I de kommande kapitlen undersöks musikföreteelser utifrån spänningsfält och skärningspunkter mellan musikskapande processer, kulturpolitiska strategier och samhälleliga diskurslogiker. Ambitionen är att undersöka vad musik betyder genom att studera vad som villkorar den. Jag ser musikskaparnas
11 Slobins begrepp superculture har översatts av Dan Lundberg (2014) till svenskans suprakultur.
taktiker och maktens strategier som relationella både till varandra och till samhällets diskurslogiker. Begreppen musikande och musikvärld som jag diskuterat på de föregående sidorna låter mig betrakta arrangörer, tjänstemän, publik och politiker som en lika vital del av musiklivet som musiker och andra expressiva specialister. För att kunna sätta fingret på hur mer eller mindre outtalade tänkesätt och värderingar finns i eller rör sig mellan de studerade områdena har jag valt att anlägga ett diskursteoretiskt perspektiv. Även om den poststrukturalistiska diskursteorin sträcker sig bortom språket och menar att ”allt” är diskursivt, så sätts genom den, åtminstone i min användning, begreppen, orden och det sätt som saker omtalas i centrum. Det är genom det diskursteoretiska förhållningssättet som avhandlingen har strukturerats kring just begrepp – kvalitet, samverkan, projekt och så vidare – som rör sig mellan kulturpolitiska och musikande sammanhang. Detta får sägas ha varit både en styrka och en svaghet. Det finns säkerligen perspektiv som gått förlorat genom denna inramning samtidigt som den låtit mig sätta fingret på tendenser som jag annars skulle ha missat. Framför allt är min uppfattning att jag genom denna teoretiska ingång haft lättare att identifiera och förstå punkter där det
”skaver” i en kulturpolitisk process där annars de flesta verkar vara ganska överens om det mesta. Diskursteorin inbjuder också till ett örnperspektiv där man ser stora, samhälleliga sammanhang. För att i någon mån motverka detta ovanifrånperspektiv och tydligare kunna sätta fingret på människors specifika praktiker använder jag mig av Michel de Certeaus begreppspar strategi och taktik. De ger en kompletterande analysnivå som låter mig diskutera riktade policys och kulturpolitiska insatser och hur de tas emot, reageras på och tolkas av de olika aktörerna. Jag ska nedan redogöra för avhandlingens centrala analysbegrepp.
Diskurslogiker
There is a crack, a crack in everything That’s how the light gets in – Leonard Cohen
De citerade textraderna från Leonard Cohens ”Anthem” har legat nära mina tankar då jag närmat mig diskursteoretikerna Ernesto Laclau och Chantal Mouffes ontologi. De utgår från premisserna att allt är diskursivt och kontingent.
Laclau och Mouffe förnekar inte sociala strukturer och mekanismer, men de menar att de inte är grundade i nödvändighet (Laclau, 1990:89). Omvälvande förändring av samhället är därmed möjligt. Den här så kallade kontingensen innebär vidare att strukturer, från enskilda individers identitetskonstruktioner till subkulturer eller samhällsbyggen, aldrig är slutna utan är beroende av det som är utanför dem. De definieras av det som de inte är. Det här kan beskrivas
som en inbyggd spricka i diskursiva formationer, som innebär att den socialt konstruerade tillvaron är stadd i ständig förändring då olika grupper strävar efter att definiera tillvaron. Den här så kallade negativa ontologin uppfattas ibland som cynisk, pessimistisk och just negativ men kan förstås som precis motsatsen: Laclau själv hävdade att ontologin är radikalt optimistisk. Det är i diskursernas sprickor som”the light gets in”. En värld i ständig förändring är också en värld som aldrig stannar av (jfr Glynos & Howarth, 2007:105).
Laclau och Mouffe lägger stor betydelse i sociala sammanhangs outtalade spelregler, eller mer specifikt de handlingar, värderingar och relationer som är möjliga i sammanhanget. Detta kallar Laclau och Mouffe för logiker. (Butler, Laclau, & Žižek, 2000; Laclau & Mouffe, 1985) Man kan beskriva logikerna som diskursernas kulturella drag eller normer (Lundgren, 2012:60). Laclau menar att diskurser utgörs av en ansamling logiker samt de praktiker som implementerar eller utmanar logikerna (Butler et al., 2000). Logikerna organi-seras ofta kring begrepp vars mening definieras på olika sätt av olika grup-peringar, så kallade flytande signifikanter. I det område som jag studerar ser jag flera olika närliggande diskurser: en kulturpolitisk diskurs, diskurser kring musikvärldarna och kring de administrativa fälten. Genom de begrepp och praktiker som de delar och som jag utforskar i den här avhandlingen kopplas de samman i så kallade ekvivalenskedjor. För att skapa enhet i en sådan kedja blir det ofta en signifikant som får en priviligerad funktion och fungerar som en symbol för kedjan. Denna kallas då för master signifier eller nodalpunkt (Laclau & Mouffe, 1985:113). När en sådan blir så överflödande med olika definitioner att den inte längre är definierbar kan den också kallas för tom signifikant12.
