neptun och Mammon, s.56. Brev från Otto Pettersson till Gustaf Ekman daterat 2 december 1895.
299 Ibid., s.56.
300 Artur Svansson, Otto Pettersson, s.60.
301 Ibid., s.60.
302 Elisabeth Crawford & Artur Svansson, Neptun och Mammon, s.57. Brev från Otto Pettersson till Gustaf Ekman daterat 2 december 1895.
- 56 -
Pettersson i ett brev till Ekman: ”Min stora framtidsplan borde vi tala om tillsammans. Den bör ej vara svår att realisera ty nu är otroligt starkt intresse väckt”.303
Samspelet mellan kunskapsproduktion och politisk beslutsfattning sker genom ett oavbrutet utbyte och ömsesidig påverkan.304 Gränslinjen mellan politik och vetenskap är historiskt och socialt konstruerad, framdriven av olika aktörer och deras interaktion.305 Havsforskningen påverkades av allmänna politiska förväntningar om samhällstillämpning. Gränsdragningsarbete gav en aktör möjlighet att vinna strategiska fördelar i förhandlingen om forskningens villkor och inriktning.
Internationella hydrografiska perspektiv
De internationella havsundersökningarna intensifierades då det stod klart att fiskerinäringen och fiskerilagstiftningen måste grundas på den vetenskapliga utforskningen av havets tillstånd.
Av allt att döma tycktes ”man berättigad att vänta en storartad utveckling af hafsforskningen”
när de internationella undersökningarna av världshaven ”öfvergick uti regelbundet systematiskt samarbete”.306 Det var uppenbart att de fiskenationer som deltagit i de tidigare expeditionerna
”rustade sig att deltaga uti hafvets undersökning med vida större resurser och med flera arbets-krafter än som stodo den Svenska Hydrografiska Kommissionen till buds”.307 Samtidigt var det lika uppenbart ”att det internationella samarbetet borde fastare organiseras” och att den svenska kommissionen ”äfven hade skyldighet att taga initiativet till fortsättningen deraf.”308
Internationaliseringen och vetenskapens tilltagande specialisering var sammanlänkad med kravet på ”kognitiv och begreppslig standardisering”.309 Havsforskningen var en fältvetenskap där komparativa ansträngningar och en rumslig utbredning av mätvärden var av stor betydelse.
Skandinaviska forskningsinsatser bidrog till formandet av ”ländernas internationella anseende”
samt ”deras egen identitet”.310 Den Svenska Hydrografiska Kommissionen beslutade formellt att de internationella ansträngningarna skulle fullföljas och vände sig till Kung Oscar II med en underdånig anhållan ”att han skulle bjuda in Nordsjöländernas regeringar samt Ryssland och Finland till gemensam vetenskaplig utforskning af de nordliga hafven i fiskeriernas intresse”.311
