Offerstämpeln: det traumatiserade könet

Precis som det Gustav Jonsson visar på i sin undersökning om Skå- ungdomarna (1947 se Liljeström, 1981) får även vi intrycket av att det bakom det hela döljer sig en generad känsla av att inte riktigt veta vad man vill åstadkomma med sina ord, eftersom det är mycket svårt att skilja på konkreta situationer som har eller inte har sexuell innebörd. ”Man hade nästan kunna önska att flickorna åtminstone

hade haft utbyte av sina sexuella erfarenheter. Dessvärre ser det inte ut så i en uppsummering” (Ibid:143). När respondenterna talar om flickornas sexuella

beteende och försöker förklara hur det kommer till uttryck så uppges mycket få konkreta sexuella situationer. Istället förklaras detta ofta med att det var så uppen- bart eller tydligt. Däremot talas och spekuleras det desto oftare om vad som antas vara den bakomliggande ”problematiken” till flickornas sk ”sexuella” beteende. Så här beskriver Margareta den sexuella laddningen mellan henne och den bisexuella kvinnan: ”Men utifrån henne var det så tydligt uppenbart att det liksom

äh…paus. Jaha ja, men hur uppenbarade det sig egentligen? Ja det var väl mer det här att … hm… äh… tror att det som gjorde att jag märkte det, jag menar äh… förförelse i sig blir du ju utsatt för som behandlare i alla fall av dom tjejerna som har det i sin problematik /…/ nu var det en kvinna som hade varit offer tidigare…”

Björn kommer in på samma spår och uttrycker det så här: ”När vi sitter här i detta

rummet och har behandlingskonferanser, så är det ju många av tjejerna här, eller, det finns en hel del, som har problem med sina fäder, och deras relation med dem, och framför allt med mödrarna ja, där det ligger i historian att mamman har anmält sin make för att sexuellt ha ofredat sin dotter, och incest och

allt det här, och det är ju tabu att prata om, där alla ryggar tillbaka när de hör det. Ja… men hur ser ni då på flickornas sexualitet? Vad är det som är deras…? Ja… att de inte… det var en bra fråga… det talas det inte om. Talas det inte om

deras sexualitet? Nej… nej… Utan bara att de har blivit utnyttjade… Hur vet ni att de har blivit utnyttjade? Ibland vet man inte det, ibland så finns det historier här

när tjejerna har anklagat sina föräldrar för sexuellt utnyttjande och mödrarna har åtalat dem och det har varit till rättegång. Och de har gått fria, för det har inte kunnat bevisas. Ändå så är de dömda i personalens ögon som våldtäktsmän. Och där blir ju jag ’lack’! Ska vi lita på rättssystemet eller /…/ på tjejens egen utsago, hon har kanske blivit itutad av sin moder att pappan är ett svin. Så har de skiljt sig och så finns det, blir det en sanning att tjejen har blivit utsatt för incest av pappan, fast hon inte har blivit det. Menar du att man söker en förklaring till

varför tjejen beter sig ’utmanande’ som du sagt tidigare? Att man tänker sig att det måste ha hänt flickan något? Oh ja, man letar sexuella trauman fastän de kanske

inte finns, så antar man och så blir det en sanning.”

Tidigare talade Margareta om att flickorna söker hjälp med sin problematik: ”Som

en tjej jag jobbade med för några år sedan som hade hållit på med prostitution. /…/ varje manlig personal blev för henne en potentiell torsk.” Björn har dock en

lite annorlunda uppfattning om detta: ”Men jag skulle ju vilja påstå va´, jag har

ju en tjej härnere som har varit prostituerad sen hon var …i yngre tonåren… och jag har inte kommit vidare i arbetet, jag har inte kommit in på det än. Det är tabuområde /…/ Där är faktiskt en intressant infallsvinkel också. Vad som kommer fram i vår relation, när jag jobbar med det här. Och situationer som framkallar minnen av uteliv, eller vad vi kan kalla det. Ja… När vi kör bil tillsammans, jag kör och hon sitter bredvid. Det påminner henne om torsk/horasituationen. /…/ Jävligt jobbigt egentligen, för jag har blivit anklagad alltså här på detta stället också. När, jag har blivit anklagad för att sitta för nära en klient som jag var kontaktperson för. Och som har, har haft, en farlig massa erfarenheter som prostituerad. Och, hon hade lite problem i början med, alltså jag är i den åldern som en normaltorsk. Och det påminde henne om situationer och sådär, och det var lite jobbigt för henne. Och jag gick igenom det med henne och ville särskilja på situationerna och det här va´, och jag tog det med henne i samtal ganska avdramatiserat. Och vi kom fram till att: ’ nä du representerar inte någon torsk för mig utan vi går vidare i detta här och jag ser dig som en kontaktperson här som ska hjälpa mej’. Och så var det bra! Hm… Om vi skulle sitta i soffan och fika eller ha ett möte eller vad vi nu skulle, och där var ju ingen annan plats, och jag…ja jag är ju liksom naturlig och satte mig ner. Då får jag höra från personalen sen att jag inte har den minsta koll på hennes ’problematik’ och att jag går in rent för kloss och inte har suttit långt ifrån nog eller har någon bedömningsförmåga. Och då blir jag anklagad för att gå för nära henne och att inte ha koll på hennes problem. Det är ganska…det är vanligt härinne. Och då blir jag förbannad ’ni snackar skit!’ sa jag. Jag satte mig här med henne, och vi är klara på den punkten, sa jag.”

