7. Undersökning
7.3 Fall ifrån räfstprotokollet
7.3.2 Kyrkoseder, klockare och gamla munkapräster
När Oluf Larenson i Höganäsz sak granskades och han ankagades för signeri berättade han hur han lärt sig sina besvärjelser ifrån en gammal munk som han skulle ha tjänat. Munken skulle bland annat ha lärt honom ett antal latinska ord som Oluf ”mässade” med. Enligt Angermannus hade Oluf alltså igenom att ”mässa”, missbrukat dessa latinska ord. Detta missbruk av endast några latinska ord likställs i protokollet direkt med den magiska förbrytelsen signeri. Oluf undkom bokstavligen helskinnad ifrån Angermannus då han bedömdes vara för gammal för att ta emot ett straff. Den lokala kaplanen skulle därtill ha uppmanat honom till att inte bruka dessa ord igen. Kom han inför rätten igen, anklagad för samma typ av brott skulle han komma att mista huden på sin rygg.154 Här lättade
Angermannus på straffet för Oluf då han var gammal och för att han möjligtvis var ångerfull. Hemming Klockare stod senare inför Angermannus rättskipning och var också beryktad för signeri. Denne Hemming ska i närvaro av Angermannus ha frambringat ett antal
”konsteböcker” som enligt protokollet skulle ha innehållit en hel del ”djävulskap” och ”flärd”.155 Ordet flärd användes ofta för att beskriva något som var falskt eller svekfullt.156
Det finns här skäl till att anta att dessa ”konsteböcker” möjligtvis kan ha haft någon form av katolskt eller icke-protestantiskt innehåll då protokollet beskriver dem som bedrägliga. Liknande böcker kopplades därutöver ofta ihop med trolldom, svartkonst och magi. De personer som påkoms med liknande böcker sågs ofta som farliga magiutövare.157 Enligt Ankarloo är det också ofta just klockare, präster och djäknar som är de som blev påkomna med liknande skrifter. Detta för att det ofta krävdes en viss läskunksap när likartade skrifter skulle tydas.158 Hemming Klockares brott rubriceras alltså här av Angermannus, precis som
154 Holmström, 1901, s. 39. 155 Ibid., s. 77.
156 Flärd beskrivs som något bedrägligt, falskt, osant eller svekfullt, se Dahlgren, 1914-1916, s. 215f. 157 Ankarloo, 1996, s. 51.
35
med Olufs, som signeri, där Hemming hade använt sig av de ”konsteböcker” utifrån vilka han möjligen lärt sig sina signerier.
Utifrån att Hemming kallades ”Klockare” kan man rimligtvis dra slutsatsen att han innehade bygdens klockarämbete. Klockaren skulle bland annat ringa i klockorna och efter reformationen var han också ansvarig för att leda kyrkosången.159 Möjligheten finns att Hemming inte var villig att utföra sitt arbete på det sätt som Angermannus ville att det skulle utföras på och att Hemming därför av Angermannus ansågs ha utfört signeri. Sandén menar att det även på lokal nivå pågick en debatt om hur de kyrkliga ceremonierna skulle gå till. Hon hänvisar till religionsvetaren Martin Berntson som pekar på att det hos folket också fanns en rädsla för Guds vedergällning. Denna rädsla, menar Berntson, grundade sig i en ängslighet att just förändra kyrkosederna. Att förändra seder och kyrkotraditioner var för folket något skrämmande som man helst ville undvika. Detta då man precis såsom Angermannus fruktade Guds hårda bestraffning.160 Berntson styrker dessa teser där han pekar på att många
människor ansåg att Gustav I, i sitt tidiga reformationsprojekt, genom förändring vanhelgade de religiösa sedvänjor man tidigare haft.161 Även Österberg menar att folklighet, bönder och allmoge ofta agerade motstridigt när det gällde att ”…anamma en ny tro.”162
Samtidigt menar Petersson och Sandén att Angermannus såg det som sin uppgift och sitt kall att försöka förändra de seder och traditioner som han ansåg var förlegade. Också
Angermannus fruktade Guds straff. Petersson och Sandén åsyftar att Angermannus med räfsten avsåg hindra den stundande undergången. Folket hade med sitt enorma syndande bidragit till att föra apokalypsen närmare, därför behövdes detta felande bestraffas.163 Också Lindstedt Cronberg relaterar till detta där hon pekar på synsättet där man trodde att varje liten synd – såsom utomäktenskapligt sex, tjuveri, magibruk, avguderi – spelade in i kampen mellan gott och ont. Synderna lades på den hög vilken snart skulle bidra till att vågskålen tippade över till Satans fördel.164 Oja ställer sig bakom denna förklaring och menar att överheten såg det som sin arbetsuppgift att ta kontroll över undersåtarnas levnadssätt för att därmed kunna hindra deras syndande vilket bidrog till Guds straff. ”Straffades inte dessa synder skulle Guds vrede drabba landet.”165 Här positionerar Oja sig i civilisationsdebatten
och framhäver den tidigmoderna statens roll.
