6. RESULTAT OCH ANALYS
6.6 Gränssättning och gränslöshet
Så har vi nu äntligen kommit till den avgörande punkten. Finns det någon som egentligen riktigt vet vad en kvinnas gränslösa beteende innebär och står för?
Även om de flesta av oss tror sig ha ganska bra koll på hur våra sedvanliga regler, normer och sexuella leverne bör efterlevas i vårt vardagliga liv, så kan det visa sig vara lättare sagt än gjort att avgöra var gränsen bör dras. Margareta har fått i uppgift att här försöka förtydliga det för oss:
”Du sa något om att flickorna far illa och att skilja på normala gränser, hur gör ni det? Det måste ju vara jätte svårt! Ja det är det. Men det ju en sak när vi jobbar
med flickornas gränser och det här med manlig personal. Men som behandlare måste du ju också sätta någon sorts gräns. Så tillexempel om en manlig personal sätter sig för nära en flicka, närmre än normalt, även om det nu är på goda grunder. Normalt kan ju då vara olika beroende på hur den flickan upplever det. Även det normala kan ju då vara för nära. Då får vi ta upp och diskutera det och då kan vi kanske komma överens om att det här är onormalt, det här är inte det normala, säger man kanske, och då får vi försöka komma fram till vad som är den normala gränsen just i förhållande till den flickan. Men även det är svårt för ibland kan samma gräns vara normal eller onormal. Men om man tänker på den frågan om det är någonting sexuellt eller inte och man pratar om det i grupper och så här. Då blir det ju svårare för oss som personal och prata om vad som är normalt i olika situationer just i förhållande till vår del. För här fungerar det ganska långt ifrån gemene man, för annars borde det inte vara så svårt att jobba med det och så. Men man lär sig här. Man lär sig ju bara genom att äh… att de berör personalen på olika sätt…om man upplever obehag. För blir den personalen berörd och det väcker obehag utifrån den känslan /…/.”
Det verkar vara lika svårt och förvirrat för den här respondenten som för alla oss övriga att reda ut begreppen. Men ”då kan vi kanske komma överens om att det
här är onormalt, det här är inte det normala, säger man kanske och då får vi försöka komma fram till vad som är den normalgränsen i förhållande” till vad vi
själva tycker för stunden. ”Men även det är svårt för ibland kan samma gräns
vara normal eller onormal.” Det verkar dock vålla personalen på institutionen
precis lika mycket vånda och stora bekymmer som för oss. Detta även om det nu
”här fungerar det ganska långt ifrån gemene man”. Annars så kan vi ju försöka
undvika frågan några decennier till eller, ”till exempel om en manlig personal
sätter sig för nära en flicka, närmre än normalt, även om det nu är på goda grunder”, så kan kanske någon som inte är född i samma könsligt och sexuellt
konstruerade värld som vi och våra respondenter försöka klura ut det hela åt oss. Kanske kan de som inte känner sig lika ”berörda” som oss och våra respondenter försöka ”väcka” mindre ”obehag” än vad vi nu gör inför detta faktum: att kvinnor i dagens läge fortfarande stämplas med beteckningen ”gränslöst sexuellt beteende” och släpar runt med det i sina utredningar, trots att ingen riktigt verkar veta var gränsen bör dras. Sexualiteten ter sig inte heller vara så mycket lättare att förklara. Margareta fortsätter att försöka beskriva det lite tydligare för oss: ”Är det tillåtet att ha en sexualitet här och är den tillåten tjejerna sinsemellan? Det
är ju skillnad mellan att ha en nära relation och en sexualitet och så! Det är ju det och så va! Ja, ja! Och att ha en nära relation till en tjej så där i förtroende, det är ju tillåtet. Sedan är det ju så att det inte är tillåtet för dem att gå in på varandras rum och så. Var en behöver sin frizon där de får vara i fred. Och det är ju så att de har svårt att säga nej. Du har sagt det flera gånger nu att de har svårt
att säga nej. Menar du att det är det som är svårigheten, att de har svårt att säga nej? Ja det är ju så… eftersom flickorna far illa… det är ju därför vi behöver
flickorna och personalen. Flickorna har svårt att skilja mellan sin kropp och normala och sunda gränser.”
