Flexibilitet für alles? : En fallstudie av flexibilitetsteorins eventuella förtjänster i sjökriget

Självständigt arbete (30 hp)

Författare Program/Kurs

Carl Nobel HOP 19-21

Handledare Antal ord: 19974

Bitr. Lektor Anna Danielsson Beteckning Kurskod

Självständigt arbete masteruppsats, krigsvetenskap

2HO013

Flexibilitet für alles? En fallstudie av flexibilitetsteorins eventuella förtjänster i sjökriget Överraskning utgör enligt gängse sjökrigsteori ett existentiellt hot mot sjöstridsförband. Det ligger i överraskningens natur att fenomenet inte kan förutses och således inte förhindras. Förmågan till återhämtning från överraskning blir därför avgörande för att inte förlora i sjökrigföringen. Trots problemets implikationer föreligger ett bristande forskningsläge. Hur kan en återhämtningsförmåga uppnås?

Studiens syftar till att skapa förståelse för hur återhämtningen i en sjökrigskontext kan åstadkommas. Problemet angrips genom att undersöka om en vedertagen markfokuserad återhämtningsteori finner förklaringskraft i ett fall där sjöstridsförband utsatts för överraskning och uppnått återhämtning. Den teori som prövas är skapad av Meir Finkel och benämns ”Flexibilitet”. Fallet utgörs av U.S. Navy’s kampanj runt Salomonöarna 1942-1943. En teoriprövande processpårning nyttjas som analysmetod för att på djupet undersöka om och hur organisatoriska mekanismer associerade med teorin närvarat i fallet.

Resultat påvisar att flertalet av de eftersökta mekanismerna närvarat i studerad återhämtningsprocess. Däremot skiljer sig empirin från det teoretiska ramverket rörande vilken form av organisatoriska mekanismer som bedöms ha störst påverkan på återhämtningsförmågan. Diskrepans återfinns rörande värdet av balanserad doktrin, decentraliserad ledning och uppdragstaktik för att uppnå återhämtning. Studien bidrar till ökad förståelse för vilka organisatoriska mekanismer som bör existera i ett sjöstridsförband för att återhämtning från överraskning ska kunna uppnås. Studien åskådliggör också flexibilitetsteorins förtjänster och tillkortakommanden i en marin kontext samt problematiserar den svenska doktrinära inställningen rörande flexibilitet vilken postulerar att ” […] flexibilitet är svaret på överraskning” (Försvarsmakten 2020, s. 33).

Innehållsförteckning

1.3 Syfte & frågeställning ... 6

1.4 Avgränsningar ... 6

1.5 Begrepp och definitioner ... 6

1.6 Disposition ... 8

2. Tidigare forskning ... 8

2.1 Flexibilitetsperspektiv 1: Organisatoriskt lärande ... 8

2.2 Flexibilitetsperspektiv 2: Militär anpassning ... 11

2.3 Sammanfattning forskningsläget ... 14

2.4 Uppsatsen forskningsbidrag ... 15

3. Teori ... 15

3.1 Flexibilitet – återhämtning från teknologisk och doktrinär överraskning ... 15

3.2 Skikt 1: Konceptuell och doktrinär flexibilitet ... 16

3.3 Skikt 2: Organisatorisk och teknologisk flexibilitet ... 17

3.4 Skikt 3: Lednings- och kognitiv flexibilitet ... 18

3.5 Skikt 4: Erfarenhetshantering och snabb kunskapsöverspridning ... 19

3.6 Teoridiskussion ... 19 4. Metod ... 21 4.1 Vetenskapsteoretisk utgångspunkt ... 21 4.2 Design ... 21 4.3 Varför en fallstudiedesign ... 22 4.4 Teoriprövande processpårning ... 22 4.5 Val av fall ... 23 4.6 Källor ... 25 4.7 Metoddiskussion ... 28 4.8 Operationalisering ... 29

5. Analys & Resultat ... 33

5.1 Bakgrund till överaskningen ... 33

5.2 Överraskningens eftermäle ... 35

5.4 Flexibilitetsskikt 2: Organisatorisk och teknologisk ... 39

5.5 Flexibilitetsskikt 3: Lednings- och kognitiv flexibilitet ... 42

5.6 Flexibilitetsskikt 4: Erfarenhetshantering och snabb kunskapsöverspridning ... 45

5.7 Resultat ... 49

5.8 Svar på forskningsfrågan ... 54

6. Diskussion ... 56

6.1 Resultatdiskussion ... 56

6.2 Reflektion och vetenskaplig självkritik ... 58

6.3 Fortsatt forskning ... 60

7. Källförteckning ... 62

Tabellförteckning

Tabell 2: Uppsatsen operationaliseringsmatris ... 32

Tabell 3: Indikeringsmatris för skikt 1 ... 50

Tabell 4: Indikeringsmatris för skikt 2. ... 51

Tabell 5: Indikeringsmatris för skikt 3. ... 52

Tabell 6: Indikeringsmatris för skikt 4. ... 53

Figurförteckning

Figur 2: Tidlinjal för USN återhämtningsprocess ... 34

Figur 3: Mekanismernas manifesteringstidpunkter ... 49

Kartförteckning

1. Inledning

1.1 Bakgrund

“He [who] wishes to understand war, must examine the nature of surprise in its thousand and one forms as it pursues its relentless course through history”

J. F. C. Fuller (Essberger 1995, s. 216)

Överraskning är enligt etablerad krigsvetenskaplig teori en mycket effektiv metod för att uppnå framgång i krig (Clausewitz 1991, s. 168; Liddell Hart 1991, s. 335; Sun 2015, ss. 30–35). Flertalet empiriska studier understödjer resonemanget (Whaley 2007; Finkel 2011; Lawrence 2017). Metoden i kontexten sjökrigföring är inget undantag. Sjökrigsteoretikern Huges (1986) menar exempelvis på att konsekvensen av att bli överraskad är allvarligare för en flotta än för en armé med hänsyn till de marina vapensystemens stora eldkraft vilka med förödande effekt kan avgöra utfallet av en strid vid första stridskontakt (1986, s. 3). Ett arméförband som överraskas kan oftast retirera, fylla på förlorat material samt tillföra personal för att kort därpå åter vara stridsdugliga (Speller 2019, s. 26). Sänkta fartyg kan däremot inte fortsätta slåss. Effekterna accentueras ytterligare av att reserver är en ovanlig företeelse i sjökrigföringen (Hughes 2014, s. 115; Speller 2019, s. 27).

Havets öppenhet och avsaknad av terrängbetingelser innebär vidare att de sjöstridsförband som utsätts för överraskning lätt blir fångade i det öppna med liten chans till flykt eller gömsle (Hughes 1986, s. 4; Speller 2019, ss. 25–27). På taktisk nivå i sjökriget tenderar således den aktör som uppnår överraskning och kan utdela den första salvan också att vinna (Hughes 1986, s. 12 2014, s. 30; Till 2018, s. 93; Speller 2019, s. 25).

1.2 Problemformulering

Givet ovanstående argumentation är det enkelt att förstå varför överraskningens förtjänster flitigt studerats inom krigsvetenskapen. Flertalet av forskningsresultaten påvisar att överraskning på grund av sin natur inte kan förutses. Således bör en militär aktör förvänta sig att bli överraskad (Essberger 1995, ss. 215–217; Finkel 2011, s. 27). Förmågan till återhämtning från överraskning är därför avgörande för att inte förlora (Betts 1982, ss. 285–300; Barno & Bensahel 2020, s. 11).

Uppsatsens krigsvetenskapliga problem utgår från forskningens iakttagelser och utgörs av det faktum att om återhämtning från överraskning inte kan uppnås är sannolikheten stor att utsatt aktör riskerar förlora på slagfältet (Dupuy 1990; Smedberg et al. 1994, s. 178; Lawrence 2017, s. 121). Vikten av återhämtning från överraskning och hur den uppnås är därför välbeforskat och omfångsrikt studerat i relation till arméer, försvarsmakter och nationer (Whaley 2007; Finkel 2011; Cancian 2018). I relation till sjökriget är sakläget ett annat. Härvid återfinns studier som berör hur osäkerheter och friktioner kan hanteras (Tangredi 2013; Krabberød 2014) samt inte minst teorier rörande hur överraskning kan uppnås (Leonhard 1998, s. 193; Corbett 2009). Studier på hur återhämtning kan åstadkommas från densamma är däremot skralt förekommande.

Då överraskning enligt rådande sjökrigsteorier utgör ett existentiellt hot för sjöstridskrafter finner denne författare forskningsläget som bristfälligt. Studien angriper problemet genom att pröva om och hur en vedertagen återhämtningsteori för arméstridskrafter finner förklaringskraft i ett fall där återhämtning från överraskning uppnåtts i sjökrigföringen. Uppsatsen avser undersöka hur sjöstridsförband kan uppnå återhämtning från överraskningens konsekvenser och återta initiativet.

