GR och välfärdsuppdraget

De svenska kommunerna har i ett komparativt perspektiv mycket

omfattande uppgifter inom välfärdsområdet, t.ex. vad gäller arbetsmarknad, sociala frågor och integrationsfrågor. Inom storstadsområdena med stor interaktion över kommungränserna finns speciella möjligheter till samarbete mellan kommunerna. Vilka områden inom välfärdsområdet bör det omfatta och hur skall det utformas?

Lennart Nilsson presenterade resultat från årets SOM-rapport om

Välfärdsopinion och bedömning av service. Han konstaterade att brukare, dvs. människor som är i direkt kontakt med verksamheten, är mest nöjda med den offentliga servicen. Därefter kommer anhöriga, och minst nöjda är människor som inte har varit i kontakt med servicegivaren.

Finansiering av framtidens välfärd

I diskussionen konstaterades att välfärdsuppdraget regleras genom

lagstiftning och är ett samhällsansvar. Vad som är möjligt att göra inom den ramen bör kunna diskuteras ytterligare. Hur vi ska finansiera framtidens välfärd är den stora frågan. Hur ska t.ex. framtidens äldreomsorg finansieras med ett allt ökat antal äldre och allt färre i arbetsför ålder? Några

poängterade att vi nu riskerar gå mot ett två tredjedelssamhälle med allt större skillnader mellan människors ekonomiska situationer.

Privatisering av offentlig verksamhet

Nina Granqvist, Cefos, Göteborgs universitet introducerade en diskussion om privatisering av offentlig verksamhet. Hon visade på ett förnyat intresse internationellt för privatisering av offentlig verksamhet. Lagen om valfrihet (LOV-lagen) kom 2009 och det finns nu statsbidrag att söka. Kommunalt ser vi också en ökande trend för varje år. Man kan göra fyra antaganden om

varför kommuner privatiserar: minskade skatteintäkter och resursbrist; ekonomisk effektivitet – konkurrens och stordrift; den politiska processen, påtryckargrupper, intressen; ideologiska attityder, politiskt klimat.

Forskningsstudier på området visar att det är svårt att belägga dessa antaganden. Det finns inga direkta samband mellan dålig ekonomi i kommunen och privatisering, det går heller inte att påvisa några samband mellan ideologi och privatisering.

Nilsson förtydligade att privatisering av offentlig verksamhet handlar om två parametrar, å ena sidan frågan om finansiering med skatteintäkter och å andra sidan frågan om produktion av välfärdstjänster.

I diskussionen framkom att vi bör skilja på den offentliga sektorn och den offentligt finansierade verksamheten, där den senare även kan utföras av aktörer utanför den offentliga sektorn. Det är inte bara av ekonomiska skäl som man konkurrensutsätter verksamhet utan också för att få ett bättre utfall/kvalitet på verksamheterna. Någon framhöll att de privata utförarna får fram incitament och attraktivitet på ett sätt som kommunerna inte alltid lyckas med. Det framstår som svårt att vara både medborgarföreträdare och arbetsgivare. En orsak är att det inte är lätt att kontrollera sig själv som kommun/politiker. Några menade att kontroll och uppföljning blir tydligare om man skiljer på rollerna beställare/utförare.

Hur följer vi upp?

Hur följer vi upp hur välfärden fungerar? Påpekades att konkurrensen höjer kvaliteten i den egna verksamheten, jfr t.ex. med Cityakuten. Forskningen kan stödja kommunerna i att utveckla modeller för att utvärdera vad som görs. Då är siffermått värdefulla men även kvalitativa mätningar är av stor vikt. En viktig fråga som lyftes fram är hur stor spridning på kvaliteten i välfärdstjänsterna som kommunerna tillhandahåller. För attraktiviteten i GR-regionen är en jämn och hög standard på dessa tjänster av stor betydelse.

De närvarande framhöll att GR inte i första hand bör diskutera

offentlig/privat regi utan snarare lokal/regional styrning och utförande. Det handlar om vad GR ska göra på välfärdsområdet i förhållande till det uppdrag som kommunerna har. Alla var överens om att erfarenhetsutbytet mellan kommuner bör öka. Ett utbyte kring både bra och dåliga erfarenheter inom välfärdsarbetet bör utvecklas. ”Vi behöver hitta sätt att ta oss runt tendensen till name and shame”.

