Sanktionsavgifter

Sanktionsavgifter kan påföras både fysiska och juridiska personer och är, liksom företagsboten, en ekonomisk sanktion som medför skyldighet att betala en avgift till staten som konsekvens av ett rättsstridigt beteende. Sanktionsavgifterna anses ligga utanför straffrättens område, men kan som repressiva sanktioner fylla samma funktion som straff. Avgifterna utformas också ofta i syfte att tillgodose intresset av vinsteliminering. Syftet är m.a.o. ungefär detsamma som syftet med företagsboten.333

Frågan uppstår därför hur företagsboten förhåller sig till avgifterna och om det finns behov av företagsboten vid sidan av sanktionsavgifterna.

Det kan för det första hävdas att sanktionsavgifterna kan påföras mer effektivt än företagsboten. Även om det vid bötesbelopp på max 500 000 kronor numera finns möjlighet att ålägga företagsbot genom strafföreläggande, åläggs boten i regel efter prövning i allmän domstol enligt allmänna straffprocessuella regler.³³⁴ Sanktionsavgifterna å andra sidan åläggs i regel av förvaltningsmyndigheter och tillsynsmyndigheter som har att övervaka regelefterlevnaden på olika rättsområden. Dessa aktörer har också ofta en särskild kunskap och kompetens som gör dem bättre skickade att handlägga ansvarsfrågan. Polis, åklagare och domstolar å andra sidan är ofta inriktade på mer traditionell brottslighet och de saknar ofta den kompetens och de resurser som krävs för uppgiften.³³⁵ De administrativa myndigheternas specialkompetens kan därför bidra till att effektivisera utredande och lagföring av vissa brott, vilket talar för ett bruk av sanktionsavgifter istället för straffrättsliga sanktioner. Ett system där rättsväsendets myndigheter undviks kan också vara fördelaktigt ur resurssynpunkt.³³⁶

332 Jfr Høivik, Foretaksstraff s. 87.

333 Jfr Wennberg, JT 2003-2044 s. 604.

334 Se prop. 1985/86:23 s. 52 f.

335 Se Høivik, Foretaksstraff s. 92; NJM 2011 s. 407. Jfr Träskman, NTfK 2013 s. 253.

Från ett rättsekonomiskt perspektiv brukar också anföras att sanktionsavgifter är mer effektiva än straff, bl.a. på grund av att beviskravet är lägre och att ansvaret vanligtvis är strikt. Till skillnad från företagsboten uppkommer skyldigheten att betala avgift när ett regelbrott objektivt kan konstateras och avgifterna kan ofta påföras tämligen schablonmässigt.³³⁷ Det enklare utredningsförfarandet kan också innebära att samhällets reaktion på överträdelsen kommer snabbare, vilket i sig kan medföra positiva allmänpreventiva effekter. Dessutom anses avgifterna vara fördelaktiga på så sätt de kan inrättas efter behov och skräddarsys för varje särskilt rättsområde. Därmed kan man möjliggöra snabba punktinsatser mot vissa typer av överträdelser. Genom att reglerna kan utformas så att avgifterna fastställs enligt schabloner blir avgifterna också ofta högre än ett bötesstraff. Följaktligen har avgiftshotet antagits vara mer avskräckande men också mer förutsebart än ett hot om böter.338

Det finns emellertid också nackdelar med sanktionsavgifterna. Mot bruket av sanktionsavgifter kan t.ex. anföras att de inte uttrycker samma mått av klander som företagsboten. Såvitt gäller företagsboten består den stigmatiserande effekten av att företaget drabbas av ett försämrat anseende, dvs. en slags goodwill-förlust i form av negativ publicitet som vanligen blir följden av en rättegång.³³⁹ Detta skulle möjligtvis kunna tala för att företagsboten har en större preventiv effekt än sanktionsavgifterna. Å andra sidan kan hävdas att företagens risk att utsättas för negativ publicitet till följd av företagsbotsansvar har minskat genom att det numera är möjligt att påföra boten genom strafföreläggande.³⁴⁰ Dessutom kan sanktionsavgifterna många gånger uppgå till avsevärda belopp och på så sätt verka mer direkt genom att det ”svider i plånboken”, vilket särskilt i fråga om företag torde ha en betydande allmänpreventiv verkan.³⁴¹