Samtidigt som det talas om och antas/förutsätts att flickorna varit utsatta för olika övergrepp så misstänkliggörs den manliga personalen. Stereotypier om kvinnans bräcklighet som viljelösa kroppar som måste ”skyddas” känner vi igen allt för väl (se 5.3) om hur könen blir till offer för biologiskt och sociokulturellt arv. Vilket snarare infantiliserar/underminerar kvinnors makt/förmåga eftersom det bygger på idén att de inte kan stå emot vare sig intellektuellt, verbalt eller emotionellt tryck. Att det på detta vis impliceras att den manliga personalen inte skulle kunna skilja

mellan kvinnors samtycke och underkastelse indikerar att de inte kan avläsa andra och är ur stånd att inse att kvinnor klarar av att bestämma över sig själv. Avhumaniseringen av mannen späs alltså på även inne på institutionen. Det ter sig enklare att tala om kvinnors utsatthet och ”deras” förmodade ”problematik” än vad som enligt Björn är det tabubelagda ämnet, vilket han vidare förklarar här: ”Tar man inte upp det med flickorna eller personalgruppen menar du? Nej, man

tar upp det i personalgruppen. Är det då det är känsligt? Ja… På vilket sätt då? Alltså, killen som är utsatt känner sig ofta, som jag har upplevt det i alla fall… ehh… av mina kollegor då alltså, det att dom är här, att det blir fel fokus på deras arbete och deras insatser. Mm… Och… ehh… det tas ju iofs på denna arbetsplatsen väl emot av personalgruppen, och det höjs va. Men ändå är det jättesvårt att prata med tjejerna om detta, de som finns här emellanåt. Och, om man ser rent mänskligt så finns där ju sexuella spänningar mellan man och kvinna. Även om det inte är uttalat va, så finns det där hela tiden. Mm… Jag vet inte hur jag ska uttrycka det, liksom nyanserat. Ja… Det är inte lätt… Så att trots

att det här är en så´n ’närvarande’ del så vet man inte riktigt hur man ska…

Hantera det nej! /…/ Det finns ju, jag skulle vilja påstå att på ett så´nt här ställe med bara tjejer som klienter, och 60% damer i personalgruppen, minst, att det så kallade genusperspektivet får alldeles för stor operation.”

6.4.1 Sammanfattning och analys

Det är relativt märkbart att diskursen gör det svårt att skilja på konkreta situationer som har eller inte har sexuell innebörd. I det ovanstående blir det dock tydligt att diskursen framställer könen som offer för det biologiska och sociokulturella arvet via en slags problematisering och traumatisering. Också här kan vi finna att den patologiska och psykologiska diskusen satt sina spår. Förutom att detta förstärker det som ter sig vara den sexuellt objektifierande och könsligt rådande diskursen så påverkar detta både de omhändertagna flickorna, likväl som personalen. Om det nu skulle vara så att kvinnor verkligen anammat föreställningen om att deras övriga intressen inte betyder något för män så blir männen lika reducerade och infantiliserade som det tidigare talats om att kvinnorna blir. Inte nog med det, på så vis avhumaniseras männens förmåga att läsa av och känna in flickors gränser. Myten om att den manliga potensen kan få honom att bli sexuellt upptänd av vilken kvinna som helst riskerar att slå tillbaka på den manliga personalens uppfattning om sin betydelse här i världen. Objektifieringen av mannen gör honom återigen till en lika köttsligt och genitalt objektifierad konstruktion som den genom tiderna gjort kvinnan till. Med andra ord, i den här konstruktionen blir båda könen återigen lika reducerade, infantiliserade och avhumaniserade sexobjekt.