Flexibilitetsskikt 4: Erfarenhetshantering och snabb kunskapsöverspridning

Skiktet påtalar vikten av en fungerande läroprocess inom organisationen. Vidare ska det existera ett väl fungerande system för erfarenhetshantering, samt en organisatorisk förändringsbenägenhet utifrån dragna lärdomar, för att flexibiliteten ska kunna uppnås. Mekanismerna som eftersöks i empirin är kollektivt lärande och kunskapsgenerering.

5.6.1 Kollektivt lärande 5.6.1.1 Savo

Att förvänta sig ett lärande i realtid under ett stridsförlopp vilket förflöt så snabbt som slaget vid Savo är inte realistiskt. Därför analyseras inte om Finkels mekanism för realtidslärande var närvarande under själva överraskningen.

5.6.1.2 Återhämtningen

När återhämtningen påbörjas utkristalliserar sig ett annat mönster. Respektive enhet beordrades att avrapportera sina upplevelser så fort de överlevande satts i relativ säkerhet (Loxton 1994, ss. 255–256). Syftet var att skyndsamt och effektivt disseminera dragna lärdomar (Toll 2016, s. 56). Lärdomarna genererade kunskap som sedermera omsattes i praktiken (Morison 1949, s. 63). Morison (1949) menar på att lärdomar dragna renderade i ett nyktert uppvaknande rörande den japanska förmågan till mörkerkrigföring (1949, ss. 63–64). Efter det att missförhållandet rörande doktrinära såväl som tekniska förehavande uppmärksammats initierades en ny metod för kunskapsöverspridning inom USN (Naval History and Heritage Command. 2019, s. vii). Medlet för det kollektiva lärande blev de stridsberättelser (eng combat narratives) som uppsatsen nyttjar sig av. Syftet var enligt amiral King: “[…] these narratives will afford a clear view of what has occurred, and form a basis for a broader understanding which will result in ever more successful operations” (Naval History and Heritage Command. 2019, s. vii).

Lärdomarna skulle spridas på bred front så att olika delar av USN kunde dra lärdomar utifrån vad som skett på andra krigsskådeplatser (Naval History and Heritage Command. 2019, s. viii). Dock räckte inte enbart informationsspridning för att skapa en välutbildad flotta. Efter Tassafaronga kommenterade King bristen på kunskap och vad som skulle göras åt situationen med “Training, training and more training” (Morison 1949, s. 314).

Förfarandet med en bred publicering av stridsberättelser kan tydligt härledas till indikatorerna för spridning av erfarenheter mellan förband, såväl som mellan ledningsnivåer. Således var mekanismen för ett kollektivt lärande närvarande under återhämtningsprocessen.

5.6.2 Kunskapsgenerering 5.6.2.1 Savo

Hone menar på att den doktrinära utvecklingen inom USN innan Savo var decentraliserad (Hone 2006, s. 178). Förfarandet innebar att mandatet att utveckla taktiska doktriner och utbilda styrkor återfanns hos förbandscheferna (Hone 2009, s. 73). Följaktligen övade och utvecklades förband på olika sätt. I och med den brist rörande doktrinär utveckling och vidmakthållandet av ”Minor Tactics” som påvisats under skikt 1 innebar förhållandet att det existerade få formella grunder till vad som skulle uppnås med lärandet eller en sammanhållen förmåga till erfarenhetshantering. Förhållandet fann giltighet i den fredstida flottan där förband hade tid att

samöva och omsättning på personal och enheter var låg (Hone 2009, s. 71). Krigets omständigheter innebar att ett motsatt förhållande förelåg: enheter och personal omsattes i högt takt. Således hade fartyg som innan kriget tillhört varierade förband olika uppfattningar rörande hur den taktiska striden skulle föras och tog med sig denna uppfattning in i striden när krigsförbanden sattes upp (Hone 2009, ss. 72–73). På grund av krigets höga tempo existerade inte heller tid för samövning innan förbanden sattes in skarpt (Hone 2009, s. 73). Förhållandet blev mer än övertydligt då kryssana Vincennes och Quincy, vilka nyligen anlänt till området och införlivats i styrkan, sänktes under Savo. Efterföljande utredning indikerade att ingen av fartygen hade övat på mörkeroperation vid sina tidigare förband (Bates & Innis 1950, s. 358).

