4 ANSVARSKONSTRUKTIONEN
4.8 K OMPARATIV UTBLICK : NORSK RÄTT
4.8.1 Gällande rätt
Som jag inledningsvis nämnt har jag valt att titta på företagsbotens norska motsvarighet; foretaksstraffet. Den svenska och norska regleringen uppvisar nämligen betydande olikheter vad gäller regeluppbyggnaden av företagsansvar. Den första och mest uppenbara skillnaden utgörs av att det i norsk rätt sedan år 1991 är möjligt att straffa juridiska personer. Straffet för företag är böter och benämns foretaksstraff. Grundförutsättningarna för åläggandet av foretaksstraff återfinns i Straffeloven Kap. 3 a § 48 a vars första stycke lyder som följer:
”Når et straffebud er overtrådt av noen som har handlet på vegne av et foretak, kan foretaket straffes. Dette gjelder selv om ingen enkeltperson kan straffes for overtredelsen”
Enligt den norska modellen bygger företagets ansvar på att fysiska personers handlingar och skuld identifieras med, och tillräknas företaget. En viktig skillnad mellan rättsordningarna är också att det norska företagsansvaret som utgångspunkt endast förutsätter att en lagöverträdelse objektivt sett har ägt rum. Till skillnad från företagsbotsregleringen uppställs alltså inte ett explicit krav på ett begånget brott. Vidare uppställs inte som ett självständigt krav för ansvar att näringsidkaren hade kunnat förhindra lagöverträdelsen genom olika organisatoriska åtgärder. Följaktligen kan den norska regleringen karaktäriseras som ett objektivt vikarierande straffansvar.231 Reglerna om foretaksstraff är också fakultativa, vilket innebär att domstolarna efter en
230 Jfr Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder s. 178.
skönsmässig bedömning kan finna att ett företaget inte skall straffas trots att ansvarsförutsättningarna är uppfyllda.
Såvitt gäller ansvarssubjektet skiljer sig rättsordningarna inte nämnvärt åt. Den norska regleringen kan emellertid sägas vara något tydligare i detta avseende. Begreppet foretak definieras i § 48 a andra stycket som bl.a. bolag, föreningar, eller andra sammanslutningar, enskilda näringsidkare, stiftelser, konkursbon, dödsbon och offentliga verksamheter.232 Bestämmelsen talar alltså inte om juridiska personer eller näringsidkare, utan om företag. I detta avseende är regleringen tydlig på så sätt att det framgår av lagtexten att det som vi i dagligt tal benämner företag är avsett att tolkas tämligen vidsträckt. Intressant är också att vid frågan om enskilda näringsidkare skall ådömas straff, så tas hänsyn till företagets storlek och omfattning. Av förarbetsuttalanden och rättspraxis framgår nämligen att ett villkor för åläggandet av foretaksstraff är att det finns flera anställda eller uppdragstagare i företaget. Drivs t.ex. verksamheten i sin helhet av ägaren själv, saknas i regel förutsättningar för ansvar. Dessutom tas liknande hänsyn vid den skönsmässiga värderingen av om straff bör åläggas eller inte.233
Även i norsk rätt tillämpas en generell ordning i den bemärkelsen att samtliga straffsanktionerade bestämmelser kan aktualisera foretaksstraff.234 Vem som helst kan utlösa företagsansvaret, dock med begränsningen att överträdelsen skall ha begåtts ”på vegne av foretaket”. Liksom i svensk rätt uppställs alltså krav på anknytning mellan företagets verksamhet och överträdelsen. I norsk rätt är anknytningskravet centralt eftersom det dels bidrar till att begränsa foretaksstraffets generella räckvidd, dels utgör grundvillkoret för identifikation mellan företaget och gärningspersonen.235 Även det norska anknytningskravet kan sägas bestå av en personlig och funktionell komponent. Kravet på personlig anknytning ställer krav på existens av en rättslig anknytning mellan den fysiska personen och företaget, t.ex. genom avtal, sedvana eller lag. Klart står t.ex. att personer i ledande ställning, anställda och uppdragstagare omfattas.236 Det faktum att en uppdragstagare är en juridisk person utgör heller inte hinder mot att straffa denna tillsammans med en juridisk person som är uppdragsgivare. Vidare torde moderbolag kunna ansvara för brott som begås i ett dotterbolags verksamhet under förutsättning att
