Forskningsansatser

Min forskningsansats är inspirerad av såväl fenomenologiska som hermeneutiska tanke- gångar. Fenomenologisk ansats då jag vill undersöka hur elever upplever utvecklings- samtal och hermeneutisk eftersom jag också vill kunna tolka och förstå deras uppfattning av sig själva. Jag kommer i det följande att försöka klargöra vilka ställningstaganden som ligger till grund för dessa ansatser.

4.2.1 Fenomenologin

Fenomenologin är inte någon enhetlig forskningstradition utan snarare en rörelse i flera olika riktningar, där kunskapen kan sökas i det som medvetandet uppfattar eller i det som upplevs. Detta ställningstagande innebär en kritik mot den moderna naturvetenskapens abstraherande och fjärmande från vanlig mänsklig erfarenhet. Edmund Husserl (1859- 1938), grundaren av den moderna fenomenologin, hävdade att vetenskaperna hade blivit rena faktavetenskaper som genom sin objektivism spelat ut sin roll för människors liv. Livsvärlden är den värld människor lever sina liv i, den värld som människor upplever/erfar. Den är subjektiv-relativ i den meningen att livsvärlden alltid upplevs i förhållande till något subjekt, det vill säga ”ur något konkret perspektiv, med en viss betydelse” (Bengtsson, 1999, s 16). Att gå tillbaka till sakerna själva, blev parollen för denna forskningsansats. Fenomenen ska inte bara studeras utifrån subjektets perceptionsprocess utan det är ”saken i sig självt”, det vill säga saken som ett fenomen, så som det framträder/visar sig för någon, som ska avtäckas. I mitt fall handlar det om att avtäcka fenomenet utvecklingssamtalet så som det visar sig för eleven. Upplevelsen, den levda erfarenheten, är redan riktad, försedd med tolkningar i form av avsikter, värderingar och mening, det som benämns ”intentionalitet”. Intresset fokuseras på den subjektiva upplevelsen av fenomenet, oavsett om det finns någon objektiv motsvarighet eller ej. Med hjälp av olika reduktioner kan man enligt fenomenologerna komma fram till själva väsendet. Tekniken för detta benämns som ”väsensskådande”. Detta kan beskrivas som en slags jämförande analys av tankar, i syfte att sålla fram ett allmänbegrepp, en invarians, själva väsendet, gällande för en hel grupp av fenomen. (Alvesson & Sköldberg, 1994; Sohlberg & Sohlberg; 2001; Bengtsson, 1999).

4.2.2 Hermeneutisk- fenomenologi

Existensfilosoferna vill utröna vad den mänskliga existensen innebär, hur man kan tolka och förstå vad som finns i det mänskliga medvetandet. De menar också att det inte är tillräckligt att enbart förstå, upplevelsedimensionen måste till. Känslor och intuition framhålls som väsentliga aspekter för att kunna förstå existensen. Kunskapen står med andra ord att söka i det som medvetandet uppfattar eller i det som upplevs. Sanningen utgör således en insikt, en intuition, vilken enligt Heidegger måste ses i sitt sammanhang i en kontext (Alvesson & Sköldberg, 1994; Sohlberg & Sohlberg, 2001).

Det var utifrån den existensfilosofiska inriktningen av fenomenologin som den moderna hermeneutiken utvecklades. Till denna traditionens främste företrädare hör Martin Heidegger och Hans-Georg Gadamer. Hermeneutikerna framhöll att man aldrig kan få

direkt tillgång till sakerna själva och menade att man inte kan åtskilja existensen från dess innehåll. Subjektet existerar och är involverat i världen, och därför kan vi inte få tillgång till sakerna själva som Husserl (ref. i Bengtsson, 1999) menade:

De är alltid redan förmedlade av subjektets förankring i en historisk period, en social omgivning, ett visst bestämt språk osv.. (a.a., s 14).

Det är således människans plats ”alltid redan” i världen som man vill fokusera, att kunna förstå det faktiskt konkreta före alla abstraktioner och rationaliseringar (Alvesson & Sköldberg, 1994). Med andra ord behövs såväl upplevelseaspekten som innehålls- aspekten för att kunna förstå ett fenomen. Det är därför inte tillräckligt att enbart betrakta och beskriva elevers upplevelse av utvecklingssamtal utan det krävs också förståelse för att bättre kunna förstå, och därmed kommer tolkningen in. I och med detta menade man att fenomenologin måste vara hermeneutisk (Alvesson & Sköldberg, 1994), eller som van Manen (on line, 020515) uttrycker det:

Phenomenology becomes hermeneutical when its method is taken to be interpretive (rather than purely descriptive as in transcendental phenomenology).

De existentiella hermeneutikerna har tagit över främst tre idéer från den husserlska varianten av fenomenologi, nämligen att kunskapen är av intuitiv karaktär, föreställ- ningen om ett levt tillstånd och begreppet intentionalitet (Alvesson & Sköldberg, 1994).