Benchmarking inom GR-området är viktigt, och här är GRs Välfärdsbilder och SKL:s Öppna jämförelser samt den praktiknära forskningen inom FoU i

Väst/GR ett gott stöd. Någon underströk att det finns två krafter som gör att vi inte benchmarkar och byter erfarenheter i tillräckligt hög grad; det finns en ovilja att släppa fram dåliga resultat i kommunen och dessutom finns en politisk konfliktyta inom detta område. Rådslag 5 blir viktigt eftersom det kan ge både jämförelser och erfarenhetsutbyte inom välfärdsområdet. 4. GR och framtiden

Vid det fjärde seminariet summerades och utvecklades diskussionen kring olika handlingsalternativ med inriktning på GR:s roll i framtiden. Hur bör GR utformas för att så effektivt som möjligt kunna företräda

medlemskommunerna på regional nivå?

Stefan Scücz, Cefos, presenterade en undersökning om lokalt ledarskap, politiskt kapital och innovation, baserad på ett antal svenska, medelstora kommuner (alltså inte storstäder) och i jämförelse med europeiska

kommuner. Undersökningen visar att de problem politiker står för idag är mer komplexa än tidigare samt att beslutsfattares nätverk är mer horisontella än förr (bl.a. involveras civilsamhälle och intressegrupper i högre

utsträckning), även de informella nätverken inom och mellan kommunerna ökar. Samhället går inte mot en ökad decentralisering, vilket har antagits inom forskningen, utan tvärtom upplevs ett ökat behov av samordning över större territorium. Inom vissa områden, exempelvis invandring, hälsa, arbetsmarknad, trygghet och stöd till utsatta, upplever kommunerna en bristande autonomi och förmåga att agera effektivt och inom den egna kommunen lösa problem.

Medborgarna utkräver ansvar

I diskussionen ställdes frågor om huruvida man lokalt kan besluta om en regional företeelse och i så fall hur? När en beslutsnivå växer i storlek ökar sannolikt kontrollen – men vilka blir effekterna för demokratin?

Medborgarna vistas också regelbundet i kommun där de inte röstar. För medborgarna är kommungränser inte så viktiga. Det framfördes att mängder av små sakfrågor och problem kräver samsyn, t.ex. vindkraft och hemtjänst. Invånarna struntar i vem som utför vad. Vi behöver organisera oss för smidighet, effektivitet och service. Men ökat samarbete skapar lätt otydlighet gentemot medborgarna, vilket innebär en demokratisk risk. En viktig aspekt är den enskilde medborgarens rätt att överklaga – hur löser vi det på GR-nivå?

Ansvar och befogenheter framställs som en nyckelfråga. När flera politiska organisationer ska samverka, då allt fler frågor kräver ett större territorium för samarbetet, blir det svårare att definiera ansvar och befogenheter samt

behålla legitimiteten mot medborgarna. Hur ska medborgarna kunna utkräva ansvar när befogenheterna finns på en annan nivå? En viktig aspekt är öppenhet och transparens: Det ska vara tydligt hur politiken fattar besluten. Hur återförs ansvarsutkrävandet till medborgare i ett indirekt valt organ, som t.ex. GR?

Utveckla GRs uppdrag

Nils-Gunnar Ernstson gav sin bild av GR:s uppdrag, arbetsformer,

framtidsfrågor och utmaningar. En utgångspunkt var ändamålsparagrafen i GR:s förbundsordning som beskriver GR:s roll och uppdrag. Han

konstaterade att kommunerna står för ett antal utmaningar för framtiden gällande utvecklingsuppdraget och välfärdsuppdraget, som föranleder ett behov av ökat samarbete mellan kommunerna.

Inför gruppdiskussionerna fanns följande överväganden:

• Bör förbundsordningens ändamålsparagraf kompletteras med mer preciserade uppgifter?

• Ett tydligare initiativansvar för GR?

• Översyn av styrgruppernas uppdrag och förankring i respektive kommunstyrelse

• Förstärkning av medborgarperspektivet GRs roll – att göra det vi är överens om

I diskussionen framhölls att GR framför allt är en koncensusorganisation med starkt politiskt kapital. Kraften kommer av att alla är med. Vi bör fortsätta slå vakt om GRs grundsyn – att göra det vi är överens om. Det man inte är enig om gör man inte.

