Grannsämja och hustyranner

Kopplingen till klockaryrket och munkar återfinns även i de fall jag här undersökt. Jag fokuserar dock i detta kapitel mer på brottens relation till samhällelig ordning och den kristna och religiösa gemenskapen.

När räfstprotokollet behandlar Mållilla socken står en kvinna vid namn Lusze anklagad för brottsliga handlingar. Hon skulle ha tagit jord ifrån kyrkogården på en söndag. Jorden som Lusze tagit skulle hon enligt protokollet ”… vthan tuifvel…” använda för att bruka

vidskepelse.206 Just jord ifrån kyrkogården hade magiska egenskaper och den hade möjligtvis kunnat användas för någon form av lövjeri.207 Det visar sig sedan att Lusze säger sig ha lärt sig detta av den lokale klockarens hustru. Denna klockarens hustru hade bland annat lärt byinvånarna hur de kunde bota tandvärk igenom att ta stickor ifrån ett kors och så vidare. I protokollet står det, att byfolket hade ”apat” efter allt som klockarens hustru lärt dem.208

Ett liknande fall är det som rörde Ingel i Miöhullt (detta är samma Ingel som nämndes av Gunnel i kap. 7.3.1). Ingel beskrevs som en ”klockekvinna”, och en som ”alla” springer till för att be om hjälp. Även hon ska ha lärt sig sina magiska konster av en gammal munk och hon ska likaså ha haft ett band med knutar på som togs ifrån henne.209 _{I dessa två fall}

anmärker protokollet hur sockenfolket i ena fallet ska ha ”apat” efter klockarehustruns lärdomar, och hur folket i det andra fallet jämt och ständigt sprungit till Ingel i Miöhullt.

Magin kan ha setts som ett störningsmoment i den samhälleliga ordningen menar Oja. Samhället som överheten önskade, skulle basera sig på hustavlans regler.210 Denna ordning besvärades av liknande händelser. Personer som klockarehustrun ifrån Mållilla socken och Ingel i Miöhullt kan i Angermannus ögon ha setts som irriterande dissidenter som störde denna ordning, därför behövdes de bestraffas.211 Petersson och Sandén framhåller här hur Angermannus trodde sig förbättra denna gemenskap genom bestraffning.212 Även Lindstedt Cronberg menar sig se detta moment i de dömandes tankegångar. Magin sågs – utöver alla

206 _{Holmström, 1901, s. 80.} 207 _{Ankarloo, 1996, s. 87.} 208 _{Holmström, 1901, s. 80.} 209 _{Ibid., s. 83.}

210 _{Petersson & Sandén, 2012, s. 25.} 211 _{Oja, 1999, s. 75.}

44

andra farliga egenskaper som den tillskrevs – som ett hot mot den religiösa kristna gemenskapen.213 _{Hon skriver:}

I en tid då mycket kretsade kring samhällets religiösa orientering – den omskakande brytningen med den katolska världen och den nya lärans uppbyggnadsfas – kom sveket mot Gud och den rätta tron, kätteriet, att bli den värsta odygden. Föreställningar om magins farlighet var länkade till samhällets sårbarhet, en föreställd sårbarhet, vari magikern inte bara var ond utan också mäktig och samhället och den lutherska kristenheten utsatt och hotad.214

Ingel bekände sina synder genom allvarlig uppmaning och lovade bättring. Hon fick därmed endast tre slag med riset. Protokollet visar på att hon egentligen skulle fått fler slag men att hon inte förmådde uthärda smärtan.215 _{Möjligen visade Angermannus här någon form av}

medkänsla för Ingel. Eller så ville han inte bara ha ihjäl någon då ju kyrkan inte fick utmäta dödsstraff. Ingel fördes därefter till Linköpings ”spetall”.*216 _{Angermannus tog alltså ibland}

hänsyn till brottslingarna och mildrade deras straff, detta ifall de var gamla, sjuka, havande, men främst ifall de var ångerfulla.217