Intuition

I den husserlska tappningen utgör intuitionen ett så kallat väsensskådande i vilket man genom imaginär variation fokuserar på ett fenomen, och betraktar det isolerat utan hänsyn till kontexten för att på så vis komma fram till grundstrukturen i ett fenomen. De existentiella hermeneutikerna menar däremot att man inte kan förbise sammanhangets betydelse, som i den här studien utgörs av utvecklingssamtalet, för det fenomen som framträder det vill säga elevers upplevelse av sig själva vid utvecklingssamtalet. Det går med andra ord inte att särskilja intuitionen från det kontexteulla sammanhanget. Kun- skapen ses snarare som betydelse i den mening att man vill komma åt en djupare mening än den omedelbart givna (Alvesson & Sköldberg, 1994).

Det levda tillståndet

Husserls föreställning om ett levt tillstånd, upplevelsen som utgångspunkten för all kunskap, är en annan idé som de existentiella hermeneutikerna tog över. Till skillnad från Husserl menar de existentiella hermeneutikerna att människan alltid redan är infogad i världen, som Heidegger uttrycker det: ”In-der-Welt-sein” (Alvesson & Sköldberg, s 135). När Stensmo, (2001) talar om människans livsvärld är det framför allt fyra aspekter som framträder, nämligen upplevelsen av kropp, tid, rum och relationer till andra. Beroende på hur människan upplever denna livsvärld får det konsekvenser för hennes bild av sig själv. För eleverna utgör upplevelsen av kropp, tid, rum och relationer i utvecklingssamtal ett sådant levt tillstånd. Det är utifrån denna erfarenhet av det levda tillståndet – livsvärlden – som de skapar en bild av sig själva. Upplevelsen av den egna kroppen skiftar beroende på hur människan blir bemött, positivt eller negativt granskad,

vilket i sin tur påverkar upplevelsen av den egna kroppen och präglar hennes självuppfattning. Människans upplevelse av tid kan dels vara linjär, det vill säga på det förflutna följer nuet och framtiden, dels cirkulär, det vill säga i nuet blandas både minnen från förr och drömmar om framtiden. Enligt Heideggers betraktelsesätt i-världen-varat är det närvarande det vill säga här och nu den tid som existerar. Upplevelserna ändrar ständigt karaktär och präglar människans bild av sig själv (a.a.). Applicerat på min studie innebär detta att elevernas bild av sig själva inte är något konstant utan något som kontinuerligt förändras. På samma sätt förhåller det sig med människans upplevelse av rummet. I det offentliga rummet t.ex. utvecklingssamtalet finns andra konventioner och förväntningar, som måste följas, än hemma i det privata rummet. Där människan känner sig hemma respektive borta präglar också hennes självuppfattning. Stensmo (2001) betonar att relationerna också påverkar människans bild av sig själv. I jämförelsen med andra upplever hon likheter och olikheter, likheter med dem som hon känner gemenskap och samhörighet med och olikheter med dem som hon känner avstånd och främlingsskap inför (a.a.). Det blir därför av betydelse för elevens bild av sig själv hur väl föräldrar/lärare, föräldrar/barn, lärare/elev kan samspela vid utvecklingssamtal

Intentionalitet

Intentionalitet ska enligt Alvesson och Sköldberg (1994) förstås som en förförståelse, där subjektet är aktivt. Det handlar således inte om ett passivt iakttagande där subjektet betraktar ett objekt, utan snarare om en förstående kunskapsakt ”genom vilken först subjekt och objekt skapas” (a.a., s 135). Det är denna förstående kunskapsakt som är det centrala i utvecklingssamtalet i min tolkning av utvecklingssamtalet:

Det gäller således för individen att förstå den värld han/hon lever i. Hermeneutiken blir av det skälet för de existentiella hermeneutikerna något som genomtränger hela tillvaron. Varje förståelse, av de enklaste vardagliga ting, är samtidigt ett bidrag till bättre självförståelse (a.a., s 135).

Den hermeneutiska tolkningen beskrivs (Alvesson & Sköldberg, 1994; Sohlberg & Sohlberg, 2001) som en ständigt pågående spiralliknande bearbetningsprocess i syfte att åskådliggöra hur förståelseprocessen framskrider. Tolkningen handlar om ett aktivt förhållningssätt, det vill säga att komma i dialog med textens innehåll och ställa frågor till den, samma frågor upprepade gånger. Det gäller att aktivt lyssna efter svaren i texten tills den inte längre svarar och en ny fråga börjar formuleras:

Idén är inte att komma fram till något slutgiltigt svar utan snarare är resan som sådan sin egen belöning. Ofta har vid slutet av färden själva frågan upplösts och en ny fråga börjat tona fram, så att processen kan starta på ny bog. Vad man vinner är erfarenheter under resans (resornas) gång, inte något kunskapens slutliga Shangri-la vid vägens ände (a.a., s 137).

Sammanfattningsvis menar jag att jag använder mig av den hermeneutiskt fenomenologiska ansatsen, vilken i det här sammanhanget innebär att jag vill tolka och förstå hur eleverna ser på sig själva i samband med dessa.