Juridiska institutionen
Vårterminen 2014
Examensarbete i straffrätt
30 högskolepoäng
Företagsbot
En studie om sanktionens effektivitet vid brott i
näringsverksamhet
Författare: Linnea Svensson
SAMMANFATTNING
Detta examensarbete består av en rättsvetenskaplig undersökning av den särskilda rättsverkan av brott som betecknas företagsbot. Undersökningens övergripande syfte är att utvärdera sanktionens effektivitet vid företagsrelaterad brottslighet.
Den svenska straffrätten kan sägas vara uppbyggd utifrån ett individualistiskt synsätt som medför att endast fysiska personer anses kunna begå brott och straffas därför. Följaktligen har den svenske lagstiftaren enträget avvisat tanken om ett straffrättsligt ansvar för juridiska personer. Sedan år 1986 finns dock ett slags straffansvar för juridiska personer genom den särskilda rättsverkan av brott som betecknas företagsbot. Sanktionen, som sägs ha en tydligt bestraffande funktion, tillkom som ett led i kampen mot den ekonomiska brottsligheten och mot bakgrund av de juridiska personernas ökade betydelse i samhället.
Väl på plats i straffrättssystemet visade det sig snart att regleringen uppvisade betydande brister, varpå systemet med företagsbot reformerades år 2006. Mycket tyder också på att reformen, som syftade till att öka sanktionens genomslag, har gett avsedd effekt och företagsboten har under de senaste åren kommit att tillämpas i allt större utsträckning. En sanktions effektivitet kan dock inte mätas enbart mot dess tillämpningsfrekvens, utan också mot dess allmänpreventiva effekt och kvalitet.
Sanktionens tillämpningsområde är numera mycket omfattande, samtidigt som regleringen är påtagligt invecklad och svåröverblickbar. Reglerna anger ett subjekt som kan ådömas företagsbot och en kontext i vilken ett brott skall vara begånget. Påvisad skuld hos en fysisk gärningsperson är en primär förutsättning för dom om företagsbot. I fall där ansvarsfrågan är svårutredd anses företagsboten vara särskilt fördelaktig eftersom en enskild gärningsperson inte nödvändigtvis behöver identifieras. Trots detta riskerar svårigheterna med att styrka brott i näringsverksamhet att prägla sanktionens genomslag i det praktiska rättslivet.
svara. Denna gärning kan beskrivas som en underlåtenhet att i skälig utsträckning agera brottsförebyggande. Näringsidkaren kan därför sägas inta en ställning som garant, med skyldighet att genom brottsförebyggande åtgärder avvärja risker som emanerar från verksamheten. Lagstiftarens avsikt har varit att ansvaret inte skall betraktas som strikt, utan i stället måste en slags oaktsamhetsbedömning företas för att avgöra huruvida näringsidkaren är att klandra eller inte. Samtidigt synes utrednings- och bevissvårigheter ha föranlett att företagsbotsansvaret åläggs på ett närmast presumtionsartat sätt.
Företagsboten och dess kärnrekvisit kan kritiseras ur effektivitets- och rättsäkerhetssynpunkt. Rekvisitet är vagt formulerat och de krav som uppställs i fråga om näringsidkarens brottsförebyggande åtgärder är diffusa. Straffnormer måste vara tillräckligt precisa dels för att dess adressater skall kunna rätta sig efter dem, dels för att de rättsvårdande myndigheterna skall kunna tillämpa dem på ett enhetligt och rättvist sätt. Reglerna är också otydligt utformade på så sätt att en inledande förutsättning för dom om företagsbot överensstämmer med grund för jämkning och eftergift av boten.
I jämförelse med företagsbotsregleringen framstår den norska regleringen om företagsansvar som mer lätthanterlig. Det norska företagsstraffet kan beskrivas som ett objektivt och vikarierande ansvar eftersom det inte uppställs krav på underliggande brott. Regleringen saknar också en motsvarighet till företagsbotens kärnrekvisit och reglerna har givits en fakultativ utformning.
När ett brott har begåtts inom ramen för en näringsverksamhet finns en rad olika sanktioner att tillgripa. Härigenom kan problem uppstå vad gäller val av sanktion, kumulation av olika sanktioner samt risk för kränkning av förbudet om ne bis in idem. I uppsatsen undersöks därför hur företagsboten samverkar och eventuellt konkurrerar med alternativa sanktionsformer såsom värdeförverkande, sanktionsavgifter och skadeståndsansvar. Undersökningen visar att det finns behov av ett mer enhetligt och konsekvent tänkande kring sanktioneringen av den företagsrelaterade brottsligheten.
Avsikten med företagsboten har också varit att det personliga straffansvaret inte skall försvagas. Den genom 2006 års reform införda åtalsprövningsregeln, som syftar till att göra företagsboten till den primära sanktionen vid viss mindre allvarlig brottslighet, har möjligen lett till att så blivit fallet. Detta riskerar i sin tur att motverka företagsbotens funktion som ett incitament till att förhindra brott.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
SAMMANFATTNING ... I INNEHÅLLSFÖRTECKNING ... III FÖRKORTNINGAR ... VI
1 INLEDNING ... 1
1.1 ÄMNESPRESENTATION OCH ÄMNESVAL ... 1
1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING ... 2
1.3 AVGRÄNSNINGAR ... 3
1.4 METOD, MATERIALVAL OCH LITTERATURLÄGE ... 4
1.5 DISPOSITION ... 6
1.6 TERMINOLOGISKA KLARGÖRANDEN ... 7
2 BAKGRUND ... 8
2.1 FÖRETAGSBOTENS TILLKOMSTHISTORIA ... 8
2.1.1 Ett ökat behov av effektiva företagssanktioner ... 8
2.1.2 1986 års lagstiftning ... 9
2.1.3 Kritik och reformarbete ... 12
2.1.4 Företagsboten efter 2006 års reform ... 14
2.2 NUVARANDE REGLERING ... 15
2.2.1 Allmänt om sanktioner vid brott i näringsverksamhet ... 15
2.2.2 Företagsbot ... 16
2.3 SVERIGES INTERNATIONELLA ÅTAGANDEN ... 17
3 VARFÖR FÖRETAGSANSVAR? ... 18
3.1 EN FRÅGA OM SKULD? ... 18
3.2 STRAFF, KLANDER OCH SÄRSKILD RÄTTSVERKAN AV BROTT ... 19
3.3 EN FRÅGA OM PREVENTION OCH EFFEKTIVITET ... 20
3.3.1 Utgångspunkter ... 20
3.3.3 En mer ändamålsenlig och rättvis ansvarsplacering ... 22
3.3.4 En förstärkt preventiv effekt på fysiska personer ... 24
3.3.5 Sanktionens stigmatiserande effekt på företaget ... 25
4 ANSVARSKONSTRUKTIONEN ... 26
4.1 UTGÅNGSPUNKTER ... 26
4.2 ANSVARSSUBJEKTET ... 27
4.2.1 Enskilda näringsidkare och offentlig verksamhet ... 27
4.2.2 Särskilda spörsmål ifråga om ansvarsöverflyttning ... 29
4.3 BROTT I UTÖVNINGEN AV NÄRINGSVERKSAMHET ... 31
4.3.1 Anknytning ... 31
4.3.2 Ansvarsbegränsning ... 33
4.4 KRAV PÅ UNDERLIGGANDE BROTT ... 34
4.4.1 Två principlösningar ... 34
4.4.2 Ett bibehållet brottsbegrepp. Anonym culpa och kumulerade fel ... 35
4.5 ANSVARSGRUNDER ... 38
