Utöver de organisationsformer som är nödvändiga för den direkt klingande musiken finns olika typer av sammanslutningar där konsertarrangerande, planerande och på andra sätt möjliggörande av musik sker. Jag presenterar först de offentligt finansierade musikinstitutionerna i Dalarna och diskuterar sedan mer eller mindre ideella arrangörsföreningar.
Offentligt finansierade musikinstitutioner
När Dalarnas landstings Kultur- och bildningsförvaltning talar om ”våra institutioner” syftar de på organisatoriska enheter som är finansierade genom kultursamverkansmodellen och får sitt uppdrag av förvaltningen. I Dalarna finns två musikinstitutioner kopplade till landstingets Kultur- och bildnings-förvaltning. Institutionerna ingår i och finansieras till stor del via Kultursam-verkansmodellen. Mycket av fokuset i den här avhandlingen ligger på dessa två institutioners arbete, just genom dess närhet till den kulturpolitiska diskursen.
Musik i Dalarna
De flesta län/landsting i Sverige har en stor länsmusikorganisation med relativt mycket medel för att turnera fristående grupper, men i Dalarna valde man vid regionmusikomvandlingen att istället satsa på att driva en mindre orkester, så kallad sinfonietta. Länsmusikorganisationen Musik i Dalarna är
18 Låtskrivarens och musikproducentens roller kan i någon mån sägas vara utbytbara idag. Richard James Burgess skriver att merparten av hans studenter i musikproducenter definierar sig som ”self producing artists”
(Burgess, 2013). Se Gullö (2010) för en djupdykning i musikproducentrollen.
regionens största institution på musikområdet och utgörs alltså till största delen av den konstmusikaliska orkestern Dalasinfoniettan.
Utöver regelrätta orkesterframträdanden arbetar Musik i Dalarna mycket med barn och unga. En barn- och ungakonsulent är anställd, och man har turné-verksamhet med barnföreställningar med företrädesvis frilansande musiker som turnerar runt i länet. Här finns utrymme för musik utanför konstmusik-sfären, även om Dalasinfoniettan ofta är medverkande i någon produktion varje turnéperiod, till exempel i föreställningen ”En hel orkester” där orkestern spelar ”klassisk musik på ett lättförståeligt och pedagogiskt sätt” (Musik i Dalarna, 2016). Musik i Dalarna är också huvudman för Musikkonservatoriet, en utbildning i musik med både gymnasieverksamhet och högkole-förberedande eftergymnasiala linjer. På Musikkonservatoriet ligger fokus på konstmusik, men man har också kurser i folkmusik och jazz. Institutionen driver också flertalet projekt mot barn och unga, ofta med pedagogisk inriktning.
I projekten använder man sig flitigt av Dalasinfoniettan, till exempel i tävlingen
”Dalasolist” där elever vid Musikkonservatoriet kan vinna en möjlighet att framträda som solist med Dalasinfoniettan.
Musik i Dalarna har under min avhandlingsperiod fått allt mer tryck på sig att bredda sin verksamhet mot andra musikgenrer, framför allt populärmusik, vilket i stort sett har saknats i verksamheten tidigare. Samtidigt så har man uppdraget att skapa kvalitativ symfonisk musik med en orkester ”in house”, vilket gör att merparten av de tillgängliga medlen går till orkestermusikernas, dirigenters och eventuella komponisters löner samt lokalkostnader. Trots detta blev Musik i Dalarna i avhandlingens slutskede huvudman för projektet Dalapop, ett initiativ huvudsakligen finansierat av dalakommunernas närings-livsavdelningar vilket syftar till att skapa bättre villkor för populärmusiken från Dalarna. Jag återkommer till en fördjupad beskrivning och resonemang kring Dalapop i kapitel fem.
Folkmusikens hus
Folkmusikens hus definierar sig som ett regionalt folkmusikcentrum, och ingår liksom Musik i Dalarna i Kultursamverkansmodellen. Av de sju miljonerna som institutionen omsätter kommer en stor andel från Kultursamverkans-modellen, och en något mindre andel från kommunerna. Övrigt är sådant som kommer in via tillfälliga projekt och egna intäkter av konsertbiljetter och övrig försäljning (notmaterial, böcker), konsultverksamhet, externa uppdrag och kurser. Enligt institutionens verksamhetsledare är 50 procent av omsättningen egna intäkter. Till skillnad från Musik i Dalarna är uppdraget för Folkmusikens
hus begränsat till genren folk- och världsmusik. De har sedan starten på 1990-talet blivit en viktig aktör i folk- och världsmusikvärlden både regionalt och nationellt. Folkmusikens hus har enligt de själva också ambitionen att ta ett kulturpoltiskt ansvar och är en av de aktörer i den här studien som varit tydligast kulturpolitiskt aktiva. Institutionens verksamhetsmodell bygger i hög grad på samarbeten med andra institutioner, civilsamhälle och kulturskapare utanför institutionerna.