Är det konstigt om ”Flickorna har svårt att skilja mellan sin kropp och normala
och sunda gränser” när det inte heller för oss blir mycket tydligare var den
”normala” gränsen går? Ändå ter det sig som om flickorna förväntas kunna veta det eller vända sig till dem som paradoxalt nog inte heller riktigt vet. Att flickor- nas och personalens umgänge måste begränsas för att flickorna ”har svårt att
säga nej” påminner om hur kvinnor bör tränas till att säga nej även om de skulle
vilja säga ja, för att de på så vis ”bättre” skall kunna avhålla sig från sexuellt umgänge med någon som intresserar dem (se 5.4 om att sätta ”dubbeltydiga” gränser). Vilket enligt oss förutsätter en lika stringent självdisciplin för kvinnor som för män, oavsett om individen ifråga är inlåst eller ej, är personal eller inte. I alla fall om det skulle vara så att bådadera könen faktiskt äger ett eget sexuellt begär. Men om den gränslösa flickan klär sig ”utmanande” är ju risken ack så stor att det uppfattas som hon är ute efter någonting, eller att hon måste vara den som ansvarar för mannens upphetsning. Återigen motsägelsefulla budskap inpaketerat i paradoxala dilemman om att flickan präglats till att se tilldragande ut men måste vara den av könen som säger till på skarpen.
Margareta berättar vidare: ”Alltså de har svårt att skilja hur det är med det här
med sin kropp, att ha gränser med sin sexualitet. /…/ Det är liksom det här att man är gränslös i förhållande till sin kropp. /…/ Ja, där sa du något som liknar ett
begrepp jag stött på tidigare, ”gränslöst sexuellt beteende”. Har du kommit i kontakt med det uttrycket någon gång? Jaa… (paus). I vilka sammanhang då? Ja
för mig är det när man inte kan skilja på sin sexualitet och dig själv som person. Alltså allt är tillåtet. För att det bygger på detta… ja… om du inte vet vad som är skillnaden mellan sex och kärlek, för kärlek har man kanske aldrig fått upplevt. Utan man har kanske inte ens upplevt det som barn, istället har man kanske erfarenheter av att sex och en kärleksrelation är två helt olika saker. Jaa, men det
kan det väl också vara, även för dig och mig? Skratt! Jaa, eh skratt! Men du vet
de där med att en relation är att vara kär i någon istället för att man vill ha olika saker. ”
I det föregående citatet formulerade sig Margareta så här. ”Det är ju skillnad
mellan att ha en nära relation och en sexualitet och så! Det är ju det och så va! ”
Men så här i det ovanstående citatet trasslar det till sig ordentligt igen. Först är ”problemet” skapat av att man kanske ”inte” upplevt ”skillnaden mellan sex och
kärlek” som barn. Sedan är problemet skapat av just en sådan erfarenhet: ”…istället har man kanske erfarenheter av att sex och en kärleksrelation är två helt olika saker.” Men sedan kommer återigen nödvändigheten av att en ”god”
relation innebär ”att vara kär i någon istället för att man vill ha olika saker”. Innebär det att alla relationer som inte bygger på förälskelse är av ondo? I så fall borde även behandlare vara ”kära” i sina klienter om de vill försöka undvika att uppfattas som varandes en person som istället ”vill ha olika saker”. Eller kan vi härmed våga påstå att sex och kärlek borde tillåtas vara två helt olika saker även för flickorna liksom för dig och mig, utan att vi för den skull skall behöva riskera att falla i spillror om vi trillar ned från de romantiska molnen?
"Det är något fult med det sexuella. Ingen vet vad det är, men något är det."