4.5.1 Näringsidkarens skäliga brottsförebyggande åtgärder ... 38
4.5.1.1 Utgångspunkter ... 38
4.5.1.2 Skäliga brottsförebyggande åtgärder i praxis ... 41
4.5.1.3 Kommentar ... 47
4.5.2 Särskild ställning eller tillsynsansvar ... 48
4.6 FÖRETAGSBOTEN OCH DET INDIVIDUELLA STRAFFANSVARET ... 50
4.6.1 Företagsboten som primär sanktion vid mindre allvarlig brottslighet ... 50
4.6.2 En ändrad prioritetsordning vid allvarlig brottslighet? ... 51
4.7 NÅGOT OM JÄMKNING OCH EFTERGIFT ... 53
4.8 KOMPARATIV UTBLICK: NORSK RÄTT ... 55
4.8.1 Gällande rätt ... 55
4.8.2 Skuldproblematiken och rättsläget efter nya straffeloven 2005 § 27 ... 59
5.1 INLEDNING ... 61
5.2 ANSVARSKONSTRUKTIONEN.SÄRSKILT OM NÄRINGSIDKARENS SKÄLIGA BROTTSFÖREBYGGANDE ÅTGÄRDER ... 62
5.2.1 Företagsboten i teorin. Tillräknande och organisationsskuld ... 62
5.2.2 Den ”egna gärningen” ... 64
5.2.3 Företagsboten i praktiken ... 65
5.2.4 Vad kan skäligen krävas av näringsidkaren? Legalitet och effektivitet ... 67
5.3 EN NORSK LÖSNING? ... 69
5.4 FÖRETAGSBOTEN SOM EN DEL I HELHETEN ... 72
5.4.1 Utgångspunkter ... 72
5.4.2 Företagsboten och det individuella straffansvaret ... 73
5.4.3 Värdeförverkande ... 75
5.4.4 Sanktionsavgifter ... 77
5.4.5 Skadeståndsansvar ... 80
5.4.6 Aktieägarhänsyn och potentiella bieffekter ... 83
6 SLUTORD ... 85
FÖRKORTNINGAR
ABL Aktiebolagslagen (2005:551) AV Arbetsmiljöverket BrB Brottsbalken (1962:700) BRÅ Brottsförebyggande rådet Dir. Kommittédirektiv Ds. Betänkande i departementsserienDs Ju. Betänkande i departementsserien från Justitiedepartementet
EKMR Europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
EU Europeiska Unionen
EUD Europadomstolen
FN Förenta Nationerna
HD Högsta domstolen
HovR Hovrätt
JT Juridisk Tidskrift vid Stockholms universitet
Ju Justitiedepartementet
JuU Justitieutskottets betänkande
MB Miljöbalken (1998:808)
MÖD Miljööverdomstolen
NJA Nytt juridiskt arkiv, avd. I
NJM (Förhandlingarna vid) Det nordiska juristmötet
NOU Norges offentlige utredninger
NSRK Nordiska straffrättskommittén
NTfK Nordisk Tidskrift for Kriminalvidenskap
NU Nordisk utredningsserie
Ot.prp. Odelstingsproposisjon
prop. Regeringens proposition
RB Rättegångsbalk (1942:740)
RH Rättsfall från hovrätterna
Rskr. Riksdagsskrivelse
SFS Svensk författningssamling
SkL Skadeståndslagen (1972:207)
1 Inledning
1.1 Ämnespresentation och ämnesval
Enligt rådande uppfattning i Sverige är brott en mänsklig handling och straff riktas mot den person som begått ett brott. I linje med detta utgår strafflagstiftningen från att företag av olika slag är juridiska konstruktioner som saknar förmåga att uppvisa skuld. Den svenska straffrätten kan således sägas vara uppbyggd utifrån ett individualistiskt synsätt som medför att juridiska personer befinner sig utanför straffansvarets sfär. Samtidigt står det också klart att företag, som betydelsefulla aktörer för den ekonomiska och sociala verksamheten i samhället, kan orsaka stor skada och att dess verksamheter utgör riskfyllda farokällor. Företagens verksamheter kan t.ex. leda till allvarliga olyckor och incidenter som skadar enskilda, eller skador som uppstår på miljön. När så något går snett uppstår frågan vem som har att bära det straffrättsliga ansvaret. Påfallande ofta består den brottsliga gärningen i en underlåtenhet att över huvud taget agera till undvikande av olyckor och risker. Komplexa företagsstrukturer, interna rutiner och delegationsmöjligheter medför dock att utpekandet av en enskild ansvarig individ många gånger framstår som svår eller rent utav omöjlig. Mot bakgrund härav har lagstiftare runt om i världen valt att instifta straffrättsligt ansvar för juridiska personer för brott som begås i deras verksamheter, och ofta på grundval av organisatoriska fel och brister snarare än enskilda individers missgärningar.1 Enligt svensk rätt är dock juridiska personer fortsatt straffrättsligt immuna och de anses – åtminstone formellt sett – inte kunna hållas straffrättsligt ansvariga för brott.
Ett slags straffrättsligt ansvar för juridiska personer finns dock sedan år 1986 genom den särskilda rättsverkan som betecknas företagsbot. Sanktionen kan drabba näringsidkare för brott som begås i verksamheten om denne inte gjort vad som skäligen kunnat krävas till förebyggande av brottet. Företagsboten kan komma ifråga vid alla typer av brott och någon gärningsperson behöver inte nödvändigtvis identifieras. Blotta konstaterandet av ett brott är många gånger tillräckligt. Företagsboten sägs ha en tydlig bestraffande funktion och den näringsidkare som åläggs boten kan därigenom framstå som klandervärd i sitt sätt att bedriva sin verksamhet. I viss mening medger alltså
1 Jfr Pieth & Ivory, Corporate Criminal Liability s. 4 f. Straffansvar för juridiska personer finns idag i
företagsbotsinstitutet att en sanktion, som i allt väsentligt är tänkt som bestraffning, träffar företagen som sådana trots lagstiftarens kategoriska avfärdande av straffansvar för juridiska personer. Företagsboten tillkom som ett led i kampen mot den ekonomiska brottsligheten och regelverkets underliggande målsättning har varit att effektivisera rättskipningen mot juridiska personer för brott som begås i deras verksamheter.2 Vid sanktionens införande var förväntningarna skyhöga, men det visade sig snart att regleringen uppvisade allvarliga brister. För att effektivisera regelverket och göra det mer lättillämpat ändrades därför reglerna på centrala punkter år 2006. Sedan dess har diskussionen kring företagsboten i princip avstannat och någon egentlig utvärdering av sanktionens effektivitet har inte genomförts.
Mitt intresse för företagsboten väcktes då jag under våren 2013 gjorde praktik på åklagarkammaren i Falun. Den allmänna uppfattningen på kammaren tycktes vara att regelverket var krångligt och sanktionen beskrevs i termer som ”udda” och ”främmande”. Det föreföll mig som att företagsboten inte fått genomslag i det praktiska rättslivet på kammaren och att sanktionen hamnat i skymundan. Samtidigt visade det sig vid närmare efterforskning att sanktionen kommit att tillämpas i större utsträckning sedan 2006 års reform. Dessa förvisso motsägelsefulla intryck fick mig att fundera på vad det är som gör att regelverket framstår som krångligt och ”udda”. Har 2006 års reform verkligen bidragit till att reglerna blivit mer lätthanterliga, och är företagsboten i dess nuvarande utformning verkligen den mest ändamålsenliga lösningen för att komma till rätta med den företagsrelaterade brottsligheten?