303 Ibid., s.58. Brev från Otto Pettersson till Gustaf Ekman daterat 30 april 1896.
304 Sven Widmalm, Vetenskapens sociala strukturer, s.103.
305 Hanna Sofia Johansson, Demokrati på delegation: Lokalisering av det svenska kärnavfallet (Göteborg, 2008), s.76.
306 Svenska hydrografisk-biologiska kommissionens skrifter 1, s.7.
307 Ibid., s.7.
308 Ibid., s.7.
309 Sverker Sörlin, De lärdas republik: Om vetenskapens internationella tendenser (Malmö, 1994), s.200.
310 Björn Hettne, Sverker Sörlin & Uffe Østergård, Den globala nationalismen (Stockholm, 2006), s.344.
311 Svenska hydrografisk-biologiska kommissionens skrifter 1, s.7.
- 57 -
Oscar II hade under sin tid som kung av Norge och Sverige varit mycket engagerad i forskning, inventering och kartläggning av naturresurserna. Kungen gav under närmare 40 år sitt beskydd, och utfärdade anslag till flertalet vetenskapliga expeditioner och konferenser.312
Svenska Hydrografiska Kommissionen ställde ut på fiskeriavdelningen under Stockholms allmänna konst- och industriutställning år 1897. Pettersson skriver i ett brev till Ekman: ”Bäste Gustaf […] utställningssäsongen kastar sin skugga framför sig, det blir en ljusblå tid! […] du får sända sakerna nu snart direkt till utställningens Fiskeriavdelning till mitt mottagande såsom utställare”.313 Stockholmsutställningen grundades på ett omfattande förarbete och detaljerade förslag av en särskild utsedd kommitté och Stockholms fabriksförening.314 Utställningen var
”det gryende industrisamhällets främsta symboliska manifestationer” där materiella framsteg och den tekniska- och vetenskapliga utvecklingen belystes.315 På industriavdelningens sektion för skeppsbyggeri, sjöfart och fiske och fiskodling ställde den hydrografiska kommissionen ut expeditionskartor samt oceanografiska instrument såsom vattenhämtare och bottenlod.316 Efter att stockholmsutställningen avslutats i oktober 1897 gavs Ekman och Pettersson kunglig audiens hos Oscar II. Till denna audiens hade kommissionens företrädare med sig en konceptionsskrivelse, vilken innehöll motiveringar till fortsatta förberedelser inför den internationella kooperationen.317 Till skrivelsen bifogades den rekommendation som den inter-nationella geografiska kongressen i London beslutat om sommaren 1895. Pettersson och Ekman valde att dröja över två år från ”succén” i London innan de anhöll om audiens hos Oscar II. En bidragande orsak var troligen Petterssons övertygelse om att samarbetet måste sanktioneras på regeringsnivå, vilket krävde etablering av kontakter inom regeringskretsar samt omsorgsfulla förberedelser.318 Pettersson skriver i ett brev till Wijkander: ”Alltså ingen riksdagsprop i år är mitt råd. Jag känner nämligen huru ämnet växer under våra händer och att det vore kanske skada att släppa ut saken för tidigt i det offentligas vård”.319
Svenska Hydrografiska Kommissionen framförde till Oscar II att ”Eders Majestäts Regering måtte göra framställning till Norges, Danmarks och Englands regeringar om samverkan, efter en gemensam plan, vid utforskningen av Nordhavets, Nordsjöns och Östersjöns hydrografiska
312 David de G. Griffith, ”The evolution of ICES” ICES Cooperative Research Report (2003), s.3.
313 Elisabeth Crawford & Artur Svansson, Neptun och Mammon, s.68. Brev från Otto Pettersson till Gustaf Ekman daterat april 1896.
314 Anders Ekström, s.107f.
315 Ibid., s.20.
316 Artur Svansson, Otto Pettersson, s.66.
317 Artur Svansson, ”Otto Pettersson and the birth of ICES”, s.42.
318 Elisabeth Crawford & Artur Svansson, Neptun och Mammon, s.55.
319 Artur Svansson, Otto Pettersson, s.64. Brev från Otto Pettersson till August Wijkander daterat 2 oktober 1896.
- 58 -
och biologiska förhållanden uti havsfiskenas intresse”.320 Samarbetets huvudsakliga uppdrag var att studera strömförhållanden och fiskeförutsättningarna i havets rörliga vattenlager under alla årstider.321 Svenska Hydrografiska Kommissionen åberopade i skrivelsen den enstämmiga resolutionen från geografikongressen samt ”den erfarenhet som vunnits, under de föregående årens arbete, särskilt under åren 1893-94, då på Svenska Regeringens förslag”.322 Havsforsk-ningssamarbetet inriktades mot den hydrografiska och biologiska konstitutionen i Nordsjön och förordades i fiskeriernas intresse då ”alla nordhavets fisken och särskilt vandringsfiskarnas uppträdande stå […] i samband med de stora rörelserna i havets övre lager och med växlingarna hos den i dessa lager befintliga fiskfödan eller plankton”.323
I flertalet av de officiella skrivelserna inryms en viss grad av spänning mellan samtidens framväxande nationalistiska idélära och internationella vetenskapliga samarbeten.324 Natur-vetenskapen innebar ett sammanhållande kulturellt band mellan nationerna, men var samtidigt en arena för konkurrens.325 Några månader innan Pettersson och Ekmans audiens hos Oscar II hade den tyska havsfiskeföreningen i samverkan med den holländska regeringen fastslagit ett obligatoriskt program för internationella synoptiska vetenskapliga havsundersökningar i hela Nordsjöns vattenområde.326 De planerade även för en sammankomst i Hamburg eller Bremen med målsättningen att officiellt bilda en vetenskaplig kommission, men Pettersson och Ekmans handlingskraft att engagera den svensk-norska monarken gjorde att de hann före tyskarna och holländarna.
