Jag är rädd för tjat och tillrättavisningar

Elevernas oro yttrar sig dels i en farhåga för om läraren kommer att tjata och tillrättavisa. Det verkar som om eleverna förväntar sig att läraren ska agera i enlighet med tidigare erfarenheter eller föreställningar, att läraren kommer att tjata, oavsett om det finns någon anledning till det eller inte: ”Det var ett utvecklingssamtal som jag var jättenervös för. Jag trodde att läraren bara skulle säga negativa saker och tjata hela tiden”. Eleverna är i vissa utsagor medvetna om att de kan ha uppfattats som störande: ”… fast man är nog alltid lite nervös innan, eftersom man vet att man kanske har varit lite för pratig på en del lektioner”. De förväntar sig därför att läraren ska tillrättavisa dem och ”tjata” om detta: ”… så trodde jag att hon skulle tjata jättemycket på mig för att jag pratade så mycket med min kompis”. En beskrivning som eleven kompletterar med en illustration där läraren framställs som tjatande (se Figur 1).

Figur 1. Figuren illustrerar ett utvecklingssamtal där läraren tjatar.

Ibland tycks den negativa förväntan bli till en positiv upplevelse, eftersom eleven i stället får beröm samtidigt med en uppmaning att inte prata så mycket under lektionerna:

Det var när jag gick i fyran då hade jag varit stökig några veckor innan utvecklingssamtalet så jag var ganska nervös för att lärarna skulle säga att jag hade varit stökig. Men dom sa bara att jag hade varit duktig på det mesta och att jag skulle prata mindre så det gick bra.

I utsagorna framkommer också en rädsla och oro för att elevernas beteenden ska aktualiseras, en rädsla för att bli avslöjade: ”Man är så rädd för att man har gjort något dumt som de tar upp fast det har aldrig hänt.” Vad eleven i utsagan är rädd för är svårtolkat, antingen är hon rädd för att lärarna tar upp något som hon upplever som ”dumt” som hon oskyldigt hålls ansvarig för, eller att hon faktiskt har gjort något ”dumt”, men att det aldrig hittills har kommit fram under utvecklingssamtalen. När eleven tänker på utvecklingssamtal väcks denna oro till liv. Oron kan bero på att hon har minnesbilder av att bli orättvist beskylld eller att hon har erfarenheter av att sådana saker som hon kallar ”dumt” inte aktualiseras under utvecklingssamtalen. I följande utsaga blir orsaks- sammanhangen däremot något tydligare: ”Jag var rädd att hon fröken skulle ta upp något som jag gjort för länge sedan.” Eleven tycks ha dåligt samvete för något som har utspelat sig tidigare men som inte har kommit till lärarens kännedom. Denna oro det vill säga risken att vara tvungen att stå till svars för något som eleven har gjort för länge sedan, återuppväcks nu genom hennes inre dialog mellan ”I” och ” me” .

5.1.3 Jag är rädd för bedömning och kritik.

I följande två utsagor tolkar jag elevernas användning av ordet ”fel” som en rädsla för att inte duga. Vad som utgör ”felet” går inte att utläsa: ”Jag kände mig nervös på något sätt. Det brukar aldrig vara något fel på mig, så det kändes ju bra också.” När eleven tänker på utvecklingssamtal väcks känslan av oro till liv, trots att eleven har erfarenheter av att inte

behöva vara nervös. Elevens rädsla kvarstår dock, rädslan för att bli bedömd som ”fel”, det vill säga att inte duga. Användningen av ordet ”fel” tolkar jag som att oron är relaterad till elevens beteende. I nedanstående utsaga blir däremot användningen av ordet ”fel” tydligare och för tankarna till motsatsordet ”rätt”:

Innan jag gick till ett utvecklingssamtal så var jag nervös på vad de skulle säga om mig. Jag tänkte om jag fick mycket fel så får jag jättemycket skäll.