1.2 Syfte och frågeställning
Föreliggande arbete består av en förhållandevis bred undersökning av det närmsta vi i svensk rätt kommer straffrättsligt ansvar för juridiska personer, nämligen företagsboten. Undersökningens övergripande syfte är att utvärdera sanktionens effektivitet vid företagsrelaterad brottslighet. Härvidlag är en central ambition att redogöra för och kritiskt granska förutsättningarna för näringsidkarens ansvar enligt BrB 36:7. I denna del kommer särskilt fokus att ligga på det för näringsidkaren uppställda kravet om brottsförebyggande åtgärder. Hur tolkas och tillämpas ansvarsbestämmelsen i domstol och vad är det företaget hålls ansvarig för? Hur kan man klassificera ansvaret och kan regelverkets lagtekniska utformning säga oss något om sanktionens effektivitet?
Som ett led i analysen av företagsbotens effektivitet har jag också valt att betrakta sanktionen som en del i en större helhet. Frågan gäller framför allt om den brottsprevention som företagsboten är avsedd att uppnå istället kan uppnås genom alternativa sanktionsformer såsom värdeförverkande, skadeståndsansvar och de förvaltningsrättsliga sanktionsavgifterna. Undersökningen syftar också till att visa hur de olika sanktionsformerna samverkar och eventuellt konkurrerar med varandra. Som en del i denna analys har jag också valt att presentera olika argument för och emot sanktioner likt företagsboten. Dessutom undersöks sanktionens förhållande till det individuella straffansvaret. Avsikten är att detta ”helhetsperspektiv” skall visa att företagsboten som en delkomponent i en större helhet kan få återverkningar på både andra delar och/eller helheten.
Utifrån ovan angivet syfte är det nödvändigt att inte bara sätta företagsboten i sin sanktionsrättsliga kontext, utan även beakta regleringens tillkomsthistoria samt de rättspolitiska och idémässiga grunderna för institutet. Genom att exempelvis ta fasta på de ändamål som företagsbotsregleringen är avsedd att tillgodose kan samspelet mellan ändamål och den tekniska utformningen av regelsystemet granskas och kritiseras.3
1.3 Avgränsningar
Företagsboten och den tillhörande frågan om straffansvar för juridiska personer är ett mycket brett studiefält som spänner över en rad olika rättsområden. Av tids- och utrymmesskäl har jag dock funnit det nödvändigt att göra en rad olika begränsningar. En första begränsning utgörs av att uppsatsens fokus ligger på företagsbotsinstitutets ansvarssida. Frågor om straffmätning och därtill hörande frågor kommer därför inte att behandlas ingående. Detsamma gäller sanktionens eventuella processrättsliga komplikationer. Även i fråga om ansvarskonstruktionen görs vissa begränsningar – eller rättare sagt så kommer undersökningens fokus på det för näringsidkaren uppställda kravet om brottsförebyggande åtgärder medföra att vissa aspekter av ansvarskonstruktionen ges mindre utrymme. Jag har också valt att avgränsa mig mot en mer teoretiskt inriktad diskussion kring den juridiska personens väsen eller natur. När ett brott har begåtts inom ramen för en juridisk persons verksamhet finns också en mängd olika sanktioner att tillgripa. I denna del har jag valt att avgränsa mig från en ingående behandling av det straffrättsliga ansvaret för fysiska personer, det s.k.
företagaransvaret, som endast berörs i den mån det behövs för att öka förståelsen för idén om straffansvar för juridiska personer. Som tidigare framgått kommer jag också att titta på frågor angående den brottsprevention som kan tänkas uppnås genom alternativa ingripanden mot juridiska personer. Härvidlag har jag valt att avgränsa mig till värdeförverkande, skadeståndsansvar samt de förvaltningsrättsliga sanktionsavgifterna. Därmed utesluts en behandling av en rad andra tänkbara och i och för sig relevanta ingripanden såsom exempelvis vite, näringsförbud och återkallande av tillstånd. Slutligen skall nämnas att uppsatsen begränsas till att behandla överträdelser av nationell rätt, varför frågan om företags ansvar för brott mot olika internationella instrument faller utanför ramen för denna uppsats. Jag också valt att avgränsa mig mot att behandla företagsbotens förhållande till EKMR artikel 6.
1.4 Metod, materialval och litteraturläge
Föreliggande arbete är rättsdogmatiskt i den bemärkelsen att jag genom sedvanligt bruk av relevanta rättskällor söker argumentera och redogöra för vad som kan anses vara gällande rätt. Mot bakgrund av det ovan angivna syftet är min ambition emellertid också att arbetet skall utgöra något mer än bara en redogörelse av gällande rätt. Framställningen innehåller därför också en rättspolitisk argumentation som syftar till att analysera och tolka befintligt material samt peka på argument för och emot olika lösningar, inklusive effekterna av olika lösningar.4
Generellt kan om ämnet företagsbot sägas att det är förvånansvärt materialfattigt, vilket givetvis påverkat mitt val av metod och material. Den undersökning som är central för arbetet och som syftar till att utreda ansvarsförutsättningar utgår dock från bestämmelsen i BrB 36:7. För att nå ökad förståelse för regleringen används i hög utsträckning såväl förarbeten som rättspraxis. Rättspraxis har främst hämtats från underrätterna och skälet till detta är att det med några få undantag saknas relevanta HD-avgöranden i de specifika frågor som här är föremål för behandling. Underrättspraxis, och då framför allt från hovrätterna kan därför vara värdefullt. Eftersom de i princip saknar prejudikatvärde måste de emellertid läsas med viss försiktighet.5
Vidare har jag valt att göra en utländsk utblick som syftar till att i viss utsträckning jämföra den svenska företagsboten med dess norska motsvarighet. Skälen till detta är
flera. Rättsjämförelser kan för det första ge en djupare förståelse för svensk rätt och på så vis bidra till att identifiera styrkor och svagheter med den inhemska regleringen.6 Nordisk rätt är också ofta relevant som en följd av den nordiska rättslikheten.7 Att jag funnit den norska regleringen särskilt intressant beror på att den i flera viktiga avseenden skiljer sig från den svenska.8 I syfte att effektivisera det norska systemet finns också förslag om att modifiera de nuvarande bestämmelserna, vilket skulle innebära en ytterligare förskjutning från det svenska systemet. Trots detta fyller de båda rättsordningarnas reglering i princip samma funktion och rättspolitiska syfte. I anslutning till detta kan nämnas de diskussioner som fördes på det nordiska planet under framför allt 1970- och 1980 talet, varvid frågor avseende företagsansvarets funktioner och syften diskuterades ingående och delvis utifrån gemensamma utgångspunkter. Jag vill dock poängtera att arbetet inte gör anspråk på fullständighet vad gäller den norska regleringen, utan norsk doktrin och i viss mån även förarbeten används framför allt som en ”argumentationsbank” i syfte att skapa ett bredare underlag för diskussionen kring den svenska regleringen. Härvidlag har Knut Høiviks avhandling ”Foretaksstraff”9 från 2012 varit särskilt värdefull. Høiviks arbete är visserligen en norsk avhandling om det norska företagsansvaret, men i viss utsträckning behandlas också den svenska företagsbotsregleringen. Allmänt sett gäller att Høiviks arbete spelat en central roll som inspirationskälla till föreliggande arbete. Høiviks analyser av norsk rätt har inte enbart varit hjälpfulla för förståelsen av den norska regleringen, utan har också fungerat som ett hjälpmedel vid analysen av den svenska regleringen.