De olika planktonslagens egenskaper grundades enligt de svenska hydrograferna på havets strömförhållanden samt vattnets kemiska egenskaper. Av planktonhaltens karaktär ”kunna viktiga upplysningar om hafsströmningarna vinnas”.327 Systematiska undersökningar av ”de stora rörelserna […] beskaffenheten och mängden av de näringsmedel för fiskarna” var grundläggande för att erhålla kunskaper om havsströmmarnas och fiskbeståndens växlingar.328 Den ändamålsenliga driften av fiskerierna och lagstiftningen måste stödja sig på kunskaper om havets fysikaliska och kemiska egenskaper samt dess planktoninnehåll.329 Den hydrografiska kommissionen framförde att undersökningsområdet ska fördelas ”mellan de olika länderna, så
320 Artur Svansson, Otto Pettersson, s.129.
321 Jens Smed & John Ramster, s.15.
322 Artur Svansson, Otto Pettersson, s.129.
323 Ibid., s.130.
324 Sven Widmalm, Mellan kartan och verkligheten: Geodesi och kartläggning, 1695–1860 (Uppsala, 1990), s.399.
325 Ibid., s.400.
326 Artur Svansson, Otto Pettersson, s.128.
327 Anna Pettersson, s.96.
328 Artur Svansson, Otto Pettersson, s.130.
329 Ibid., s.130.
- 59 -
att varje nation etablerade ett observationssystem över ett visst område av det angränsande havet”.330 För att möjliggöra utforskningen av havsområdenas tillstånd krävdes regelbundna observationer under samtliga årstider. Pettersson och Ekman framförde att ”genom de numera förenklade observationsmetoderna och genom de erfarenheter som redan vunnits” kunde undersökningarna inriktas endast mot betydande uppgifter.331
Det ansågs vara fördelaktigt om observationerna genomfördes under en tidsperiod på minst fem år med inledning under antingen 1899 eller 1900. De fiskenationer ”vilkas anslutning till överenskommelsen är viktigast att uppnå” var Norge, Danmark och England, men den svenska regeringen uppmanades av den hydrografiska kommissionen att överväga om ”deltagande uti arbetet bör utsträckas till övriga Nordsjöländers samt Rysslands och Frankrikes regeringar”.332 Efter audiensen hos kung Oscar II blev ärendet formellt överlämnat till civilminister Edvard von Krusenstjerna333. Eftersom det handlade om enskilda kontakter med utlandet involverades svensk-norska utrikesdepartementet i Stockholm. Krusenstjerna sökte inledningsvis kontakt med norska inrikesdepartementet och informerade om de önskemål som framförts av Pettersson och Ekman. Sedan lämnades ärendet vidare till svensk-norska utrikesdepartementet, som ansvarade för att utfärda en skrivelse till Danmarks och Storbritanniens regeringar. Pettersson inkom senare till svensk-norska utrikesdepartementet med förslaget att även Tyskland skulle inkluderas i samarbetet. Resultatet blev att utrikesminister Ludvig Douglas334 sände en skrivelse undertecknad av Oscar II till Danmark, Tyskland och Storbritannien i april år 1898.
