Här följer en genomgång av några olika sätt som musikande människor organiserar sig för att skapa just klingande musik, i det stora och i det lilla.
Band, orkestrar, spelmanslag och körer
Att ”spela i band” kopplas ofta samman med att spela rock- och popmusik och har undersökts i flera studier, bland dem Bennet (1980), Fornäs et al (1989) med flera (Finnegan, 1989; Slobin, 1993:98). Detta format, att musicera till-sammans i någorlunda stabila mindre grupper, kan dock sägas vara en dominerande organisationsform inom samtliga musikgenrer och musikvärldar, även om sammansättningarna bär olika namn beroende på musikstil. Antal medlemmar, hierarkier, idiom och ideologier skiljer sig naturligtvis åt mellan musikstilar och från grupp till grupp. Det är mycket vanligt att mindre band organiserar sig genom studieförbunden, enligt Folkbildningsförbundets musik-rapport från 2015 fanns bara i Dalarna 2500 band anslutna (Folkbildnings-förbundets material 2015:2, 2015). Anslutning sker ofta ”indirekt” för att kunna nyttja replokaler eller studiomiljöer, men många ansluter sig till studie-förbund för att få ta del av det stöd som ges, antingen i rena pengar eller för att få tillgång till studieförbundens nätverk vad gäller turnéläggning och spelningar.
För att skapa en studiecirkel och ta del av studieförbundens finansiering måste man vara minst tre personer, vilket begränsar möjligheterna för riktigt små konstellationer som duos och soloakter. Det finns ingen övre gräns för antalet medlemmar, men de flesta studieförbund rekommenderar att man inte är fler än tio eller max tjugo personer (Studieförbunden, 2017).
I klassiska orkestrar är man typiskt sett fler än så, även om en stor del av den konstmusik som spelas är kopplad till det kammarmusikaliska formatet. På professionell nivå sätter frilansande musiker ihop mindre ensembler och på amatörnivå sätter släktingar och vänner ihop mer eller mindre tillfälliga konstellationer på hemmabasis. En stor del av amatörmusicerandet utanför den rent privata sfären sker dock i olika slags institutioner. Dalasinfoniettan är namnet på Dalarnas länsmusikorkester som består av 25 – 30 heltidsavlönade musiker och en chefsdirigent. De avlönas och drivs av länsmusikorganisa-tionen Musik i Dalarna. Till sinfoniettan är också kopplad en kör, kormästare och en musikkår.
Dalasinfoniettan är likt de flesta andra orkestrar hierarkiskt uppbyggd där de olika musikerna i idealfallet kommunicerar med dirigenten via den orkester-medlem som också har rollen som konsertmästare. Den rollen brukar samman-falla med orkesterns försteviolinist. Utöver konsertmästaren har orkestern också en ordningsman som har hand om mer praktiska frågor samt en facklig representant. Ett programråd, där representanter från Dalasinfoniettan och Musik i Dalarna ingår, avgör vilka musikstycken som ska inkluderas i den löpande verksamheten. Under festivaler som Vinterfest eller Musik vid Siljan har den konstnärliga ledaren större möjlighet att influera vilka stycken som ska spelas på konserterna. Dalasinfoniettans konsertmästare Anders Jakobsson berättade för mig att orkestern är minimalt involverad i konstnärliga beslut vad gäller den klingande musiken, däremot finns möjlighet att få gehör för åsikter om organisation och struktur, till exempel om det finns problem med dirigenten, lokaler eller ledningen.
Small tar upp orkestermusikers ambivalenta status som å ena sidan arbetande inom ett konstnärligt fält, men å andra sidan mer specifikt arbetande. Han tar upp orkesterns klädkod som härrörande från de uniformer som betjänter i engelska aristokrathem bär. Small menar att kläderna visar på en social jämlikhet med publiken samtidigt som de signalerar deras fortsatta status som
”provider of services for the upper-class” (Small, 1998:66). Det musikaliska tänkandet och tolkandet är alltså i första hand vikt åt dirigent och konstnärlig ledare, och bekräftar uppfattningen av konstmusikaliska orkestermusiker som i första hand ett redskap för dirigenten, kompositören eller andra visionärers konstnärskap.
Dalasinfoniettan är den enda stabila anställningsformen för musiker i Dalarna, utanför frilanslivet och utbildningssektorn, men det finns också orkestrar som inte är avlönade. Den vanligaste formen för amatörmusicerande inom
konstmusikvärlden är så kallade orkesterföreningar. Det finns orkester-föreningar i flera kommuner varav många har varit aktiva under mycket långt tid, vissa har uppkommit som ett slags arv efter regionmusikorkestrar i form av musikkårer och blåsorkestrar. Orkesterföreningar finns i Avesta, Borlänge, Grängesberg, Falun och Svärdsjö-Enviken. I södra Dalarna har det amatör-baserade orkestermusicerandet historiskt sett ett nära förhållande med gruv-näringen. I Grängesberg bildades orkesterföreningen kring konserthuset
”Cassels donation” som donerades av en av gruvans främsta aktieägare år 1900, den engelske bankiren Ernest Cassel.
