Skadeståndsansvar

Skadestånd är en civilrättslig sanktion som i likhet med företagsboten kan riktas direkt mot den juridiska person i vars verksamhet ett brott har begåtts. Allmänna bestämmelser härom finns i skadeståndslagen (1972:207, SkL). Huvudprincipen i SkL uttrycks i 2:1 och innebär att var och en som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållar person- eller sakskada skall ersätta skadan (s.k. culpaansvar). Såvitt gäller juridiska personer tillämpas principen så att den juridiska personens organ anses kunna göra sig skyldig till sådant vållande, t.ex. vid valet, instruktionen eller övervakningen av de anställda. I liknande fall svarar den juridiska personen enligt 2:1 för det egna vållandet (s.k. organansvar).350

Vid sidan av organansvaret finns det strikta ansvaret351 och arbetsgivares principalansvar. Principalansvaret regleras i SkL 3:1 och innebär att arbetsgivare – såväl privata som offentliga – är skyldiga att ersätta sak- eller personskada som en arbetstagare orsakat genom fel eller försummelse i tjänsten. Ansvaret förutsätter inte att arbetsgivaren själv brustit i arbetsledning eller på annat sätt. Däremot är det inte fråga om ett strikt ansvar eftersom det krävs att det förekommit föregående vållande. För ansvar är det emellertid tillräckligt att det har förekommit fel eller försummelse hos någon eller några för vilka arbetsgivaren svarar; skadeståndsskyldigheten omfattar m.a.o. även anonyma handlingar och kumulerad culpa.³⁵² Däremot omfattar arbetsgivarens ansvar inte s.k. abnormhandlingar, vilket följer av kravet på att skadan skall ha vållats i tjänsten.³⁵³

Det måste naturligtvis också uppstå en skada för att skadeståndsskyldighet skall föreligga. Även om begreppet skada används i något varierande betydelse inom skadeståndsrätten kan tre huvudgrupper urskiljas; personskada, sakskada och ren

349 Se SOU 1997:127 s. 265 ff. och 337. Se även NJM 2011 s. 394.

350 Se SOU 1997:127 s. 158 f. Se även Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätten s. 45.

351 Strikt skadeståndsansvar återfinns främst i speciallagstiftning på bl.a. transportområdet. Även i MB 32 kap. återfinns åtskilliga regler som ålägger rent strikt ansvar.

352 Se Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätten s. 47.

förmögenhetsskada. För skadeståndsansvar krävs också att det föreligger ett adekvat orsakssamband mellan det culpösa beteendet och skadan.³⁵⁴

Företagsbotens ansvarskonstruktion kan sägas uppvisa likheter med såväl organansvaret som arbetsgivarens principalansvar. Detta kan möjligtvis tala för att företagsboten inte är nödvändig vid sidan av skadeståndsansvaret. Det skulle t.ex. kunna hävdas att det vore minst lika effektivt att låta rättsskipningen mot företag ske genom privaträttsliga sanktioner eller att man införde en möjlighet för det allmänna att rikta skadeståndstalan mot företag.

Mot detta talar först och främst att rättsföljderna har delvis olikartade funktioner. Till skillnad från företagsboten anses nämligen skadeståndet inte utgöra en klandrande reaktion. Skadeståndet är istället i grunden reparativt, och syftar i korthet till att sätta den som lidit skada i samma ekonomiska ställning som om skadan inte hade inträffat.355

Även om risken för att förpliktigas att erlägga skadestånd kan medföra vissa indirekta preventiva effekter, finns flera faktorer som begränsar skadeståndets betydelse i detta avseende. En uppenbar sådan är att inte all företagsrelaterad brottslighet leder till några skador som är ersättningsgilla inom ramen för skadeståndsinstitutet.³⁵⁶ Alla överträdelser av straffbud medför dessutom inte skadeståndsansvar. Sådant ansvar uppkommer nämligen endast om straffbestämmelsen avser att skydda det intresse som skadan gäller. Varusmuggling medför t.ex. inte rätt till skadestånd för konkurrenter till den smugglande parten, vilka lidit ekonomisk skada p.g.a. minskad försäljning. Detta hänger samman med att syftet med bestämmelserna inte främst är att skydda näringsidkare mot otillbörlig konkurrens.³⁵⁷

I de fall då det faktiskt uppstår ersättningsgill skada kan dessutom tänkas att skadan täcks genom försäkringsersättning och i sådana fall kommer sanktionen inte omedelbart att drabba företagets ekonomi i någon större omfattning. Sanktionsrisken kommer m.a.o. att ligga hos försäkringskollektivet snarare än hos det enskilda företaget.³⁵⁸ Av betydelse är också att skadeståndet – om man väl funnit att sådant ansvar föreligger – beräknas efter skadans omfattning. Andra faktorer som kan påverka bedömningen av

354 Se SOU 1997:127 s. 157 f. Jfr Dahlqvist & Holmquist, Brotten i näringsverksamhet s. 302 f.

355 Se Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätten s. 15; Andersson, Ansvarsproblem i skadeståndsrätten s. 178.