Det är värt att påpeka att den tidigmoderna rättsapparaten inte alltid endast var ett redskap som enbart användes i ett förtryckande syfte med tyranniska metoder. Även om den var hård och grym försökte den också vara rättvis – vilket ju var dess syfte. Ibland kan rätten ses som en samhällelig instans som tenderade och tenderar att skydda de priviligerade och slå hårt mot de mindre ”lyckligt lottade” samhällsmedborgarna. Österberg framhäver att det inte alltid behövde eller kunde vara så. Hon påpekar att ett rättssystem som gör anspråk på att skipa rättvisa måste anpassa sig och döma efter vad majoriteten av allmänheten ser som det vilket är rättvist och korrekt. Ett rättsystem måste därför jämka sig och kan inte endast främja en särskild grupps intresse. Som Österberg säger, lagen legitimerar styret, men den gör det ”…endast så länge den uppfattas som rimlig av den större delen av befolkningen.”218 _En

bonde kunde alltså inför rätten få rättelse gentemot en adelsman.219

Petersson och Sandén beskriver hur räfsten efter att den avbrutits skulle ses som ett misslyckande.220 _{Möjligen kom inte det folkliga missnöjet emot Angermannus och hans räfst}

utifrån att hans bestraffning av de anklagade sågs som hård och grym. Istället kan man

213 _{Lindstedt Cronberg, 2010, s. 121.} 214 _{Ibid., 2010, s. 130.}

215 _{Holmström, 1901, s. 83.}

216 _{*Spetall, spetal eller spital. [från ordet spetälsk] En dåtida form av vårdanstalt för fattiga och sjuka, ”en Spital}

ther icke annat än skröpeligha menniskior inne liggia.” se Dahlgren, 1914-1916, s. 790.

217 _{Petersson & Sandén, 2012, s. 209.} 218 _{Österberg, 1995, s. 120.}

219 _{Österberg, 1993, s. 219.}

45

möjligen knyta an till Österbergs teser om folklighet och överhet i samarbete, där

Angermannus räfst måhända överträdde denna överenskommelse. 221 _{Lokalitet och folklighet}

sökte menar Österberg lösningar på lång sikt. Dessa lösningar till brott och problem skulle fattas av lokala auktoriteter i exempelvis ting utifrån samdräkt.222 Angermannus red in i byn, överskred alla dessa auktoriteter deras kapaciteter och sökte möjligen inte alltid långsiktiga lösningar då han hade apokalypsen framför ögonen. Även Sandén framhåller detta

resonemang där hon beskriver hur Angermannus genom sitt handlande bröt en ”… nästan uråldrig rättstradition.”223 _{Att räfsten avbröts och därefter fick utstå kritik kan därför återigen}

kopplas till Österbergs kritik av synen på en civilisering och disciplinering ovanifrån.

I fallet med Kirsten i Caszemåla som i Kelsta socken var beryktad för trolldom valde man istället att ge en friande dom. Här framkommer det att man fann Kirsten oskyldig till det brott hon stod anklagad för. Elin som hade anklagat Kirsten för att syssla med trolldom, erkände istället därefter att hon hade farit med osanning och att anklagelsen därutav var falsk. Här var det istället Elin som blev bestraffad för att hon burit falskt vittnesbörd. På grund av ”gode mäns förbön” blev hon dock skonad ifrån riset. Hennes bror och far fick istället skänka smör till domkyrkan som bestraffning för Elins brott.224 Här tydliggörs både hur man frikänner en person som blivit anklagad för trolldom och hur man istället bestraffar anklagaren som förtalat den svarande. Dessutom synliggörs i detta fall hur Elin brukade anklagelsen om brott som ett sätt att möjligtvis ansätta Kirsten.

Ifrån Leerberghs socken stod Backa Marie anklagad för signeri och trolldom. Hon ska enligt protokollet tidigare ha lovat bättring men därefter fortsatt med sina brott. Hon beskrivs i protokollet som en ”lösaktig sköka” och i förbifarten nämns det också att hennes moder skulle ha varit en ”krympling”. Backa Marie ska under skärtorsdagen ha varit i en klockstapel och där fått tag på en klocka med vilken hon syftade till att viga folk. Utöver detta hade hon också bråkat med en man som senare hade dött, dennes död härleddes till att vara en av Backa Maries dåd. Enligt protokollet vågade inte heller sockenfolket tala emot Backa Marie då de var rädda för att hon skulle förgöra dem. Efter att ha fått spendera tre dagar i ”tornet” erkände hon en rad magiska brott och sockenfolket vågade nu berätta vad hon skulle ha gjort sig skyldig till. Hon togs under kyrkostraffet och fick 39 slag och 3 ämbar med vatten.225

221 _{Österberg, 1995, s. 194.} 222 _{Ibid., s. 195f.} 223 _{Sandén, 2010, s. 109.} 224 _{Holmström, 1901, s. 76.} 225 _{Ibid., s. 151f.}

