Människor samverkar hela tiden. Det faller sig ofta helt naturligt att vi skapar relationer med varandra och arbetar tillsammans mot delade mål, samtidigt som detta också gör att vi tillsammans drar gränser mot andra grupper. Den norska antropologen Fredrik Barth har beskrivit hur kulturell tillhörighet inte bara kan ses som de kulturella särdragen hos en grupp utan bör betraktas som en pågående relationell process. Där, menar han, är gränsdragningar av extra
Illustration 5. Pär Sundström, Sabaton.
intresse att studera, de regler och förutsättningar som finns för att interagera med andra grupper. Han menar att gränser inte enbart är skillnadsskapande, utan kan också utgöra kreativa möjligheter och möten, det är vid gränser man möter andra grupperingar (Barth, 1969). Musiketnologen Beverly Diamond har argumenterat för att ”alliance studies” borde ersätta fokuset på identitet i forskning om etniska grupperingar. Hon menar alltså att forskare istället för att diskutera urfolk, minoriteters och andra grupperingars kulturella innehåll, borde sätta fokus på vad hon kallar allianser: kopplingar och kontakter till individer, nätverk, platser, praktiker och taktiker i relation med andra grupper. Allianserna är det som skapar identiteten. Diamond menar i sin artikel att det i studiet av musikaliska allianser är givande att undersöka musiken som kommer av en allians utifrån motpolerna distinctiveness och mainstreamness. Hon lyfter fram begreppet ”mecenatdiskurser” (patron discourses), system uppbyggda kring finansiering av minoriteters musik såsom exempelvis de kulturpolitiska programmens horisontella mål. Diamond menar att sådana system till övervägande del fokuserar på distinctiveness:
The ”patron discourse” of indigenous music emphasizes ”unusual” timbres, spiritual beliefs, or distinctive social practices. Indeed, it is the music that have these ”exotic”
features that have become globalized: didgeridoo, or the many unique vocal techniques of Tuvan overtone singers, Inuit throat singers, or Sami yoikers come to mind. /…/ Sami artists … heritage-related funding för CD production often depends on their yoik perfor-mance. Sami radio, on the other hand, plays artists who do a much greater range of musical genres. /…/ Expectations feed practice: indigenous musicians, themselves, now often try to combine exoticisms. Several collaborations between Inuit throat singers and Tuvan overtone singers, for instance, have taken place in North America, Europa and Asia. (Diamond, 2006:173)
Kritiken är här alltså densamma som ofta riktas mot ”världsmusikprojekt” av olika slag, att det i projekt som fokuserar på musikers minoritets- eller urfolk-status, eller generellt på möten mellan kulturer, ofta blir en representerande verksamhet, där musikernas annorlundahet, deras distinkta kulturella drag, ska lyftas fram.
Musikforskaren Jan-Sverre Knudsen kopplar i ett outgivet konferenspaper ihop Barths och Diamonds perspektiv och menar att allianser inte heller bara är möjligheter, utan är onekligen också skapare av nya avgränsningar som kan begränsa möjligheter till relationer utom eller inom gruppen. Han diskuterar alliansbegreppet i relation till musik utifrån tre perspektiv. Det första är konst-närliga allianser, där närmandet initierats utifrån ett intresse som grundar sig i det expressiva utövandet, i musikens rytmer, melodier och harmoniker. Han ser också sociala allianser där motivationen handlar om att skapa upp-märksamhet för en utsatt gruppering eller liknande och tar upp ett exempel
där en norsk musiker använder sin position som en plattform för romska musiker i Norge. Slutligen beskriver han vad han kallar ”den mångkulturella alliansen”, där mötet i gränslandet mellan de kulturella grupperingarna är själva målet. Där är fokus på de olikheter som grupperingarna tar med in i alliansen och kan jämföras med Diamonds mecenatsdiskurs. Knudsen är dock tydlig med att denna indelning är generaliserande och att dessa kategorier ofta överlappar varandra, i de flesta fall strävar en musikalisk allians efter flera av dessa perspektiv, i vissa fall alla (Knudsen, 2017).
Kulturpolitiken möjliggör och understödjer dessa typer av kulturella och musikaliska allianser, genom den kulturpolitiska diskursens logik om sam-verkan och genom de horisontella mål som utgår ifrån diskurser om mång-kultur och mångfald, integration och jämställdhet. Musiker som inleder samarbeten – allianser – över genregränser och nationsgränser premieras enligt kulturpolitikens logiker. Likså premieras ansökningar från och sam-arbeten med musiker från marginaliserade grupper och musiker av kvinnligt kön, utifrån logiken om att dessa subjektspositioner förfördelas inom parallella samhälleliga strukturer. Kvalitetskriteriet förväntas vara en ”motvikt” till de horisontella målen, där ”musik för musikens egen skull” ska få komma fram.
