4 ANSVARSKONSTRUKTIONEN
4.5 A NSVARSGRUNDER
4.5.1 Näringsidkarens skäliga brottsförebyggande åtgärder
4.5.1.2 Skäliga brottsförebyggande åtgärder i praxis
Att kraven i fråga om brottsförebyggande åtgärder är högt ställda vad gäller
arbetsmiljöbrott illustreras i en rad hovrättsavgöranden. I Hovrättens över Skåne och
Blekinge dom i mål B 1736-09 ålades ett aktiebolag företagsbot för vållande till kroppsskada enligt BrB 3:8 och 3:10, sedan en anställd skadat sig under arbete vid en maskinlinje. Näringsidkaren hade vid olyckstillfället vidtagit en rad olika säkerhetsåtgärder bl.a. i form av varningsskyltar och instruktioner till anställda om att inte beträda riskområdet. Riskområdet hade också markerats genom en säkerhetskedja. Hovrätten fann dock att vidtagna säkerhetsåtgärder i form av fysiska hinder var otillräckliga. Bristerna härvid ansågs heller inte kunna kompenseras genom de muntliga instruktioner som lämnats till de anställda av en riskkonsult eftersom hovrätten menade att ”även anställda som är införstådda med instruktionerna på grund av stress, obetänksamhet eller andra orsaker ändå kommer att handla i strid med dessa”.
I Hovrättens för Västra Sverige dom i mål B 3531-07 hade en arbetstagare avlidit i samband med arbete vid en maskinlinje. I målet framgick att arbetstagaren hade tillämpat en mycket farlig och riskfylld arbetsmetod som i huvudsak innebar att han hade haft maskinen igång då han arbetade. Arbetstagaren hade därför ett flertal gånger blivit tillsagd att upphöra med detta. Maskinen i fråga var försedd med en skyddsfunktion i form av en säkerhetsbrytare som dock hade kopplas bort manuellt. Oavsett om det fanns en fungerande säkerhetsbrytare, menade hovrätten, att det ankom på ledningen att fortlöpande och aktivt kontrollera arbetsmoment som kan innebära fara för de anställda. Hade så skett hade riskerna med arbetstagarens arbetsmetod upptäckts. Hovrätten kom fram till slutsatsen att ”den eller de hos bolaget som ansvarat för miljön genom oaktsamhet åsidosatt sina skyldigheter enligt arbetsmiljölagen”. Bolaget ansågs inte ha gjort vad som skäligen kunnat krävas och ålades företagsbot, trots att anställda i eget intresse manipulerat med säkerhetsanordningarna och handlat i strid med
uttryckliga instruktioner. I målet illustreras också vad som tidigare diskuterats ifråga om anonym respektive kumulerad culpa.199
I Hovrättens för Övre Norrland dom i mål B 818-10, ålades ett bolag företagsbot p.g.a. arbetsmiljöbrott genom vållande till kroppsskada jämlikt BrB 3:8 och 3:10. I målet framkom att anställda som var sysselsatta vid en maskin hade för vana att rätta till fotoceller med händerna vid driftstopp, vilket fått till följd att en arbetstagare vid ett tillfälle hade skadat ena handen. I målet var klarlagt att det i verksamheten förekommit ett flertal skyddsronder med särskilt inriktning på den specifika maskinen. Vid skyddsronderna deltog också de arbetstagare som var sysselsatta med maskinen. Företrädare för bolaget hade dock aldrig fått vetskap om den rutin som utvecklats bland de anställda. Enligt hovrättens mening ankom det emellertid på bolaget att specifikt ställa frågan om hur driftstopp hanterades av de anställda. Hade frågan ställts hade bolaget fått vetskap om rutinen varvid de med all sannolikhet beordrat de anställda att upphöra med förfaringsättet. Hovrätten menade att om frågan hade ställts skulle olyckan aldrig ha inträffat. Genom att inte ställa denna fråga hade alltså näringsidkaren brustit i sin riskhantering och därför inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förhindra olyckan. I målet hade alltså näringsidkaren genomfört risk- och säkerhetsarbete, och saknade helt vetenskap om att de anställda tog risker på eget bevåg men ansågs trots detta som ansvarig. Även i detta mål lyser gärningspersonernas identitet med sin frånvaro. Vidare är frågan om vem som är att betrakta som själva subjektet för denna underlåtenhet inte heller helt klar; antingen menar hovrätten att subjektet ifråga är företagsledningen (”företrädare för bolaget”), eller företaget som sådant (”bolagets oaktsamma underlåtenhet”).