232 Se SOU 1997:127 s. 186. Se även Høivik, Foretaksstraff s. 329 ff.
233 Se SOU 1997:127 s. 186. Se även Matningsdal & Bratholm, Straffeloven Første Del s. 406.
234 Se Matningsdal & Bratholm, Straffeloven Første Del s. 393; Høivik, Foretaksstraff s. 333.
235 Se Høivik, Foretaksstraff s. 230.
överträdelsen kan sägas ha begåtts på moderbolagets vägnar. En sådan situation skulle t.ex. kunna föreligga om moderbolaget genom instruktioner eller på annat sätt kan sägas ha medverkat eller främjat överträdelsen.237 Gärningar som begås av utomstående omfattas emellertid inte av regleringen, och detta gäller oavsett om överträdelsen sker i företagets intresse eller inte.238
Kravet på funktionell anknytning innebär att undantag görs för abnormhandlingar, dvs. gärningar som är privata eller tydligt illojala i förhållande till företagsverksamheten. Liksom i svensk rätt uppställs inget krav på att överträdelsen har genererat ekonomiska fördelar för företaget, men sådana hänsyn kan få betydelse vid den skönsmässiga värderingen av om företaget bör ådömas straff.
Vidare gäller att gärningar som begås i strid med givna instruktioner inte nödvändigtvis leder till ansvarsfrihet. Detta gäller särskilt i fall då det sätt på vilket arbetet är organiserat kan antas ha föranlett att överträdelsen begåtts.239 Härvid kan paralleller dras till den svenska ordningen där en anställds brott som begåtts mot givna instruktioner kan föranleda ansvar om näringsidkaren inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förhindra brottet.
Den norska bestämmelsen uppställer som sagt endast krav på ett en överträdelse har begåtts av någon på företagets vägnar. Klart står att detta i vart fall innebär att de objektiva villkoren för straff måste vara uppfyllda.240 Vidare stadgar § 48 a att foretaksstraff kan åläggas ”selv om ingen enkeltperson kan straffes for overtredelsen”. Av denna formulering följer att den norska modellen omfattar både anonym culpa och kumulerade fel.241 Såvitt gäller kumulerade fel hanteras situationen på så sätt att den juridiska personen kan ansvara för ett flertal förseelser som tillsammans uppfyller det objektiva rekvisitet i ett straffbud.242
237 Se Matningsdal & Bratholm, Straffeloven Første Del s. 397.
238 Se Matningsdal & Bratholm, Straffeloven Første Del s. 396.
239 Se Høivik, Foretaksstraff s. 302 ff. Se även Jönsson, Straffansvar och modern brottslighet s. 142.
240 Se Ot.prp. nr. 90 (2003-2004) s. 239. Jfr Matningsdal & Bratholm, Straffeloven Første Del s. 393; Andenæs, Matningsdal & Rieber-Mohn, Alminnelig strafferett s. 280. Även förekomsten av rättfärdigande omständigheter för den fysiska gärningspersonen såsom nödvärn torde utesluta företagsansvar. Detsamma torde vara fallet i svensk rätt. Se Høivik, Foretaksstraff s. 178 f.
241 En naturlig konsekvens av att även anonyma och kumulerade fel omfattas är att undantag görs för krav på tillräknelighet, dvs. att gärningspersonen skall vara över 15 år och inte lida av en allvarlig psykisk störning. Se Andenæs, Matningsdal & Rieber-Mohn, Alminnelig strafferett s. 280. Jfr Høivik, Foretaksstraff s. 191 ff. och 201.