Medlemskommunerna bestämmer GR:s mandat. Det framgår tydligt där kommunerna formellt har överlåtet ansvaret till GR, inom

gymnasieintagningen och infrastrukturplaneringen. Nästa nivå av samverkan är den där kommunerna genom samverkansavtal inom något område kommit överens om att samverka inom ramen för GR. Här återfinns t.ex. samverkansavtalen inom utbildningsområdet. En tredje nivå av

samverkan kan enligt förbundsordningen ske inom de områden där kommunerna tar initiativ. En mer uttalad initiativrätt skulle kunna stärka denna samverkan.

Konstateras att förbundsordningens ändamålsparagraf är relativt täckande, men kan behöva förtydligas. En uppdatering kan handla om att sortera frågor där GR har möjlighet att samverka på kommunernas initiativ, har egen initiativrätt, samverkar via avtal eller har beslutsmandat

(gymnasieintagning och infrastrukturplanering). I och med att

arbetsmarknadsregionen vidgas och komplexiteten ökar kräver fler och fler frågor sin lösning över ett större territorium.

En tydligare initiativrätt för GR

I diskussionen framkom två olika bilder av GRs initiativrätt såväl i praxis som i tolkningen av förbundsordningen. Några menar att det idag inte finns ett tydligt initiativansvar, utan att initiativrätten bör förtydligas och stärkas. Det bör alltså framgå av förbundsordningen att GR har möjlighet till egna initiativ. Obs. att sådana initiativ inte får inskränka den kommunala självstyrelsen GR är ingen över-kommun. Vi behöver skapa beredskap för att lyfta frågor, men kan arbeta vidare först när den 13:e kommunen säger ja. Vi bör ha en viss försiktighet när det gäller initiativrätt och definiera legitimitet, förtroende och ansvar.

Man bör dessutom definiera om man talar om förbundsstyrelsens och styrgruppernas eller tjänstemännens initiativ. Ett tydligare initiativansvar innebär att vi kan ta upp en diskussion i styrelse och styrgrupper för att förankra på hemmaplan, men det kräver rutiner för hur vi förankrar. Några påpekar att förbundsordningen redan ger utrymmer för en

initiativrätt. En enskild ledamot i en styrgrupp kan t.ex. lyfta ett problem som styrgruppen då tar upp. Ett initiativ kan också tas på tjänstemannasidan. Det är bra om vi kan testa gränserna för vad GR ska göra. Som någon uttryckte det: ”Vill man så kan man sätta sprätt på GR utifrån de

förutsättningar som finns idag. Man ska inte göra det märkvärdigare än det är.”

Alla var överens om att det är bra med initiativ från GR, t.ex. vad gäller färdtjänsttaxor, färdtjänstnämnd, överförmyndare, back office-tjänster. Kommunerna har möjlighet att tacka nej. Men ger man initiativrätt ska man också konkretisera och förankra. Man måste definiera ansvar och hitta nivåer för initiativen.

Samverkan inom olika sakområden

Fördes också en diskussion kring olika sakområden där GR är eller skulle kunna vara verksamt. Konstaterades att GR idag inte har uttalade uppgifter att hantera hälsa och kulturfrågor. GR borde dock kunna ha synpunkter på

strategiska kulturfrågor, t.ex. turism och kultur. Någon menade att förbundsordningen bör preciseras vad gäller tolkning av t.ex. samverkan kring miljö och naturvård. Bostadsförsörjningen och segregationsfrågan är områden där diskussionen borde breddas. Det saknas plats för en politisk diskussion kring detta regionalt. Någon påpekade: ”Det är där vi samverkar som vi kan agera, men samverkan riskerar att bli urvattnad om vi bara plockar in frågor utan att sortera.”

Rutiner för representation och återkoppling

Det framställs som viktigt att man försöker fördela uppdragen i GR så att alla kommuner och partier är representerade i olika grupper. Det är en fördel om styrgruppernas representanter återfinns i kommunernas styrelser.

Diskuterades att det är viktigt med återrapportering från förbundsstyrelsen och styrgrupperna tillbaka till kommunerna. GR som stående punkt på kommunstyrelsens sammanträde tillämpas i vissa kommuner. Någon menade att återkopplingen från förbundsstyrelsen och styrgrupperna till kommunstyrelserna bör formaliseras.