I Svea hovrätts mål B 1950-12 hade åklagaren yrkat på att tre personer skulle dömas för flera fall av grovt miljöbrott sedan miljöfarliga kemikalier påträffats i ett grusupplag. Fråga var också om bolaget i fråga skulle åläggas företagsbot till följd av brottsligheten. Hovrätten konstaterade att två av bolagets tidigare anställda, uppsåtligen och vid upprepade tillfällen släppt ut kemikalierna i miljön. De anställda, som båda hade utbildats i hantering av kemikalier, hade varit väl införstådda med att förfarandet inte var tillåtet. Följaktligen dömde hovrätten de anställda för miljöbrott respektive grovt miljöbrott jämlikt MB 29:1. Såvitt gällde bolagets chef, som också stod tilltalad i målet, kunde inte visas att han agerat försumligt och han frikändes därför helt. När det
gällde frågan om företagsbot anförde hovrätten att bolaget och dess chef inte kunde haft att räkna med att anställda skulle begå brott eller på andra sätt bortse från de regler som gäller för kemikaliehantering. Hovrätten menade dock att inom verksamheter där sådan hantering sker måste särskilda krav på uppsikt och kontroll ställas. Det räcker inte att de anställda har den kompetens som krävs för uppgiften, utan det måste finnas ett fungerande inslag av övervakning och kontroll som medför att eventuella regelöverträdelser upptäcks. Bolaget ålades företagsbot för att man inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förhindra brottsligheten.
I Hovrättens för Västra Sverige dom i mål B 4597-10 ålades ett förhållandevis stort bolag företagsbot, med anledning av arbetsmiljöbrott genom vållande till kroppsskada. I målet hade en sommaranställd lagerarbetare fått i uppdrag av en arbetsledare att städa upp varor på en lagerhylla. Lagerarbetaren hade då med hjälp av en medarbetare hissats upp drygt fyra meter med en gaffeltruck, utan någon som helst säkerhetsutrustning. Därefter hade medarbetaren i strid med alla instruktioner lämnat trucken och lokalen, varefter lagerarbetaren fallit från hyllan och ådragit sig allvarliga skador. I målet gjordes gällande att bolagets ställföreträdare genom muntliga instruktioner delegerat arbetsmiljöansvaret till en driftschef, som i sin tur delegerat ansvaret till en arbetsledare. Hovrätten ansåg dock att arbetsledaren inte haft tillräcklig erfarenhet eller kunskap som behövdes för att ta ett adekvat ansvar för säkerheten på arbetsplatsen. Någon straffrättsligt giltig delegation hade därför inte skett och ansvaret låg därmed kvar på bolagets ställföreträdare.
Vidare gjorde bolaget gällande att arbetstagaren varit medvållande till olyckan eftersom han godtagit att hissas upp utan säkerhetsutrustning. Även om arbetstagaren inte varit omedveten om riskerna ansåg hovrätten att arbetstagaren befann sig i en beroendeställning till arbetsgivaren. Hovrätten anförde bl.a. att arbetstagaren inte i samma mån som bolagets ledning kunde anses ha del i att förebygga det farliga arbetssättet eller i samma grad bort inse faran. Bolagets invändning lämnades därför utan avseende. Hovrätten konstaterade att förutsättningar för företagsbot förelåg då bolaget till följd av bristande arbetsmiljöarbete och riskhantering inte ansågs ha gjort vad som skäligen kunnat krävas till förebyggande av olyckan. Hovrätten anförde vidare att, oavsett om anställda struntar i säkerhetsföreskrifterna, det ankommer på ansvariga inom bolaget att vidta de åtgärder som krävts till säkerställande av säkerheten. Hade man systematiskt och fortlöpande bedömt riskerna för att arbetstagaren kunnat drabbas av en olycka samt tillsett att föreskrifterna följdes hade olyckan kunnat undvikas. Målet
visar dels att delegation av uppgifter åt olämpliga personer, dels oförmåga att klarlägga vem som skall svara för kontrollen och vad som närmare krävs av denne kan ligga näringsidkaren till last som en slags oaktsamhet.