Spelmanslag är också en slags orkester som spelar folkmusik och är mer eller mindre löst sammansatt. De utgörs i första hand av fiolspelmän, men allt oftare även andra instrument som nyckelharpa, gitarr och så vidare. I likhet med orkesterföreningarna är medlemskapet oftast amatörbaserat och de har generellt relativt låg kunskapströskel för att få vara med. Vid sidan av ”den ensamme spelmannen” ses ofta spelmanslagen som sinnebilden för den ursprungliga, traditionella spelmansmusiken, men det är av vikt att lyfta fram att spelmanslagen som form och organisation inte funnits så länge som man kan tro. Dalaföreningens Spelmanslag brukar ses som det allra första spelmanslaget och startade 1939, och Rättviks Spelmanslag året därefter.
Spelmanslag finns idag i samtliga större samhällen i Dalarna och i många byar runt om i regionen.
Körer har gått från att vara främst en angelägenhet för kyrkor till att finnas i många olika miljöer. Hemsidan ”Körliv” listar arton körer i Dalarnas län som kategoriseras i nio olika typer av körer: kyrkokör, kammarkör, gospelkör och så vidare. Mans- och kvinnokör finns med, däremot listas inga körer under goss- och flickkör även om de också finns med som kategorier. Alla-kan-sjunga körerna som ofta har större fokus på pop- och rockgenrerna är en relativt ny form som lockar ett stort antal medlemmar (“Körliv,” 2013). Owe Ronström har beskrivit hur körlivet i Sverige inte förändrats nämnvärt sedan 1960-talets stabila och aktiva deltagande. Ronström visar hur körsångandets betydelse i någon mån skiftat från en kollektiv representation av Gud, samhället, konsten eller poesin, till att ha mer fokus på individuella ändamål som hälsa och välmående (Ronström, 2016:11, 89).
Session, jam och battle
Lundberg, Malm och Ronström menar att det kan vara givande att beskriva arenor utifrån dess grad av formalisering och fokusering (Lundberg et al.,
2000:55). Offentliga konserter har generellt en hög grad av fokusering på det musikaliska förloppet, men i vissa sammanhang är fokuset mer tydligt delat med andra saker som händer i rummet. I dessa sammanhang förväntas också ofta en hög grad av improvisation i framförande och/eller i repertoar och artister. Typexemplet är jamsession. Bluesjam förs löpande på flera håll i Dalarna, den mest välkända arenan är Hedemora Blues Jam som funnits sedan 2011. På en typisk jam-kväll finns ett husband som gästas av ett antal sångare, gitarrister och andra musiker under kvällen. Liknande upplägg kan man notera på så kallade ”open stage” kvällar, vilket hålls bland annat på Falu Songbird i Falun och Dalarna Open Stage i Borlänge. Sessions med irländsk folkmusik hålls på puben Kings Arms i Falun med bandet Plastic Paddy som värdar och spelmansstämmorna är en typisk arena för den svenska folk-musikens improviserade samspel som kallas buskspel. I hip-hop världen finns en typ av mer eller mindre improviserad rap-tävling som kallas rap battle. Det finns ingen återkommande arena för detta uttryck i Dalarna, men formen dyker upp på festivaler som Peace & Love som brukar ha en scen för detta uttryck.
Många, men långt ifrån alla, av de som musicerar i sådana mer informella och ofokuserade sammanhang är också aktiva i andra former för musikskapande.
En hel del av de som medverkar vid exempelvis bluesjam eller i buskspel spelar inte i band eller spelmanslag. Den låga graden av formalisering och fokusering ger en trygghet som för vissa gör musiken mer tillgänglig.
Musikproducenter, kompositörer och låtskrivare
De sätt att musicera som jag tagit upp här har gemensamt att de alla innebär ett musikande som är tydligt socialt, de inbegriper på ett eller annat sätt ett möte med en publik och/eller medmusiker i ett fysiskt rum. En betydande form för musikskapande, som tagit fart i och med tekniska landvinningar är skapande och producerande av musik i hemmet. Denna form för musik-skapande kan naturligtvis också vara social. ”Team” med låtskrivare och producenter är alls inte ovanliga (Bennet, 2011), och en stor del av social samvaro sker också online, men formen möjliggör för ett solitärt musik-skapande på ett sätt som ensembleformatet eller konsertframträdanden inte gör. Så kallad ”bed room producing” (Burlin, 2015) innebär i typexemplet en ung person i hemmiljö med dator och ljudkort och eventuellt en keyboard, mikrofon och gitarr som hjälpmedel. I datorn skapas musik genom så kallade digital audio workstations (DAW) och musiken sprids via nätet, på plattformer som soundcloud, bandcamp, youtube eller via mer slutna forum (Auvinen,
2017). På mer professionell nivå kan musikproducenter hyra in sig i studios eller starta eget, och musikens spridning är såklart beroende av musikprodu-centens status och kontaktnät samt musikens genomslagskraft. Inom elek-tronisk dansmusik söker sig den skapade musiken ibland till klubbar eller andra dansgolv via diskjockeys, och det är inte ovanligt att diskjockeyns och musikproducentens roller sammanstrålar i samma person. Denna form för musikande är relaterat till framför allt låtskrivarens18 och den klassiska kompositörens sätt att jobba, även om klassiska tonsättare oftare arbetar på kommision. Musik till rörliga bilder såsom film, datorspel och så vidare är också en vanlig spridningsform för denna typ av musikande.