Informationen från GR behöver förbättras. Kommunernas representanter i GRs tjänstemannanätverk har här en viktig roll.

Rådslagen har varit bra och breddat legitimiteten, eftersom kommunpolitikernas kontakt med GR ofta har varit begränsad. GR och VGR – samma nivå, olika uppgifter

Nils-Gunnar Ernstson uppmärksammade att VGR, vägverk och andra aktörer regelbundet vänder sig till GR för att få en samtalspart som företräder kommunerna. En ökad tydlighet kring hanteringen av sådana förfrågningar är önskvärd. En ökad initiativrätt för GR är en möjlighet här. I diskussionen framkom att GR bör fokusera på frågor som relaterar till den gemensamma arbetsmarknadsregionen, snarare än till de frågor som VGR har avgränsat. GR bör t.ex. fokusera på sociala frågor, bebyggelse,

mobilitet och utbildning.

Påpekas att VGR ibland agerar i frågor där regionen egentligen saknar tydligt ansvar. Exempel som nämns är VGRs klimatstrategin eller

miljösamverkan – hur möter GR sådana initiativ, då kommunerna påverkas. Framförs också att regioner och kommuner är på olika nivåer geografiskt, men på lika nivå demokratiskt. Ingen nivå beslutar alltså över den andra.

5. GR i regionen

Till det femte seminariet hade olika regionala aktörer inbjudits för att tillsammans med GR-representanter diskutera samarbetsområden,

rollfördelning, ansvar och befogenheter. I panelen deltog Birgitta Hellgren, Banverket, Håkan Wennerström, Vägverket, Bengt Wennerberg, BRG, Bertil Törsäter, VGR, och Niclas Henningsson, Luftfartsverket. Seminariet inleddes med en presentation från professor Åsa Boholm, Cefos, som hade engagerats för att tala om "Riskbeslut i transportsystem"

Riskbeslut i transportsystem

Professor Åsa Boholm, Cefos, Göteborg, informerade om en studie som genomförs med avsikt att undersöka hur politiska beslut kring riskhantering faktiskt tas på olika nivåer, med exempel från infrastrukturplanering i Göta Älvdalen och i Skånetrafiken. Uppenbart är att planeringen de facto sker i ett nätverk av olika aktörer som verkar inom ett starkt reglerat administrativt ramverk. Samråd är obligatoriskt. Frågan blir; med många aktörer och specifika risker, vems är då ansvaret?

I diskussionen framfördes att det yttersta ansvaret i offentlig planering är de folkvaldas. I ett demokratiskt samhälle blir med nödvändighet processerna komplexa och måste få ta tid.

Panelens föredragningar

Birgitta Hellgren, Banverket, och Håkan Wennerström, Vägverket, gjorde inför sammanslagningen till ett enda trafikverk från 1 juli 2010, en

gemensam presentation. De lyfte fram den historiska traditionen av

samverkan som råder i Västsverige. GR har alltid varit en god samrådspart och förhandlingssamordnare för Vägverk och Banverk. Dock saknar GR de formella musklerna att fatta beslut, förutom när det gäller att vara

regionplaneorgan. VGR har däremot stärkt sin regionala roll och i mångt och mycket tagit över den roll som GR tidigare hade. Inför framtiden framhålls bl.a. K2020 och medfinansiering som viktiga frågor att gemensamt ta ställning till.

Niclas Henningsson, Luftfartsverket, berättade om visionen att vi tillsammans skapar den nära flygplatsen med framtidens utbud. I det regionala samarbetet marknadsförs Göteborg som destination, i första hand tillsammans med Göteborg & Co och BRG.

Bertil Törsäter, VGR, påminde om att en av anledningarna till att VG-regionen bildades var att de regionala utvecklingsfrågorna skulle hanteras

mer effektivt. Vid bildandet av regionen reglerades därför relationen mellan VGR och kommunerna inom olika sektorer, vilket sedermera ledde till bildandet av ytterligare tre kommunförbund samtidigt som

kommunalförbundet GR fick kommunförbundsuppgifter. Härigenom avsåg regionen att bättre kunna samverka med kommunerna. Samverkan med GR fungerar mycket bra. Utmaningarna framöver inom t.ex. infrastruktur, IT, kompetens, arbetsmarknad och miljö, kräver att vi vässar vårt sätt att arbeta tillsammans. För att kunna lyfta ett steg till bör både GR och BRG ha tydliga mandat och en aktiv förankringsprocess hos medlemskommunerna; annars får vi ingen riktig kraft. All utveckling sker lokalt.