46

Rädslan som sockenfolket uppvisade gentemot Backa Marie och hennes hot om förgörning var en rädsla som av Angermannus möjligen sågs som befogad då Backa Marie hade använt magin i ett exploaterande syfte gentemot de andra i socknen.226 Folk var helt enkelt övertygade om magins kraft. ”Det som fick bålen att brinna var människornas

övertygelse om att häxeriet existerade.”227 _{Österberg menar att, en särskild handling som ”…}

kriminaliserats och ålagts straff säger oss att samhället bekymrade sig om detta beteende.”228 Därav rädslan inför Backa Maries hot.

Man såg enligt Oja på denna typ av lagbrott som Backa Marie gjort sig skyldig till som ett brott mot människorna i byn och dess gemenskap. Detta var en allvarlig sak.229 Möjligtvis kan sockenfolket i detta fall sett Angermannus ankomst som en ”räddning”, då de, efter att Backa Marie fått spendera tre dagar i fängelset på Angermannus order, blev villiga att vittna emot henne.230 Lindstedt Cronberg framhåller också vikten av att uppfattningen kring vad som sågs och inte sågs som brottsligt främst kring de magiska brotten var en uppfattning som delades av både folkligheten och överheten.231 I fallet med Backa Marie blir detta tydligt.

Marie Lennersand har i sin forskning undersökt statliga kommissioner mellan 1680-1730. Dessa kommissioner hade i uppgift att utifrån anmälningar ifrån allmogen granska hur lokala tjänstemän skötte sina ämbeten. Hon menar att det utöver detta kunde ha andra

bakomliggande syften. Ett av dessa syfte var hur dessa kommissioner användes för att framställa kungen och hans statsapparat som en legitim överhet som kunde och ville hjälpa folket emot ”onda” lokala makthavare som liknades vid grymma och stränga utsugare.232

Möjligen går detta resonemang att koppla till räfsten där hertig Karl ämnade söka

folklighetens stöd igenom ett bestraffande av lokala auktoriteter. 233 Dock gick det inte inte riktigt som han tänkt sig då räfsten avbröts och Karl riktade ilska emot Angermannus som han menade hade varit alltför hård.

Hos en Törsten i Skildna skulle det ha funnits en kvinna som brukade både signeri och trolldom, hon lovade ut ont som även kom att drabba andra. Angermannus fastställde att denna kvinna bevisligen med ”… hennes onda mun…” begått både signeri och trolldom. Hon blev straffad med 18 slag. Även i detta fall antyder protokollet att denna kvinna använt magi,

226 _{Holmström, 1901, s. 151.} 227 _{Håkansson, 2014, s. 190.} 228 _{Österberg, 1995, 121.} 229 _{Oja, 1999, s. 73.} 230 _{Holmström, 1901, s. 151.} 231 _{Lindstedt Cronberg, 2010, s. 123.} 232 _{Lennersand, 1999, s. 315f.} 233 _{Peterson & Sandén, 2012, s. 232.}

47

signelse och trolldom i syfte att gynna henne själv. Protokollet anmärker angående denna kvinna: ”… att dätt, hon en önsker, måtte skee.”234

I ett fall där domen blev hård var för paret Joen och hans hustru. De ska ha gjort sig skyldiga till att ha brukat signeri för en mängd olika opassligheter som bland annat torskbett, tandvärk och vred. Det synes också att de använt signeriet ”… för dhäm, som är owenskap kom[m]e emellom.”235 _{Detta par brukade alltså också magin som ett redskap emot sina}

ovänner. Detta vägde möjligen in i det hårda straff som utmättes. Det är ett av de hårdare straffen Angermannus dömde ut. Joen fick 35 slag och 3 ämbar vatten. Hustrun fick hela 39 slag och 9 spannar med vatten. Unikt för deras fall är att det därefter i protokollet står att om de begick dessa brott igen ”… skola the till elden.”236

Håkansson resonerar kring magin och dess funktion där han menar att magin alltså ibland användes av personer för att skrämmas och i vissa fall även utpressa. Detta för att det kunde vara ett sätt att tjäna ihop till sitt uppehälle men även för att det gav upphov till både respekt och en viss makt på det lokala fältet.237 Petersson och Sandén driver tesen om att en del av räfstens syfte bland annat skulle ha varit att just motverka dessa lokala auktoriteter som tog sig rätten att tolka både religionen och traditionerna på sitt eget vis. De vill även lyfta fram hur Angermannus, i sina försök att avlägsna de med ”maktpositioner i lokalsamhället” deras inflytande, också kan ha gjort sig många ovänner.238 _{Därutöver menar Lennersand hur}

överheten hade en ambition att kontrollera och disciplinera men att det just endast var en

ambition.