I svensk straffrättsdoktrin har företagsbotsregleringen – med undantag för några kortfattade översikter över de aktuella bestämmelserna – inte ägnats särskilt stor uppmärksamhet. Även om ämnet inte kännetecknas av ett stort intresse från straffrättsdoktrinens sida, vill jag emellertid peka på ett par viktiga arbeten på området. Ett värdefullt bidrag utgörs av Sverker Jönssons doktorsavhandling ”Straffansvar och modern brottslighet”10. Avhandlingen behandlar dock främst de idéer eller ideologier
som ligger till grund för straffansvar för juridiska personer, och någon diskussion kring
6 Jfr Dotevall, Bolagsledningens skadeståndsansvar s. 17. 7 Se Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare s. 51 och 75.
8Även i Danmark och Finland är det möjligt att straffa juridiska personer; ansvarsformen infördes där år
1996 respektive år 1991. I såväl Danmark som Finland har dock ansvarsformen därefter vidareutvecklats genom ny lagstiftning.
9 Knut Høivik, Foretaksstraff – En analyse av ansvarskonstruksjonen og dens historiske, rettspolitiske og
moralske forutsetninger (2012).
10 Sverker Jönsson, Straffansvar och modern brottslighet – En idékritisk studie av straffansvar för
företagsboten förs inte. Jag har också haft nytta av Petter Asps avhandling ”EG:s sanktionsrätt”11, som emellertid fokuserar på det EU-rättsliga företagsansvaret. Vidare vill jag nämna Niklas Selbergs examensarbete ”Företagsbot: om brott och bot i näringsverksamhet”12 från 2006. I uppsatsen presenteras i de närmsta en uttömmande redogörelse för företagsbotens tillkomsthistoria och tillämpningsområde. Av förklarliga skäl saknas dock uppdaterad rättspraxis och arbetets syfte är delvis ett annat än mitt egna. Icke desto mindre har Selbergs arbete underlättat materialsökandet samt bidragit till en ökad förståelse för företagsbotsregleringen. Även Fredrik Seemans examensarbete ”Straffansvar för juridiska personer i svensk och engelsk rätt: särskilt om företagsstyrning som bedömningsgrund i ansvarsfrågan”13 bör nämnas. I arbetet ägnas
visserligen mycket plats åt det komparativa perspektivet, men värdefulla analyser av företagsboten förs också utifrån uppdaterad rättspraxis.
1.5 Disposition
Arbetet är indelat i sex kapitel och presenteras enligt följande disposition. I kapitel två ges en historisk skildring av företagsbotens tillkomst och reformering. Därefter nämns något om sanktionens nuvarande ställning och dess utformning, samt vilka övriga ingripanden som står till buds när ett brott har begåtts inom ramen för en juridisk persons verksamhet. I anslutning till detta nämns också något om Sveriges internationella åtaganden i sammanhanget. I kapitel tre behandlas frågan om berättigandet av straffrättsliga och därmed likvärdiga sanktioner riktade mot juridiska personer. Frågan behandlas dels utifrån ett straffrättsligt och moraliskt perspektiv, dels utifrån ett rättspolitiskt perspektiv. Kapitlet syftar också till att skildra företagsansvarets kollision med straffrättens individualistiska synsätt. Härvid berörs också det individuella straffansvaret och dess begränsningar i fråga om företagsrelaterad brottslighet. Kapitel fyra ägnas åt företagsbotens ansvarskonstruktion. Avsikten är att jag med hjälp av framför allt förarbeten och rättspraxis ska redogöra för och analysera förutsättningarna för ansvar. Särskilt fokus kommer härvid att ligga på det för näringsidkaren uppställda kravet om brottsförebyggande åtgärder. Rättspraxis
11 Petter Asp, EG:s sanktionsrätt – Ett straffrättsligt perspektiv (1998).
12 Niklas Selberg, Företagsbot: om brott och bot i näringsverksamhet, Examensarbete Juridiska
fakulteten, Lunds universitet 2006.
13 Se Fredrik Seeman, Straffansvar för juridiska personer i svensk och engelsk rätt: särskilt om
presenteras löpande i texten och rättsfall avgjorda innan lagändringen 2006 presenteras i den mån de berör icke-förändrade rekvisit. Avsnittet avslutas med en utblick avseende den norska regleringen av företagsansvar. Utifrån vad som tagits upp i tidigare kapitel kommer jag sedan i kapitel fem att föra en sammanfattande diskussion kring behovet av företagsboten och sanktionens effektivitet. I anslutning till detta kommer jag också att försöka närmare precisera det för näringsidkaren uppställda kravet om brottsförebyggande åtgärder samt jämföra regleringen med dess norska motsvarighet. Kapitlet avslutas med ett helhetsperspektiv på företagsboten, varvid bl.a. sanktionens förhållande till andra sanktionsformer undersöks och utvärderas. I kapitel sex lämnas slutligen några sammanfattande och avslutande reflektioner.
1.6 Terminologiska klargöranden
I uppsatsen används beteckningen företag och juridiska personer synonymt. Härmed åsyftas en kollektiv enhet med egen rättskapacitet i vilken olika individer arbetar tillsammans för ett kommersiellt mål, t.ex. ett aktiebolag.
När begreppet företagsansvar används i denna uppsats åsyftas det ansvar som kan drabba juridiska personer för brott som begås i deras verksamheter. I varierad utsträckning kommer begreppet att avse både konceptet straffansvar och företagsboten konstruerad som en särskild rättsverkan av brott. I den mån det finns anledning att upprätthålla en skillnad härvidlag, är min förhoppning att detta framgår av den kontext i vilken begreppet används. Begreppet måste också i sammanhanget särskiljas från begreppet företagaransvar, som avser det personliga straffansvar som kan drabba den eller de personer som leder en verksamhet.