Jag förmodar att eleven här refererar till uteblivna skolprestationer. Om läraren bedömer elevens prestationer som otillräckliga har eleven lagrade erfarenheter av att detta kan få konsekvenser antingen som ”skäll” från lärarens sida och/eller från föräldrarnas sida. Oron för att inte duga det vill säga att inte kunna prestera tillräckligt i andras ögon blir ett framträdande drag. Det framkommer också att eleverna anser att de får för lite beröm, och önskar att läraren i stället skulle ta fasta på det som eleverna kan och är duktiga på: ”Att man inte tog upp så mycket dåligt att man skulle få beröm också.”

Den anspänning som eleverna beskriver att de känner vid utvecklingssamtal släpper när samtalet väl är genomfört. En anspänning som enligt utsagorna tyder på rädslan för att bli bedömd. Eleverna beskriver att de är nöjda och/eller glada över att, som de uttrycker sig, allt gick så bra, och framför allt att det var över: ”Lättad att det gick så bra. Efteråt kände jag mig lättad och stolt och tänkte. Ja nu, är det över.” En elev beskriver sin lättnad så här: ”Otroligt skönt efteråt att allt är överstökat”, vilket skapar ett intryck av elevens minnen av utvecklingssamtal som något negativt och något som måste genomlevas. För någon elev tycks detta inte utgöra något bekymmer alls eftersom hon verkar ha lagrat erfarenheter av vad som kan aktualiseras under utvecklingssamtalet: ”Man måste ju få lite ris och ros.” Endast en av utsagorna visar på elevens nervositet som är direkt relaterad till de nationella proven: ”Jag kommer ihåg ett utvecklingssamtal när man skulle få veta resultaten på nationella proven.”

5.1.4 Jag är rädd för att bli generad

Eleverna är nervösa för att utvecklingssamtalet ska bli pinsamt eller att de ska bli generade av en eller annan anledning. När de tänker tillbaka erinrar de sig hur det är att stå i centrum för uppmärksamheten: ”… jag tycker att det var pinsamt att alla hela tiden kollade på mig”. I utsagan här nedan uttrycker eleven en stark oro för att samtalet ska bli pinsamt, ett ord som återkommer upprepade gånger:

Innan jag går dit känns det lite pirrigt och man känner sig lite konstig. Om fröken ska ge någon kritik eller säga något pinsamt speciellt inför föräldrarna. Jag tänkte mest: ’Säg inget elakt, pinsamt säg inget elakt/pinsamt’ om och om igen samtidigt är det ju mycket bra om man får kritik också.

Vilken typ av kritik eleven i utsagan oroas för framkommer inte, oron för att eventuellt få kritik, framför allt inför föräldrarna, verkar vara extra uttalad i utsagan. Det framträdande draget är dock upplevelsen av pinsamhet. Det går inte att utläsa om eleven menar att det är pinsamt att få kritik oavsett om det är positiv eller negativ kritik, eller om hon uppfattar detta att få kritik som en elakhet. Det pinsamma kan också tolkas som att eleven hyser en oro för att läraren ska bli pinsam inför föräldrarna. Eleven har sedan tidigare

erfarenheter/minnesbilder lagrade i ”me” som nu aktualiseras vid tanken på utvecklings- samtal. Hon har minnen av att dessa samtal kan bli pinsamma, och tror att läraren kommer att säga något som hon uppfattar som pinsamt inför föräldrarna. Det är inte enbart det pinsamma som väcks till liv hos eleven vid tanken på utvecklingssamtal, även andra minnesbilder aktualiseras, nämligen rädslan för att läraren ska säga något som eleven uppfattar som elakhet. Den lagrade känsla verkar vara stark eftersom eleven gång på gång upprepar det likt ett mantra för att eventuellt på så vis kunna förhindra att det inträffar.

Det finns också beskrivningar som visar på att eleverna blir generade. En elev beskriver sin lättnad efter ett samtal som hon var missnöjd med. Eleven antyder att läraren inte var uppriktig i sin bedömning av eleven: ”… skönt att det var över blev lite för mycket beröm och falska leenden”. Samma elev illustrerar dock situationen något motsägelsefullt genom att teckna sig själv som en glad elev (se Figur 2).

Figur 2. Figuren illustrerar elevens lagrade bild av ett utvecklingssamtal där eleven blir generad.