A chain of equivalence is established /…/ In order to establish the unity of the chain /…/
there need to be one signifier that becomes the symbol of all the chain /…/ By becoming a symbol /…/ it looses its specificity, because it becomes too full /…/ by becoming the symbol for all. (Mouffe, 2016)
Begreppet kultur skulle kunna ses som en master signifier i de diskurser jag studerar i avhandlingen, men jag för också ett resonemang kring om det kanske skulle kunna vara mer relevant att förstå begreppet kvalitet som en sådan.
Just vad de begrepp som utgör de kulturpolitiska och musikaliska fälten – som
12 Uttrycken nodalpunkt, empty signifier och master signifier är i mångt och mycket utbytbara. Laclau och Mouffe använder uttrycket ”empty signifier” i sin teoriapparat, men vid den citerade föreläsningen vid Södertörns Högskola uttryckte Chantal Mouffe att termen ”master signifier” är ett mer adekvat uttryck för samma fenomen (Mouffe, 2016).
”samverkan”, ”kvalitet”, ”projekt” och så vidare – betyder i de olika samman-hang som jag här studerar, och hur de har fått denna betydelse, är av central betydelse i min avhandling. För att vidare studera detta har jag vänt mig till den tillämpning av Laclau och Mouffes ontologi som är utvecklad av Jason Glynos och David Howarth som kallas logikperspektivet. Metoden innebär i all korthet att forskaren identifierar kulturella aspekter, strömningar och tendenser från den praktik eller regim som studeras och samlar dem till logiker, för att göra det outtalade uttalat (Glynos & Howarth, 2007:184).
Glynos och Howarth utgick i boken Logics of critical examination (2007) från tre sorters logiker: sociala, politiska och fantasmatiska. Den sociala logiken kan beskrivas som det som karakteriserar fenomenet såsom regler, habitus, normer, handlingar och självförståelser (Lundgren, 2012:61). Den politiska logiken handlar däremot om att antingen utmana eller försvara de sociala logikerna. När normer ifrågasätts, när regler bryts eller å andra sidan när åtgärder tas för att trycka ner motstånd eller ifrågasättande så handlar det om den politiska logiken som är i aktion. Genom att identifiera och studera diskurslogikerna kan vi få en bild av praktiker och regimer som kontingenta strukturer i dynamisk förändring (Glynos & Howarth, 2007:145). Sociala logiker kan ses som svaret på vad det studerade fenomenet består av, och politiska logiker handlar om hur det blivit på det viset. Där saknas svaret på frågan om varför (Glynos, 2008:5). Vad är det som gör att man grips av politiska ideologier, av viljan att förändra eller upprätthålla normerna? Eller att sociala normer och ibland samhälleliga orättvisor kan uppfattas som självklara och oundvikliga? Logiker som griper tag i människor och får dem att acceptera samhällsordningar på känslomässiga grunder definierar Glynos och Howarth som fantasmatiska. Glynos (2008) visar hur sådana fantasmatiska logiker kopplade till karriärdrömmar och bonuspaket upprätthåller rådande förhållanden och hierarkier i arbetsmiljöer, genom att de maskerar tillvarons politiska dimension. Logikperspektivet har varit användbart i avhandlings-arbetet för att sätta fingret på punkter där det skaver, där diskursernas sprickor kan skönjas.
