Resultat

Analysen genomfördes utifrån grundfrågan: Om och hur manifesterade sig mekanism A ur flexibilitetsskikt B i den återhämtning från överraskning som de amerikanska sjöstridsförbandens uppnådde under Salomon-kampanjen 1942-1943? Argumentationen ska understödjas av teoretiska indikatorer ur kolumn C.

Under studerad återhämtningsprocess har flertalet mekanismer ur teorin indikerats i empirin. Majoriteten av de närvarande mekanismerna har samverkat sinsemellan medan andra återfunnits som singularer. Operationaliseringens indikatorer varierar i närvarograd men ingen av de eftersökta mekanismerna är helt frånvarande. I syfte att tydliggöra analysens resultat kommer varje skikt avhandlas separat och där samverkan mellan mekanismerna konstaterats genomförs härledning till korresponderande skikt. En grafisk översikt över när respektive mekanism manifesterat sig under återhämtningsprocessen samt hur den samverkat med övriga mekanismer återfinns i figur 3.

5.7.1 Skikt 1

Balans och tolerans är de mekanismer som eftersökts ur empirin i detta flexibilitetskikt.

Tabell 3: Indikeringsmatris för skikt 1 (Författaren).

Mekanism Indikatorer Indikerats

Balans Balanserad doktrin

Balans mellan offensivt och defensivt uppträdande

X X

Tolerans Kritiskt tänkande tolererades

Nytänkande tolererades Okonventionellt uppträdande Öppet debattklimat Tolereras rörande misstag

X X X Nej X

Finkels farhågor rörande att ett grupptänkande föder dogmatism finner samklang med förhållandet som förelåg inom USN under överraskningen (Bates & Innis 1950, s. 87; Finkel 2011, s. 56). Analysen har däremot påvisat att Finkels bärande tes att doktrinär och kognitiv flexibilitet är en förutsättning för övriga skikt även finner giltighet i en sjökrigskontext (Finkel 2011, s. 55). Resonemanget har kommit till sin rätt utifrån den konstaterade obalans som förelåg mellan ”Major” och ”Minor Tactics” vid tidpunkten för överraskningen. När obalansen åtgärdades i form av introducerandet av PAC 10 påverkades återhämtningsprocessen i positiv riktning. Dock var det i teorins bemärkelse inte en balans mellan offensivt och defensivt uppträdande utan snarare en balans mellan metod och medel. Analysen påvisar vidare att en balanserad doktrin inte fyller något syfte såvida den inte är vedertagen och spridd inom organisationen. Likaledes gäller det omvända: organisatoriska lärdomar som är dragna måste fångas upp för att kunna omvandlas till doktriner. Mekanismen balans har alltså samverkat med mekanismerna kunskapsgenerering såväl som det kollektiva lärandet ur skikt 4 i studerad process. Om inte denna samverkan hade existerat hade troligtvis en stagnation i anpassningen uppstått och troligen hade samma misstag upprepats till förlusten varit ett faktum. Finkel varnar för detta förhållande (Finkel 2011, s. 55).

När PAC-10 väl var implementerad fungerade den som en kognitiv styrkemultiplikator vilken möjliggjorde att förbanden kunde uppträda på ett för styrkekompositionen fördelaktigt sätt. Med samma medel tillgängliga som när man blivit överraskad men med en annorlunda metod kunde USN uppnå återhämtning och besegra en likvärdig motståndare. En fungerande mekanism för balans vilket medgav harmoni mellan medel och metod fungerande

förutsättningsskapande för återhämtningsprocessen och medgav att den dogmatism som var rådande rörande ”Major Tactics” kunde brytas.

Indikatorer för tolerans har inte varit lika framträdande under processen och inte verkat som solitär. Toleransen har snarare fungerat som katalysator för mekanismen initiativ ur Finkels tredje skikt och då i relation till utvecklandet av nya idéer.

5.7.2 Skikt 2

Mångsidighet och redundans är de mekanismer som eftersökts ur empirin i detta flexibilitetskikt.

Tabell 4: Indikeringsmatris för skikt 2 (Författaren).

Mekanism Indikatorer Indikerats

Mångsidighet Modulärt förbanssammansättning

Samövade förband Kombinerade vapen Systemtänk

Tekniska förmågor i balans

Förmågebredd som speglar uppgifter

Tekniska brister motverkades med andra medel X X X X Nej Nej X

Redundans Reserver existerade

Reserver nyttjades

X Nej

Vid överraskningstillfället kan det konstateras att majoriteten av indikatorerna för mekanismerna var frånvarande. Styrkan var relativt homogen, förbanden var inte samövade och ett systemtänk saknades. De fartyg och förmågor som ingick i styrkan speglade inte uppgiften man var satt att lösa. Dock fanns en varierande mängd förmågor närvarande i styrkan vilket ändå indikerar mekanismen mångsidighet var närvarande vid överraskningstillfället (Finkel 2011, s. 92).

Analysen har påvisat att mångsidighet som solitär i relativt liten utsträckning påverkat återhämtningsförmågan. Det som kom att påverka återhämtningen handlar snarare om hur USN nyttjade förbandens förmågor samt nivån av samövning som kunde uppnås. Förhållandet påvisar en tydlig samverkan med skikt 1 rörande doktrinär balans samt skikt fyras kunskapsgenerering. En förändrad metod (doktrin) medgav att mekanismen mångsidighet

kom till sin fulla rätt och ett systemtänk uppstod där varje fartygssystem bidrog till en liten del i den samlade förmågan. Således motverkades eventuella brister rörande vapensystem genom ett nytänkande i tillämpningen. Mekanismen mångsidighet samverkade alltså med mekanismen balans i sin påverkan på återhämtningen. Mångsidigheten påverkades också positiv av det faktum att förbanden hade en gemensam doktrin (PAC 10) vilken man kunde öva med innan man sattes in i stridsområdet för att sedan integreras med en gemensam uppfattning om hur striden skulle föras.