2 Bakgrund
2.1 Företagsbotens tillkomsthistoria
2.1.1 Ett ökat behov av effektiva företagssanktioner
Startpunkten för den moderna svenska debatten kring straffrättsligt ansvar för juridiska personer kan förläggas till 1970-talets mitt. Det var nämligen då som den ekonomiska brottsligheten kom i fokus på ett sätt som aldrig tidigare. De straffrättsliga sanktioner som då stod till buds var främst den brottspåföljd som kunde följa av företagaransvaret och det förverkande av vinster som brottet medfört för företaget. Problemet var emellertid att dessa sanktionsformer ansågs vara otillräckliga i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Som en följd av detta blev frågan om behovet av effektiva sanktioner riktade direkt mot företagen föremål för seriösa överväganden och statlig utredning.14
Redan år 1975 noterar Nordiska straffrättskommittén (NSRK) i sitt betänkande Bötesstraffet15 att ett möjligt tillvägagångssätt för att stärka den allmänpreventiva effekten på området vore att låta företagen själv bära straffansvaret för överträdelser som begås i verksamheterna.16 Något år senare konstaterar också BRÅ:s
kriminalpolitiska arbetsgrupp att det finns behov av en stark reaktionsform mot juridiska personer och att man därför borde överväga någon form av företagsböter som ett komplement till det personliga straffansvaret. Arbetsgruppen framhöll dock att frågan om företagsböter reser en rad olika problem som kräver särskilda överväganden i ett straffsystem som bygger på idén om individuellt straffansvar.17
År 1978 presenteras det betydelsefulla principbetänkandet om korporativt ansvar.18 Betänkandet som är principiellt hållet utmynnar inte i något lagförslag, men likväl togs en rad viktiga ställningstaganden. Den sanktionsform som undersöktes var ett penningstraff som fick benämningen företagsböter. Utredningen underströk emellertid att det inte kan vara fråga om att ersätta det personliga ansvaret med företagsböter, utan istället skulle den dåvarande ordningen kompletteras med ett korporativt ansvar.19 En
14 Jfr Träskman, Straffrätt och ekonomisk brottslighet s. 695 ff.; NJM 1975 s. 95 ff. 15 NU 1975:5
16 Se NU 1975:5 s. 17. 17 Se BRÅ 1977:7 s. 351. 18 Ds Ju 1978:5
sådan komplettering ansågs nödvändig eftersom det personliga straffansvaret, som bestämdes med hänsyn till den enskildes ekonomi, inte utgjorde ett tillräckligt effektivt medel för att motverka brott i näringsverksamhet.20 Detsamma gällde de dåvarande förverkandereglerna som endast möjliggjorde förverkande av den nettovinst som härrörde från ett brott. Utredningen ansåg dock att en utveckling av förverkandeinstitutet, som ju också kunde användas i bestraffande syfte, utgjorde ett fullgott alternativ om endast mindre reformer skulle vidtas.21
För att underlätta remissbehandling i fråga om det korporativa ansvaret formuleras 1978 års principbetänkande till ett lagförslag. Enligt det remitterade lagförslaget skulle brottsbegreppet förbli oförändrat och även fortsättningsvis skulle endast fysiska personer kunna begå brott och straffas därför. Som en följd av detta formulerades den nya sanktionen som en särskild rättsverkan av brott.22 Vid remissbehandlingen utsattes
emellertid det skisserade systemet med företagsböter för skarp kritik i åtskilliga delar.23 Mot bakgrund av detta föreslogs istället att förverkandeinstitutet skulle effektiviseras, vilket sedermera ledde till nya förverkanderegler som gjorde det möjligt att förverka sådana vinster som uppkommit hos en näringsidkare till följd av brott i verksamheten.24 Vid utarbetandet av de nya förverkandereglerna framhölls också att de nya förverkandereglerna på vissa områden kunde kompletteras med sanktionsavgifter.25
Trots nya förverkanderegler och ett utbyggt system med sanktionsavgifter tystnade inte diskussionen om straffrättsligt ansvar för företag. Redan i samband med antagandet av de nya förverkandereglerna ställde sig justitieutskottet tveksam till om förverkandereformen var tillräcklig. Utskottet förordade därför ett fortsatt utredningsarbete och anförde att det ur allmänpreventiv synpunkt var angeläget att det korporativa ansvaret innefattade ett direkt klander av det brottsliga förfarandet.26
2.1.2 1986 års lagstiftning
År 1982 får kommissionen mot ekonomisk brottslighet i uppdrag av regeringen att lämna förslag om ytterligare åtgärder ifråga om ekonomisk brottslighet som begås inom
20 Ds Ju 1978:5 s. 188 ff. 21 Ds Ju 1978:5 s. 190 ff.
22 Ds Ju 1979:10 s. 10 f. och 18 ff.
23 Se Ds Ju 1981:3 s. 9 ff. och Ds Ju 1984:5 s. 23 för en sammanfattning av kritiken. 24 Se Ds Ju 1981:3 s. 34 ff.
ramen för juridiska personers verksamheter.27 I kommissionens betänkande från 1984 noteras att den straffrättsliga ordningen fortfarande uppvisade betydande brister när det gällde att komma till rätta med den företagsrelaterade brottsligheten. För det första ansågs det personliga straffansvaret vara otillräckligt ur preventiv synpunkt, bl.a. på grund av bristande proportionalitet mellan ådömda påföljder och de ekonomiska intressen som stod på spel för företagen.28 För det andra ifrågasattes om förverkandereglerna hade tillräcklig preventiv effekt eftersom de dåvarande förverkandereglerna endast kunde användas för att konfiskera värdet av uppkomna ekonomiska förtjänster av brott.29 Mot denna bakgrund föreslog kommissionen att det straffrättsliga sanktionssystemet skulle förstärkas och kompletteras med en företagssanktion med ett ”påtagligt bestraffande inslag”.30 Den nya sanktionen fick
benämningen företagsbot och konstruerades som en särskild rättsverkan av brott.
”det skulle vara olämpligt att beteckna sanktionen som en särskild rättsverkan av brott, om den skulle ges enbart bestraffande funktioner”.34 Å andra sidan medgavs att sanktionens klandrande innehåll blev tydligare om företagsboten gavs en renodlat repressiv karaktär. Med viss tvekan hörsammade departementschefen lagrådets kritik och företagsboten kom därför att få en uteslutande repressiv funktion. Vinstelimineringen skulle i stället tillgodoses genom förverkandereglerna.35 Lagstiftningen om företagsbot trädde till slut i kraft den 1 januari år 1986 och gick i korthet ut på att företagsbot kunde åläggas näringsidkare vid brott i näringsverksamhet, om brottsligheten inneburit ett grovt åsidosättande av särskilda skyldigheter som var förenade med verksamheten eller annars var av allvarligt slag och näringsidkaren inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten.36
Trots att företagsboten blivit en del av svensk rätt blossade diskussionen om straffrättsligt ansvar för juridiska personer upp på nytt. När frågan återigen behandlas av NSRK noterades bl.a. att ett korporativt ansvar skulle innebära både en behövlig och påtaglig förstärkning av de nordiska ländernas straffrättsliga system.37 För svenskt vidkommande hade det dessutom börjat visa sig att företagsboten inte blivit den effektiva sanktion som man hoppats på. När Miljöskyddskommittén år 1993 diskuterade sanktionssystemets effektivitet på miljöområdet anfördes att det fanns behov av ett genomtänkt och konsekvent sanktionssystem med så långt enhetliga regler som möjligt. Vidare anförde kommittén att det personliga ansvaret var svårt att utkräva samt att sanktionerna för att få en förebyggande effekt borde rikta sig direkt mot företagen. Företagsboten i dess dåvarande skepnad, noterade kommittén, hade inte kommit att tillämpas. Enligt kommitténs mening berodde detta på att företagsboten kommit att få ett snävare tillämpningsområde än vad som från början var avsett.38 Mot denna bakgrund föreslogs bl.a. att kravet på att näringsidkaren inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brott skulle slopas. För att undvika orimliga resultat kunde sådana hänsyn i stället beaktas vid bedömningen av om det kunde anses vara oskäligt att ålägga företagsbot.39
34 Prop. 1985/86:23 s. 107. 35 Se prop. 1985/86:23 s. 107 f.
36 1986 års lagstiftning infördes genom SFS 1986:118, prop. 1985/86:23, JuU 13, rskr. 110. 37 Se NU 1986:2 s. 36 f.
38 Se SOU 1993:27 s 637 ff.
39 Se SOU 1993:27 s. 663 ff. Se även SOU 1993:81 s. 133 där Arbetsmiljölagutredningen biträdde de
2.1.3 Kritik och reformarbete
anförde att ”om man accepterar tanken på att juridiska personer skall bära ett direkt ansvar för brott som begås i deras verksamhet saknar det betydelse hur man betecknar sanktionen”.45 Vidare föreslog utredningen att straffansvaret skulle avgränsas till att enbart gälla direkt näringsrelaterad lagstiftning och till straffbestämmelser vid vilka principerna om företagaransvar kunde tillämpas.46
Trots att Företagsbotsutredningens förslag fick ett i många avseenden positivt bemötande ledde förslaget inte till några lagändringar.47 Förslaget ansågs alltför långtgående och istället gjordes bedömningen att man genom mer begränsade förändringar i det dåvarande företagsbotssystemet kunde komma till rätta med de svagheter som förknippades med sanktionen. I en departementspromemoria av år 2001 lämnades därför förslag om att företagsbotssystemet skulle behållas, men reformeras och effektiviseras.48 Departementspromemorian kom sedermera att ligga till grund för
ett förslag om ett reformerat företagsbotssystem. En viktig utgångspunkt för reformen var att strukturella förändringar skulle undvikas. Inarbetade begrepp skulle inte bytas ut om inte uppenbara fördelar fanns att vinna. Eftersom sanktionens formella beteckning ansågs vara av underordnad betydelse för systemets effektivitet skulle företagsboten även i fortsättningen utgöra en särskild rättsverkan av brott.49 En central ambition med
reformen var också att regleringen skulle effektiviseras, vilket i sin tur ansågs kunna öka förutsättningarna för en sund konkurrens.50 För att göra systemet mer lättillämpat och överskådligt ändrades och förtydligades därför företagsbotsreglerna i åtskilliga delar.51 Som ett led i denna effektivitetssträvan kom också sanktionens tillämpningsområde att utvidgas i två avseenden. För det första slopades det tidigare uppställda kravet om att dom om företagsbot krävde att brottsligheten inneburit ett grovt åsidosättande av särskilda skyldigheter förenade med verksamheten, eller annars var av allvarligt slag. Många bedömare menade nämligen att kravet på allvarlig brottslighet eller särskilda skyldigheter var ”boven i dramat” och den främsta anledningen till varför talan om företagsbot i stor utsträckning hade ogillats.52 För det andra kom tillämpningsområdet att utvidgas genom att regleringen förseddes med ytterligare en ansvarsgrund.