… staten försökte kontrollera – det var aldrig ett tillstånd, att den hade full kontrol. I vilket mån kontroll- och disciplineringsambitionerna gick att driva igenom i praktiken berodde på rättssystemets och förvaltningens effektivitet och förmåga att fungera.239

Persson framhäver hur överheten var tvungen att förhålla sig till lokala maktstrukturer och bestämmelser. Den tidigmoderna staten var alltså enligt Persson inte totalt maktfullkomlig eller fullständigt autokratisk. Staten sökte istället ingå i allianser och samarbeten med lokalitet och folklighet för att nå konsensus.240

234 _{Holmström, 1901, s. 69.} 235 _{Ibid., s. 130.}

236 _Ibid.

237 _{Håkansson, 2014, s. 195f.}

238 _{Petersson & Sandén, 2012, s. 195, 220.} 239 _{Lennersand, 1999, s. 30.}

48

Bråk grannar emellan kunde ge upphov till de anmälningar som kyrka och överhet fick ta emot. Att grannfolk på grund av tvister och ovänskap anklagade varandra för magibruk och trolldom var ett relativt vanligt förekommande fenomen menar vissa. Oja pekar i sina

forskning på fall där ofta vissa delar av bygemenskaper och folkliga samhällsgrupper önskade göra sig av med ogillade magiker och trollkonor. De propagerade då gärna inför rätten att de anklagade skulle ha hårda straff. Dessa anmälningar gjordes till prästen eller någon form av myndighetsperson, och anmälningarna var många. Enligt Oja borde det höga antalet

anmälningar om blåkullafärder och häxeri visa på att det fanns en etablerad gillande uppfattning även hos folket att man skulle anmäla magiker till myndigheterna.241

När Håkansson diskuterar orsakerna till de europeiska häxprocesserna fokuserar han på just vikten av att anklagelserna ofta kom ifrån de som stod en närmast såsom grannar, vänner och släktingar. Tron på häxeriet var enligt Håkansson inte en ”… medvetet konstruerad fantasi.”242 _{Dispyter och konkurrens kan ha legat som grund till de anmälningar som}

strömmade in.243 Även Ankarloo resonerar kring dessa tankegångar, där han också lutar åt, att initiativet till att bestraffa särskilda typer av magibrott ofta låg hos folket själva.244 Det går alltså inte endast att skylla rättsprocesser såsom räfsten där bland annat magibruk straffades hårt, på överhet och prästerskap. Här går det att återkoppla till Österbergs teser då det i exemplen jag visat på, framträder ett komplicerat förhållande mellan folklighet och överhet. Det går inte att se en civilisering och disciplinering enbart uppifrån. Dock är situationen som Österberg säger inte heller helt inkompatibel med Elias teorier. Samtidigt som överhet sökte kontrollera och uppfostra går det ibland att se en viss samarbetsvilja hos folkligheten. Österberg menar att det ibland kan ha gynnat folkligheten att anpassa sig efter överhetens strävanden, viljor och krav.245 För att styrka dessa argument vill jag även hänvisa till Waite. Med de europeiska häxförföljelserna som exempel lyfter han fram hur tillblivelsen av dessa inte hade sitt ursprung utur ett påttryck ifrån den överhetliga eliten. Häxförföljelsernas upprinnelse fanns i grannsämjan – eller rättare sagt osämjan.246

Ett rättsärende ifrån Öland rörde en Kirsten från Sandby. Hon stod anklagad för att vara en signerska. Hon skulle specifikt ha kunnat tre olika läsningar. Dessa hade hon brukat emot den tandvärk hon hade. Det fanns inga vittnen som kunde visa på att hon brukat dessa

241 _{Oja, 1999, s. 213f.} 242 _{Håkansson, 2014, s. 196.} 243 _{Ibid., 197.} 244 _{Ankarloo, 1971, s. 45, 47.} 245 _{Österberg, 1993, s. 211f.} 246 _{Waite, 2003, s. 6.}