Mekanismen redundans bedöms inte ha påverkat återhämtningsprocessen. Anledningen till detta tros ligga i att på taktisk nivå i sjökrigföringen är reserver ovanliga och redundans byggs snarare via en mångsidig förmåga och en styrkedisposition vilket tillåter kraftsamling i tid och rum (Hughes 2014, s. 115). Indikatorer för mekanismen redundans kan således sägas vara densamma som för mångsidighet om än i kvantitativa termer; fler fartyg, större mångsidighet; bättre redundans. Ett sådant sakläge uppnåddes för USN först efter det att Salomon-kampanjen avgjorts och finner därför ingen relevans för studien (Morison 1949, s. 372).

5.7.3 Skikt 3

Förtroende och initiativ är de mekanismer som eftersökts ur empirin i detta flexibilitetsskikt.

Tabell 5: Indikeringsmatris för skikt 3 (Författaren).

Mekanismen initiativ har via indikatorerna frihet och improvisation i lösande av uppgift manifesterats i återhämtningsprocessen. Den mest påtagliga manifestationen för detta förhållande var skapandet av C.I.C Handbook for Destroyers. Identifieringen av att behovet förelåg kom nedifrån i organisationen, godkännandet för att lösa problemet kom uppifrån medan hur man skulle lösa uppgiften ålades de element som identifierat problemet. Förhållandet indikerar att ett inbördes förtroende för hur problemet skulle lösas existerade.

Mekanism Indikatorer Indikerats

Initiativ Initiativ uppmuntrades

Improvisation i lösandet av uppgift. Decentraliserad ledning

X X Nej

Förtroende Frihet i lösande av uppgift

Inbördes förtroende Uppdragstaktik

Juniora befäl tilläts fatta beslut

X Nej Nej X

Detta förtroende var dock inte konstant närvarande vilket exempelvis påvisats under slaget vid Tassafaronga. Således har mekanismen förtroende som solitär inte bidragit till återhämtningsförmågan i stor omfattning. Däremot har den tillsammans med mekanismen initiativ samt mekanismen tolerans ur skikt 1 fungerat som katalysator för det kollektiva lärandet ur skikt 4. Utan att initiativ tas, och utan att det tolereras att initiativ tas, kan ingen kunskap genereras eller förmedlas och således inte heller distribueras.

Att decentraliserad ledning inte indikerats beror troligtvis på sjökrigsfallets kontextuella natur. Se resultatdiskussion för vidare resonemang. Att inbördes förtroende inte indikerats bedöms snarast bero på att studerad organisation befann sig i krig vilket förstärkte behovet av hierarkisk stringens snarare än relationer byggda på förtroende. I och med att Finkel menar på att förtroende ska byggas i fredstid, finner förhållandet samstämmighet med teorin (Finkel 2011, ss. 104–105).

5.7.4 Skikt 4

Kollektivt lärande och kunskapsgenerering är de mekanismer som eftersökts ur empirin i detta flexibilitetskikt.

Tabell 6: Indikeringsmatris för skikt 4 (Författaren).

Mekanism Indikatorer Indikerats

Kollektivt lärande Spridning av erfarenheter mellan förband och

enheter

Spridning av erfarenheter mellan ledningsnivåer Kunskapsöverspridning mellan organisationen och industrin

X

X

Nej

Kunskapsgenerering Effektiv erfarenhetshantering

Missförhållanden rapporterades Förändringsbenäget

X X X

Finkel är explicit rörande att lärandet ska ske i realtid och att implementerande av lärdomarna ska ske under pågående konflikt (Finkel 2011, ss. 111–112). I stort sett alla indikatorer för båda mekanismerna manifesterat sig under återhämtningsprocessen. Mekanismernas samverkan med övriga skikt likaså. Det kollektiva lärande som tog sin början utifrån amiral Scotts initiativ (skikt 2) och som också tolererades (skikt 1) kom att kraftigt bidra till utvecklingen av både PAC 10 samt C.I.C Handbook for Destroyers. Vidare har en spridning av erfarenhet mellan förband och enheter såväl som mellan ledningsnivåer indikeras. Båda mekanismerna kan

närmast beskrivas som dynamiskt närvarande i återhämtningsprocessen. Deras bidrag har inte alltid varit positivt, likt de felaktiga antaganden som omvandlades till sanningar efter slaget vid Cape Esperance, men återhämtningen skulle troligtvis varit svåruppnådd utan mekanismernas närvaro i processen. Förklaring till att kunskapsöverspridning mellan organisationen och industrin inte indikerats återfinns troligtvis i det faktum att den empiri som nyttjats inte berört dylika frågor.

Förändringsbenägenheten är påtagligt närvarande och var gång som en förlust identifierats under processen har den efterföljts av en förändring i uppträdandet hos förbanden. Förlusterna har genererat mer lärdomar och större utveckling än segrarna. Mekanismen kunskapsgenerering har manifesterat sig såväl som samverkat med mekanismen initiativ ur skikt 3 under återhämtningsprocessen. Förfarandet finner samstämmighet med det som Finkel, med stöd av Weick och Sutcliffes definition, benämner ”The culture of report” där individer vågar rapportera missförhållande och misstag och rapporterna därefter nyttjas för att stärka organisationen (Finkel 2011, ss. 113–114).