Det går inte att överskatta turismens betydelse för musiklivet i Dalarna. Under senare hälften av 1800-talet blev Dalarna ett av Sveriges största turistmål.
Konstnärer hade under en tid sökt sig dit, framför allt de framstående
”dalakonstnärerna” Gustaf Ankarcrona, Carl Larsson, Karl-Erik Forsslund och Anders Zorn. Genom att man under 1900-talets början byggde järnväg ända upp till Mora blev det allt vanligare att även andra ”romantiskt sinnade storstadsbor” reste till Dalarna för att ”njuta av naturen och kulturen”
(Martinsson, 2002). H.C. Andersen anses ofta vara den som ”öppnade dörren”
för turistvågen. I boken ”I Sverrig” skrev han:
Ensligt och heligt, brokigt och herrligt är det i Dalarne, skönast likväl vid sjön Siljan.
Målare, tag portfölj och tag färger, begif dig upp till Dalarna, bild efter bild ska uppen-bara sig för dig. (Andersen, Borup, & Paludan, 1944)
Även om bara ett fåtal av alla turistmål i Dalarna är direkt relaterade till musik så spelar musiken onekligen en viktig roll i turistnäringen. Connell och Gibson menar att eftersom musiken är osynlig till sin natur, och turism är beroende av fysiska artefakter att vallfärda till som kan fånga turistens intresse, blir musik-turism beroende av musikaliska platser. Platser för musikmusik-turism kan både växa fram naturligt och ibland uppkomma ovälkommet (som i fallet med Jim
Morrisons grav i Paris), men de kan också konstrueras utifrån återskapade historiska förhållanden eller relateras till nutida fenomen (Connell & Gibson, 2003:250).
Dalhalla
Ett exempel på en viktig plats för musikturismen i Dalarna är Dalhalla, en friluftsarena för teater-, konsert- och operauppföranden. Dalhalla utgörs av det nedlagda kalkstensbrottet Draggängarna utanför Rättvik i Dalarna.
Dalhalla var initialt ett initiativ av operasångaren och radioproducenten Margareta Dellefors som startade föreningen Dalhallas Vänner i samarbete med den dåvarande kulturchefen i Rättvik. 1994 genomfördes den första regelrätta konserten med bland andra Birgit Nilsson. Namnet var enligt Dalhallas hemsida tänkt att föra tankarna till Wagner och operan Nibelungens Ring, snarare än till fornordisk mytologi i allmänhet. Det var alltså ett initiativ som var sprunget dels ur den kommunala nivån och dels ur konstmusik- och operavärlden. Det fick en inofficiell koppling till landstingsnivån genom att den dåvarande länsmusikchefen mellan 1998 – 2001 dubblerade som VD för Dalhallas Vänners dotterbolag Dalhalla Produktion. Man kunde under den perioden samordna viss administration med Musik i Dalarna.
Under Dalhallas första decenium var det främst konstmusik och framför allt opera som framfördes. Robert Wells föreställning ”Rhapsody in Rock” blev från 1998 ett återkommande inslag som hade tillräckligt med kopplingar till konstmusikvärlden för att kunna ses som acceptabelt i sammanhanget. Det blev dock snart det enda säkra kortet vad gällde publiktillströmning då det visade sig vara svårt att dra tillräckligt med folk med endast konstmusik för att motivera platsens höga kostnader. I Dalarnas dagstidningar skrevs återkom-mande artiklar om att Dalhalla var i ekonomisk kris (Joffer, 2011; Nordlander, 2010), och från 2011 blev de kostsamma operaföreställningarna allt mer sällsynta och kortvariga till förmån för välkända populärmusikartister, framför allt inriktade mot en kapitalstark medelålders publik, såsom Dionne Warwick, Toto, Sting, Robert Plant, Tom Jones, Simple Minds och P-Floyd (en tribute-föreställning till Pink Floyd).
Från och med 2012 drivs arenan av Dalhalla Förvaltning AB som förvaltar och utvecklar anläggningen. Man hyr ut arenan till Rättvik Event AB som är ett kommersiellt eventbolag som arrangerar mer populärmusikaliskt inriktade föreställningar och viss lättare konstmusik, medan Föreningen Dalhallas
Vänner använder arenan för konstmusik och opera under några av sommar-veckorna. Detta visade sig vara ett framgångsrikt recept vad gäller publik-tillströmning, 2014 såg man en femtioprocentig ökning av antalet sålda biljetter.
Samarbetet går dock inte alltid helt smidigt. Initiativtagaren Margareta Dellefors blev redan 2003 tvingad att avgå som ordförande för Dalhallas Vänner då hon motsatte sig det förändrade utbudet, och 2014 skrev hon ett öppet brev till Rättviks Kommun och Dalhalla Förvaltning där hon menade att man svikit ursprungstanken genom att låta större delen av programmet ordnas av Rättvik Event:
Dalhalla är en slags gåva från hela Sverige. Draggängarna råkade ligga i Rättviks kommun.