Samtliga motiveringar för att skapa allianser som Knudsen tar upp premieras alltså av den svenska kulturpolitiken. Samtidigt kan man argumentera för att kulturpolitiken genom sitt fokus på samverkan med institutioner och närings-liv framför allt premierar strategiska allianser, som siktar mot professionali-sering och institutionaliprofessionali-sering. I Musikplattformens ansökning liksom Kultur-bryggan och i de undersökta bidragen till idéburna organisationer så förutsätts någon typ av institution som motpart eller ansökningspart.
En parallell till, eller kanske snarare ett förväntat resultat av, musikaliska allianser och samverkan är eklekticism. Musiketnologen Mark Slobin har i en artikel diskuterat musikalisk eklekticism som han menar är inherent strategisk, även om han här inte relaterar till de Certeaus strategibegrepp utan antar en mer allmänt hållen betydelse.
Whether to make a point, stake a claim, build a career, or market a product, musical actors think through a range of choices and select from a huge range of strategies, meta-eclectically. Those strategies are built into the actually resulting music in two ways:
sequentially and serially. As musicians bundle parameters into performances, they fuse units from different sources through code-switching and other approaches which signal mastery of sources and skill at unspoolling time in strings of diversity. They might also jam together variables from many resource pools simultaneously. All you need to do is replace one instrument, change the voice quality, or displace rhythms, and a perfectly predictable piece turns from generic to provocative, easy to ear-opening. (Slobin, 2007:115)
Slobin skriver att eklekticism byggs in i musiken sekventiellt och/eller seriellt. Jag vill förstå begreppet utifrån olika kronologiska nivåer. En sekventiell eklekticism kan beskrivas inom ett enskilt musikaliskt verk, där musikerna mer eller mindre medvetet under kreationen plockar komponenter – klangfärger, former, stilar, rytmer, harmonik – från olika källor. Det resulterande klingande stycket kan då uppfattas som eklektiskt i dess olika sekvenser. Detta är sammankopplat med kulturpolitikens premierande av nyskapande kultur. Kulturpolitiken kan organisatoriskt sägas premiera seriell eklekticism genom dess cykliska format och dess fokus på projektformen.
Ansökningar från varje instans återkommer år efter år, institutioner möjliggör serier med konserter av olika slag.
Om jag får ge ett exempel från mitt eget musicerande: Tillsammans med musikern Anders Peev har jag under några år drivit projektet ”Lutes of the World” som finansierats av Musikplattformen som syftat till musikaliskt utbyte med lutspelare från olika delar av världen. Varje projekt har fokuserat på ett par musikanter och en eklektisk blandning av ”vår” svenska folkmusik och den musik som de musikerna haft med sig. Vi har genomfört två projekt och ett tredje planeras. De genomförda projekten har varit med en ungersk musiker på lutinstrumentet koboz och med alevitiska unga bağlama-spelare från Ankara och Istanbul. Det musikaliska innehållet i musiken kan beskrivas som sekventiellt eklektiskt, genom att till exempel en Turkü-sång i 9/8 takt spelas med fraseringen från en svensk polska med ”kort etta”, eller genom att en traditionell turkisk sång kombineras med en vals av fiolspelmannen Mats Edén. Samtidigt kan ”Lutes of the world” projekten och Musikplattformens övriga projekt sammantaget beskrivas som en eklektisk serie som får sin eklekticism genom det ”pärlband” av olika former av musik som följer efter varandra. På samma vis bidrog konserten med Ali Saqi på Gamla Elverket,
ROOTS i Mora Kyrka, Falun Folkmusik Festival och övriga beskrivna musikhändelser i den här avhandlingen till eklektisism i Dalarnas musiklandskap – inte bara genom musikens interna uppbyggnad, utan också i relation till Dalarnas övriga utbud.
Jag inledde det här delkapitlet med att skriva att människor är samverkande varelser, och som Martin Stokes har skrivit så är hybriditet på ett naturligt sätt inbyggt i själva musiken (Stokes, 2004). Samtidigt måste uppmärksammas att kulturpolitikens logiker kan ge upphov till vad Slobin kallar ”imposed eclekticism”, en i det närmaste påtvingad hybriditet. Vårt kulturpolitiska system skulle kunna beskyllas för att skapa musik som skapar bredd snarare än djup: Projektformen och logiken om nyskapande kräver ständigt nya teman
och inriktningar, nya avsnitt i ”serien” som alla måste vara på något sätt annorlunda än det tidigare. Samverkanslogiken kräver att nya allianser inleds med jämna mellanrum. Musiker som inte intresserar sig för dessa modus av musikskapande får eventuellt söka sig till andra typer av understöd såsom näringslivsmedel eller kommersiella logiker, alternativt acceptera att arbeta med musik på amatörnivå. Risken är att man från kulturpolitikens håll förlorar djupdykningar i musikaliska traditioner och musikuttryck. Pär Sandström i Sabaton som inte var intresserad av att utveckla musiken i eklektisk riktning utan ville skapa så bra hårdrock som möjligt och därför sökte sig till näringslivet istället för kulturpolitiken, eller det projekt om gamla spelmansböcker som Maria Jonsson berättade om och som aldrig fick bidrag är exempel på detta.