Sanktionsavgifterna är vidare inte helt oproblematiska ur rättssäkerhetssynpunkt, vilket i sin tur kan förta de effektivitetsvinster som associeras med dem. Problematiken förknippas med att sanktionsavgifterna kan sägas befinna sig i ett slags gränsland mellan straffrätt och förvaltningsrätt, med det tydliga exemplet skattetillägg.³⁴² Även om avgifterna inte betraktas som ett straff i juridisk mening, kan de vara väl så kännbara

337 Se SOU 1997:127 s. 397. Jfr Warnling-Nerep, Sanktionsavgifter s. 30 f.

338 Se SOU 1997:127 s. 219; NU 1986:2 s. 34.

339 Se avsnitt 3.3.5.

340 Jfr Bourner & Karlmark, JT nr 2 2012/13 s. 505.

341 Se Wennberg, JT 2003-2004 s. 604. Jfr Warnling-Nerep, Sanktionsavgifter s. 42.

som straff och därför betraktas som straff enligt EKMR.³⁴³ I sådana fall gäller t.ex. krav på rättegång inför opartisk domstol enligt artikel 6.1, oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2 och förbudet mot dubbelbestraffning i artikel 4 i tilläggsprotokoll nr 7.³⁴⁴ Detta skulle alltså tala för att det i vissa fall vore lämpligare att sanktioneringen av företag inordnades i det straffrättsliga systemet.

Historiskt sett har sanktionsavgifterna införts i syfte att avkriminalisera brott och ersätta straff med mindre stigmatiserande sanktioner. Warnling-Nerep menar dock att det primära syftet med sanktionsavgifter och kriminalisering respektive avkriminalisering numera främst är en önskan om effektivitet.³⁴⁵ I relation till företagsboten blir frågan intressant eftersom omfattningen av denna avkriminalisering i sin tur kommer att bestämma utrymmet för företagsboten som en särskild rättsverkan av brott. Blickar man tillbaka några år illustreras detta av att när 1986 års företagsbot – som ju begränsades till mer allvarlig brottslighet – inte blev den lösning man hoppats på så vände lagstiftaren istället blicken mot sanktionsavgifterna.³⁴⁶ I och med 2006 års lagändringar kom företagsboten att omfatta också mindre allvarlig brottslighet, vilket i sin tur kompenserades genom nya regler om företagsbot genom strafföreläggande och den särskilda åtalsprövningsregeln. Trots detta har under de senaste åren nya sanktionsavgifter i effektivitetens namn, förordats och presenterats framför kriminalisering och därmed också användandet av företagsbot. Detta gäller t.ex. områden inom den näringsreglerande lagstiftningen som rör arbetsmiljörätt och konkurrensrätt, och då ofta beträffande mer frekvent förekommande överträdelser av administrativ eller förhållandevis lindrig karaktär.³⁴⁷ Följaktligen finns också skäl att anta att vid liknande överträdelser så kommer behovet av företagsboten att minska.

Slutligen skall nämnas att det på många områden finns sanktionsavgifter som konkurrerar med straffbestämmelser och därmed också företagsboten. När sådan s.k. sanktionskonkurrens finns har skälet att införa avgiften som huvudregel varit att juridiska personer inte kan straffas och att man genom avgifter velat möjliggöra sanktionering av dessa.³⁴⁸ Hade ett straffrättsligt ansvar för juridiska personer varit                                                                                                                

343 Detta följer av att EKMR art. 6 skall tolkas konventionsautonomt, dvs. det avgörande för tillämpligheten av rättssäkerhetsgarantierna är normalt inte huruvida en viss sanktion formellt klassificeras som ett straff, utan huruvida den med ett innehållsriktat synsätt bör likställas med ett straff. Se t.ex. Warnling-Nerep, Sanktionsavgifter s. 150.

344 Se Wennberg, JT 2003-2044 s. 604 f.; Warnling-Nerep, Sanktionsavgifter s. 41.

345 Se Warnling-Nerep, Sanktionsavgifter s. 21 och 29 ff.

346 Se Warnling-Nerep, Sanktionsavgifter s. 25 ff. och 56 f.

347 Se t.ex. prop. 2012/13:143 s. 44 f; prop. 2007/08:135 s. 150 ff.; SOU 2006:58 s. 118.

möjligt hade sådana konkurrerande sanktionsavgifter kunna tas bort. Oavsett bör man bl.a. med hänsyn till behovet av ett enhetligt och konsekvent system samt efterlevnaden av ne bis in idem, i möjligaste mån försöka undvika dubbla sanktionssystem.³⁴⁹