49

läsningar på någon annan än på sig själv. Kirsten är dessutom den första personen i protokollet som sa sig ha lärt sig signerierna ifrån en ”… gam[m]el munk…”247 _Kirsten

lovade att hon inte skulle bruka några av sina tre läsningar igen, gjorde hon det skulle hon först mista ”rygghuden” och därefter ställas inför den världsliga rätten. Hennes straff blev istället att skänka en daler till domkyrkan. Den lokala prästen och två andra män stod som löftesmän för hennes sak.248 Att Kirsten endast brukat läsningarna på sig själv kan ha varit något som spelade in i bedömningen av allvarligheten i hennes brott. Detta för att hon inte beskrevs få något vidare straff. Ångrade man sig och lovade bättring kunde straffet ofta sänkas.249

Sandén menar att räfsten alltså inte var inriktad på att endast bestraffa hårt. Ibland kunde Angermannus menar hon också söka de långsiktiga lösningarna. Även Lindström menar att rättens främsta mål var att åstadkomma ett lugn på den lokala samhälleliga nivån.250 De lokala prästerna hade meddelat bygdens folk att uppge alla de brott de hade kännedom om inför den kommande räfsten. Eftersom brott ju anmäldes kan det ha funnits en vilja hos folket att dessa brott skulle rannsakas. Sandén menar att det alltså ibland bör ha funnits välkomnande inslag inför Angermannus och hans räfst hos vissa delar av folkligheten.251 Liknande rättsprocesser såsom räfsten kan, som Österberg menar, delvis ha setts som ett ställe dit man gick med sina konflikter och tvister där de också kunde lösas.

Sandén lyfter här fram bestraffandet av de som i protokollet beskrivs som ”hustyranner”. Män som levde ”okristligt” och förde sig som tyranner i hemmet straffades hårt av

Angermannus. Bygemenskapens lokalpatriarkala utformning kunde ofta göra det svårt för exempelvis kvinnor att få återupprättelse för brott som de blivit utsatta för. Här kunde räfsten nästan ha ”goda” effekter då Angermannus kunde bryta dessa lokala hierarkier.252 _Protokollen

innehåller en mängd med fall där tyranniska män straffas.253 En Nils Jordans som varit en tyrann emot sin hustru fick ta emot 39 slag och blev även sköljd med vatten. Därefter

slängdes han i ”kistan” där han skulle begrunda sina brott.254 Även en lokal präst blev straffad för att ha varit en tyrann mot sin fru. Fortsatte han med det skulle han bli ur huset utskjuten och därefter mista sitt ämbete som präst.255

247 _{Holmström, 1901, s. 39.} 248 _{Ibid., s. 39.}

249 _{Petersson & Sandén, 2012, s. 209.} 250 _{Lindström, 1994, s. 530.} 251 _{Sandén, 2010, s. 108.} 252 _{Ibid., s. 99.} 253 _{Se exempelvis Holmström, 1901, s. 5, 132, 170.} 254 _{Holmström, 1901, s. 23.} 255 _{Ibid., s. 135f.}

50

I detta kapitel har jag sökt lyfta fram exempel ifrån räfstprotokollet som visar på hur olika typer av magiska brott sågs som störningsmoment i det drömsamhälle som överheten åtrådde. Detta samhälle skulle präglas av en lugn patriarkal kristen ordning med gudfruktiga

undersåtar. De som störde denna ordning och de som ”feltolkade” dessa förordningar sågs som avfällingar. Utöver detta pekade jag också på att det dåtida rättsystemet inte kunde alienera sig ifrån den allmänna majoritetens uppfattningar om rätt och fel. Detta ifall de inte ville förlora sin jurisdiktion och hegemoni. Därutav torde det alltså vara möjligt att det först funnits ett stöd för räfsten även hos folket. I vissa fall kunde räfsten alltså få stöd av folklighet när ändamålen konvergerade såsom att bestraffa enstaka ”farliga” personer som ansågs ha begått brottsliga handlingar. I och med Angermannus skarpa framfart kan det dock ha varit så att räfstens legitimitet gick till intet. Angermannus överträdde sedvänjor vilket ledde till dels synen på räfsten som ett misslyckande och dels den hårda kritiken som kom att riktas emot den. Jag lyfte också fram hur räfsten enligt Sandén hade ett fåtal ”positiva” inslag för folket i bestraffandet av ”hustyranner”. Angermannus kunde bryta lokala maktförordningar och ge upprättelse till de som inte tidigare hade fått det.