Uppsatsen specifika teori är skapad av den israeliska forskaren och generalen Meir Finkel och ska enligt dess upphovsman nyttjas som ett koncept för att mildra effekten av överraskning på militära organisationer (Finkel 2011, ss. 43, 120). Teorin benämns flexibilitet och är markfokuserad i sin kontextuella inramning. Teorin är slagfältsorienterad och harmoniserar således med studiens marina taktiska fokus (Finkel 2011, ss. 24–25). De bärande tankarna i teorin har vunnit stor genomslagskraft bland annat i Sverige där ett resonemang som är mycket likt Finkels tankar återfinns i Doktrin för Gemensamma Operationer 2020 (DGO 20) (Försvarsmakten 2020, ss. 31-32,111). Doktrinens uppgift är att fungerar som vägledande vid planerande och genomförande av operationer inom alla domäner (sjö, luft, land) på operativ såväl som taktisk nivå i den svenska försvarsmakten (Försvarsmakten 2020, s. 13).

Trots att doktrinen stipulerar att ”Flexibilitet är svaret på osäkerhet och överraskning vilket karaktäriserar vår krigföring” är teorin, så vitt denna författare är medveten om, oprövad i en sjökrigskontext (Försvarsmakten 2020, s. 33). Genom att nyttja teorin som analysramverk och därmed examinera den i en tidigare oprövad kontext avser uppsatsen bidra till att, utöver att

adressera huvudproblemet, undersöka om Finkels flexibilitetskoncept finner tillämplighet även i sjökriget.

1.3 Syfte & frågeställning

Det övergripande syftet med uppsatsen är skapa förståelse för hur återhämtning från överraskning på taktisk nivå i sjökrigföringen kan åstadkommas. Studien avser därför pröva Meir Finkels flexibilitetsteori vis-à-vis i ett sjökrigsfall där sjöstridsförband utsatts för överraskningen och lyckat återhämta sig från densamma. Prövningen undersöker om och hur mekanismer associerade med teorin finner förklaringskraft för sagd återhämtning. Genom förfarandet avser studien även bidra till att fylla den vetenskapliga lucka som existerar rörande flexibilitetens eventuella förtjänster i sjökriget.

Frågeställning lyder:

Vilken förklaringskraft har Meir Finkels flexibilitetsteori för de amerikanska sjöstridsförbandens återhämtning från doktrinär och teknologisk överraskning under Salomon-kampanjen 1942-1943?

1.4 Avgränsningar

Rumsavgränsning utgår från den studerade kontexten sjökrigföring. Markstridskrafter samt renodlade luftstridskrafter avgränsas bort med hänsyn till forskningsfrågan. Tidsavgränsningen presenteras under val av fall.

1.5 Begrepp och definitioner

I syfte att uppnå god begreppsvaliditet definieras uppsatsens centrala begrepp ur tidigare forskning samt för studien använd litteratur. Nedan redovisas hur begreppen ska förstås i föreliggande uppsats.

1.5.1 Flexibilitet

Studien nyttjar Finkels definition vilken ska förstås som ett samlingsbegrepp för de förmågor som möjliggör anpassning till krigets verklighet och stridens förutsättningar (Finkel 2011, ss. 2–6).

1.5.2 Doktrin

Studien nyttjar Høiback definition vilken stipulerar att doktrin är “ […] authoritative documents military forces use to guide their actions containing principles that require judgement in application” (Høiback 2013, s. 22).

1.5.3 Sjökriget

Studiens utgår från Spellers definition vilket innefattar väpnad strid i hela vattenvolymen, det vill säga verksamhet som rör sig på, under och över ytan (Speller 2019, s. 16).

1.5.4 Taktisk nivå

Studien nyttjar sjökrigteoretikern Tills definition; ”The effective use of military forces, especially in the presence of the enemy, to help achieve aims of the operation” (Till 2018, s. 98).

1.5.5 Sjöstridsförband

Med sjöstridsförband avses marina militära styrkor som utgörs av stridande enheter på köl och därtill hörande stödförband såsom underhålldivisioner och ledningsförband (Försvarsmakten 2010, avs. 01–14).

1.5.6 Överraskning

Är enligt Finkels definition tudelad i teknologisk och doktrinär överraskning. I denna studie används Finkels sammanfattande och koncisa definition av det två särarterna vilket fastställer att överraskning är nyttjandet av vapensystem och doktriner på ett sådant sätt att motståndaren inte kan förutse eller motverka skeendet under dess förlopp (Finkel 2011, ss. 27–29).

1.5.7 Återhämtning

Återhämtning skall i uppsatsen förstås som ett stadium där en militär organisation efter yttre påfrestningar kan återta initiativet och uppnå framgång på slagfältet under tidsrymden för innevarande konflikt (Finkel 2011, s. 10).

1.5.8 Militär anpassning

Med militär anpassning åsyftas att justera befintliga medel och metoder för att uppnå fördelar på slagfältet (Farrell & Terriff 2002, s. 6).

1.6 Disposition

Uppsatsen är fördelat på sex kapitel. Kapitel 1 omfattar inledning, forskningsproblem, forskningsfrågor samt gällande avgränsningar och definitioner. Kapitel 2 skapar en referensram för studien genom att presentera tidigare forskning inom flexibilitetsområdet. Kapitel 3 belyser studiens teoretiska utgångspunkt. I kapitel 4 beskrivs studiens forskningsdesign samt operationalisering. I kap 5 redovisas analys av studiens empiriska underlag samt presentation av resultatet. I Kapitel 6 diskuteras innebörden av studiens resultat samt förslag till fortsatt forskning presenteras.

2. Tidigare forskning

Forskning på ämnet militär flexibilitet domineras i stor utsträckning av amerikanska, brittiska och israeliska forskare med tonvikt på arméaspekter. Flexibilitetsbegreppets ursprung härrör från behovet av att kunna möta okonventionell taktik med konventionella medel i de asymmetriska krig som dominerat krigsskådeplatserna sen 9/11. Marina infallsvinklar förekommer sällan. Ett undantag är brittiska Royal Navy som nyttjar begreppet som en grundprincip för sin krigföringsförmåga (Till 2018, s. 67).

Följaktligen har studien behövt vidga sin referensram vid genomgång av tidigare forskning i syfte att placera studien i ett sammanhang. Förfarandet har utmynnat i två perspektiv på flexibilitet. Det första perspektivet betraktar flexibilitet som ett uttryck för en lärande organisation. Resonemanget grundar sig i det faktum att minsta gemensamma nämnare för flexibilitet är förmågan att kunna identifiera vad som gått fel, varför man blivit överraskad, och att dra lärdomar av situationen. Det andra perspektivet rör flexibilitet som en förutsättning för militär anpassningsförmåga då de två fenomen enligt forskningsfältet är mycket nära besläktade.

2.1 Flexibilitetsperspektiv 1: Organisatoriskt lärande

Enligt Hunzeker & Harkness (2020) är grundsatsen till att uppnå flexibilitet i en organisation en insikt i att behov av förändring föreligger (2020, s. 69) Om behovet inte ska vara konstant måste en organisation lära sig identifiera när förändringsbehovet uppstår och hur organisationen bäst förhåller sig till det (Hunzeker & Harkness 2020). Militära organisationer bör enligt Harkness & Hunzeker (2015) följaktligen alltid eftersöka det optimala tillvägagångssättet att lära sig på, i syfte att uppnå en god och effektiv anpassningsförmåga (2015, s. 777).

Orsakssamband har påvisats mellan militära organisationers avsaknad av flexibilitet och en oförmåga att nå uppsatta mål (Russell 2010, ss. 88–89; Foley et al. 2011, s. 254).

2.1.1 Det högre och lägre lärandet

I syfte att motverka denna oförmåga eftersträvar Dyson (2019, 2020) med sin forskning att skapa en idealmodell för organisatorisk lärande i en militär kontext. Ansatsen tar avstamp ur vedertagna civila och militära teorier rörande organisatoriskt lärande. Urvalet grundar sig i det som Dyson benämner ”best practice” (Dyson 2020, s. 484). Dyson identifierar utifrån sitt urval två former av lärande grundat i hur det uppstår. Dyson benämner formerna formellt och informellt lärande där förtjänsten med det förstnämnda är förmågan att systematiskt identifiera och lösa problem kollektivt (Dyson 2020, s. 486). Ju högre nivå av lärande desto mer flexibel tenderar en organisation att vara enligt Dyson (2019, s. 109).