Vid en första anblick kan Ruth Finnegans pathways–begrepp förefalla stå i direkt motsättning till Diamonds allians-modell och Slobins eklekticism. Man tänker sig lätt att en stig leder mot ett förbestämt mål, trots allt. Men Finnegans gångstigar förgrenar sig hela tiden och korsas eller går parallellt med andra stigar, där möjlighet i vissa sammanhang finns att ”byta spår”.
Samtidigt kan man säga att de regionala gångstigar som finns upptrampade inom och genom våra musikvärldar, skapar färre möjligheter till att hoppa mellan stigarna eller vandra parallellt på flera stigar, än vad man kanske skulle kunna tro. En musiker inom hårdrocksgenren kommer inte per automatik i kontakt med folkmusiker, klassiska musiker eller musiker från icke-västerländska kulturer, helt enkelt därför att de aktörer, scener, utbildningar och föreningar som uppehåller sig i gångstigarnas förgreningar inte så ofta överlappar varandra. Kultur- och utbildningspolitiska gränsöverskridande projekt som Dalasinfoniettans tidigare samarbete med jazzmusikerna Rigmor Gustavsson och Peter Asplund, Borlänge musikskolas satsing på El Sistema-pedagogik och andra typer av samverkansprojekt kan skapa möjligheter för gångstigarnas avgreningar att nå varandra.
Summering
I det här kapitlet har jag diskuterat begreppet samverkan utifrån det spretiga material som jag samlat in. Jag har teoretiskt betraktat begreppet som en nod i en logik som ingår i och knyter samman kulturpolitiska diskurser med diskurser om tillväxt. Man kan konstatera hur samverkanslogiken inom tillväxtfokuserade diskurser artikuleras till begrepp som entreprenörskap, regional utveckling och tillväxt. Samtidigt kopplas samverkan i kulturpolitiska
diskurser till begrepp som nyskapande och kvalitet, vilket kommer att diskuteras mer utförligt i nästa kapitel.
Jag har också diskuterat samspelet mellan samverkan och projekt. Inom Kultursamverkansmodellen kritiseras samverkan ibland för att premiera samtal över handling och förefaller verka långsiktigt och strategiskt. Projekt-formen används ibland taktiskt för att motverka den segheten, och vice versa så förväntas samverkanslogiken skapa långsiktighet för projekt.
I samverkanslogikens fokus på samtal kan vi ana Jürgen Habermas idéer om medborgardialog och ”kommunikativt handlande”, en vilja att skapa den typ av samtalsforum där alla ska kunna komma till tals. Man kan invända, liksom många (Merkelsen, 2011; Miller, 1987; Mouffe, 2005) tidigare gjort, att den här typen av diskussion aldrig förs på lika grunder utan riskerar att gynna hegemoniska förhållanden. Samverkanslogikens fantasmatiska aspekter verkar göra att maktförhållanden och konflikter lättare kan förpassas till bakgrunden. Samtidigt verkar det inte vara så enkelt som att begreppet i alla lägen upprätthåller en hierarkisk genremaktordning. Andra processer inom kultursamverkansmodellen möjliggör för att i någon mån synliggöra sådana snedfördelningar. Genom att musiker eller tjänstemän utnyttjar samverkans-logiken medvetet och taktiskt kan dessa maktförhållanden ifrågasättas och uppmärksammas, och kanske i förlängningen förändras.
Musikalisk samverkan kan ge upphov till fantastiska musikhändelser där organisationer, kulturer, konstformer, musikgenrer och kreativa människor möts i ett gemensamt utforskande av det vi kallar musik. Samtidigt gör det onekligen att vissa musikuttryck och musiker, till exempel de som inte är intresserade av nyskapade och genreöverskridande samarbete, eller saknar förutsättningar för att artikulera detta i ansökningshandlingar och dylikt, måste välja andra vägar för att kunna finansiera sitt musicerande. Här utkristalliseras en utmaning för Sveriges kulturpolitik. Hur kan man skapa förutsättningar för att eklektiska och kosmopolitiska musikaliska strömningar ska kunna växa fram samtidigt som man tillåter och understödjer djupdykningar, specialiseringar och renodlingar för alla musikgenrer?