De flesta skulle i dag säga olyckligtvis. Det är inte att förvalta en arena, som internationellt räknades som en av världens främsta, när Rättviks kommun och Dalhalla Förvaltning AB överlåtit verksamheten till en privatperson, miljardären Conny Gesar, VD och ägare av Rättvik event. (Dellefors, 2014)
Formuleringen att Dalhalla är en gåva från hela Sverige är relaterad till Dalhallas finansiering, som ursprungligen kom dels från den kommunala nivån, men också via Kulturdepartement och privata stiftelser för konstmusik av olika slag. Idag ingår Dalhalla inte i den regionala kulturförvaltningen, eftersom regeringen har utsett Dalhalla till en av tio ”speciellt utpekade aktörer av kulturpolitiskt intresse”. Som speciellt utpekad aktör anses Dalhalla vara en arena och musikalisk plats med en så stor betydelse för turistnäring och kulturliv att dess ekonomi och fortlevnad inte kan anförtros eventuella framtida prioriteringar hos det regionala styret. Av denna anledning kan Föreningen Dalhallas Vänner för operaverksamheten söka bidraget som har namnet ”vissa aktörer av kulturpolitiskt intresse” direkt från Kulturrådet.
Ankarcronas Tällberg
Byn Tällberg, mitt emellan Rättvik och Leksand, är ett exempel på en plats som har historisk betydelse för framväxten av bilden av Dalarna och är idag en viktig plats för turistnäringen. Det finns flera hotell på platsen som används både som konferenslokaler och för regelrätt turistnäring. Tällberg är inte en musikalisk plats som sådan, men har en roll i musikturismen genom de många evenemang som arrangeras på de olika hotellen i byn och inte minst genom sin historia som är fylld av konst och musik. Byn drar i sin tur nytta av närheten till Dalhalla då många som går på event där övernattar på hotellen i Tällberg.
Konstnären och kulturpersonligheten Gustav Ankarcrona som bosatte sig här i början av 1900-talet engagerade sig starkt i bevarandet av Siljansbygdens
sedvänjor och traditioner. Han var drivande inom den så kallade ”ungdoms-rörelsen” som ofta ses som ett embryo till hembygdsrörelsen. Den unisona sången var ett av de viktigaste uttrycken för denna vagt nationalistiska rörelse.
Siljansskolan som startade i Tällberg i slutet av Ankarcronas levnadstid var starkt influerad av dessa rörelser och genom musikpedagogen Frits Jöde etablerades både folkmusik och allsång som viktiga inslag. Juvas Marianne Liljas har beskrivit hur fenomenet ”Allsång på Skansen” kan ses som en kvardröjande rest av Frits Jödes satsningar på Siljansskolan (Liljas, 2016:70).
Trots att det till stor del var det tidiga 1900-talets dalakonstnärers bilder av Dalarna som lockade turister så motsatte sig många av dem den begynnande Stockholmsturismen starkt. Lokalhistorikern Örjan Hamrin beskriver hur dalakonstnärerna upplevde att den ”ytliga” turismen hotade den genuina kulturen kring Siljan. Carl Larsson uppmanade turisterna att låta ”gammel-gårdarna ute i bygderna vara ifred, om ni inte kommer i studiesyfte!” (Hamrin, 2007). Ankarcronas kritik mot turismen kulminerade 1931 då han skulle representera Dalarna i det radiosända midsommarfirandet och han hävde ur sig sitt missnöje med det han kallade ”funkisokulturen”:
Nu ekar i midsommartidens dagar och nätter ett dån av motorvrål genom vårt vida land.
Och som ett väsande och stinkande jätteodjur ringlar raden av motorfordon, i alla storlekar och alla kulörer, fram över dess vägar. Och när dess innandömen tömmas på sitt innehåll, väller ofta en ström av all den funkisokulturens arvedel ut över bygderna varmed fjolårets Stockholmsutställning begåvade vårt land /…/ (Hamrin, 2007:98)
Krocken stod mellan den kvardröjande romantiken och hembygdsrörelsen å ena sidan och modernismen och funktionalismen å den andra. Samtidigt var mycket av turismen driven av just den bild av Dalarna som ett genuint och naturskönt landskap som just dessa rörelser frammanat.
En variant på dessa motsättningar mellan kulturintressen och turistnäring kan även idag skönjas på musikens område. Connell och Gibson har beskrivit den musikaliska förenkling, anpassning och exotisering av traditionell musik som i många fall sker när den blir föremål för besöksnäring – kortare framträdanden, färggladare kostymer, fokus på de exotiska och annorlunda delarna av musiken samtidigt som det inte får vara för annorlunda (Gibson & Connell, 2005:250).
Verksamhetsledaren för Folkmusikens hus beskrev under vår intervju att han att han upplevde mötet mellan musik och besöksnäring som ett ”ganska endimensionellt och lite ytligt förhållningssätt till folkkulturen”. Han berättade att Folkmusikens hus hade haft långt gångna förhandlingar med ett konferens-hotell om att erbjuda musikunderhållning och föredrag om folkmusik för
konferensgäster, ”men det sluta med att de gick på det gamla invanda att åka till Nusnäs och måla dalahästar istället”.
Ett uttryck som däremot fungerade alldeles utmärkt i Tällbergs hotellmiljöer var singer-songwritern Stiko Per Larsson vars uppträdande och krogshow på hotellet Klockargården i Tällberg kommer att beskrivas ingående i kapitel fem.