242 I vissa rättsordningar har också de utredningssvårigheter som förknippas med kumulerade fel åberopats som ett stöd för att etablera den juridiska personen som ett självständigt och från människor helt fristående ansvarssubjekt. Den straffrättsliga skulden härleds då inte till någon enskild människa. Argumentationen, som brukar benämnas aggregation eller doktrinen om kollektiv kunskap, går ut på att den insikt om förhållandena som krävs för straffansvar etableras genom att flera enskilda personers
Detta mycket vidsträckta företagsansvar i kombination med regleringens generella tillämpningsområde har motiverat att reglerna fått en fakultativ utformning. Följaktligen anges i § 48 a att straff kan ådömas företag i vilkas verksamhet brott har begåtts. Detta innebär att åklagaren och i andra hand domstolen, trots att ansvarsförutsättningarna är uppfyllda, har möjlighet att avstå från att tillämpa foretaksstraffet i de fall då det framstår som omotiverat. Tanken bakom detta är att foretaksstraff endast bör åläggas i de fall då det framstår som ändamålsenligt samt att behovet av foretaksstraff kan variera mellan olika straffbud.243
Värderingen av om straffet skall åläggas i det enskilda fallet sker med utgångspunkt i de kriterier som framgår av straffeloven § 48 b.244 Av bestämmelsen framgår för det första att hänsyn skall tas till huruvida straffet kan förväntas ha en preventiv effekt. Överträdelser av arbetsmiljölagstiftning och miljölagstiftning anses t.ex. generellt sett ha sådan preventiv verkan som motiverar att straff åläggs företaget.245 Att straffet kan antas ha en preventiv effekt anses också innebära att ett företag endast bör straffas om det hade kunnat förhindra överträdelsen.246 Vidare kan brottets grovhet tillmätas betydelse, vilket innebär att bagatellöverträdelser normalt sett inte föranleder företagsstraff. Av bestämmelsen framgår också att hänsyn skall tas till om överträdelsen är begången för att främja företagets intressen eller om företaget uppnått eller kunnat uppnå fördelar genom överträdelsen. En fördel behöver inte nödvändigtvis bestå i ekonomisk vinning, utan kan också avse situationer då företag t.ex. ökar sina produktionsmöjligheter eller blir kvitt sina konkurrenter. Klart illojala handlingar eller handlingar som är ägnade att skada företagets verksamhet utesluter dock i regel att företaget åläggs straff. I sådana situationer kan det dessutom vara tveksamt om gärningen är begången på företagets vägnar.247
Av § 48 b framgår också att företagets ekonomiska ställning skall tillmätas betydelse. Följaktligen kan foretaksstraff vara uteslutet i fall då företaget är insolvent och då det finns en personligt ansvarig, tex. någon i ledningen eller ägaren av företaget.
kunskap tillsammans motsvarar det som krävs för straffansvar. Enligt doktrinen om kollektiv kunskap kan den juridiska personen också vikariera för en fysisk persons uppsåtliga brott. Exempel på denna doktrin finns i rättstillämpningen i bl.a. Holland och USA. Se Jönsson, Straffansvar och modern brottslighet s. 153 f.; Pieth & Ivory, Corporate Criminal Liability s. 7 och 13.
243 Se Høivik, Foretaksstraff s. 176. Jfr Matningsdal & Bratholm, Straffeloven Første Del s. 405 och 415.
244 Av bestämmelsen framgår också att samma förhållanden skall beaktas vid själva utmätandet av företagsstraffet.
245 Se Matningsdal & Bratholm, Straffeloven Første Del s. 416.
246 SOU 1997:127 s. 187.
Detta kan emellertid också medföra att ett företag med dålig ekonomi kan undgå straff, medan ett mer välbemedlat företag straffas.248 Av bestämmelsen framgår också att hänsyn skall tas till om företaget åläggs andra sanktioner, t.ex. i form av förverkande eller administrativa avgifter. I liknande situationer kan nämligen behovet av att straffa den juridiska personen falla bort, men detta förutsätter att straffet inte förväntas ha en preventiv effekt. Hänsyn kan också tas till om en enskild person åläggs straff eller annan reaktion med anledning av överträdelsen, vilket framför allt syftar till att undvika dubbelbestraffningseffekter för enskilda näringsidkare.249 Dessutom stadgar § 48 b att hänsyn skall tas till om företaget genom olika åtgärder såsom riktlinjer, instruktioner, upplärning, kontroll kunnat förhindra överträdelsen. Bestämmelsen motiveras av att straffets preventiva effekt torde vara liten i fall då företaget inte haft möjlighet att förhindra överträdelsen.250
Slutligen skall påpekas att § 48 b inte uttömmande reglerar vad som kan beaktas vid värderingen av om ett företag bör ådömas straff eller inte. Hänsyn kan t.ex. tas till om överträdelsen är begången av någon inom företagets ledning eller av en underordnad.251