45 SOU 1997:127 s. 239. 46 Se SOU 1997:127 s. 266 ff.
47 Se prop. 2005/06:59 s. 15 och 42 för en sammanfattning av remissinstansernas synpunkter. 48 Se Ds Ju 2001:69 s. 24 f.
49 Se prop. 2005/06:59 s. 17 ff. 50 Prop. 2005/06:59 s. 17 ff.
51 Bl.a. genomfördes en rad förändringar rörande bestämmande av företagsboten, dess beloppsgränser
samt förutsättningarna för jämkning och eftergift. Se prop. 2005/06 s. 30 ff.
Oberoende av eventuella brister i kontroll och tillsyn skulle företagsboten numera kunna åläggas näringsidkare i fall där brottet hade begåtts av en person med särskild ställning i företaget.53 En viktig nyhet var också införandet av en särskild åtalsprövningsregel som innebär att näringsidkarens ansvar gjorts primärt i förhållande till det individuella straffansvaret när det gäller oaktsamma brott som straffvärdemässigt ligger på bötesnivå. Nytt var även att åklagare fick möjlighet att utfärda företagsbot genom strafföreläggande vid belopp om högst 500 000 kr.54 De föreslagna lagändringarna trädde i kraft den 1 juli 2006.55
2.1.4 Företagsboten efter 2006 års reform
Efter 2006 års reform verkar debatten om företagsboten och den tillhörande frågan om straffrättsligt ansvar för juridiska personer i princip ha avstannat. Mycket tyder också på att företagsboten under de senaste åren fått ökad aktualitet och betydelse.56 Särskilt
påtaglig verkar förändringen vara på arbetsmiljörättens område. Enligt en rapport från Arbetsmiljöverket (AV) har antalet ådömda företagsböter vid arbetsmiljöbrott57 ökat
kraftigt sedan 2008. Från att sanktionen utnyttjas sparsamt fram till några år in på 2000-talet har an2000-talet utdömda företagsböter mellan åren 2008–2011 mer än tredubblats, från omkring 40 till omkring 130.58 Denna ökning synes förklaras av de lagändringar som skedde år 2006. Allt fler beslut fattas numera hos åklagarmyndighet och införandet av den särskilda åtalsprövningsregeln verkar ha medfört att sanktionen i stor utsträckning kommit att ersätta den tidigare dominerande påföljden dagsböter för fysisk person.59 Också från åklagarhåll framhålls att lagföring av arbetsmiljöbrott numera till stor del sker genom företagsbot.60 Ytterligare en förklaring till sanktionens ökade användning tycks vara det genom 2006 års reform slopade kravet på allvarlig brottslighet eller
53 Prop. 2005/06:59 s. 25 f.
54 Prop. 2005/06:59 s. 42 ff. och 51 ff.
55 2006 års lagstiftning infördes genom SFS 2006:283, prop. 2005/06:59, JuU 13, rskr 169. 56 Jfr Friberg, Företagsbot och individuellt straffansvar s. 63.
57 Med arbetsmiljöbrott avses i rapporten brott mot arbetsmiljölagen (1977:1160) eller brottsbalksbrott,
varmed avses vållande till arbetstagares död (BrB 3:7), vållande till kroppsskada eller sjukdom som drabbat arbetstagare (BrB 3:8) samt framkallande av fara för arbetstagare (BrB 3:9).
58 AV:s Rapport 2013:4 s. 33 och 68. För överträdelser av miljölagstiftningen tycks förändringen inte
vara lika påtaglig. Se Bourner & Karlmark, JT nr 2 2012/13 s. 502.
59 AV:s Rapport 2013:4 s. 33 och 54. Av sammanlagt 437 domar och strafförelägganden för
arbetsmiljöbrott under perioden 2006-2010 skedde en ökning av antal lagföringar – inklusive företagsbot – från 69 fall år 2006 till 146 fall år 2010. Motsvarande ökning gäller inte antalet lagförda individer, som istället minskat betydligt. Företagsbot ges i ett fall av 69 år 2006 och som enda påföljd i 116 av 146 fall år 2010. Se AV:s Rapport 2013:4 s. 48.
särskilt åsidosättande, som alltså bl.a. innebar att tillämpningsområdet kom att omfatta även mindre allvarlig brottslighet i näringsverksamhet.61
2.2 Nuvarande reglering
2.2.1 Allmänt om sanktioner vid brott i näringsverksamhet
I svensk rätt finns som sagt ingen formell möjlighet att hålla juridiska personer straffrättsligt ansvariga för brott. Enligt rådande ordning åläggs istället det straffrättsliga ansvaret vissa nyckelföreträdare inom en verksamhet. Detta sker genom det icke-kodifierade företagaransvaret, med sedvanliga brottspåföljder i form av böter eller fängelse.62 Även om juridiska personer på så vis kan sägas vara straffrättsligt immuna,
kan de likväl drabbas av en rad olika rättsliga sanktioner med anledning av brott som begås i deras verksamheter. I BrB 1:8 stadgas att förutom påföljd, kan brott föranleda särskild rättsverkan av brott.63 Särskild rättsverkan av brott är en generisk beteckning för ett antal rättsliga sanktioner av skiftande karaktär som kan påföras såväl fysiska som juridiska personer.64 Till de särskilda rättsverkningar av mer straffrättslig karaktär hör, förutom företagsboten, det förverkande som kan ske av de vinster som brottet medfört för företaget. Även den civilrättsliga sanktionen skadestånd är en form av rättsverkan av brott som kan riktas mot juridiska personer. Dessutom kan juridiska personer vid vissa typer av överträdelser påföras sanktionsavgifter.
Vid sidan av de nyss nämnda sanktionerna kan näringsrelaterad brottslighet leda till en rad andra rättsliga konsekvenser för juridiska personer såsom vite65, återkallande av
tillstånd66 och näringsförbud67. Uppfattningen har dock varit att sådana former av ingripanden inte utgjort ett tillräckligt effektivt medel för att motverka brott i näringsverksamhet.68
61 Jfr Warnling-Nerep, Sanktionsavgifter s. 56. 62 Se avsnitt 3.3.3.
63 Se BrB 1:3 där påföljd för brott definieras som straff, vilket i sin tur definieras som böter eller fängelse
samt annan påföljd i form av villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård.
64 Se Zila, Istället för straff s. 93; Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, s. 53.
65 Vitesföreläggande är ett administrativt ekonomiskt tvångsmedel som innehåller ett påbud eller ett
förbud. Användningen av vite förutsätter stöd i lag och bestämmelser härom finns på många håll inom lagstiftningen, t.ex. i arbetsmiljölagen (1977:1160) och marknadsföringslagen (2008:586).