Fokus för den samtida forskningen, vilket utgör grunden till Dysons idealmodell, har varit de utdragna konflikterna i Afghanistan och Irak i vilka västerländska förband dagligen utsatts för friktioner och överraskningar. Catignani utgår (2012, 2014) från brittiska styrkors erfarenheter i Afghanistan och konstaterar att det finns två typer av processer i en lärande militär organisation. Det institutionaliserade lärandet, vilket benämns högre lärande, berör hur lärdomar medför organisatoriska förändringar rörande processer och rutiner (Catignani 2014, s. 30). Aspekten finner likheter med Dysons formella lärande i den mån att det högre lärandet förutsätter en välfungerande metod för en kollektiv läroprocess. Det Catignani betraktar som lägre lärande är när element inom en organisation lär av varandra snarare än att kunskapen assimileras av organisationen i sin helhet (Catignani 2014, s. 39). De lägre nivåernas kunskap och dess implementering anser Catignani vara en form av anpassning där den egna organisationen förhåller sig till motståndaren och/eller operativa utmaningar snarare än att förändras på strukturell nivå (Catignani 2014, s. 38). Det senare ger sällan någon bestående förändring. Med sitt resultat problematiserar Catignani bilden av det lägre lärandet som generator för en flexibel och anpassningsbar organisation.

Argumentationen står i kontrast mot Farrells (2010) aspekt på hur att bäst uppnå förändring då denna förespråkar det informella, lägre lärandet (2010, s. 589). Farrell baserar sin teori på brittiska arméförbands erfarenheter från Afghanistan 2006-2007 (Farrell 2010, s. 567). Farrell argumenterar för att elementen närmast problemen bör utgöra drivkrafterna till förändring då

den kontextuella förståelsen för missförhållandet och således också lösningen återfinns därvid (Farrell 2010, s. 592).

2.1.2 Organisatoriskt lärande och överraskning

Marcus (2015, 2019) kontextualiserar implicit Catignanis och Dysons konstaterade fördelar med ett välfungerande organisatoriskt lärande när det kommer till att återhämta sig från överraskning på slagfältet. Marcus undersöker hur Israeli Defence Force (IDF) lyckades implementera förändringar utifrån lärdomar dragna från de initialt kraftiga motgångarna vis-à-vis okonventionella motståndare i form av Hamas och Hizbollah. Marcus konstaterar att IDF historiskt haft en organisationskultur vilken uppmuntrat lärande av misstag och förändring sprungen ur lärdomar på slagfältet (2015, s. 504). Problemet för IDF i de studerade fallen var att en alltför lång tid av fredsrationell verksamhet negativt påverkat förmågan till att effektivt dra lärdomar. Vartefter situationen klarnade föll organisationen tillbaka på de organisatoriska mekanismer som i tidigare konflikter visat sig fungera (Marcus 2015, s. 513). Åtgärderna medgav att IDF i realtid kunde identifiera att behov av förändring förelåg och att effektiv anpassning kunde ske gentemot den okonventionella taktik vilken doktrinärt överraskat organisationen (Marcus 2019, s. 349).

2.1.3 Organisatorisk lärande i historisk kontext

Vikten av kunskapsöverföring och realtidslärande har även påvisats i historiska fallstudier. Foley (2012, 2014) studerar de tyska och brittiska arméerna under första världskriget. Foley konstaterar att i de tyska leden existerade ett relativt konservativt synsätt rörande militär hierarki och rapporteringsskyldighet vilket innebar att information och lärdomar spreds horisontellt såväl som vertikalt, vilket ledde till goda förutsättningar för militär anpassning (Foley 2012, s. 799). Foley diskuterar också de två skolorna av organisatoriskt lärande som möttes på slagfältet: Å ena sidan den brittiska informella metoden vilket gav bättre förutsättningar för kunskapsspridning utanför organisationen vilket medgav tekniska innovationer med hjälp av industrin. Å andra sidan det tyska formaliserande lärandet vilket ledde till en bättre förmåga till taktisk anpassning tack vare god assimilering av organisationens samlande erfarenheter (Foley 2014, ss. 296–297).

2.1.4 Gamla anor – nya idéer

Fördelen med konservatism är inte enbart historiskt betingat. Om vedertagna förfaranden för implementering av lärdomar kraftfullt förändras finns ingen erfarenhet eller problemförståelse kvar. Förhållandet påtalas av Finkel (2019) i dennes senare iakttagelser rörande sin flexibilitetsteori. Finkel uppmuntrar istället en balans mellan beprövad erfarenhet och tidigare kunskap vis-à-vis nytänkande och innovation. Dogmatism och övertro skall inte verka i endera riktningen. Finkel menar på att de två skolorna inte ska betraktas som motsatta förhållanden utan snarare komplement till varandra (Finkel 2019, ss. 392–393). Farrell och Teriff (2002) ställer sig på andra sidan spektrumet och menar på att konservatism inom militära organisationer innebär motstånd till förändring. De båda forskarna anser att den traditionellt konservativa militära kulturen och dess obenägenhet att omfamna innovativa idéer utgör en bromskloss för anpassning (Farrell & Terriff 2002, s. 269).

Vikten av ett resonemang likt det Finkel framför påtalas även av Cancian (2018) och Huges (2014) då de argumenterar för att ju färre konflikter som utkämpas desto högre är risken för att råka ut för överraskning med hänsyn till minskad kännedom och kunskap om egna såväl som motståndarens förmågor. Vad som fungerat tidigare är följaktligen inte ovidkommande (Hughes 2014, ss. 115–116; Cancian 2018, s. VII).

Ett välfungerande organisatoriskt lärande är till synes en förutsättning för att uppnå flexibilitet. Kategorin av lärande återspeglas vidare i den typ av förändring som uppnås. Med resultaten från tidigare forskning som bas kan man konstatera att det informella lärandet tenderar att verka för militär anpassning medan formellt lärande resulterar i större omställningar i form av militär innovation. Efter att ha klarlagt forskningsfältets aspekter på sambandet mellan organisatoriskt lärande och militär anpassning ska det senare fenomenet nu undersökas närmare.

2.2 Flexibilitetsperspektiv 2: Militär anpassning

2.2.1 Anpassningens relevans

Hunzeker & Harkness (2015, 2020) anser att anpassning är en grundförutsättning för att ha förmåga att hantera varierande förutsättningar såsom förändring i motståndarens taktik och uppträdande i olika miljöer (Harkness & Hunzeker 2015, s. 777; Hunzeker & Harkness 2020, s. 66). Liknande tankegångar återfinns hos andra tongivande forskare inom fältet där bland annat Ellis och Murray argumenterar för att anpassning är en förutsättning för att klara av det

höga tempo som modern teknik medger i såväl beslutsfattande som vapenverkan (Ellis 1999, s. 195; Murray 2011). Vidare kan anpassning på slagfältet utgöra ett effektivt verktyg för en militär organisation att efterlikna andra, framgångsrika, militära organisationer (Dyson 2019, s. 109).

Ellis (1999) anser att den rådande utmaningen för moderna militära organisationer ligger i att

skapa organisatoriska förutsättningar vilka medger ett anpassningsbart uppträdande. Utan förutsättningarna kan en aktör inte möta de många hot som existerar på det moderna

dynamiska slagfältet (1999, s. 191). Ellis uppmärksammar också förmågan till att identifiera och exploatera slagfältets möjligheter som en grundläggande strävan inom krigföring i syfte att inte hamna i underläge. Att sedan nyttja dessa identifierade möjligheter är ett uttryck för anpassning. Strävan är dessutom ömsesidig och aktören med bäst förmåga till lärande uppnår det Ellis benämner ”organizational learning dominance” (Ellis 1999, s. 192).

Inom forskningsfältet finns även uppfattningen att en anpassningsbar organisation kan uppnås genom att uppmuntra kritiskt tänkande. Exempelvis bör doktriner betraktas som vägledande snarare än sanningar. Hoffman påvisar att ett sådant förfarande ledde till framgång för det amerikanska ubåtsvapnet under andra världskriget (Hoffman 2016a).

Betts (1982) hävdar att förmågan till anpassning via flexibilitet och rörlighet är avgörande för att möta det existentiella hot för en nation och dess militära organisationer som överraskningen utgör (1982, ss. 3–5). Betts flexibilitet uppnås genom kreativitet, klimat och implementerade av mekanismer som medger ett snabbt organisatoriskt lärande. På sådant sätt kan man gardera sig mot doktrinär och taktisk överraskning och anpassa sitt uppträdande efter rådande situation (Betts 1982, ss. 285–300).