Det svenska diplomatiska sändebudet i Berlin, Alfred Lagerheim335, inkom med en skrivelse till utrikesministern. Lagerheim meddelade att ett förberedande samtal med amiral Alfred von Tirpitz336 på det tyska marindepartementet hade genomförts. Det visade sig att von Tirpitz ”på enskild väg varit vidtalad om […] en framställning från svensk sida om samverkan […] till hydrografiska undersökningar i Östersjön och Nordsjön”.337 Amiralen hade dock utgått från att det handlade om oceanografiska mätningar i meteorologiskt syfte. Pettersson skriver i ett brev till utrikesministern att han ”därför ock anledning förmoda” att det är havsforskaren Otto
330 Ibid., s.131.
331 Ibid., s.131.
332 Ibid., s.132.
333 Edvard von Krusenstjerna (1841–1907) var en svensk ämbetsman och politiker. Krusenstjerna var civilminister mellan åren 1883–1889 och 1896–1902.
334 Ludvig Douglas (1849–1916) var en svensk greve, landshövding och politiker. Douglas var utrikesminister mellan åren 1895 och 1899.
335 Alfred Lagerheim (1843–1924) var en svensk ämbetsman, diplomat och politiker. Lagerheim var diplomatiskt sändebud i Berlin 1886–1899 och utrikesminister 1899–1904.
336 Alfred von Tirpitz (1849–1930) var en tysk sjömilitär och amiral samt statssekreterare för Tysklands marindepartement under perioden 1897–1916.
337 Artur Svansson, Otto Pettersson, s.133.
- 60 -
Krümmel som framfört till statssekreteraren att undersökningarna avsett ”meteorologiskt syfte och icke för fiskeriändamål”.
Det tyska marindepartementet begärde att det blev klargjort om den svenska regeringen
”önskar begränsa undersökningarna” till meteorologiska syften, eller om det var möjligt att även fästa avseende vid ”fiskeriändamål”.338 Svensk-norska utrikesdepartementet förmedlade frågan vidare till Pettersson som svarade att ”fiskeriernas intresse” är den ”programpunkt varom alla nationerna lättast böra kunna enas”.339 Pettersson framförde att det även var betydelsefullt ur vetenskaplig synvinkel att meteorologins intressen belystes under arbetets genomförande.
Den hydrografiska kommissionen hade gjort ett flertal försök att engagera havsforskaren Otto Krümmel om ett fortsatt tyskt samarbete efter de samfällda expeditionerna åren 1893 och 1894, men utan framgång. Efter att den tyska regeringen behandlat ärendet blev Pettersson kontaktad av Krümmel som framförde ”att anslutning från Tysklands sida är att förvänta”.340 Storbritannien var svårast att övertyga om ett forskningssamarbete. Pettersson och Ekmans nätverksarbete innebar att de haft kontakt med flera skotska havsforskare sedan mötet med British Association i Edinburgh 1892. Sekreteraren vid Geografiska sällskapet i London, Hugh Robert Mill, skrev till Pettersson och framförde att sällskapet har ett sammanträde i april 1898 där ”fursten av Monaco341 skall föredraga resultaten av sina Atlanterundersökningar”.342 Mill tillägger att möjligheten finns ”att frågan om internationellt samarbete kommer upp” under sammanträdet. Då den förestående sammankomsten endast var några veckor bort var Pettersson tvungen att avböja erbjudandet. I en skrivelse till civildepartementet förordade han att ”Sveriges sändebud i London skall öppna underhandlingar med engelska myndigheter angående denna sak”.343 Han framförde i samma skrivelse en rekommendation att ”Prinsen av Monaco, som är ivrig utforskare av Atlantiska oceanen” kontaktas i ärendet.344
Det svenska diplomatiska sändebudet i London och tidigare norsk-svenska utrikesministern Carl Lewenhaupt, kontaktade utrikesdepartementet och framförde att han sänt en skrivelse till
Det svenska diplomatiska sändebudet i London och tidigare norsk-svenska utrikesministern Carl Lewenhaupt, kontaktade utrikesdepartementet och framförde att han sänt en skrivelse till