Positiv, sund och normal kontra negativ och destruktiv sexualitet

Margareta kommer in på tankar om sexualitet som positiv kontra negativ. Här berättar hon om ett tillfälle då hon själv kände sig utsatt som objekt genom en av tjejernas bisexualitet: ”Sexualiteten i det här fallet var att hon flörtade på ett sätt

så att jag kände mig som att jag var ett objekt. Jag… inte att jag var… jag menar det var ingen positiv sexualitet. Jag menar om det hade varit… om jag också hade varit liksom äh… om jag hade varit också bisexuell eller homosexuell och hade tyckt och så att jag hade vetat att det inte hade var något annat än en behandlingsrelation, så hade jag kanske tyckt att det väckts på likvärdiga grunder. Mm… Men det här var ju en form av negativ sexualitet utifrån att jag kände mig som ett objekt.”

Margareta berättar att sexualiteten ses som en del av flickornas problematik: ”Det

är vissa av flickorna. ”Dom som har en sund… alltså dom som har kommit hit med en sund inställning till sexualitet. När det inte har blivit så att… eller jag vet egentligen inte vad det är, men när de har med sig sådana negativa mönster. Hur

vet ni om dom har med sig det? Ja det är väldigt olika. Men när de kommer hit så

kan det ju vara så att vi redan har förhandsinformation. Också kan det ju vara så att det följer med i deras utredningar och så att de har varit utsatta för incest eller vad det nu kan vara. Men det kan också vara så att… är det första gången kan det ju vara så att vi skall ha utredning kring misstankar om något som har hänt. Och vi utreder ju om det kan vara incest eller om dom har ett beteende som kan tänkas komplettera en annan utredning.”

Vidare berättar Margareta att det ibland händer att tjejerna söker hjälp beträffande sin sexualitet genom att ”lägga ut sitt beteende”. Samtidigt diskuterar hon också sexualiteten som normal/onormal: ”Ja det beror ju på om det är en positivt eller

negativ. Som en tjej jag jobbade med för några år sedan som hade hållit på med prostitution. Och där hade vi ett riktigt jobb för henne att sätta gränser till manlig personal. För varje manlig personal blev för henne en potentiell torsk. Hon kunde inte riktigt hitta en sexualitet som var normal, en sådan som man har i ett förhållande. Liksom var gränsen gick mellan hennes kropp och en närhet som är normal. Känslan försvann med kroppen. Hon ville kunna förmedla sin sexualitet

på ett normalt sätt och en närhet som är normal. Och hon ville ha hjälp med detta. När du säger en sexualitet som inte är normal. Hur menar du att detta

kommer till uttryck? Ja det är en störd relation, alltså störd på så vis att tjejerna

kan göra liksom råa sexskämt när manlig personal är närvarande. Eller som en del la sig på golvet och liksom fläkte ut sig. Det blir så ångestladdat när sådana… när någon uppför sig på ett sådant sätt, för då sprids det vidare. För när en person mår dåligt så mår alla dåligt. Där kommer vi aldrig längre än att vi som personal måste jobba med det. För tycker vi det är jobbigt som personal så…(paus)”

Behöver det påtalas att detta har uppenbara likheter med tongångarna från det förgångna om hur flickor bör bete sig i privata/offentliga rum (se 5.1: om passiv/ aktiv, natur/kultur samt privat/offentlig). Här berättas att den ”negativa”,

”onormala” gränsen i förhållande till sin kropp kommer till uttryck via att

flickorna gör ”råa sexskämt när manlig personal är närvarande” och liksom

”fläker” ut sig. Inne i ”Big Brother” huset är det däremot ett accepterat beteende

som fläks ut till allmänhetens beskådan, och inte minst då till hundratusentals ”fria” ungdomars stora förnöjelse. Kvinnor på institutionen bör med andra ord fortfarande idka vett och etikett, bruka en anständig vokabulär, men särskilt när manliga personer deltar eftersom det annars blir ”så ångestladdat” för personalen. Kan det kanske vara så att ta sig mellan benen på ”statlig” plats fortfarande enkom tillkommer den ”virile” mannen? Problemet är dock att flickornas ”privata” rum (där kvinnan oftast hänvisas bedriva sina sexsamtal) just för tillfället befinner sig på institutionen. Samt att (som vi senare kommer att få se i 6.6) flickorna inte tillåts besöka varandras ”privata” rum eftersom ”de har svårt