2.2.2 Anpassningens baksida

God anpassningsförmåga är inte enbart fördelaktigt. Dyson benämner faran för anpassningsfällan (Dyson 2019, s. 109). Teorin gör gällande att lärdomar som är dragna via det informella lärandet blir kraftigt kontextberoende. Likaledes blir anpassning som genomförts enbart på de lägre nivåerna inte kunskapsgenererande (Catignani 2014, ss. 31–32). Ett sådant förhållande kan innebära att kunskapen riskerar att inte förmedlas vidare i organisationen om inte en formell erfarenhetshanteringsprocess är implementerad. Den konstanta anpassningen förhindrar således utvecklingen av en flexibel organisation. Andra sidan av spektrumet

betecknas som kompetensfällan och innebär att organisationer på grund av organisatoriska rutiner samt investeringar i pengar och tid finner det svårt att överge en tanke eller verksamhet i vilken man upplever sig framgångsrik (Levitt & March 1988, s. 78-79; Farrell 2010, s. 571). Förhållandet resulterar i att anpassningen uteblir.

2.2.3 Obalanser i anpassningen

För att motverka de båda fällorna krävs en balans. Härvid betonar exempelvis Finkel att oberoende instanser skall granska varandras idéer i syfte att uppnå balans (Finkel 2011, s. 56).

Balansen upphäver effekten av det bias vilket en potentiell motståndare kan exploatera i sin strävan att överraska. Enligt Herbig & Daniel (1982) sker vilseledning (en form av överraskning) oftast på kognitiva planet. Förfarandet går ut på att stärka offrets bias och på sådant sätt lura denna att agera på felaktiga antaganden (1982, s. 60). Förfarandet kan bland annat leda till satsningar på felaktiga förmågor utifrån ett antagande rörande motståndarens dito (Finkel 2011, s. 25). Huges menar på att denna form av överraskning under en länge tid varit på uppgång inom sjökrigföringen på taktisk nivå och idag utgör en huvudfaktor vid strid till sjöss (Hughes 2014, s. 115).

2.2.4 Anpassningen och High Reliabilty Organizations (HRO)

Genom att verka för att identifiera och hantera problem samt balansera ovanstående ytterligheterna bidrar en god anpassningsförmåga till att bygga organisatorisk motståndskraft gentemot osäkerheter och överraskningar på slagfältet. Ett uttryck för ett sådant förhållande är HRO. Begreppet har sitt ursprung i den civila organisationsteorin och åsyftar organisatoriska karaktäristiska vilka bland annat innefattar anpassningsbara rutinprocesser, förtroende inom organisationen, samt en tydlig process för organisatoriskt lärande (Vogus & Sutcliffe 2003, s. 95).

Det förtroende (eng reliability) som åsyftas med HRO liknar det förhållande som Marcus (2015) ansåg var en framgångsfaktor för IDF’s anpassningsförmåga under konflikten med Hamas. I IDF’s fall var det förtroende via uppdragstaktik som medgav att elementen närmast problemen kunde uppmärksamma att missförhållanden förelåg och förtroende inom organisationen medgav att organisationen hörsammade iakttagelserna och lärde sig prestigelöst. Det höga förtroendet inom organisationen medgav också att nivåerna blev kommunicerande kärl (Marcus 2015, s. 507).

Murray (2011) angriper problemet rörande hur att skapa en flexibel organisation något annorlunda än Marcus. Där flexibilitet i Marcus perspektiv är sprungen ur förmågan att anpassa sig via realtidslärdomar betraktar Murray snarare organisatorisk mångsidighet som ett uttryck för flexibilitet. Uttrycket för en god flexibilitet utgörs i Murrays värld av den taktiska komponentens förmåga att anpassa sig till diversifierade situationer (Murray 2011, s. 40). Murray konstaterar också att anpassning innehar en växelverkan i vilken motståndaren är högst delaktig och att det i slutändan är organisationskulturen som avgör hur pass flexibel en organisation de facto är (Murray 2011, ss. 18, 303).

2.3 Sammanfattning forskningsläget

Flexibilitetsforskningen spretar. Litteraturen är bred och flertalet ansatser existerar rörande hur att bäst uppnå flexibilitet och vad som de facto avses med en flexibel organisation. Primär forskningsfokus ligger som påvisat inom förmågan till organisatoriskt lärande och flexibilitet via krigstida anpassning gentemot motståndaren. Inte sällan är forskningen genomförd i en armékontext. Tongivande teman inom forskningsfältet är ledarskap, kultur och lärande. Syftet med majoriteten av forskningen ligger i att påvisa hur en organisation kan bli mer anpassningsbar och via detta hantera oväntade skeenden på ett mer effektivt sätt. Tidsperspektiven för de studerade och förslagna koncepten är ofta långa och majoriteten ser förändringarna som ett profylax snarare än botemedel mot oförutsedda händelser. Däri skiljer sig det allmänna forskningsläget från Finkels återhämtningsmetod. Befintlig litteratur och forskning berör till stycke och del Finkels olika flexibilitetslager men inget täcker in alla. Man kan emellertid vända på resonemanget och konstatera att Finkel flexibilitetsteori lyckats med det som svårligen uppnåtts tidigare; att fånga upp förhärskande strömningar inom flexibilitetsforskningen i en och samma teori.

Det kan konstateras att det råder ett begränsat forskningsläge rörande om hur flexibilitet kan leda till återhämtning från överraskning i allmänhet och i sjökrigföringen i synnerhet. Hoffman (2016a , 2016b) berör ämnet i sina studier men då i kontexten långsiktig anpassning på operativ nivå snarare än återhämtning från överraskning i sjökrigföringen på taktisk nivå.

2.4 Uppsatsens forskningsbidrag

Forskningsöversikten har påvisat att ett perspektiv på hur återhämtning på taktisk nivå kan uppnås i sjökrigföringen saknas. Uppsatsens avser alltså följa Esaiasson et al (2017) rekommendationer om att tänka i kausala termer rörande en vedertagen teori och pröva om Finkels flexibilitetsteori finner stöd i empiriskt material utanför tidigare studerad kontext (2017, s. 41). Teorin är att betrakta som en dominant paradigm inom forskningsområdet och även inom den professionsnära och doktrinära litteraturen. Trots detta är teorin oprövad i en sjökrigskontext. Således slår studien två flugor i en smäll. Det krigsvetenskapliga bidraget utgörs alltså, utöver en fördjupad teoretisk förståelse för hur återhämtning från överraskning kan uppnås i sjökriget, även av en breddad förståelse för Finkels flexibilitetskoncept. Genom förfarandet prövas konceptets generaliserbarhet samt användarbarhet och studien bidrar således till diskursen rörande flexibilitet som giltig metod för återhämtning från överraskning. Den utomvetenskapliga relevansen återfinns inom samma tankebanor då flexibilitetskonceptet som framläggs i exempelvis DGO 20 ger intrycket av att vara svar på överraskningens utmaningar. Realiteten är en annan; konceptet har inte prövats gentemot alla de kontexter som doktrinen ska svara upp mot. Således bidrar uppsatsens prövning till att klargöra om doktrinens postulat har teoretisk bärighet.

3. Teori

I föregående kapitel presenterades det rådande läget inom flexibilitetforskningen utifrån två tongivande perspektiv; organisatoriskt lärande och militär anpassning. Finkel berör båda perspektiven i sin On flexibility (Finkel 2011, ss. 1–4). Nedan presenteras Finkels teori. I kapitel 5 prövas teorin mot valt fall.

3.1 Flexibilitet – återhämtning från teknologisk och doktrinär överraskning

Ursprungsproblemet till Finkels forskning är att den traditionella krigsvetenskapliga diskursen beträffande hur att motverka överraskning har koncentrerat sig på strategisk och operativ överraskning. Finkel menar på att teknologisk och doktrinär överraskning på de lägre nivåerna utgör det verkliga osäkerhetsområdet. Med sin teori angriper därför Finkel teknologisk och doktrinär överraskning utifrån slagfältsperspektivet (Finkel 2011, s 1, 7). Teorin ska minska beroendet av underrättelser rörande motståndarens förmågor och antaganden rörande det framtida slagfältet. Resonemanget bygger på att antaganden grundade i felaktiga och bristfälliga underrättelser är en obestridligt bidragande faktor till att militära organisationer blir

överraskade (Finkel 2011, ss. 23-27,43). Finkel menar på att en militär organisation ska inta en konträr ståndpunkt och anta det motsatta: överraskning kommer alltid ske. Således bör en militär organisation konstrueras på ett sådant sätt att den klarar av överraskningens påfrestningar (Finkel 2011, s. 27).

Avsikten är att påvisa de förhållanden som behöver samexistera inom en militär organisation för att flexibilitet och anpassning ska uppnås som motmedel mot överraskning. Syftet är att empiriskt underbygga tesen om att en militär organisation vilken implementerar konceptet kan uppnå återhämtning under pågående konflikt (Finkel 2011, s. 121). Teorin avser fungera som ett kognitivt avhjälpande verktyg för att motverka den dogmatism som Finkel menar på är en starkt bidragande faktor till att överraskning sker (Finkel 2011, s. 53). Teorin bygger på fyra skikt vilka är tätt sammanflätade. Teorins struktur följer upplägget i figur 1.