Per Olsson, Arbetsförmedlingen, konstaterade att det har skett dramatiska ting inom arbetsmarknaden under den senaste tiden, men vissa delar av landet har inte drabbats av krisen på samma sätt som Västsverige, t.ex. Stockholm och Dalarna. Andra är ännu mer utsatta, som Blekinge. Krisen visar behovet av regional samordning. De stora utmaningarna framöver är utbildning, kompetensutveckling och kompetensförsörjning. Hur kan arbetsmarknadspolitiken komma in i det regionala perspektivet?

Bengt Wennerberg, BRG, lyfte fram Göteborgsregionen som ett centrum för internationell industri, handel samt logistik och transporter. Det krävs ökad samordning för att vara norra Europas internationella logistikcentrum, trots att vi är en glest befolkad region med små godsmängder. Den viktigaste faktorn för Göteborgsregionen och Sverige vad gäller

infrastrukturutvecklingen är att inte sätta visioner och mål för lågt. Paneldebatt kring samarbetsområden, rollfördelning, ansvar och befogenheter

Infrastruktur

Göteborgsregionen har ett mycket bra samarbete, men vi måste våga sätta målen högre. Framförs Göteborgsregionen har haft vissa framgångar när det gäller infrastruktursatsningar men diskussionerna och formerna för

medfinansiering har ännu inte utvecklats särskilt långt. Strukturbilden är ett fint varumärke. Göteborgs hamn lyfts fram som nyckeln för

Göteborgsregionen.

Arbetsmarknad och utbildning

Framförs att samspelet kring arbetsmarknadspolitiken bör stärkas, inte minst vad gäller utbildningsfrågan. Ett förslag är att man inom vuxenutbildningen gör en tydligare arbetsfördelning som innebär att kommunerna svarar för

den långsiktiga yrkesvux-utbildningen medan AFs roll blir att svara för akutare insatser.

Bilden utåt

Flera framförde att västsvenska intressen har svårt att få gehör hos

beslutsfattare i Stockholm. Vi behöver därför hitta sätt jobba mer aktivt och kreativt mot Stockholm. I väst har vi samma bild av vad som behöver göras, men hur kommuniceras helhetsbilden? Vi driver inte storstadsfrågorna tillsammans i Västsverige som en nationell angelägenhet utan ger en splittrad bild. Någon påpekar att Västsverige ofta ligger i framkant men i skarpt läge inte når ända fram. ”Vi har lyckats göra oss ointressantare än vad vi är trots att vi samarbetar bättre.” Vi har samarbete men hur bildar vi allianser och marknadsför oss? Finns det en västsvensk ”stöddighet” som menar att vi inte behöver Stockholm?

Vi bör tala med ett enda budskap och samma träffbild, även om många aktörer gör sina röster hörda. Det gäller att även ha med näringslivet när vi gemensamt lobbar mot Stockholm.

Regional ansvarsfördelning och samspel

Framfördes vikten av att fundera igenom vilket uppdrag medlemmarna ska ge GR – kan det vässas, tydliggöras?

Lyfts också fram att roll- och ansvarsfördelningen mellan GR och BRG behöver tydliggöras, inte minst för att ge en mer samlad bild utåt. Samspelet bör utvecklas, och vi bör se om vi kan hitta nya former och strukturer så att GR och BRG kan bli mer beslutsfähiga organisationer för kommunerna. ”Gör vi inget går vi bakåt.”

Alltfler viktiga frågor bör hanteras i en regional dialog. I relationen till VGR behöver vi ha en gemensam arena. Möjligheterna för kommunalförbunden att lyfta frågor i BRU kan med fördel utvecklas. GR och VGR bör sträva efter ett gemensamt förhållningssätt Det finns en förväntan från VGR att GR agerar samtalspart och förhandlingssamordnare för kommunernas räkning även på områden där GR inte har formella mandat. Det ifrågasätter inte den kommunala självstyrelsen, och kommunerna kan alltjämt säga ja eller nej.

Dnr: 09-101.010 Styrelseärende 2009-09-11

Till Förbundsstyrelsen

Överläggningar mellan förbundsstyrelsens