Björn har också fått fundera över allas vår uppstådda förvirring om vad ett
”gränslöst sexuellt beteende” egentligen betyder och var gränsen bör dras. (Vi
däremot bör vid det här laget ta oss en allvarlig funderare över vad detta innebär för kvinnorna i vårt samhälle). ”Är det ett begrepp du känner till? Inte sådär så
jag exakt vet vad det betyder… Har det inträffat att du kommit i kontakt med det,
eller hört det någonstans eller att det gjort sig gällande någon gång? Jag kan ju
föreställa mig att det förekommer i användningen så att säga, som benämning på de som har ett gränslöst sexuellt beteende. Och vad är då det då? Ja, precis! Ja… och det är… att… ja det var det jag var inne på innan. Att söka uppmärksamhet i sexualiteten, vem som helst, var som helst, hur som helst... Inte ha de egna gränserna, vad som är sunt och nyttigt och… med bibehållen självkänsla och… utan bli utnyttjad sexuellt, och låta sig bli utnyttjad. Och det ser ju jag som nå´n… kanske en störning bakåt i tiden som de behöver bearbeta istället, de behöver inte utsätta sig själv för en massa tråkigheter…det är vad jag lägger in i det ordet. /…/ Vi kan inte tänka oss i socialarbetarvärlden att en tjej som har ett gränslöst sexuellt beteende… ehh… vill ha det så i grunden. Hon behöver ha terapi för att komma vidare, för att själv avgöra hur hon vill ha det med sin sexualitet. Alltså, att det inte ligger i hennes egna medvetna val.”
”Så tjejerna här antas inte kunna göra ’egna medvetna val’ på det sexuella området? Jo… men om de nu betecknas ha ett gränslöst sexuellt beteende så är
det en patologisk grej som ska ’terapeutas’ bort. Det gränslösa sexuella beteendet, det är en ren sjukdom… eller det är en farsot, det tror de. Den uppfattningen får de, ja… Och de behöver hjälp att komma vidare till en punkt där de själv avgör hur de vill ha sin sexualitet och med gränser, och de kan… och det är väl gränslöst, när de inte känner att de har HIV eller någonting så´nt där.
Mm… Det kan ju ingen må bra av. Och hoppa in i en bil och få nå´t… Men vet ni vad som händer där? Nej… men vi kan föreställa oss. Jag skulle inte vilja att min
dotter… Och jag har egentligen inte de här normala, vad ska man säga… för att vara ’statens lakej’ har jag fel uppfattningar om jättemycket! Men det låter jag vara någon annanstans. Och det agerar jag inte ut här, jag agerar inte ut min anarkistiska sida här va´…fullt ut alltså. Nä det går ju inte för sig om man skall
försöka leva upp till att vara statens lakej!”
Där satte respondenten återigen fingret på de avgörande faktorerna i den rådande diskursen om de sexuellt gränslösa flickorna (läs understrykningarna igen om sammanfattning önskas, ty vi vill inte än en gång behöva upprepa dem). Det är relativt tydligt att Björn gärna vill att intervjuaren skall reagera och respondera via det att han emellanåt formulerar sig ”provokativt”, som han själv tidigare uttryckt
”det är ju rätt provokativt det jag säger”. Detta uppfattades som en inbjudan till
en diskussion och reflektion, vilket ledde till att intervjun med honom tog sig lite annorlunda uttryck än den med Margareta. Som vi visat i inledningen av detta kapitel tycker Björn att det är en ”svår uppgift att sitta och ospecificerat att tala
om de här olika områdena”. Andra exempel som detta kom till uttryck var genom
liknande uttalanden: ” Man letar sexuella trauman fastän de kanske inte finns, så
antar man och så blir det en sanning. Mm… (lång paus)… Det har hänt här flera gånger under de senaste åren… att fastän det inte finns någon dom, fastän det inte är utrett… rättssystemet fungerar inte där överhuvudtaget… det gör det inte. Nu får du hjälpa mig…/…/ Jag måste ha någonting att hänga upp saker och ting på, infallsvinklar, stödfrågor… Ja, men det betyder att jag leder dig då. Ja det tycker jag, jag kan inte sitta här och spåna själv, för det är ju jättesvårt…”
