Att vara forskare med intresse för barn och ungdomar ställer särskilda krav på forskarrollen. Det handlar både om barnens/ungdomarnas möjligheter att uttrycka sig själva och om att vuxna kan utveckla sin förmåga att förstå och tolka barns/ungdomars utsagor. Eftersom vuxna har varit barn/ungdomar tror vi att vi förstår när vi i själva verket ofta hindras av vårt vuxencentrerade tänkande. Bodil Rasmusson menar att det finns en stor risk att vi betraktar det vi inte förstår som oviktigt.104 Denna risk är större då det gäller studier av barns vardagsliv genom att det som kan vara väsentligt för barn ibland tolkas som trivialiteter. När ungdomarna i denna studie talar om skolmaten som den viktigaste faktorn att förändra i skolan tolkade vi detta just som en trivialitet istället för att se det som ett uttryck för den betydelse mat har för dem för att de ska orka med skoldagen.
Näsman skriver att utvecklingsperspektivet på barn av tradition haft betydelse för hur vuxna intresserat sig för vad barn och ungdomar har att säga.105 Hon menar att synen på barn
104 Bodil Rasmusson, Stadsbarndom (Lund, 1998), s.73.
105 Elisabet Näsman, ”Vuxnas intresse av att se med barns ögon” i Seendet och seendets villkor, red. Lars
och ungdomar som ”not-yets” innebär en risk att deras utsagor blir ointressanta och ifrågasatta, som även Rasmusson påpekar. Eftersom vuxenperspektivet utgår från långsiktiga konsekvenser kan barn och ungdomars mer kortsiktiga tänkande diskvalificeras. Det kan också bidra till att utsagorna ”tvättas” genom tolkningsled där teorier får tolkningsföreträde över det som verkligen har uttryckts.106 Näsman skriver också att barn och ungdomar ”är och förblir en social konstruktion i en vuxendominerad värld”.107 Utifrån den arena som barn och ungdomar har att agera på förmedlar de hur samhället ser ut från deras positioner. För att närma sig barnets position är det viktigt för den vuxne att bemöda sig om att lyssna och tillerkänna barnets utsagor stor betydelse. I alla intervjusituationer är det av stor vikt att reflektera över sin roll som intervjuare. Speciellt betydelsefullt är det att göra det tillsammans med barn/ungdomar då vuxna i många situationer kan ha en given auktoritet, som kan vara svår att bryta både i intervjuer och deltagande observationer. Samtidigt har barn makt att vägra en intervju och att inte tala. Även som observatör är det viktigt att vara medveten om att vi är vuxna som ser och tolkar perspektivet utifrån vuxnas värderingar och position i samhället. Tullie Torstensson - Ed ser barn som medforskare genom att erkänna deras förmåga att reflektera över sig själva, att tolka och analysera.108 Torstensson - Ed menar att detta är ett sätt att lösa det maktproblem som ligger i att vuxna, som lever under andra villkor än barn, alltid tolkar barnens information.
Näsman utvecklar resonemang kring att mötas och förstå varandra som överensstämmer med Torstensson - Eds tankegångar om barn som medforskare: ”Lösningen står såvitt jag kan se att finna i barns och vuxnas gemensamma karaktär av sociala varelser och den gemensamma anknytningen till ett livsförlopp”.109 Hon menar att barn och vuxna har en gemensam plattform för att utforska sina erfarenheter. För att uppnå detta är det av stor vikt att aktivt reflektera över den egna barndomen.110
Berry Mayall hävdar att forskaren har ett gemensamt intresse med barnen i att utforska deras unika position.111 Den vuxnes intresse skiljer sig ibland från barnets intresse i forskningsprocessen. Hon menar att forskarens ansvar ”is to give recognition to the social
106 Näsman (1995), s.285ff. 107 Ibid. s.280.
108 Tullie Torstensson-Ed, Barns livsvägar genom skola och förskola, (diss, Linköping, 1997), s.12. 109 Näsman (1995), s.301.