356 Se SOU 1997:127 s. 214.

357 Se Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätten s. 134; Dahlqvist & Holmquist, Brotten i näringsverksamhet s. 306.

överträdelsens allvar och i sin tur ha en preventiv effekt, saknar i princip betydelse för skadeståndets storlek.³⁵⁹

Det ovan sagda talar således för att det finns ett behov av företagsboten vid sidan av skadeståndsansvaret. I förhållande till företagsboten intar dock de associationsrättsliga skadeståndsreglerna en särställning. Av ABL 29:1 följer nämligen att ett aktiebolags styrelseledamot eller VD, som uppsåtligen eller av oaktsamhet eftersätter sina skyldigheter och därigenom tillfogar bolaget skada, skall ersätta skadan.³⁶⁰ Ansvaret grundar sig på att ledamöter av en associations förvaltande organ står i ett sysslomannaförhållande till bolaget, och de är följaktligen skyldiga att omsorgsfullt och lojalt uppfylla sina med denna ställning förenade uppgifter. Det uttrycks ofta på det sättet att de har en lojalitets- och vårdplikt i förhållande till bolaget som innebär att de har plikt att undvika att orsaka skada. Motivet bakom lagstiftningen är att det för ett fungerande näringsliv ansetts vara viktigt att det finns verksamma incitament för företagsledningarna att fullgöra sina skyldigheter. Ansvarssystemet är avsett att verka såväl preventivt som reparativt.³⁶¹ Som en följd av ABL:s hierarkiska organisationsmönster är huvudprincipen, att tillsynsplikten för VD:n omfattar den dagliga verksamheten i bolaget och därvid primärt bolagets anställda, medan styrelsen har till huvuduppgift att utöva tillsyn över bolaget i stort. Följaktligen är det närmast VD:n som bär ansvaret för att bolaget följer de särskilda författningar som gäller inom verksamheten.³⁶²

I förhållande till företagsboten får ABL:s ansvarsordning en intressant följd. I de fall då ett bolag tvingas att utge företagsbot, t.ex. i samband med en överträdelse av skattelagstiftningen, är det bolaget som juridisk person som bär ansvaret. ABL:s interna ansvarsordning däremot, har en direkt motsatt utgångspunkt som innebär att bolaget med stöd av 29:1 kan kräva tillbaka vad som utgetts, om överträdelsen beror på att VD:n t.ex. försummat sin tillsyn av underordnade.³⁶³ Ordningen medför alltså att företagsboten i slutändan kommer att rikta sig mot en fysisk person, vilket riskerar att

359 Jfr SOU 1997:127 s. 215.

360 I lag (1987:667) om ekonomiska föreningar finns motsvarande regler för föreningsorgan.

361 Se prop. 1975:103 s. 376 f. och 540. Jfr Dotevall, Bolagsledningens skadeståndsansvar s. 45 f.

362 Se Svernlöv, Styrelse- och VD-ansvar i aktiebolaget s. 62 ff.

363 Såvitt gäller styrelsen kan brister i tillsyn eller ledning medföra att styrelsen i stället blir ansvarig gentemot bolaget för handling eller underlåtenhet som VD:n företar inom den löpande förvaltningen. Styrelsens tillsynsplikt sträcker sig dock normalt inte längre än till att omfatta centrala problem i verksamheten. Se Svernlöv, Styrelse- och VD-ansvar i aktiebolaget s. 62 ff.

motverka syftet med företagsboten.³⁶⁴ Samtidigt kan det associationsrättsliga skadeståndsansvaret ha en preventiv effekt i förhållande till personer i företagsledningen som genom skadeståndshotet bibringas incitament att förhindra brott i verksamheten. Det associationsrättsliga skadeståndsansvarets syfte och funktion kan på så vis sägas sammanfalla med företagsbotens syfte och funktion.