Flexibilitetsskikt 1: Konceptuell och doktrinär flexibilitet

Finkels första skikt berör konceptuell och doktrinär flexibilitet. Med balans avses en väl avvägd doktrin vilket inte dogmatisk eller enkelspårigt förespråkar en form av uppträdande framför ett annat. Organisationen skall även uppmuntra ett klimat som tillåter och premierar ett kritiskt tänkande. Finkel betraktar skiktet som en förutsättning för resterande tre. Eftersöka mekanismer är balans & tolerans.

5.3.1 Balans 5.3.1.1 Savo

Likt konstaterat var IJN’s doktrin inriktad på att bedriva aggressiv mörkerkrigföring (Hone 2009). USN hade en dylik doktrin, men denna var inte inarbetad (Hone 2009, ss. 72–73). Anledning till den doktrinära obalansen återfanns i det fokus som USN hade vid tiden för vid överraskningen. Doktrinen för att nyttja den typ av lätta enheter (kryssare & jagare) som utgjorde styrkan vid Savo och gick under benämningen ”Minor Tactics” (Laning 1999, s. 410; Hone 2009, s. 72). Doktrinen var relativt välutvecklad men inte välövad eller inarbetad och nyttjades inte under överraskningsmomentet (Hone 2006). Således fanns det formella grunder till hur USN doktrinärt skulle uppträda för att lösa det problem man nu stod inför men dessa var inte spridda inom organisationen (Morison 1949, s. 51). Anledningen återfanns i USN organisatoriska antagande rörande hur framtida sjökrigföring skulle arta sig (Hone 2006, s. 174). Antagandet premierade avgörande sjöslag med hangarfartyg och slagskepp och gick under benämningen ”Major Tactics” (Laning 1999, s. 411; Hone 2009, s. 173). Doktrinärt förespråkade ”Major Tactics” att de lätta enheterna skulle uppträda i nära samarbete med de tyngre och inte autonomt som egen styrka (Hone 2006, s. 174).”Major Tactics” anbefallde stora stridsavstånd anpassade för de tyngre enheterna (Hone 2006, s. 176). Således var

doktrinen inte anpassad för den typ av krigföring som var tongivande runt Guadalcanal: rörlig sjökrigföring med lätta enheter och korta stridsavstånd med ett fokus på offensivt upprättande, även i mörker (Morison 1949, s. 19).

5.3.1.2 Återhämtningen

Rörande den långsiktiga förändring i problematiken mellan ”Minor” och ”Major Tactics” fungerade Savo som en katalysator. Amiral Scott, vars agerande också analyseras ingående i övriga skikt, utnyttjade misstagen som begåtts innan och under Savo och utvecklade en extremt koncentrerad styrka med fokus på offensivt agerande (U.S. Navy 1942, avs. 20–2). Förfarandet frångick rådande uppfattning om hur en styrka skulle uppträdda (Hone 2006, s. 186). Scott insåg att det saknats en plan för att genomföra striden och utvecklade en sådan. Förfarande gick emot rådande doktrin vilken förespråkade ett fritt agerande för cheferna efter det att eldöppning påbörjats. Uppträdandet ansågs som okonventionellt (Morison 1949, s. 170). Scotts ”doktrin”, om än inte organisatorisk fastställd, eftersträvade en balans mellan medel och metod. Förändringen ledde till initiala framgångar under slaget vid Cape Esperence. Givet att Finkel menar på att en doktrin inte ska betraktas om en helig ko och snabbt kunna förändas efter slagfältets realiteter så indikerar förfarandet att både ett nytänkande samt okonventionellt uppträdande tolererades under återhämtningsprocessen (Finkel 2011, ss. 224–225). Detta ledde i sin tur till att balans i uppträdandet kunde uppnås längre fram under återhämtningsprocessen. Se skikt tre samt fyra för härledning till förhållandet.

5.3.2 Tolerans 5.3.2.1 Savo

För majoriteten av de enheter som deltog vid Savo var striden den första skarpa situationen under kriget (Warner & Warner 1992, s. 226). Förbanden hade inte övat under stridsliknande förhållanden (Karig & Purdon 1947, s. 77). Befälhavarna var inte heller tränade att kollektiv lösa okända problem i vilken deras militära kreativitet eller kritiskt tänkande prövades (Bates & Innis 1950, s. 359).

Det debattklimat som rådde inom styrkan vid det japanska anfallet var inte av öppen karaktär. Med debattklimat avses förtroende och respekt för underställd personal samt en lyhördhet mot avvikande idéer (Finkel 2011, s. 56). Ett motsatt uppträdande indikeras hos den individ som förde befäl över styrkan. Individen var känd för sin oförmåga att lyssna på kritik och anpassa

sig därefter (Toll 2016, ss. 22, 43). När väl anfallet var ett faktum innebar förhållandet att rapporter om fientlig verksamhet misstroddes vilket fick till följd att man underlät sig att informera resten av styrkan. Trots att förhållandet befinner på mikronivå fick det stor påverkan på organisationen i sin helhet (Bates & Innis 1950, ss. 280–81).

5.3.2.2 Återhämtningen

I motsatts till ovanstående tillsåg tidigare omtalad amiral Scott att de fartyg som stod under dennes befäl under slaget vid Cape Esperance var insatta i vad som skulle uppnås och hur (U.S. Navy 1942, avs. 20–3). Scott försökte också skapa en situationsmedvetenhet genom att kontinuerligt uppdatera styrkan om vad som skedde. Styrkan skulle dessutom över tiden anta att det egna läget var känt av motståndaren (U.S. Navy 1942, avs. 20–5). Förfarandet finner samstämmighet med Finkels resonemang rörande att en militär organisation i förberedandefasen ska eftersträva att täcka in ett så brett spektrum av eventualiteter som möjligt utifrån vad organisation kan förvänta sig möta på slagfältet. Syftet är att skapa ett mentalt manöverutrymme i vilken organisationen förbereder sig för vad som komma ska (Finkel 2011, s. 224).

Tolerans mot nya idéer indikeras i och med ovanstående samt genom USNs hanterade av Scotts agerande vilket trots att beteendet avvek från rådande normer ändå tilläts. Förfarandet ledde till att mekanismen initiativ uppmuntrades vilket fick positiva följdeffekter på USN återhämtningsförmåga. Vidare så förefaller det som mekanismen tolerans ökat i närvaro varefter återhämtningen fortgått och de initiativ som tagits visat sig vara framgångsrika. Ett uttryck för detta indikeras i förordet till en av de produkter som ett av initiativen mynnade ut i; C.I.C Handbook for Destroyers. I denna anmodas befälhavare komma med konstruktiv kritik; “Local commanders are encouraged to submit recommended changes to this pamphlet” (U.S. Navy 1943, s. ii). Resonemanget utvecklas vidare under skikt tre och fyra.