66 Inom många områden av näringslivet är tillståndet en förutsättning för bedrivandet av verksamhet.
Tillstånd krävs t.ex. för många åtgärder på miljöområdet.
67 Bestämmelser härom finns i lagen (1986:436) om näringsförbud. Enligt de nuvarande reglerna kan
näringsförbud, liksom straff, endast riktas mot fysiska personer i egenskap av enskilda näringsidkare. Motsvarande regler gäller även för vissa befattningshavare i juridiska personer.
2.2.2 Företagsbot
Företagsbot är alltså en särskild rättsverkan av brott som på yrkande av allmän åklagare kan åläggas näringsidkare under vissa förutsättningar som framgår av BrB 36:7. Som en första förutsättning för åläggandet av företagsbot gäller att ett brott ska ha begåtts i verksamheten. Regleringen är generell på så sätt att det underliggande brottet kan avse såväl brottsbalksbrott som brott mot specialstraffrätten. Som begränsning gäller dock att brottet ska ha begåtts i näringsverksamheten samt att det för brottet är föreskrivet strängare straff än penningböter. Därutöver krävs att näringsidkaren inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten (1), eller att brottet har begåtts av en person i ledande ställning grundad på befogenhet att företräda näringsidkaren eller att fatta beslut på näringsidkarens vägnar (2) eller att brottet har begåtts av en person som annars haft ett särskilt ansvar för tillsyn och kontroll i verksamheten (3). Av bestämmelsens andra stycke framgår att företagsbot inte skall åläggas om brottsligheten varit riktad mot näringsidkaren.
Bestämmelser om beloppsbestämning, jämkning och eftergift återfinns i BrB 36:8-10. Av 36:8 framgår att företagsboten skall fastställas till ett belopp mellan 5 000 kr och 10 miljoner kr. Principerna för hur själva beloppet bestäms överensstämmer i huvudsak med de allmänna principer som gäller för straffmätning som anges i BrB 29 kap. och utmäts enligt regler i BrB 36:9.69 Av bestämmelsen framgår att domstolen vid bestämmandet av företagsbotens storlek skall ta särskild hänsyn till den skada eller fara som brottsligheten inneburit samt till brottslighetens art, omfattning och förhållande till näringsverksamheten. Särskild hänsyn skall också tas till om näringsidkaren tidigare ålagts att betala företagsbot. Enligt 36:10 finns möjlighet till jämkning och eftergift av boten. I 36:10a återfinns också en särskild åtalsprövningsregel som innebär att när det gäller oaktsamma brott som straffvärdemässigt ligger på bötesnivå så har näringsidkarens ansvar företräde framför det individuella straffansvaret. Brottet får då åtalas av allmän åklagare endast om det är påkallat ur allmän synpunkt.
Slutligen skall nämnas att företagsbot om högst 500 000 kr kan åläggas genom strafföreläggande gemensamt med påföljden för ett brott.70 Ett separat föreläggande av
69 Se prop. 2005/06:59 s. 30.
företagsbot kan också åläggas någon mot vilken det inte föreligger förutsättningar för åtal, varvid samma beloppsbegränsning gäller.71
2.3 Sveriges internationella åtaganden
Frågan om effektiva sanktioner mot brott begångna inom ramen för juridiska personers verksamheter är inte enbart en nationell angelägenhet. Av Sveriges internationella åtaganden inom främst Europeiska Unionen (EU), Europarådet och Förenta Nationerna (FN) följer nämligen krav på att den nationella regleringen innehåller möjligheter att rikta ekonomiska sanktioner mot juridiska personer för brott som begås i deras verksamheter. Startpunkten för denna utveckling kan förläggas till år 1988 då Europarådets ministerkommitté antog en rekommendation om att medlemsstaterna i sina rättsordningar inför en möjlighet att rikta straffrättsliga sanktioner mot juridiska personer.72 Därefter har ett flertal internationella rättsakter med liknande krav utarbetats som ett led i kampen mot bl.a. organiserad brottslighet73, korruption74, finansiering av
terrorism75, penningtvätt och bedrägeri76. Gemensamt för dessa instrument är att de uppställer krav på att parterna inför straffrättsliga eller därmed likvärdiga former av påföljder, såsom administrativa eller civilrättsliga sanktioner för juridiska personer. Vidare ställs krav på att sanktionerna skall vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. För Sveriges vidkommande har dock regleringen med företagsbot ansetts vara tillräcklig och därmed möjliggjort tillträde till en rad olika internationella rättsakter utan några lagstiftningsåtgärder.77
71 Föreläggandet sker i dessa fall med stöd av 2 § och 5 § lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall
vid förverkande m.m.
72 Se Europarådets rekommendation No. R. (88) 18.
73 Se t.ex. FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (Palermokonventionen), art.
10.
74 Se t.ex. OECD konventionen mot korruption, art. 2, 3(2); Europarådets straffrättsliga konvention om
korruption m.m. (ETS nr. 173), art. 18, 19 (2); FN:s konvention mot korruption, art. 26.
75 Se t.ex. FN:s internationella konvention om bekämpande av finansiering av terrorism, art. 5.
76 Se t.ex. Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning
av brott och om finansiering av terrorism från 2005 (Europarådets förverkandekonvention), art 10.
77 Se t.ex. prop. 2002/03:146 s. 42 f. angående Sveriges tillträde till Palermokonventionen; prop.
3 Varför företagsansvar?
3.1 En fråga om skuld?
Ett grundläggande problem med straffrättsligt ansvar för juridiska personer har varit att det svenska straffrättssystemet är uppbyggt utifrån ett individualistiskt synsätt. Det straffrättsliga ansvaret är, och har alltid varit, ett individuellt ansvar baserat på tanken om personlig skuld. Följaktligen är det endast fysiska personer som anses kunna begå brott och straffas för detta.78
Skuldprincipen är en av de hörnstenar som bidrar till att straffrätten framstår som etiskt acceptabel. Skuldprincipen innebär att endast den som med uppsåt eller oaktsamhet har förfarit på ett sätt som anges i en brottsbeskrivning skall drabbas av straffansvar. Att straffet knyts an till något som den som skall straffas har gjort, på ett sätt som han eller hon kan klandras för, är vad som gör att straff framstår som moraliskt försvarbart.79 Skuldprincipen kan också sägas ha en rättspolitisk och ideologisk
förankring i den s.k. konformitetsprincipen. Dess budskap är att en person inte bör anses vara ansvarig för ett brott, om han eller hon inte kunde rätta sig efter lagen. Ett strikt ansvar, där ansvar åläggs oberoende av uppsåt eller oaktsamhet, strider mot dessa principer. Skuldprincipen säkerställer därmed att straffhot riktas mot personer som kan tillskrivas moraliskt ansvar för lagöverträdelser.80 Utifrån en sådan formulering av skuldprincipen står det också klart att juridiska personer faller utanför det straffrättsliga skuldbegreppet. Problemet är nämligen att skuldprincipen på förhand är definierad på ett sådant sätt att den bara kan tillämpas på fysiska personer. Skuldprincipen kan alltså inte utan vidare appliceras på företag eftersom ett företag inte kan veta eller vilja något (uppsåt) och därmed inte heller ha bort veta något (oaktsamhet).81 I linje med detta utgår
den svenska strafflagstiftningen från att associationer av olika slag är juridiska konstruktioner som inte enbart saknar handlingsförmåga, utan även förmåga att uppvisa skuld: societas delinquere non potest.82 Följaktligen kommer också ett straffansvar för juridiska personer alltid vara ett ansvar för någon annans brott, dvs. ett vikarierande
78 Se Victor, NTfK 1998 s. 369.
79 Se Asp, EG:s sanktionsrätt s. 234. Jfr Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder s. 65 f. 80 Se Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder s. 64 f., 298 och 349.