Tydligt är att domstolarna lägger stor vikt vid näringsidkarens riskhantering, men även införskaffande och förmedlande av information till verksamma personer inom en organisation. I Hovrättens över Skåne och Blekinge dom i mål B 2701-11 ålades ett bolag företagsbot för arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död. I målet hade en elektriker avlidit till följd av de skador han åsamkats då han blivit överkörd av en hjullastare vid bolagets återvinningsanläggning. Hovrätten ålade bolaget företagsbot på grund av bolagets underlåtenhet att göra en riskbedömning, samordna arbetet samt utföra och delge säkerhetsrutiner. Vid samma hovrätt i mål B 1057-10 ålades ett bolag företagsbot på grund av underlåtenhet att införskaffa och förmedla kunskap i fråga om gällande miljölagstiftning. Målet kan sägas visa på en slags kontextberoende aktsamhetsstandard: någon som ger sig in på en viss verksamhet, som kräver viss kunskap, bör i förväg skaffa sig denna kunskap.200
Av praxis framgår också att val av olämplig eller okunnig personal för en uppgift kan ligga näringsidkaren till last som en slags oaktsamhet. I Göta hovrätts dom i mål B 3412-10 ålades ett bolag företagsbot med anledning av brott mot djurskyddslagen. I målet hade en chaufför som bolaget gett i uppdrag att utföra en djurtransport underlåtit att kontrollera djurens välbefinnande vilket fick till följd att 1 700 höns dog. Genom att företaget inte kontrollerat att chauffören hade tillräcklig kompetens ansågs bolaget inte ha gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Målet visar att delegation av en uppgift till en olämplig person kan ligga näringsidkaren till last som en slags oaktsamhet samt att brott begångna av mer eller mindre självständiga uppdragstagare kan utlösa företagsbotsansvar för näringsidkaren.201
I Hovrättens för Västra Sverige dom i mål RH 2011:54 föranledde en näringsidkares underlåtenhet att förebygga miljöbrott enligt MB 29:1 företagsbot. I målet hade en näringsidkare fått i uppdrag att riva ett brandtorn, varpå denna anlitat en underentreprenör för att ombesörja arbetet. Underentreprenören hade sedan låtit elda upp virket från brandtornet. Det visade sig senare att virket varit impregnerat, vilket
200 Se även Hovrättens för Övre Norrland dom i mål B 599-11 samt Svea hovrätts dom i målen B 8587-11 och B 5075-12.
201 Enligt förarbetena kan uppdragstagare utlösa ansvar för näringsidkaren om denne har handlat för företagets omedelbara räkning. Vilken grad av självständighet som uppdragstagaren måste ha för att näringsidkaren skall gå fri från ansvar berörs dock inte närmare. Se prop. 1985/86:23 s. 62 f.
orsakat miljöfarligt utsläpp av arsenik, krom och koppar. Såväl uppdragsgivaren som underentreprenören hade undersökt brandtornet innan rivningen. Näringsidkaren gjorde också gällande att underleverantören meddelat att virket var ruttet och oimpregnerat, varvid denne givit sitt godkännande till uppeldningen. Hovrätten ansåg dock att näringsidkaren hade en skyldighet att själv undersöka virket och att näringsidkaren borde ha insett att det fanns en betydande risk för att miljöfarliga ämnen fanns i virket och att dessa kunde föranleda miljöfarligt utsläpp. Trots denna insikt hade näringsidkaren enligt hovrättens mening, inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten.