Glynos och Howarths metod har på senare år blivit allt mer använd inom svensk etnologi, men också kritiserad. Logikperspektivets förtjänst är att det hjälper forskaren att lyfta blicken och se större sammanhang. Baksidan av det myntet är, som Anna Sofia Lundgren poängterar i Kulturella Perspektivs temanummer om logikperspektivet, risken att man hamnar på en analysnivå långt borta från det empiriska material man studerar. Lundgren föreslår en lösning där man går lite långsammare tillväga, liknande en ”vanlig”
kultur-analytisk tematisering där övergripande odefinierade logiker, narrativ eller teman identifieras till vilka man därefter artikulerar aspekter som politiska, sociala eller fantasmatiska (Gunnarsson Payne et al., 2012:65). Jag har genom att annamma det här tillvägagångssättet försökt se komplexa mönster och relationer i både det lilla och stora, det historiska och det nutida. Begreppet samverkan är exempelvis en central nod i den kulturpolitiska diskursen, och är vid första anblicken ett enbart positivt laddat ord. Genom logikperspektivet kunde jag notera hur begreppet utöver de många positiva aspekter som kan skönjas också knyter an till aspekter av en fantasmatisk logik som upprätt-håller genrehierarkiers status quo och faktiskt kan hindra kulturpolitisk för-ändring.
Om nu diskursteorin och logikperspektivet fått ett visst genomslag i svensk etnologi så har det mig veterligen aldrig använts i musiketnologiska samman-hang. En anledning till detta kan vara just att fokus lätt lyfts från den studerade empirin till samhälleliga strukturer och strömningar, och musik-etnologer tenderar att vilja ha sitt fokus kvar på musiken. Diskurslogiker är på det sätt som jag förstår dem utan avsändare, utan nivåer och hierarkier, även om olika grupperingar kan knyta an till dem på olika sätt. Men såväl regeringar som institutioner och enskilda personer kan ingå i, beröras av och knyta an till diskurslogiker. Eftersom mitt arbete rör sig mellan olika administrativa, kulturella och konstnärliga processer så anser jag att detta örn-perspektiv passar utmärkt, samtidigt som det måste kompletteras med andra perspektiv.
För att dra sig till minnes Tomas Tranströmer (utmärkt citerad i Ehn och Löfgrens Kulturanalyser), behöver man vara ”både mullvad och örn” (Ehn &
Löfgren, 2001; Tranströmer, 1958).
Strategi och taktik
Diskurser och dess logiker kan ses som oriktade fenomen, uppfattningar om hur saker ”är” eller vad som är normalt, som kan framträda på olika sätt i olika kontexter. För att på individnivå analysera riktade kulturpolitiska manövrar som policys och visionsdokument, åtgärdsprogram och liknande, och hur de tas emot och reageras på av olika aktörer, har jag intresserat mig för Michel de Certeaus begreppspar strategi och taktik.
Det berättas ofta om musiker som "lurat etablissemanget" (arbetsgivare, staten, kyrkan och så vidare). Orkestermusikerna som fick hela orkestern att spela marseljäsen vid Gustav IV Adolfs kröningsfest (Lindholm, 1916). Nyckel-harpsspelmannen som stängde prästen ute för att få spela bröllopsmarschen i
kyrkan. Gitarristen som frenetiskt övade på sitt instrument i smyg på jobbet13. Michel de Certeau kallar en sådan omdirigering av arbetsgivarens resurser till musikerns eget fria, kreativa och oprofitabla arbete för la perruque (peruken), och beskriver det som en taktisk manöver i en kamp för handlingsutrymme (de Certeau, 1984:25). Žižek beskriver denna typ av norm- och lagöverträdelsers gemenskapande kraft:
What ‘holds together’ a community most deeply is not so much identification with the Law that regulates the community’s ‘normal’ everyday circuit, but rather identification with a specific form of transgression of the Law, of the Law’s suspension (in psycho-analytic terms, with a specific form of enjoyment). (Žižek, 1994:55)
I Michel de Certeaus begreppsapparat kan man förstå strategi som ”de regler och fastslagna rutiner som ger upphov till institutionaliserade rumsligheter där vissa handlingar är tillåtna och möjliga och andra inte” (Kaijser, 2007:64;
de Certeau, 1984; Hyltén-Cavallius, 2005;). Strategier är långsiktiga och riktade kontrollmekanismer som utgår från faktiska, stabila platser, place propres.
Som taktik kan förstås de praktiker som utnyttjar, livnär sig på och begränsas av strategierna (Hyltén-Cavallius, 2005:38). Om strategier har platsen på sin sida, har taktiken tiden. Taktiker är snabba och utnyttjar strategiernas långsamma trögrörlighet. Taktiker "make use of the cracks that particular conjunctions open in the surveillance of the proprietary powers. It poaches in them. It creates surprises in them. It can be where it is least expected. It is a guileful ruse" (de Certeau, 1984:37).