3.2 Skikt 1: Konceptuell och doktrinär flexibilitet

Finkel betraktar detta skikt som förutsättningsskapande för resterande tre skikt. Utan konceptuell och doktrinär flexibilitet är de andra tre uddlösa då det saknas grund för hur förändring ska implementeras (Finkel 2011, s. 55). Skiktet rör de kognitiva delarna av en militär organisation, såsom kultur och kreativitet, och delas upp i två aspekter. Den första aspekten påtalar vikten av en kultur som uppmuntrar divergerade tankar och okonventionella idéer i syfte utmana rådande normer och idéer. De fria tankarna får gärna kommer från yngre befäl och de lägre nivåerna i organisationen (Finkel 2011, ss. 57–63).

Aspekt nummer två rör de doktrinära förutsättningarna hos en militär organisation när det kommer till att vara flexibel. Finkel menar på att enkelspåriga doktriner vilka kraftfullt förespråkar en av stridens element (offensivt vs defensivt) kraftigt påverkar organisationens

Skikt 1: Konceptuell och doktrinär flexibilitet

Skikt 2:

Organisatorisk och teknologisk flexibilitet

Skikt 3:

Lednings- och kognitiv flexibilitet

Skikt 4:

Erfarenhetshantering och snabb kunskapsöverspridning

konceptuella förmåga att hantera överraskning. En militär organisation som exempelvis tvingas in i ett defensivt uppträdande men innehar en enbart offensiv doktrin får svårt att uppträda flexibelt (Finkel 2011, ss. 55–57). Tolerans och en flerdimensionell doktrin är ledorden. Syftet är att motverka förhållanden som sätter alltför stor tilltro till en och samma idé och tankebana. Finkels första skikt sammanfattas utifrån följande premisser:

 Den flexibla militära organisationen betecknas av en organisationskultur som uppmuntrar och främjar kritiska diskussioner och nya idéer.

 För att uppnå flexibilitet måste den militära organisationens doktrinära grund vara balanserad avseende synen på stridens element.

3.3 Skikt 2: Organisatorisk och teknologisk flexibilitet

Finkel tar avstånd från en alltför stor tilltro till det han benämner ”supervapen” när det kommer till hur de fysiska medlen hos en armé skall utformade (Finkel 2011, s. 97). Med supervapen avses dogmatisk tillit till att ett vapen ska kunna avgöra utfallet till brukarens fördel. Finkel föreslår istället strukturella och organisatoriska åtgärder på tre nivåer vilka ska underlätta återhämtningen. Den första nivån påtalar vikten att en armé ska vara organiserad utifrån premisserna balans och mångsidighet (Finkel 2011, s. 73). Balansen skall medge flexibilitet genom en väl avvägd fördelning mellan eldkraft och manöverförmåga såväl som mellan offensiva och defensiva förmågor. På den andra nivån gäller samma kvalitativa aspekter för de förband som ingår i armén: kombinerade vapen ska vara målbild. Resonemanget gäller även den tredje nivån i vilken åtgärder bör tas, vilket medger att en armés vapensystem skall svara upp mot de operationella problem som det första flexibilitetsskiktet identifierat genom teknologisk mångsidighet och redundans (Finkel 2011, ss. 82–83, 88–89).

Finkel andra skikt sammanfattas utifrån följande premisser:

 En organisatorisk flexibilitet är avhängd en balans mellan olika typer av förmågor givet kvantitativa och kvalitativa aspekter. Samordning mellan enheternas förmågor ska eftersträva i syfte att kompensera egna organisatoriska och teknologiska svagheter.

 Vapensystem ska vara mångsidiga. Således kan de nyttjas mot diversifierade hot, anpassas efter rådande läge samt nyttjas i mer än en domän. Redundans är en avgörande framgångsfaktor.

3.4 Skikt 3: Lednings- och kognitiv flexibilitet

Detta skikt bygger vidare på skikt 1. En flexibel doktrin kräver enligt Finkel chefer med god kognitiv förmåga att tänka brett i sin problemlösning och vilka kan anpassa sig efter förändringar på slagfältet. Ett sådant förhållande uppnås bland annat med erfarenhet från verklighetstrogna övningar och en organisationskultur vilken tillåter att misstag begås i syfte att lära. Chefer som tar initiativet och improviserar ska premieras. Ledningsflexibiliteten avser påvisa vikten av att en organisation kan växla mellan centraliserat och decentraliserat beslutfattande (Finkel 2011, s. 99).

Vidare måste organisationens ledningssystem medge att dess fritt tänkande chefer kan fatta rätt beslut vid rätt tillfälle. Fördröjning och försvåring av signalvägar motverkar förmågan att ta initiativ och att snabbt och effektivt anpassa sig till motståndaren (Finkel 2011, ss. 97, 110). Den flexibla arméns chefer ska vara väl införstådda vilka beslut som får fattas på vilken nivå i syfte att inte bli handlingsförlamade och möjliggöra det initiativtagande som den kognitiva flexibiliteten uppmuntrar (Finkel 2011, s. 98).

Skiktet förespråkar tydliga verktyg vilka beskriver hur fredstida verksamhet ska kunna efterlikna det krigstida slagfältets dynamik. De befälhavare som inte kan anpassa sig till omställningen mellan fredsrationalitet och krigets verklighet bör kunna avsättas i syfte att motverka dogmatiskt ledarskap och skapa dynamik inom organisationen (Finkel 2011, ss. 109– 110). Vidare skall decentraliserad ledning och självständigt agerande uppmuntras (Finkel 2011, ss. 104–105). Nivån utgör tillsammans med skikt 1 ett nyckelelement i det som Finkel benämner ”flexibel kultur” (Finkel 2011, s. 110). Finkels tredje skikt sammanfattas utifrån följande premisser:

 Flexibilitet uppnås genom en organisationskultur vilken uppmuntrar till kreativa chefer. Förhållandet medger att cheferna kan hantera den osäkerhet och dynamik som krigets realiteter innebär. En förutsättning för detta är ett ledningskoncept och ledningssystem vilka medger en decentraliserad ledningsmetod. Initiativ och ansvar ska uppmuntras och delegeras. Uppdragstatik är ett bärande element för skiktet.

3.5 Skikt 4: Erfarenhetshantering och snabb kunskapsöverspridning

Finkel påtalar tre sakförhållanden vilka skall eftersträvas rörande erfarenhetshantering och organisatorisk lärande för att uppnå flexibilitet. Det som skiljer Finkels teoriansats från rådande uppfattning (Marcus undantaget) är dennes tonvikt på att erfarenheterna omhändertas i direkt anslutning till upplevelsen. Detta i syfte att uppnå realtidsförbättringar inom organisationen (Finkel 2011, s. 111).

Det första förhållandet påvisar vikten av att se motgångar som lärdomar. Genom en god förmåga till att lära sig kan negativa upplevelsers nyttjas för att stärka organisationen (Finkel 2011, s. 113). Förhållande två påtalar vikten av att mekanismer existerar för både vertikal och horisontell spridning av erfarenheter. Med detta avses att informationen sprids mellan förband (horisontellt) och ledningsnivåer (vertikalt). Det sista sakförhållandet uppmuntrar ett nära samarbete med försvarsindustrin i vilket tekniska utmaningar som uppstår på slagfältet snabbt kan behandlas och lösningar utvecklas. På ett sådant sätt kan en armé tekniskt anpassa sig till pågående konflikt snarare än nästkommande och hamna innanför motståndarens utvecklingscykel (Finkel 2011, ss. 111–114). Finkels fjärde skikt sammanfattas utifrån följande premisser:

 En förutsättning för flexibilitet i detta skikt är att organisationen lär sig från misstag, uppmärksammar missförhållanden och tillser att erfarenheter snabbt dissemineras och sprids inom organisationen.

 Skiktet förutsätter också ett välfungerande samarbete med försvarsindustrin.

3.6 Teoridiskussion

Finkels teorier finner likheter med tidigare tankar inom flexibilitetsforskningen. Givet dennes ambition med en allomfattande ansats så faller sig detta naturligt. Det som tidigare forskning lägger tonvikt vid, erfarenhetshantering, fokuserar Finkel minst på. En anledning till detta står att finna i det faktum att Finkel skiljer sig markant från andra skolor inom flexibilitetsforskningen då han med sin teori avser uppnå återhämtning och förändring under pågående konflikt, snarare än att dra lärdomar från föregående alternativt kunskapsgenerera inför kommande konflikt. Detta ger en betydligt mindre tidslucka för när implementeringen kan ske. Finkel nyttjar dessutom bredare penseldrag än exempelvis Marcus (2015, 2019) och

Catignani (2012, 2014) när det kommer till att förklara hur ett välfungerande organisatoriskt lärande ska uppnås. Finkel är inte specifik med vad som anses som viktig information och problematiserar inte rörande hur informationen skall behandlas så att inte ett informationsöverflöd uppstår. Det senare varnar Hunzeker & Harkness tydligt för (2015, 2020).