att säga nej”. Dessutom påminner det starkt om hur kvinnor bör söka hjälp och

inte ”skada bilden av kvinnor i samhället i stort” (se 5.8, Herbelein 2004:161). Detta då, så som respondenten sagt, ”när någon uppför sig på ett sådant sätt, för

då sprids det vidare”. Likaledes bör hon således inte bruka en vulgär vokabulär,

spotta och skrika mer än i den säng hon blivit ombedd att göra det om hon inte vill kategoriseras som innehavare av ett ”promiskuöst” och ”asocialt” beteende. När Björn får frågan om man som personal tänker på tjejernas sexualitet som en naturlig del svarar han så här: ”Ja… nu när du säger det så är jag lite osäker om

det betraktas som någonting sjukt, eller som… sexualitet är ju något som är naturligt och en drivkraft vi har. Men ser ni det som något naturligt beteende hos

flickorna? För så har det ju inte låtit när du har beskrivit det. Ja, ja precis, att det

inte är något naturligt hos dem och att det är deras enda sätt att få uppmärksamhet. Och att det är så synd om dem för de har inte hittat något annat sätt att få uppmärksamhet på från omvärlden och män generellt. Och använder sig av detta sättet som det enda. Erhålla denna åtråvärda uppmärksamhet och kärlek, relation, vad det nu är… Och det är samtidigt ett icke-tillåtet sätt? Inte sexuellt sett är det tillåtet härinne, inte alls. Så deras sexualitet får inte finnas här? Ja, nej… de får på sin höjd onanera på sitt rum. Hur skulle det se ut om de skulle få utlopp på sin sexualitet här, vem skulle ställa upp på det? Jag skulle vilja säga att det finns en ganska grov generalisering kring våra flickor, att de använder sig av sin sexualitet. Som ett sätt, och enda sätt, att få uppmärksamhet. Hur de är sexuellt agerandes och om de är promiskuösa eller inte. Det är ju inte tillåtet idag, på det sättet. Då blir man anklagad för att vara promiskuös.”

Diskussionen fortsätter och Björn kommer in på de sexuella behov som finns/kan finnas på en institution: ”Man ska ha fått sina egna behov tillfredsställda och

tillgodosedda när man kommer till arbetet… utan så´nt får man lämna hemma va´, ens egna sexuella behov. Ja, ja! Men hur är det tänkt att tjejerna ska göra då,

lämna det där hemma fastän de är hemma här just nu? Ehh… den här diskussionen

har jag haft flera gånger med tjejer som är sexuellt utagerande, som sitter och pratar såhär som vi gör nu, och säger att… ehh… att de behöver sex…

6.3.1 Sammanfattning och analys

Diskursen om att man kan se att flickorna har med sig en osund och negativ sexualitet startar redan via att det ibland följer med i deras utredningar eller som förhandsinformation. Då får personalen jobb med att ”för henne att sätta gränser

till manlig personal”. Flickans sexuella gränser står således inte i relation till

hennes egen sexualitet utan till mannens. Detta känner vi åter igen om kvinnans icke-rätt till en sexuell kropp, och hur kvinnan i alla tider och kulturer fått ansvara för mannens sexualitet (se 5.5, Heberlein 2004). Detta med att flickorna söker ”

uppmärksamhet från omvärlden och män generellt. Och använder sig av detta sättet som det enda. Erhålla denna åtråvärda uppmärksamhet och kärlek, relation, vad det nu är” är samtidigt ett icke-tillåtet sätt. Det sätt som kvinnor i

allmänhet ute i det vardagliga livet (se 5.6: att vara ”sexig” är utefter marknads- föringen numera något accepterat) eventuellt lärt sig få uppmärksamhet, kärlek och relationer mm på, blir till något osunt på institutionen. Vid det här laget ter det sig ganska uppenbart att den sexuellt och könsliga diskurs, som finns inte bara på institutionen utan även ute i samhället, fortsätter att prägla flickorna inne på institutionen. Det som var tänkt att flickorna skulle ”skyddas” ifrån riskerar således att vidmakthållas och förstärkas istället. Paradoxen i detta ter sig för oss uppseendeväckande. Är det inte snart dags för ett paradigm skifte?