81 Se Asp, EG:s sanktionsrätt s. 222. Jfr Ds Ju 1978:5 s. 154 f.; NU 1986:2 s. 29 ff.
82 Jfr Asp, EG:s sanktionsrätt s. 222. En slags formell likställdhet mellan fysiska och juridiska personer
ansvar. Straffet kommer i sådana fall också baseras på ett strikt och objektivt ansvar eftersom juridiska personer inte kan uppvisa skuld. Detta har utgjort den grundläggande invändningen mot att införa ett straffansvar för juridiska personer i svensk rätt.83
3.2 Straff, klander och särskild rättsverkan av brott
Straffet kan sammantaget sägas syfta till att verka avskräckande från vissa beteenden samt att uttrycka ett moraliskt fördömande, ett klander, över dessa beteenden. Det som ger straffet en klandrande karaktär, är att straffsubjektet kan tillskrivas moraliskt ansvar för handlingen, och att detta ansvar kommer till uttryck genom kravet på subjektiv skuld. Följaktligen är det kravet på subjektiv skuld som gör att straff implicerar klander. Utan ett krav på subjektiv skuld ändras sanktionens karaktär och upphör att vara klandrande.84 Problemet är m.a.o. att straff förutsätter klander, vilket i sin tur uppfattas som exklusivt knutet till kravet på subjektiv skuld. Juridisk person är som sådant en fiktion och en fiktion är oåtkomligt för klander. Straff kan därför inte användas för juridiska personer.85 Konsekvensen av att skuldprincipen inte kan användas på företag blir därför att sanktioner som riktas mot företag kommer att falla utanför straffbegreppet.86
Ett illustrerande exempel på detta synsätt är vårt svenska system med företagsbot som är, och alltid har varit, konstruerad som en särskild rättsverkan av brott. Som tidigare framgått motiveras konstruktionen av att ett formellt straffansvar för juridiska personer är oförenligt med den svenska straffrättens individualistiska system; det är människor som begår brott och döms till straff för brott. För att företagsboten skulle kunna ge de eftersträvade preventiva effekterna behövde emellertid sanktionen ge uttryck för klander. Det var också mot denna bakgrund som företagsboten kom att konstrueras som en klandrande särskild rättsverkan av brott.87 Följaktligen kan också konstruktionen kritiserats för att luckra upp gränsdragningen mellan straff och andra verkningar av brott på så sätt att klander inte längre är något exklusivt förbehållet straffet.88 Företagsboten kan alltså i viss mån sägas ha bidragit till ett slags urvattnat
straffkoncept.
83 Se Victor, NTfK 1998 s. 369. Jfr Jönsson, Straffansvar och modern brottslighet s. 46.
84 Se Asp, EG:s sanktionsrätt s. 382. Jfr Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder s. 46 ff. 85 Se Ds Ju 1978:5 s. 154 f.
3.3 En fråga om prevention och effektivitet
3.3.1 Utgångspunkter
Om man med hjälp av skuldprincipen vill berättiga eller förse det straffrättsliga företagsansvaret med en moralisk förklaring kommer man, som ovan konstaterats, inte särskilt långt. Samtidigt står det klart att företag spelar en allt större roll i samhället och för det ekonomiska livet. Samhällsutvecklingen har medfört att en allt större del av det mänskliga beteendet – och också en allt större del av det klandervärda beteendet – sker inom ramen för företags verksamheter.89 Följaktligen har det ansetts finnas behov av att
kunna rikta sanktioner mot juridiska personer för brott som begås i deras verksamheter. Klart är att också att sådana mer principiella resonemang som presenterats i föregående avsnitt inte varit avgörande för den svenska diskussionen kring ett straffrättsligt företagsansvar.90 I 1979 års principbetänkande beskrevs saken på följande vis:
”[…] liknande slags överväganden kan ha sitt teoretiska intresse, men de kan knappast ligga till grund för några ställningstaganden när det gäller att avgöra, om det är lämpligt och möjligt att införa ett korporativt ansvar i rättsordningen. Det avgörande bör i första hand grunda sig på praktiska kriminalpolitiska hänsyn.”91
Samma slags överväganden har följaktligen banat väg för den nuvarande regleringen om företagsbot. Den diskussion som föregick införandet av företagsboten kom i hög grad att präglas av pragmatiska överväganden, bl.a. mot bakgrund av de juridiska personernas ökade betydelse i samhället och behovet av allmänprevention. En central utgångspunkt för diskussionerna kring företagsboten har också varit att det individuella ansvaret av olika anledningar inte varit tillräckligt effektivt för att motverka brott i näringsverksamhet. Det har emellertid aldrig varit fråga om att helt avvara det individuella ansvaret. Ståndpunkten har istället varit att företagsboten skall utgöra ett komplement till det individuella straffansvaret, inte en ersättning för det.92 Frågan uppkommer då dels varför det personliga ansvaret inte ansetts vara tillräckligt effektivt, dels vilken betydelse som företagens kollektiva inslag får för sanktionens preventiva funktion. I anslutning till detta vill jag också påpeka att nedanstående inventering avser såväl konceptet straffansvar som företagsboten konstruerad som en särskild rättsverkan
89 Se Träskman, NTfK 1977 s. 262. 90 Jfr Victor, NTfK 1998 s. 370. 91 Ds Ju 1978:5 s. 155.
av brott. Anledningen till detta är att liknande argument gör sig gällande i fråga om ansvarets syfte och funktion, oavsett sanktionens formella beteckning.93
3.3.2 Sanktionen som ett incitament till att förhindra brott
Det som kan sägas utmärka brott som begås inom ramen för näringsverksamhet är att de i många fall anses vara hänförliga till företags organisation och kontroll av verksamheten.94 Avsikten med ett sanktionshot riktat direkt mot företag för brott i verksamheten är därför att kunna skapa incitament att organisera verksamheten på ett sätt som motverkar lagöverträdelser. Det är också detta som utmärker företagsboten och dess ”kärnrekvisit” i BrB 36:7. Ansvaret kännetecknas nämligen av att företaget hålls ansvarigt för bristande åtgärder som kunnat förhindra brott som begåtts i verksamheten. Sanktionen är m.a.o. avsedd att öka näringsidkarens ansträngningar att övervaka regelefterlevnaden inom verksamheten.95 Ansvaret för organisatoriska åtgärder, såsom
att förhindra brott, ligger normalt sett på de högsta organen, dvs. i ett aktiebolag dess styrelse eller verkställande direktör.96 Följaktligen måste det också vara fysiska personer
i ett företags ledning som är de verkliga adressaterna för sanktionshotet. Frågan uppstår då varför inte samma preventiva effekt kan uppnås genom endast ett personligt straffansvar för dessa. Ett första argument för att det personliga ansvaret är otillräckligt bygger på en föreställning om att företag innehar en egen identitet i förhållande till enskilda personer som igår i verksamheten.97 Särskilt inom större företag anses också regelefterlevnaden ofta mindre hänga samman med enskilda befattningshavares ageranden än med i vad mån man inom företaget förmått bygga upp en väl fungerande organisation. Ett individuellt ansvar för enskilda befattningshavare är m.a.o. inte nödvändigtvis ägnat att verka preventivt på systemet som helhet.98
93 Jfr SOU 1997:127 s. 238 f. 94 Se SOU 1997:127 s. 213.
95 Se prop. 1985/86:23 s. 33 f.; prop. 2005/06:59 s. 19, 23 och 44. 96 Se prop. 1985/86:23 s. 68.