Finkels ovilja mot att förlita sig på underrättelser har fått utstå kritik. Asher ifrågasätter Finkel och påtalar det faktum att ingen försvarsmakt utvecklas i ett vakuum och att växelverkan gentemot motståndarens förmåga alltid existerar (Asher, 2015). Finkel kontrar med att teorin inte behandlar medlen utan snarare metoden för att förberedda en armé på det kognitiva planet kontra överraskning (Finkel 2011, s. 2).

Ytterligare kritik har framförts vis-à-vis Finkels val av fall vilka utgör bas för dennes empiriska prövning. Kritiken gör gällande att fallen har en alltför konservativ aspekt på vad som utgör en väpnad konflikt och att fallen bara bygger på reguljär krigföring i storskaliga krig. Kritikerna menar på att i dagens moderna hybridkrigföringskontext är teorin följaktligen inte fullt ut tillbörlig (De Waard et al. 2013, s. 557).

För uppsatsens vidkommande och den metod som nyttjas finner författaren ovanstående kritik giltig; processpårning som analysmetod är detaljorienterad. Detta står i motsattsförhållande till Finkels relativt breda teoretiska penseldrag. Således måste essensen av dennes teori nogsamt operationaliseras i syfte att harmonisera med metoden. Detta uppnås genom att flertalet indikatorer utvecklas från varje skikt i syfte att inte missa avgörande data ur empirin. Vidare är Finkel knapphändig med hur dennes organisatoriska mekanismer för att uppnå återhämtning är utformade. Även detta har påverkan på uppsatsens begreppsvaliditet då risk föreligger att en diskrepans uppstår mellan Finkels faktiska mekanism och uppsatsens operationaliserade dito. Vidare varierar Finkels testfall i On flexibility i längd. Detta kan i sin tur påverka validiteten av en studie som nyttjar teorin, då felaktiga tidsavgränsningar medför att indikatorer inte bereds möjlighet att framträda ur empiren. Förhållandet motverkas genom nogsamt val av fall.

4. Metod

Kapitlet redogör för studiens genomförande. Inledningsvis redogörs för uppsatsens vetenskapsteoretiska utgångspunkt samt övergripande forskningsdesign. Därefter presenteras, motiveras och diskuteras studiens metodval för analys. Därpå görs detsamma rörande uppsatsens val av fall med tillhörande källor. Slutligen presenteras uppsatsens operationalisering av Finkels teori.

4.1 Vetenskapsteoretisk utgångspunkt

Studiens vetenskapsteoretiska utgångspunkt kan spåras till den realistiska forskningstraditionen. Vald utgångspunkt grundar sig i forskningsfrågan samt problemformuleringens utformning. Det ontologiska synsättet inom realismen är att verkligheten utgörs av studieobjekten, och att dessa utgör en källa till kunskap (della Porta & Keating 2008, s. 23). Denna verklighet är entydig, mätbar och påvisbar. Uppsatsen ställer sig dock något kritisk till sådan dogmatism och väljer därför att kategorisera uppsatsens förhållningsätt till verkligheten som kritiskt realistisk. Den kritiska realismen påtalar vikten av att skilja på forskarens intryck av objekten och objekten själva (Fleetwood 2005). Vår omvärld kan följaktligen brytas ned i mindre delar och studeras empiriskt (Beach & Pedersen 2013, s. 12).

4.2 Design

En studies forskningsdesign är avhängd utformningen på dess forskningsfråga (David & Sutton 2016, s. 27). Föreliggande studie är en teoretiskt driven, kvalitativ fallstudie i vilken analysen genomförs med teoriprövande processpårning. Med kvalitativ avses att studien på djupet studerar återhämtning från överraskning i sjökriget. Processpårning nyttjas i ett försök att identifiera, fånga och studera de organisatoriska mekanismer som producerar återhämtning från överraskning under pågående konflikt. Metoden skiljer sig från andra kvalitativa metoder då den tillåter forskaren att dra slutsatser om orsakssamband ur enfallstudier vis-à-vis andra vedertagna analysmetoder vilka förespråkar mellanfallskausalitet (Beach & Pedersen 2013, s. 4). Den deduktiva ansatsen grundar sig i studiens teoriprövande ambitioner. Med ett sådant förfarande bildar teorin utgångspunkt för forskningsfrågan och studien i sin helhet, med målsättningen att ge ökad kunskap om densamma (della Porta & Keating 2008, s. 26).

4.3 Varför en fallstudiedesign

George och Bennet definierar ett fall som ett exempel på en klass av händelser (George & Bennet 2005, s. 27). Uppsatsens klass av händelser är återhämtning från överraskning. Mer specifikt utgörs händelsen av en militär organisations återhämtning från överraskning under pågående konflikt. Uppsatsen avser studera händelsen i ett specifikt sammanhang: sjökrigföringen. Därav lämpar sig fallstudiemetoden väl då den medger att ett fenomen kan studeras på djupet för att utvinna ny förståelse för detsamma (Denscombe 2016, s. 91). Metoden passar även för en studie vilken avser testa en teoris konceptuella validitet (Jacobsen 2017, s. 68). George & Bennet (2005) menar på att fallstudier ger forskaren möjlighet att ta hänsyn till studerat falls kontextuella förutsättningar vid prövandet av en teori (George & Bennett 2005, s. 27). Förhållandet passar uppsatsen ambitioner och upplägg väl.

4.4 Teoriprövande processpårning

Det centrala i processpårningen är att studera processen som föranlett utfallet och inte utfallet i sig själv (Esaiasson et al 2017, s. 130). Metoden tillåter att forskaren i sin undersökning studerar en längre kedja av händelser som lett till det kända utfallet (Esaiasson et al 2017, s. 130). Metoden kan med fördel brukas i studier vilka har sin utgångspunkt i ett osäkert förhållande rörande en väletablerad teoris empiriska giltighet (Beach & Pedersen 2013, s. 162). Vidare passar metoden enfallstudier (Beach & Pedersen 2013, s. 1). Det initiala steget i denna form av processpårning är att utifrån den givna teorin skapa förutsägbara, tydliga och observerbara mekanismer vilka överensstämmer med teorin (Beach & Pedersen 2013, s. 11). Därefter isolerar forskaren formativa moment, vilka har betydelse för studerad händelsekedja. Metoden förutsätter också att relevanta aktörer och delbeslut identifieras och isoleras. Detta genomförs under uppsatsens delkapitel operationalisering samt val av fall.

Enligt Beach & Pedersen (2013) ska forskaren som nyttjar sig av metoden observera om förväntade fallspecifika mekanismer existerar utifrån operationaliserad teori (2013, s. 15). Teoriprövande processpårning medger därför att slutsatser kan dras utifrån om eftersökta mekanismer var närvarande i studerat fall och om dessa mekanismer fungerade som förväntat. Givet att ett sådant sakläge uppstår kan en väl utförd teoriprövande processpårning medge att systematiska kontextspecifika slutstater kan dras (Beach & Pedersen 2013, s. 21).

Enligt Esaiassons et al (2017) finns det inga begränsningar när det gäller typ av empiriskt material vilka kan komma till användning i processpårande inomfallsstudie (2017, s. 130). Därför är kodning av forskningsmaterialet av stor vikt. Studiens förstanivåkodning har utgått från om valt fall finns närvarande representerat i källan. Därefter har en djupkodning genomförts utifrån uppsatsens avgränsningar samt operationaliseringens indikatorer (David & Sutton 2016, s. 276). Då processpårningen begagnar sig av ett narrativ i sin förståelse av eftersökta mekanismer har kodningen även eftersträvat att förstå bakomliggande orsak till identifierad data samt även den verkan mekanismen kan sägas ha bidragit till.

4.5 Val av fall

Narrativa ramar är en förutsättning för nyttjande av teoriprövande processpårning. Syftet är att tydliggöra mellan vilka punkter i tid och rum som spårningen av mekanismerna genomförs (Beach & Pedersen 2013, s. 160). För uppsatsens vidkommande innebär det att överraskning och återhämtning från densamma måste vara närvarande i studerat fall. Härvid har förelegat en utmaning: likt konstaterat i problemformuleringen tenderar den aktör som lyckas uppnå överraskning i sjökrigföringen stå som segrare. Återhämtning i den kontext uppsatsens är intresserade av är följaktligen ovanligt. Därav kommer fallet som studeras utgöra ett så kallat unikt fall givet Yins (2007) taxonomi (2007, ss. 61–63). Studier av dylika fall är enligt Vennesson (2008) tillämpligt i forskning vilken avser justera teoretiska ståndpunkter (2008, s. 228).

