Resultatdiskussion

Hur kan då resultatet förstås? Följande diskussion avser sätta resultatet i ett sammanhang utifrån tidigare forskning samt i den kontext som utgjorts studiens inramning: sjökriget.

Likt konstaterat justerade USN inte en doktrinär obalans utifrån ett ensidigt fokus på antingen offensiv eller defensiv krigföring. Snarare genomfördes det motsatta. En förklaring till varför skillnad föreligger mellan empirin och teori kan förstås utifrån Hughes (1986) vilken menar på att skillnaden mellan offensivt och defensivt inte kan betraktas på samma sätt i sjökrigföringen som i en landkontext. Enligt Hughes domineras sjökriget av ett offensivt uppträdande med stort fokus på att effektivt bekämpa motståndaren innan denne bereds möjlighet att göra detsamma mot egna styrkor (1986, s. 4). Hughes menar vidare på att offensiven således är det enda elementet som fyller ett syfte i sjökrigföringen (1986, s. 7). Följaktligen är en uppdelning enligt landkrigets offensiva och defensiva element missvisande i en sjökrigskontext och Finkels argumentation rörande vikten av doktrinär balans blir osannfärdigt.

I motsatts till Finkels fasta övertygelse om att uppdragstaktik är en avgörande komponent i att uppnå återhämtning har analysen påvisat att ju högre närvaro av direktstyrning och samordning, desto bättre resultat uppnåddes av USN under återhämtningsprocessen. Förhållandet finner samstämmighet med sjökrigsteoretikern Till (2018) som påtalar att uppdragtaktik och decentraliserad ledning inte har samma centrala plats i sjökrigföringen som den har i landkrigföringen (2018, s. 212). Där det flesta arméer idag lägger tonvikt vid uppdragstaktik och delegering ner till lägsta möjliga nivå kräver en flottas uppträdande något annat. Enligt Speller (2019) är förhållandet som tydligast på taktisk nivå (2019, s. 28). Vikten av att där verka som en enhet i form av samordning av vapensystem och utnyttjande av hela styrkans förmågebredd övertrumfar förtjänsten med initiativ tagna av enskilda befälhavare (Speller

2019, s. 28). Flexibilitet i sjökriget kan följaktligen uppnås genom ett motsattsförhållande gentemot Finkels teorier: tillgänglighet genom central styrning medger flexibilitet för befälhavaren då en styrkas fulla potential kan utnyttjas. Resonemanget har tydliggjorts med resultatet som uppnåddes för USN via utvecklandet av PAC 10 samt C.I.C Handbook for Destroyers. Vidare så finner de förtjänster som uppnåddes med samordning och centralstyrning harmoni med Hughes uppfattning om vad ledningens funktion i sjökriget utgör: en metod för att framgångsrikt leverera eld i målet (Hughes 1986, ss. 7–9). Beaktar man Murrays (2011) resonemang om att flexibilitet på taktisk nivå utgörs av förbandkomponentens förmåga att anpassa sig efter rådande taktiskt läge så kan USN agerande även beskrivas som flexibelt trots att man uppträtt diametralt annorlunda än vad teorin förespråkar (2011, ss. 40–41).

Studien har påvisat att mekanismerna kollektivt lärande och kunskapsgenerering ur det fjärde skiktet verkat som en förutsättning för att återhämtningsförmågan överhuvudtaget skulle kunna initieras. Som konstaterat var IJN initialt doktrinärt överlägsna USN i det taktiska förandet av striden. Förhållandet kunde bara brytas om USN exploaterade de motgångar som situationen gav. Härvid var det förmågan att förmedla lärdomar dragna inom organisationen som bröt IJN dominans. Förhållandet liknar det som Ellis benämner ”organizational learning dominance” (Ellis 1999, s. 192). USN lyckades i och med fungerade mekanismer för kollektivt lärande med immateriella medel utmanövrerar sin motståndare (Ellis 1999, ss. 197–199). Insikten kom inifrån styrkan och från de element som fanns närmast problemet. Således fanns den förmåga som Hunzeker & Harkness (2020) efterlyser, att en organisation måste kunna identifiera när behov av förändring föreligger för att kunna förändra sig, närvarande under pågående process (2020, ss. 69–70). Troligtvis beror motsattsförhållandet mot teorin delvis på att Finkel betraktat överraskningen som en katalysator för förändring i sig självt.

Enligt Hughes är sjökrigföringen utnötningscentrerad (1986, s. 7). Landkrigföringen är däremot manövercentrerad. Att fysiskt utmanövrera motståndaren kan i denna form av krigföring leda till framgång (Liddell Hart 1991, s. 323). I sjökrigföringen är detsamma svåruppnått på grund av havets fysiska betingelser (Speller 2019, ss. 27–28). Således måste en aktör sträva efter att utmanövrera motståndaren i den psykiska sfären. Genom att lära sig av misstag och exploatera sina egna motgångar kan en flotta uppnå en sådan ”kognitiv” manöver. Förhållandet lämpar sig väl för den utnötningscentrerade sjökrigföringen som annars utgör en repetitiv spiral av vapenverkan (Hughes 1986, s. 3). Den besättning och de förband som bäst kan utnyttja egna såväl som andras med- och motgångar uppnår ett övertag gentemot motståndaren. Kriget till

sjöss är teknologifokuserat men utgörs i slutändan av människor. Förhållandet sammanfattas av Reeve (2003) vilken konstaterar att ”People have always mattered most in the outcome of naval warfare” (2003, s. 4).

Studien prövning av Finkels flexibilitetsteori har skapat en grogrund för vidare teoretiska resonemang rörande hur återhämtning kan åstadkommas i sjökrigföringen. Genom att belysa likheterna såväl som skillnaderna samt på djupet spåra vilka organisatoriska mekanismer som påverkat USN återhämtningsförmåga, har studien klarlagt de teoretiska fallgroparna såväl som förtjänster med ett flexibelt uppträdande som återhämtningsmetod från överraskning i sjökriget. De kontextuella slutsatserna kan med all rätt uppfattas som fallspecifika men genom förfarandet att positionera uppsatsen mot tidigare forskning och anknyta de kontextspecifika avvikelserna till bärande tankar inom sjökrigsteorin har studiens resultat kvalitetssäkrats genom tydlig spårbarhet. Likafullt har samma förfarande fördjupat förståelsen för vad som är särskiljande mellan teori och empiri.