Detta i sin tur fick till följd att det blev allt svårare för intervjuaren att följa den tilltänkta planen, dvs att undvika införandet av egna diskurser och istället delta i diskussionen och nappa på de otaliga inbjudningarna. Därmed blir intervjun alltmer reflexiv under samtalets gång. Vilket ändar i att Björn avslutar med följande reflektion efter att intervjuaren sagt:
”Menar du att personalen tog för givet att hon uppfattar alla män som torskar utan att prata med henne och dig? ”Lite så ja, oja, oja! Ja vi är potentiella torskar
hela stället ja. Men om de vill ha pengar till heroin så är det ju det som betyder någonting. Men hur kan man säkert veta, massor av gånger handlar det kanske
inte om pengar? Vad vet vi om det egentligen? Utan det var närhet? … Jaja… så
skulle det ju också kunna vara… (lång paus). Här finns ett könsligt tänkande, det är precis så det är, det ligger en massa generaliseringar bakom. Det är svårt och komplext, och man kan egentligen inte säga var gränsen går, men ändå är det ’självklart’ vad ett gränslöst sexuellt beteende är, och att det är destruktivt. Det är väl värt att lyfta. Jätteintressant!”
Respondenterna har väl vid det här laget mer eller mindre sagt allt som behöver sägas för att vi alla nu skall förstå vad som präglar diskursen om den gränslöst sexuella flickan. Vår huvudfråga, som var vilka diskurser gällande kön och sexualitet som präglar kategoriseringens konstruktion, är väl också den hyfsat besvarad. Så, i vårt tycke har nu de likartade resultaten och analyserna återupp- repats tillräckligt för att vi nu skall slippa undan ännu en sammanfattning. Vi vill helt enkelt inte behöva upprepa och riskera att spä på alla generaliseringar och stereotypiseringar en gång till (kap 7 kan dock, om man så vill, ses som en form av sammanfattning, även om den också innehåller en hel del nytt material som diskuteras). Däremot kommer nu en slutlig analys på den senaste informantens underbara reflektion över att det är väl värt att lyfta: att det istället för destruktivitet skulle kunna vara frågan om ett behov av närhet. Detta påminner oss tveklöst om Edgardh (1988 se SiS: 1996) som menar att ”… flickornas sexuella
aktivitet kan vara ett sökande efter värme, kontakt och relation, ’nallesex’, och en sexualpartner, liksom det lilla barnets nalle symboliserar trygghet”.
Behöver vi varna läsaren om att det nu för den sakens skull inte skall dras några förhastade slutsatser om att endast kvinnor som betecknas ”promiskuösa” skulle kunna vara ute efter det. Alla människor kan vara i behov av värme, kontakt närhet, trygghet: ”nallesex”, oavsett kön, sexuellt leverne eller sexuell identitet. Slutligen tänker vi återigen upprepa en del av Herbeleins (2004) för oss viktigaste ord, om att vårt människovärde är beroende av hur vi ömsesidigt handlar så att vi bekräftar det värde som tillkommer var och en av oss. Genom att göra motsatsen fråntar vi en människa hennes värde, vilket kan påverka hennes självuppfattning. Vår värdighet står således i relation till vad andra berättar för/om dig/mig. Liksom vår uppfattning om hur verkligheten är beskaffad står i relation till den diskurs och retorik som finns i vår omgivning. I praktiken har således ingen flicka/kvinna eller pojke/man någon uppfattning om sitt människovärde, sin sexuella identitet eller betydelsen av sitt kön om vi inte både i ord och i handling ger dem det. Det är också så att allas vårt människovärde kan kränkas eller försvinna spårlöst om ingen vågar säga och skriva det rakt ut som är så känsligt att beröra. Därmed tackar vi våra informanter som lånat oss sin tid, talat så öppenhjärtigt och låtit oss utsätta det känsliga materialet för denna diskursanalys.