Finkel är specifik rörande att återhämtningen hos den överraskade parten måste skett inom tidsrymden för konflikten snarare än att förändring implementerades efteråt (Finkel, s. 10). Det senare är även en förutsättning för identifierat krigsvetenskapligt problem, det vill säga att en aktör som inte kan återhämta sig från överraskning kommer sannolikt att förlora konflikten. Då krig sällan avgörs eller avslutas på havet väljer studien att ta sig friheten att betrakta marina militära kampanjer som motsvarighet till Finkels konflikter (Speller 2019, s. 17). Detta då kampanjer ramar in pågående militär verksamhet på ett sådant sätt att en början och slut kan urskiljas. Då Finkel nyttjat tidsrymden från andra världskriget fram till dags datum som urvalsperiod för sina testfall applicerar uppsatsen samma avgränsning (Finkel 2011, s. 120).

Givet problemformulering ska det studerade fallet befinna sig i en sjökrigskontext och röra konventionella marina förband på taktisk nivå i en traditionell konflikt. Vidare ska förbanden

utsatts för både teknologisk och doktrinär överraskning. Med en sådan ansats är förhoppningen att alla teorins mekanismer ges möjlighet att framträda i empirin då olika skikt korresponderar gentemot olika typer av överraskningar. Förfarandet stärker studiens interna validitet (Esaiasson et al 2017, ss. 154–156).

Allt ovanstående ger vid handen att Salomon-kampanjen, den amerikanska kampanjen runt Salomonöarna under andra världskriget, valts som fall. Motståndaren var den kejserliga japanska flottan (IJN)1. Kampanjen utgjordes för de sjöstridsförband som deltog av en serie slag vilka skedde inom en tidsram av 15 månader mellan den 9 augusti 1942 och den 25 november 1943. Datumen utgör även uppsatsens tidsavgränsning.

Natten den 9 augusti 1942 skedde den överraskning som utgör uppsatsens narrativa startpunkt: slaget vid Savo. Styrkeförhållandena var 3-1 till amerikansk fördel. Ändå räknades U.S. Navy’s (USN) förluster i drygt tusen döda och fem sänkta eller allvarligt skadade fartyg (Warner & Warner 1999, s. 32). De japanska förlusterna var obefintliga. Effekten av den japanska överraskningen var total.

15 månader senare segrande amerikanska sjöstridsförband under slaget vid Cape St George. Slaget kom att återspegla förhållandena (mörkerkrigföring och styrkedisposition) vid Savo men med ett diametralt annorlunda utfall; inga amerikanska förluster och 75 % av de japanska enheter sänkta (Naval History and Heritage Command. 2019, s. 53). Mellan dessa tidpunkter skedde den återhämtningsprocess som uppsatsen är intresserad av att utforska. Cape St George markerarar också slutpunkten för sjöstridsförbandens engagemang under Salomon-kampanjen (Naval History and Heritage Command. 2019, s. 62). Då analysen är av kvalitativ karaktär genomförs en identifiering av enskilda taktiska händelseförlopp längst kampanjens tidslinjal. Dessa utgör studiens formativa moment och utgår från förhållanden där operationaliserade indikatorer för respektive mekanism kan urskönjas i det empiriska underlaget (Esaiasson et al 2017, s. 130).

En av uppsatsens större utmaningar har varit att isolera vilka aktörer som ska utgöra analysobjekten. Studien betraktar därför de amerikanska förband som deltog i kampanjen som en och samma enhet trots att styrkesammansättningen förändrades över tid och många av de

enheter som var närvarande vid studiens startpunkt utgått eller blivit sänkta när processpårningen når sitt narrativa slut. Ovanstående urvalskriterier återfinns i tabell 1.

Tabell 1: Urvalskriterier för studiens val av fall.

4.6 Källor

4.6.1 Datainsamling

Uppsatsen nyttjar sig uteslutande av skrivna källor. Sökning har i huvudsak genomförts via digitala databaser samt i referenslistor ifrån däri funna verk. Vidare har rudimentära arkivstudier genomförts i den mån arkiv varit tillgängliga. Det primära arkiv som nyttjas heter Naval History and Heritage Command och är öppet för allmänheten på Internet.

4.6.2 Källmaterial

Urvalsförfarandet kan liknas med ett snöbollurval där en källa leder till en annan (Esaiasson et al. 2017, ss. 190–191). Relevant material har därefter kategoriserats till huvudempiri eller sidoempiri. Huvudempirin består generellt sett av primärkällor vilka longitudinellt befinner sig nära fallet och har en god samtidighet. Dessa utgörs av USN officiella återgivning av kampanjen baserat på deltagande enheters krigsdagböcker och intervjuer med deltagare. Även historiska skildringar från tiden runt händelsen, instruktionsböcker samt officiella dokument inkluderas i denna kategori. I kategorin ingår exempelvis C.I.C Handbook for Destroyers Pacific Fleet (U.S. Navy 1943) samt History of United States Naval Operations in World War II (Morison 1949, 1950). Författaren till de senare, Harvadprofessorn och sjöofficeren Samuel

Urvalskriterier Salomon-kampanjen

Tidsrymd: 1941-Till dags datum. X Kampanjen utkämpades till havs av sjöstridsförband.

X

Överraskning på taktisk nivå. X Överraskningen var av teknologisk karaktär. X

Överraskningen var av doktrinär karaktär. X Återhämtning för den överraskade parten uppnåddes under kampanjens gång

Eliot Morison, genomförde på uppdrag av USN intervjuer med deltagande personal vid de återgivna skedena samt sammanställde även den officiella dokumentation, i form av krigsdagböcker och radiotrafik. Morisons verk är allmänt erkänt som dominerande inom andra världskrigets sjökrigshistoria och nyttjas flitigt som referensverk i både samtida och dåtida forskning.

Sidoempirin utgörs av historieböcker som är utgivna av välkända och vetenskapliga förlag och använder sig av primärkällor i sin framställning (David & Sutton 2016, s. 166). Böckerna betraktas även som ledande inom sitt ämnesområde. Kategorin fyller sin funktion som understödjande för att avgöra huvudempiris äkthet och oberoende. Sidoempirin har även fungerat som katalysatorer i sökandet efter förstahandskällor samt som sammanfattande ramverk för att förstå det komplexa skeende som utgör uppsatsens fall (Yin 2018, s. 114). Sidoempirin har också användas för understödjande observationer vis-à-vis forskarens egna tolkning av huvudempirin i syfte att urskönja tendenser (Lustick 1996, s. 616). Källor ur kategorin har varit till stort stöd i att sätta primärkällorna i ett sammanhang. Även Hones (2006, 2009) fallstudier av USN doktrinära utveckling under kriget i Stilla havet har bidragit till uppsatsen. Hones studier har genomförts med god äkthet mot originalkällorna.

Författarens förhoppning är att urvalet medger tillräckligt god spännvidd för att motverka eventuella tendenser rörande urvalsbias samt systematisk skevhet. Studien riskerar annars att tolkning av data sker med sekundärkällornas angreppsvinkel gentemot fallet (Beach & Pedersen 2013, s. 124).

4.6.3 Källdiskussion

Källgranskningen har varit omfattande och utgått från följande kriterier:  Äkthet – att källan inte är förfalskad.

 Tidssamband – avstånd i tid mellan händelsen och berättelsen.  Oberoende – källans självständighet.

 Tendensfrihet – partiskhet och politiskt intresse gör källan otillförlitlig (Thurén & Werner 2019, s. 12).

De dokument som utgör uppsatsens källor kan vidare kategoriserats enligt det Yin (2018) benämner stabila källor. Detta innebär att källorna kan kontrolleras i efterhand och trots att de skildrar komplexa skeenden är detaljerade och tydliga i sin orientering (Yin 2018, s. 114).

Majoriteten av källorna som är samtida till fallet, brister i sitt oberoende och i viss mån tendensfrihet. Bias föreligger även för författarna till de historiska verken då majoriteten är officerare i organisationen de avsåg skildra. Exempelvis har Morrison fått utstå kritik för sin relativt enkelriktade skuldbeläggning rörande vad som orsakat katastrofen vid Savo (Warner & Warner 1992, s. 228). I Warner & Warner (1992) hävdar Morison att USN ” […] did not attempt to prejudice my conclusions or set the pattern of my writing” (1992, s. 228).

Ytterligare exempel på källmaterial som inte uppfyller alla kriterier men som ändå utgör ett värdefullt bidrag till uppsatsen utgörs av USNs Office of Naval Intelligence stridsberättelser (eng Combat Narratives). Det är dock allmänt vedertaget att narrativen på grund av sin närhet till händelserna innehåller sakfel (Naval History and Heritage Command. 2019, s. vii). Tack vare de samtida och omedelbara perspektiven som dokumenten erbjuder rörande USN taktiska fokus under studerad period är de dock väl lämpade för studien.