I Musikens ögonblick använder etnologen Lars Kaijser begreppsparket strategi och taktik för att beskriva arrangörer och arrangemangs koppling till de kulturpolitiska ramarna. Arrangörer förhåller sig taktiskt till kulturpolitiska former, modeller och bestämmelser och agerar utifrån dem. Det är inte nöd-vändigtvis i linje med eller i motsättning till arrangörernas motivationer, men alltid i relation till dem. I kapitel tre av denna avhandling beskrivs Långt bort i skogen, en musikföreställning för barn framtagen i samarbete med Dalarnas Högskola, där avancerad live-looping teknik används för att berätta om det traditionella fäbodväsendet. Musikerna riktade sig till barn just för att de tycker om att spela musik för barn, och samarbetet med Dalarnas Högskola kom naturligt eftersom de lärde sig live-loopa av anställda på högskolan. Men före-ställningarna möjliggörs också utifrån ett taktiskt förhållningssätt till den
13 Exemplen är hämtade från en facebooktråd i gruppen ”Svensk Folkmusik”.
strategi som ger ”kultur för barn och unga” och ”samverkan med institutioner”
särskilda positioner i den kulturpolitiska sfären (prop 2009/10:3, 2009).
Jag har ett pragmatiskt förhållningssätt till de teoretiska begrepp jag använder, där jag är mer intresserad av hur begreppen inspirerar mig att tänka kring de studerade praktikerna än att de ska passa in i en viss teoretisk ram (Slobin, 1993:12). Samtidigt som jag anser att perspektiven kompletterar varandra, kanske just genom vissa skillnader som kan noteras, så är jag medveten om att det finns ontologiskt oförenliga punkter. På den nivå som analysen sker här ser jag inte att det gör perspektiven som sådana oförenliga. I relation till diskurslogikerna tänker jag mig alltså de Certeaus begrepp på två olika, något motsägelsefulla sätt: Ett sätt att betrakta det är att logiker är ”sätt att tänka”, medan taktik/strategi är ”sätt att handla”. Kanske kan man beskriva logiker som ontologiska och taktik/strategi som ontiska14. Det som kommuniceras i ett visionsdokument som regeringens betänkande ”Spela Samman” kan sammantaget beskrivas som en strategi. Det är en plan med lång framförhåll-ning som får sitt berättigande från samhällsinstitutionernas stabila platt-formar. På samma sätt är taktik något som folk ägnar sig åt i sin vardag eller sitt yrkesliv, man kan till exempel betrakta musikande eller projektansökande som taktisk praktik. Samtidigt ser jag strategi och taktik som två olika modus, olika förhållningssätt som befinner sig på en flytande skala. Individer kan närma sig företeelser med olika grad av taktik eller strategi.
För att vidare artikulera begreppen till ett diskursteoretiskt perspektiv kan noteras vissa likheter mellan taktik/strategi och logiker. Båda perspektiven har en tydlig filosofisk linje från Gramscis hegemonibegrepp och betraktas som post-strukturalistiska. De Certeau skrev fram de vardagliga praktikerna, som vandrandet på stadens gator, som ett slags proto-språk. Han menade att vandrarens taktiska fotsteg, svängar och genvägar var stilistiska figurer och grammatiska vändningar och han talade om ett ”vandrandets långa poesi”
(de Certeau, 1984:102). De Certeau beskrev alltså stadsvandrandet som ett wittgensteinskt ”language game” vilket också Laclau byggde stora delar av sin diskursteoretiska apparat på (Butler et al., 2000). Vardagens taktiker och institutionernas strategier är alltså diskursiva till sin natur. Som de relativt stabila hegemoniska konstruktioner som sociala logiker är så kan de påminna om strategibegreppets stabila plattformar och det är lätt att sätta likhetstecken
14 Jämför hur relationen mellan logik och grammatik beskrivs i (Butler et al., 2000).
mellan diskursteorins politiska logiker och de Certeaus taktiker. Men det finns tydliga skillnader i hur de låter sig användas i analysen, vilket också motiverar att använda båda begreppsapparaterna. Strategier är hegemoniska och lång-siktiga likt den sociala logiken, men de skiljer sig åt i strategins avsikt och mål.
Strategier har en baktanke, en riktning och långsiktighet i sitt syfte att upp-rätthålla eller forma de sociala relationerna. Taktiker har beröringspunkter med den politiska logiken i det sätt de arbetar längs den ”politiska” axeln och strävar mot differentiering snarare än ekvivalens, dess syftande till att göra motstånd mot rådande hegemonier. Politiska logiker kan ingå i taktisk praktik, men kan till skillnad från taktiken i förlängningen skapa faktisk förändring. De Certeau menar nämligen att taktiker inte är ett motstånd som långsiktigt kan förändra något – de är ett sätt att ”make do”, att klara sig. I avhandlingen argumenterar jag för att taktiker trots de Certeaus invändningar kan vara delaktiga i att skapa förändring som har att göra med en koppling mellan ett taktiskt modus och den politiska logiken.