110 Ibid. s.301.
111 Berry Mayall “Introduction”, Conceptualizing Child-Adult Relations red. Leena Alanen & Berry Mayall
condition of childhood and to the agency of children through making research results available to policymakers and practitioners who work with children”.112
Jens Qvortrup för en diskussion kring ramverkets betydelse för tolkning av det individen säger och det som observeras.113 Genom att ta fram dokument och bearbeta sociala beskrivningar kan man som forskare bidra till att skapa en arena för att ge barn röst. Barnets utsaga ges i en kontext, som bidrar till förståelse av det sagda.
I denna studie skapas en sådan arena genom att som en bakgrund till observationer och intervjuer beskriva den svenska skolans och Vegaskolans ramar utifrån dokument. Centralt i studien är emellertid de tematiska intervjuerna/samtalen med ungdomar kring deras erfarenheter och upplevelser av förskola och skola, där vi ser ungdomarna som medforskare i Torstensson - Eds mening. De tolkar sina minnen, gör val av vad som är relevant att delge och hur de vill framställa sina erfarenheter. Genom att använda oss av en tematiserad frågeguide menar vi att det funnits förutsättningar för ungdomarna i denna studie att vägleda på vilken nivå samtalet ska föras och också själva bidra med frågeställningar som varit relevanta för forskningsprocessen. Vår ambition har varit att i analysen lyfta fram ungdomarnas egna tolkningar och reflektioner. När vi kompletterar med egna analyser har vi varit noga med att markera detta. Begreppet barn som medforskare kan också innebära en syn på att barnet kan vara delaktigt i datainsamlandet och i analysarbetet. I vårt fall har ungdomarna inte varit delaktiga i datainsamlandet. Vi har dock i ett skede av analysprocessen tillsammans med en grupp av ungdomar analyserat begreppet delaktighet utifrån ett tv-program i syfte att fånga ungdomarnas egna referensramar. I efterhand ser vi att det skulle ha kunnat bidra positivt till studien om vi låtit ungdomarna delta i både datainsamlingsprocess och analys i högre utsträckning. (En begränsning för att genomföra detta var att vårt fältarbete gjordes på endast en skola och att ungdomarna där hade kunnat identifiera varandra). Den åtskillnad som Mayall gör mellan barnets roll och forskarens blir då mindre viktig. De har båda del i det tolkningsarbete som ständigt pågår under ett fältarbete. Mayalls syften att tydliggöra barns aktörskap och sociala villkor för praktiker och beslutsfattare har även vi som en ambition med denna studie. Synsättet skulle kunna bidra till att medvetandegöra de samband Trondman talar om. 114 Han pekar på att en aspekt på vuxnas ansvar för ungdomars delaktighet och inflytande är vuxnas förmåga att skapa formella och informella förutsättningar för att representera
112 Mayall (2001), s.8.
113 Jens Quortrup, “A Voice for Children in Statistical and Social Accounting : A Plea for Children´s Right to be
Heard” i Constructing and Reconstructing Childhood, red. Allison James & Alan Prout (London, 1997), s. 85 ff.
114 Mats Trondman, Kloka möten. Om den praktiska konsten att bemöta barn och ungdomar (Lund, 2003), s.
ungdomar så att verksamheter som gynnar ungdomar kommer till stånd. Vi har försökt att lösa det problem som kan finnas i att barn och ungdomar inte kan forska på sig själva och att vi som ska uttolka lever under andra villkor, genom att se ungdomarna som medforskare och då tillmäta dem förmåga att reflektera, tolka och analysera, att forska med ungdomarna och inte på ungdomarna. Vi har förstått att valet av att uttrycka oss som att vi har ungdomarna som medforskare kan ses som att ett ansvar för själva forskningen läggs på ungdomarna. Vi vill framhålla att efter det att ungdomarna i olika sammanhang delgivit oss sina upplevelser och erfarenheter slutar deras ansvar i forskningsprocessen.