Folkmusikens hus driver sin verksamhet enligt tre ledord – Bevara, Berätta, Berika. I bevara ingår framför allt arkivarbete och digitalisering av musikaliskt material. Man har tagit fram ett audiovisuellt arkivsystem för folkmusik och -dans, FIOL AV, där man har en databas på 60000 objekt (låtar, visor och danser). Man har digitaliserat hela Svenskt Visarkivs och Dalarnas Museums dalamaterial samt visst material från angränsande län. Berätta handlar om pedagogisk verksamhet. Man har utställningsverksamhet och flera barn- och ungdomsprojekt tillsammans med Dalarnas Spelmansförbund, till exempel Ungt folk och Dalalåt. Sedan 2007 har Folkmusikens hus också ett folkbild-ningsuppdrag genom Studieförbundet Bilda som verksamhetsutvecklare inom folk- och världsmusik. Berika innefattar framför allt det länsmusikuppdrag som institutionen haft sedan 2004 med inriktning på just folk- och världs-musik. Dels har man då konserter i själva Folkmusikens hus som är beläget i en gammal skolbyggnad i Rättvik, men man försöker också stödja och subventionera andra arrangörer och festivaler, genom det tidigare nämnda folkmusikparaplyet. Under Rikskonserters verksamhetstid kunde Folkmusikens hus erbjuda lite dyrare internationella och nationella grupper genom att arbeta mot Rikskonserters turnerande ensembler, men den möjligheten finns inte längre. Man har istället flyttat fokus till de mindre arrangörsföreningarna, och hjälper dem med viss subventionering men också organisering för att kunna presentera mer lokal eller nationell, inte så ekonomiskt krävande akter.
Arrangörsföreningar
De offentligt finansierade musikinstitutionerna är några av de viktigaste konsertarrangörerna i länet. Men en än större – om inte alltid lika synlig – del av konsertverksamheten i länet drivs genom ideella kulturföreningar av olika slag. Dessa betraktas från samhällsstyrningens sida som en del av det civila samhället, och kallas i Dalarna ofta tillsammans med studieförbunden för idéburna organisationer. Bland de många musikföreningarna som kan nämnas i Dalarna är FaluFolk Musik & Dans, jazzklubbar i Mora/Orsa, Leksand,
Falun, Borlänge, kammarmusikföreningen Spelrum, Falu Blue Bird, Kultur-garaget i Avesta, Bergstenska Villan med flera.
Det är också mycket vanligt att publikt musicerande ordnas inom festival-formatet. Några festivaler i Dalarna som mina intervjupersoner speciellt har nämnt som viktiga för musiklivet i regionen är Skanka Loss/Gagnef, Vinterfest, Falun Folkmusik Festival, Krökbacken (Leksand), Peace & Love festival, Sabaton Open Air. Karin Park nämner den ”årliga midsommarfestival” som hon själv arrangerar i byn Djura där hon bor.
Man bör dock komma ihåg att det finns en hel del musikhändelser som varken drivs av föreningslivet eller kulturpolitiken. Folkets Hus, Folkparker, biografer, eventföretag och andra aktörer inom näringslivet arrangerar musikhändelser runt om i länet. När det gäller klubbverksamhet i popvärldar är det relativt vanligt att man driver verksamheten utan att starta förening, att man bara är några vänner som drar ihop något tillsammans med ägaren av lokalen, som ofta är till exempel en krog eller restaurang. Detta skapar problem för landstingets strävan att nå ”civilsamhället” med till exempel bidragsfördelning då de kulturpolitiska processerna kräver en samverkanspart som till exempel en förening. Ibland kan man istället för att starta en förening gå via ett studieförbund och starta olika typer av studiecirklar. Ibland är dock inte heller detta önskvärt. Martin Hjertton i gruppen The Sensitives tog under vår intervju upp en svartklubb i ett garage någonstans i Falun som han menade var en av de viktigaste platserna för musiklivet i Falun. Klubbar som dessa har sitt existensberättigande just för att de inte är tillgängliga för samverkans-dialoger och dylika kulturpolitiska processer – kanske kan man förstå dessa arenor som vad Foucault kallade heterotopier (Foucault, 1984), platser skilda från de vanliga samhälliga förhållandena.
Som bland andra Lars Kaijser tagit upp (Kaijser, 2007:132) så fungerar lokala arrangörer som gatekeepers i formandet av det lokala musikutbudet, i vissa fall vad gäller vilka artister som släpps fram och lyfts fram, och i vissa fall vad gäller utformningen av konsertprogram och vilka musikstycken som spelas.