Allt ovan ska betraktas utifrån perspektivet att uppsatsen inte är intresserad av kasta nytt sken på ett välbeforskat fall. Studien vill pröva en krigsvetenskaplig teori i en annan kontext. Källmaterialet har följaktligen mindre påverkan på studiens resultat än om fallet stått i centrum och metoden varit av utfallsförklarande karaktär.

4.6.4 Forskningsetiska överväganden

Uppsatsen forskningsetiska förhållningsätt utgår från Vetenskapsrådets etiska riktlinjer (Vetenskapsrådet 2017). Då studiens källor utgörs av dokument och inte respondenter, inbegriper aktuell statut att uppsatsen eftersträvar en korrekt notaparat samt ett så rättvisande och transparant urval av material som möjligt. Vidare bör eventuella bias nogsamt redovisas och öppenhet rörande vad som är författarens egna slutsatser tydligt redovisas (Vetenskapsrådet 2017, s. 63-69).

4.7 Metoddiskussion

Trots fallstudiemetodens uppenbara fördelar återfinns osäkerheter rörande designen vilket måste beaktas. Exempelvis riskerar en fallstudie att bygga på orealistiska antaganden rörande fenomenet som intresserar forskaren och den process som studeras (Esaiasson et al 2017, s. 85,116). Vidare riskerar en teoriprövande enfallstudie att påvisa ytterst begränsad förmåga till generaliserbarhet genom en bristande representativitet i val av fall. Enfallstudiens resultat kräver därför att forskaren tydligt reflekterar resultatets generaliserbarhet utanför studerat typfall (Denscombe 2016, ss. 103–104). En sådan reflektion sker under studiens diskussionskapitel. Trots detta bör man som forskare ta i beaktande att resultatet av enfallstudier enligt George & Bennets argumentation håller lägre generaliseringspotential än flerfallstudier. Förtjänsten blir istället att studien bidrar till en avgränsad men nogsamt studerad del i given kontext (George & Bennett 2005, s. 67). Rent konkret innebär genomfört metodval att föreliggande studie och dess resultat enbart bör betraktas som en litet bidrag till det stora forskningsfältet flexibilitet.

För att uppnå en god validitet och reliabilitet krävs en analysmetod vilken är lämplig för studiens forskningsdesign. För fallstudiers vidkommande utgör processpårning en lämplig sådan teknik då metoden låter forskaren gå på djupet i sin analys av forskningsproblemet (George & Bennet 2005, s. 19). Den teoriprövande processpårningen är dock behäftad med akademiska fallgropar. Exempelvis är det svårt att omvandla empiriska observationer till fakta. Brukare av metoden måste därför ställa sig frågan hur hen kan säkerställa att det som observerats är indikatorn som teorin eftersöker (Beach & Pedersen 2013, s. 120). Förfarandet får inte vara sådant att forskaren slumpartat söker finna bevis. Dock får forskaren inte ägna sig åt så kallad ”cherry pickning” där enbart empiri som på pappret har kausalitet nyttjas. En balansgång krävs följaktligen (Beach & Pedersen 2013, s. 123). Studien hanterar problemet genom att avgränsa bort ovidkommande material men inom avgränsningens ramar vara tillåtande till vad som kan generera information om fallet. Således berörs inte USN land- och luftkomponenter under Salomon-kampanjen. Den empiri som rör sjökriget angrips däremot med bred ansats för att fånga helhetsintrycket. För att uppnå god reliabilitet och vara trogen vald metod har uppsatsen i sin operationalisering även skapat ett transparent analysverktyg, vilket medger en strukturerad och fokuserad undersökning med god replikerbarhet.

4.8 Operationalisering

Studien betraktar Finkels flexibilitetsteori i relation till processen mellan överraskning och återhämtning. Operationaliseringen omvandlar teorins skikt till spårbara mekanismer. Enligt teorin samspelar de organisatoriska mekanismerna (skikten) på olika sätt i sin påverkan på flexibilitetförmågan (Finkel 2011, s. 120). Studien tar fasta på resonemanget och avser inte binärt påvisa om USN var flexibel eller inte utan snarare undersöka graden av flexibilitet som var närvarande i återhämtningsprocessen samt om samverkan mellan de olika mekanismerna förekommit och i sådana fall hur.

Då föreliggande studie är intresserad av att studera organisatorisk flexibilitet eftersöks indikatorer på mesonivå (Beach & Pedersen 2013, s. 42). Med meso avses i studien företeelser på organisatorisk nivå. Mikronivåinslag kan förekomma då nivån har generell giltighet mot Finkels första och tredje skikt vilka lägger vikt vid enskild befälhavares påverkan på återhämtningsprocessen (Finkel 2011, ss. 55, 104–105).

De värdeord som utgör en manifestation för respektive mekanism är författarens subjektiva bedömning på hur att återspegla respektive skikt på ett koncist sätt. Operationaliseringen eftersträvar likformighet med originalteorin i syfte att uppnå god begreppsvaliditet samt reliabilitet (Yin 2007, ss. 54-55,59). Dock har teorin under operationaliseringsprocessen i viss mån anpassats för att kunna mätas mot sjökrigets särarter kontra dess ursprungskontext.

För uppsatsens vidkommande görs ett antagande om att manifestationerna är tydligt dokumenterade i form av order, signaler, tekniska eller doktrinära innovationer och/eller ett förändrat uppträdande hos studerat förband. Givet uppsatsens ontologiska utgångspunkt anses dessa manifestationer vara observerbara och påvisbara. Indikatorer på en flexibel organisation kan då eftersökas genom att formulera en fråga till empirin vilken är nära knuten till teorin. Förfarandet innebär att indikatorerna är unika i sin utformning och således inte överlappar med andra teoretiska förklaringar till manifestationerna. Detta benämns konfirmationskraft av Beach & Pedersen (2013, s. 167). Det föreligger dock en risk i förfarandet rörande uppsatsens validitet med hänsyn till bekräftelsebias. Fenomenet uppstår om forskaren omedvetet och selektivt enbart blir uppmärksam på information som bekräftar den egna uppfattningen (Kahneman 2012; Beach & Pedersen 2013, s. 127).

4.8.1 Skikt 1: Konceptuell och doktrinär flexibilitet

Indikatorer för skiktet återfinns i om en balans mellan offensivt och defensivt agerande förespråkas doktrinärt samt om ett beteende som speglar detta förhållande kan urskiljas i förbandens uppträdande. Operationaliseringen söker därför efter indikatorer på en växelverkan mellan de två elementen i det hänseende att studerad organisation kan anpassa sig efter rådande taktiskt läge. Vidare eftersöks indikatorer på att det förelåg ett diskussionsklimat som tillät att doktriner ifrågasattes och förändrandes efter omständigheterna. Indikatorer för skiktet söks också i, om lösningar som låg utanför det doktrinära ramverket tilläts. Mekanismen manifesteras av balans och tolerans inom organisationen.

4.8.2 Skikt 2: Organisatorisk och teknologisk flexibilitet

Skiktet betonar vikten av en mångsidig organisation. För studiens vidkommande eftersöks indikatorer som tyder på en mångsidig styrkeuppbyggnad och nyttjande av ingående förmågor med en metod som kan liknas vid ”system av system” i form av kombinerade vapen (Finkel 2011, ss. 88–92). Indikatorer utgörs av förändring/modifiering av vapensystem under kampanjen samt om vapensystem nyttjats för att komplettera andra systems brister vartefter dessa uppdagades (Finkel 2011, ss. 93–94). Då fartygssystem i sig själva är mångsidiga är det förbandens sammansättning och nyttjande av ingående medel som är intressant för studien, inte fartygen per se. Mekanismen manifesteras genom mångsidighet i förmågor och redundans i styrkedispositionen genom exempelvis reserver.

4.8.3 Skikt 3: Lednings- och kognitiv flexibilitet

Finkel betraktar skiktet som någon form av kardinalmått på om en organisation är flexibel eller inte (Finkel 2011, s. 98). Om det första skiktets indikatorer eftersöker de strukturella förutsättningarna för flexibilitet avser detta skikt undersöka förmågan att implementera desamma. Indikatorerna rör därför förmågan hos befälhavare att ta kreativa beslut, nivån av decentraliserad ledning samt den tillit som organisationen sätter till befälhavare i första linjen. Finkel liknar skiktet med mekanismerna bakom uppdragstaktik (Finkel 2011, ss. 106–107). Mekanismen manifesteras av förtroende och initiativ inom studerad organisation.

4.8.4 Skikt 4: Erfarenhetshantering och snabb kunskapsöverspridning

Finkel konstaterar att lärdomar från tidigare krig snarare än pågående renderar i att militära organisationer bygger sina antaganden och förmågegenerering på obsolet information. Förhållandet ökar risken för att bli överraskad då man anpassat sin organisation till en inaktuell