En berättigad fråga i sammanhanget är om ansvaret kan delegeras nedåt i organisationen, eller m.a.o. på vilken nivå inom företaget som de brottsförebyggande åtgärderna skall vidtas för att kunna leda till ansvarsfrihet. I den medialt uppmärksammade tingsrättsdomen i mål B 1061-10 ålades ett större byggföretag företagsbot för arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död, sedan en ung lärling klämts ihjäl mellan två betongelement.202 Tingsrätten fann att personal i företaget på flera punkter hade åsidosatt sina skyldigheter och att man inte fortlöpande bedömt riskerna med verksamheten. En arbetsmiljöplan med riskanalys hade upprättats, men den ansågs vara otillräcklig då den saknade en djupare analys av de faror som kunde tänkas uppstå samt uppgifter om vilka säkerhetsåtgärder som borde vidtas för att eliminera riskerna. Tingsrätten anförde att det visserligen förekom ett gediget arbetsmiljöarbete på central nivå inom företaget, men att detta genom bristfällig struktur och oklara rutiner, inte fått genomslag i det dagliga arbetet ute på fältet. Tingsrättens slutsats blev att företaget inte organiserat sin verksamhet på ett sådant sätt att en rimlig kontroll utövats att verksamheten bedrevs på ett lagenligt sätt.
Motsatt bedömning gjordes i Svea hovrätts avgörande i mål B 1007-11 och B 1008-11, där ett större bolag ådömdes företagsbot med anledning av arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död. Dödsfallet hade inträffat i samband med att en lyftögla brustit vid montering av betongpelare, vilket fick till följd att betongpelaren föll och träffade en byggnadsarbetare. I målet visade det sig att den lyftögla som användes vid lyftet varit underdimensionerad och att platschefen hade missbedömt dess storlek. Företaget i fråga menade att man gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga olyckan och att det var orimligt att kräva att man skulle ha förutsett olyckan. Hovrätten fann att brottet
inte kunde förklaras med några bristande rutiner eller alltför allmänt hållna instruktioner på central nivå. Snarare kunde bolaget anses ”bedriva ett mycket seriöst arbetsmiljöarbete i syfte att förhindra att olyckor av aktuellt slag inträffar”. Hovrätten fann därför att det saknades förutsättningar att ålägga bolaget företagsbot på den grunden att man inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förhindra brottsligheten. Däremot fanns förutsättningar att ålägga bolaget företagsbot på den grunden att platschefen haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten.203
Frågan om delegation illustreras också i HD:s avgörande i NJA 2007 s. 369. I målet hade en anställd hos ett aktiebolag avlidit i samband med lossning av last från ett fartyg. Vid olyckstillfället hade en kranförare inte haft tillräcklig uppsikt över arbetsområdet, och någon signalman som har till uppgift att dirigera kranföraren var inte utsedd. Ansvaret av utseende av signalman hade delegerats från bolagets VD till två teamledare, vilket också framgick av skriftliga delegationshandlingar. I praktiken hade emellertid teamledarna struntat i instruktionerna om att utse signalman. HD bedömde att delegationen inte var tillräckligt tydlig och att arbetsmiljöansvaret därför låg kvar på VD:n. Enligt HD hade olyckan aldrig hade inträffat om VD:n själv hade sett till att det funnits en signalman på plats. HD ansåg därför att VD:n underlåtit att vidta erforderliga åtgärder till förebyggande av olycksfall och fällde honom till ansvar för arbetsmiljöbrott enligt BrB 3:10. Såvitt gällde frågan om företagsbot konstaterade HD att olyckan hade inträffat innan lagändringen 2006, varför åklagarens yrkande om företagsbot var att bedöma enligt tidigare gällande lagstiftning. Som tidigare framgått föreskrevs före 2006 års lagändring att det skulle vara fråga om ett ”grovt åsidosättande av särskilda skyldigheter”.204 Eftersom HD ansåg att den senare inträdda lagändringen var till nackdel för bolaget tillämpades, med hänsyn till legalitetsprincipen retroaktivitetsförbud, den lagstiftning som gällde vid olyckstillfället. Utan att gå närmare in på frågan konstaterade HD att det före lagändringen uppställda kravet inte var uppfyllt och ogillade yrkandet om företagsbot. Med hänsyn till vad som ovan anförts i fråga om näringsidkarens ansvar vid arbetsmiljöbrott, talar dock mycket för att näringsidkaren med den nuvarande regleringen hade ålagts företagsbot.
203 Se avsnitt 4.5.2.