Man formar, utmanar, förändrar och upprätthåller musikvärldarnas lokala historik, deras kollektiva minne (della Faille & Ledaga-Leounda, 2016), genom de val som görs av arrangörsgrupper i såväl små ideela organisationer som i de stora landstingsdrivna institutionerna och stiftelserna. Aktiviteten vid musik-händelserna är också av stor vikt – publiken och fansen skapar tillsammans med musikerna och arrangörerna det musikande tillfället. Även i mellan-rummen mellan konserttillfällena är musikvärldarna aktiva. I forum på nätet,
framför allt i olika facebookgrupper, upprätthålls och uppbyggs gemenskapen i föreningarna och sammanslutningarna.
Avlönat och oavlönat musikande
Ofta är gränsen mellan arrangör och musiker vag. I vissa fall kan man notera en tydlig koppling mellan ideella arrangörsföreningar och musikgrupper och ensembler som verkar på amatörnivå. Orkesterföreningen i Grängesberg är till exempel en del av Cassels Konsertförening som förutom att driva orkester-föreningen arrangerar konserter med professionella musiker. Ett annat exempel är musikgruppen Plastic Paddy som driver en sommarfestival i Grönbo och artisten Karin Park som regelbundet arrangerar konserter i sitt hem i Djura. Man kan betrakta det som en överlappning mellan vad Lundberg, Malm och Ronström kallar för görande och makande (Lundberg et al., 2000:48).
Detta kan i någon mån också skönjas i mer kommersiellt orienterade samman-hang. Exempelvis driver hårdrocksgruppen Sabaton en egen årlig festival, Sabaton Open Air, som på kort tid blivit en av de viktigaste hårdrocksfesti-valerna i landet. En stor del av musikandet sker inom ramen för den så kallade musikindustrin, oavsett om det handlar om musik som definieras som kommersiell eller ej. Skivbolag, musikförlag och eventbolag av olika slag skapar dagligen mängder av musikhändelser och musikaliska produkter. Inom reklambranchen och musikturismen används musik både som verktyg för att sälja andra produkter, och som det som ska säljas. Man kan sällan urskilja någon tydlig skiljelinje mellan kommersiellt och ideellt musikande, samtidigt som man betonar olika mål och motiv för sitt musikande.
Mark Slobin kategoriserar musikgrupper som bildats och verkar med avsikt att i någon mån tjäna pengar som banding, vilket han sätter i relation till bonding som är mer lösa grupper som sätts ihop för den sociala samvaron eller på grund av känslomässiga band till en lokal musikform eller plats (Slobin, 1993:98). Typexempel för banding i en svensk kontext skulle kunna vara dansbandet och för bonding spelmanslaget. Detta slår mig som en något förenklad kategorisering eftersom, som Slobin själv föreslår, en närmare granskning av sådana kategorier skulle snabbt falla i ”sprickorna” mellan individens motivationer, det lokala sammanhanget och den vidare kontexten (Slobin, 1993:55). Musikaliska fenomen framstår ofta i spelet mellan marknadsdiskurser, offentligt finansierade diskurser och autenticitetsdiskurser.
Relationen mellan avlönat och oavlönat musikande har diskuterats av Ruth Finnegan som beskriver förhållandet som symbiotiskt:
The world of professional music /…/ is often pictured as an autonomous and separate one. Yet when one looks more closely, it quickly becomes obvious not only that /…/ there are degrees of ’professionalism’, but also that professional music feeds directly on local amateur activities and would be impossible to sustain without them. (Finnegan, 1989:47)
När rockabillyscenen i Enviken utanför Falun, som ses som en av de största samlingspunkterna för rockabillymusik och 50-talskultur i Sverige, ska beskrivas i tidningsartiklar så görs det inte bara utifrån musikerna, människorna och eldsjälarna utan också utifrån byns två skivbolag, Enviken Records och Vintjärn Records, eller utifrån caféet ”Jonssons fik och butik” som blivit en träffpunkt. Samtidigt beskrivs musiken inom en autenticitetsdiskurs som något som ska vara okommersiellt – man tar exempelvis upp en raggarbil med dekalen ”real musicians have day jobs” (Nord, 2009). I min intervju med länsmusikchefen förde hon fram den konkurrens och symbios som finns mellan Dalasinfoniettan och Orkesterföreningarna. Man är beroende av det intresse för och den kunskap om klassisk musik som finns i orkesterföreningarna, samtidigt som de också är med och konkurrerar om den jämförelsevis lilla publik som konstmusikvärlden har.