Musik och plats
Musik studeras i delar av den här avhandlingen också utifrån dess relation till plats. Många forskare menar att musikuttryck är så starkt kopplade till före-ställningar om platsskapande att det är i ett utforskande av det urbana och rurala rummet som man finner musikens sociala och kulturella mening (Stokes, 1994; Whiteley, Bennett, & Hawkins, 2004). En uttalad avsikt med kultursam-verkansmodellen var att skapa möjlighet för de geografiska regionerna att profilera sig inom kulturområdet och renodla sin kulturella profil. Detta har skett på olika sätt och med olika medel, men den geografiska platsen har onekligen en speciell position i kultursamverkansmodellens musikande-processer. Samtidigt är de studerade musikvärldarna inte definitivt avgränsade till en viss plats, utan breder ut sig mellan och över regioner, nationer och i vissa fall kontinenter. Nedan diskuterar jag först hur jag i det här fallet har närmat mig begreppen plats och rum (place and space) utifrån några generella teoretiska utgångspunkter, därefter avgränsas diskussionen till förhållandet mellan plats, rum och musik.
Musiklandskap
Michel de Certeaus begreppsapparat grundar sig i hans uppfattning om plats.
Han menar att de strategier som han talar om utgår från institutionaliserade avgränsningar som han kallar place propre, riktiga/egna platser. En plats är i hans terminologi en fysisk ordning, där olika element står i tydlig relation till varandra. Dessa uppfattas som relativt fixerade och stabila, elementen är ”på
plats”, helt enkelt. De Certeau beskriver platsens stabilitet i antagonistisk relation till tid. En riktig plats, menar han, har övervunnit tiden, det är ”a triumph of place over time”. Rum (space) kallar han det som tid och rörelse gör med platsen. Det är alla stadens fotgängare, bilar, sociala nätverk och samtal som förs och görs. ”Space”, menar de Certeau ”is a practiced place”
(de Certeau, 1984:117).
Som Elisabeth Högdahl noterar i avhandlingen Göra Gata (Högdahl, 2003:33) så förefaller de Certeaus platsbegrepp närmast gå på tvären med de platsbegrepp som använts i mycket antropologisk och kulturgeografisk forskning (Feld & Basso, 1996:13; Tuan, 2001). Där är utgångspunkten space, vilket signalerar en tom rumslighet som när den fylls på meningsinnehåll blir en plats. I begynnelsen var rummet och människan gör det till en plats. Utifrån den kulturgeografiska definitionen kan man fråga sig om det i den fysiska världen egentligen finns något som ett tomt rum? Den undersökta regionen, Dalarna, innehåller stora mängder skog. Om vi blickar ut över ett skogsland-skap, utan hus eller annan bebyggelse inom räckhåll, är det då ett tomt rum vi ser? Från ett perspektiv baserat på stadsplanering eller akitektur skulle man kanske mena att det är det. Men redan innan vi har satt vår fot på en sådan plats har den fyllts med meningsinnehåll – skogen, vet vi, innehåller djur, den innehåller vindens och vattnets rörelser. Den har relationer med historien och omvärlden om inte annat genom miljöförstöring, med omkringliggande områden, städer och industrier. Bara genom att vi benämner detta skog, har vi tillskrivit den mening – en plats har skapats. Den tomma rymden skulle därmed kunna ses som en i första hand abstrakt tankekonstruktion, som icke desto mindre är en nödvändig utgångspunkt. Likaså förutsätter de Certeaus plats-begrepp – i hans fall staden som meningsbärande fält – att ett meningsinne-håll redan har skapats. Inom, ovan och genom denna plats skapar fotgängare, cyklar, bilar och så vidare ett rum.
De Certeaus space kan genom dess rörlighet koppla ihop flera menings-bärande platser. I Högdahls avhandling använder hon benämningen landskap för de platser som kopplas samman genom rummens rörlighet, och det är också
De Certeaus space kan genom dess rörlighet koppla ihop flera menings-bärande platser. I Högdahls avhandling använder hon benämningen landskap för de platser som kopplas samman genom rummens rörlighet, och det är också