Problemet med dåliga förberedelser accelererades av bristande doktrinära styrningar rörande hur att föra striden (Office of Naval Intelligence 1943a/2017, s. 3; Hone 2006, s. 180). Utöver bristande styrningar var tiden för förberedelser en bidragande faktor till hur väl förbanden kunde hantera situationen (Bates & Innis 1950, ss. 356–358). Genomsnittstiden allokerad för samövning av ett nyuppsatt förband innan inträde i stridszonen uppgick till max ett dygn (Bates & Innis 1950, s. 365).

5.6.2.2 Återhämtningen

När lärdomarna från Savo uppdagades föranledde missförhållanden med oövade förband att förändringar vidtogs. Kunskapsgenereringen fick dock motsatt effekt initialt. Antagande rörande vad som föranlett framgången under slaget vid Cape Esperence resulterade i att de lärdomar som disseminerades var felaktiga (Morison 1949, s. 170). Taktiska missförhållanden byggda på felaktiga antaganden blev sanningar (Hone 2009, s. 71). Det specifika missförhållandet berörde IJN nyttjande av torpeder vilka av diverse anledningar inte brukades vid Esperance. Antagandet utgjordes av att man lyckats bryta den framgångriska japanska taktiken, men så var inte fallet (Hone 2006, s. 183). Morison (1949) konstaterar att “So because we won the battle of Cape Esperence serious tactical defects were carried over into subsequent engagement with unfortunate results” (Morison 1949, s. 170).

När även detta missförhållande uppdagades antog USN en ansats rörande taktiska förehavande likt det som man gjort rörande spridandet av erfarenheter via stridsberättelser. Man påbörjade en distribution av ”Tactical Bullentins” och ”Confidental Letters” vilka berörde specifika ämnen och introducerade nyuppkomna procedurer rörande enheter och förbands praktiska

tillämpningar av taktiska och tekniska förehavanden (Office of Naval Intelligence 1944a/2017; Hone 2009, s. 73).

Det öppna spridandet av kunskap fick till följd att organisationen kollektivt blev uppmärksam på att rådande doktriner inte var tillräckliga för att möta en väl samövad motståndare (Morison 1949, s. 372). Även om den distribuerade utvecklingen initialt misslyckades på grund av kollektiv oförstående för processen, fungerade denna mekanism som katalysator för att skapa en gemensam bild av vad som behövde förändras (Hone 2006, s. 199). Slutprodukten blev en gemensam doktrin vilka inkorporerade ”Minor Tactics” och erfarenheterna från de formativa motgångarna under Savo och efterföljande slag (Hone 2006, s. 197). Produkten benämndes Current Tactical Orders and doctrines, U.S Pacific fleet (PAC 10) och distribuerades inom USN från och med juni 1943 (Hone 2009, s. 75).

Enligt Hone (2009) ledde införandet av PAC 10 till att USN fick gemensamma taktiska principer för nyttjandet av lättare styrkor vilka i och med negligerandet av ”Minor Tactics” försummats innan överraskningen vid Savo (2009, s. 75). PAC 10 medgav att fartyg och förband hade en gemensam uppfattning om hur striden skulle föras. Vidare kunde förbanden öva enligt samma premisser innan man sattes in i en stridszon. Enheter och förband blev i hög utsträckning utbytbara. Införandet av PAC 10 avlastade också befälhavarna för de sammansatta förbanden då dessa kunde fokusera på att höja effektiviteten och krigsdugligheten snarare än att öva (Hone 2006).

Under slaget vid Vella Gulf nyttjades metoder från doktrinen med stor framgång (Toll 2016, ss. 233–234). Trots kort förberedelsetid och att slaget genomfördes av ett nyuppsatt förband vann USN en överväldigande seger (Morison 1950, s. 220). Förutsättningar var desamma som under Savo: mörker och korta stridsavstånd. PAC 10 fick efter detta lackmustest en bred acceptans och nyttjandet bidrog till segern vid fallets narrativa slutpunkt; Slaget vid Cape St George (Morison 1950, s. 355; Toll 2016, ss. 233–235). Således kan mekanismen för kunskapsgenerering via indikatorerna för förändringsbenägenhet såväl som effektiv erfarenhetshantering konstaterats varit närvarande under USN återhämtningsprocess.