159http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/klockare (hämtad 2016-02-09) 160 Sandén, 2010, s. 103.
161 Berntson, 2003, s. 287. 162 Österberg, 1995, s. 187f.
163 Petersson & Sandén, 2012, s. 258. 164 Lindstedt Cronberg, 2004, s. 116. 165 Oja, 1999, s. 105.
36
Framväxten av starka stater och de därmed sammanhörande kontrollambitionerna innebar alltså att såväl förutsättningarna som argumenten för en reformering av folkkulturen blev starkare. Samtidigt skedde stora omvälvningar inom den kyrkliga sfären som också ledde till ökade ambitioner att förändra folkets seder och tankesätt. Efter reformationen hade både den romersk- katolska kyrkan och de protestantiska samfunden ett särskilt behov av att definiera vad som var den rätta religionen. De ritualer och föreställningar som utdefinierades ur den egna läran
benämndes vidskepelse, avgudadyrkan, kätteri och liknande. Genom reformationen tillspetsades således frågan om vad som var renlärigt, gudaktigt och gott respektive irrlärigt, djävulskt och ont. Magin hamnade obönhörligt på den senare sidan.166
Rädslan för Guds straff och undergången var alltså ett hot som sågs som reellt av de flesta. Dock blev det komplicerat då alla hade sin egen tolkning om vad som utlöste apokalypsen och hur den skulle stoppas. Angermannus ville förändra och straffa för att hindra eller
uppskjuta undergången, medan vissa var rädda för förändring då de trodde att den skulle leda dem i fördärvet.167
I sin forskning kring häxeriförföljelserna i det tidigmoderna Europa påvisar Waite hur undergångskräcken spädde på utvecklingen där man sökte rena samhället ifrån oliktänkande och där målet var ett rike med en enhetlig trosinriktning. För att göra detta menar Waite att man slog ner hårt på allt som ansågs farligt, annorlunda och framförallt kränkande gentemot Gud. Här pekar även Waite på hur detta skedde i en tid då skörderna slog fel, svält och sjukdomar florerade och där religionsmotsättningarna ökade. Enligt Waite ökade alltså
förföljelser av oliktänkande såsom magiker i tider av svårigheter och när religiös likformighet eftersträvades.168
Håkansson menar att det historiska sökandet efter ändamål, syfte och bakomliggande orsaker, kring liknande historiska händelser såsom räfsten, tenderar att missa det uppenbara.
Än har 1500-talets religiösa konflikter skildrats som i grund och botten politiska affärer vars egentliga mål var att tillskansa överheten mer av det den redan hade i övermått; än har prästerskapets hårdhänta kyrkotukt beskrivits som smått konspiratoriska
folkuppfostringskampanjer som handlade mer om att inpränta ovillkorlig lydnad än kristna dygder. Med några flyhänta begrepp har religionen reducerats till ren och skär maktpolitik, som om tron i sig själv inte kan ha tjänat som bevekelsegrund för människors handlande.169
166 Oja, 1999, s. 27.
167 Petersson & Sandén, 2012, s. 258
Sandén, 2010, s. 103.
168 Waite, 2003, s. 232f. 169 Håkansson, 2014, s. 62.
37
Utöver resonemanget angående rädslan för en stundande undergång samtalar Oja kring ett annat inslag. Hon menar att det kan ha varit så att kyrkan också såg på den folkliga
användningen av magi som ett hot mot kyrkans egna ”magibruk”. I och med reformationen hade den lutherska kyrkan avskaffat vissa former av religiösa ceremonier och traditioner som haft en form av magiska inslag. Oja menar att den folkliga synen på religiositet och
användningen av magi inte stämde överens med prästerskapets nyare syn. Därmed uppstod en konkurrenssituation mellan folk och kyrka. Vissa individer som kanske inte var präster
fortsatte därför att utöva de gamla former av traditioner, riter och kulthandlingar som de och deras tidigare generationer gjort. Dessa traditioner och seder hade en mer förreformatorisk prägel. Kyrkan såg sig på grund av detta tvungen att slå tillbaka mot denna folkliga
”gammelmodiga” religiositet som tolkade religionsutövningen lite som de själva ville och där man lånade mycket ifrån det gamla katolska.170 Det var alltså inte på grund av att kyrkan såg magin som något helt och hållet olovligt – då de till viss del utförde magi själva – utan att kyrkans ensamrätt på magibruk nu utmanades. Folket sökte sig istället till andra än prästen för att få hjälp.171
Ett liknande resonemang är Håkansson inne på där han visar på ett exempel ifrån Malmös häxprocesser, där den anklagade häxan Inger Hyrens ska ha brukat en läsning som Håkansson menar väldigt mycket liknar en katolsk böneramsa. Håkansson beskriver hur magin var ”… kalkerad på de kyrkliga ritualer man under generationer bevittnat och vördat.”172
Räfstprotokollet visar aldrig hur de ramsor och läsningar som folk blev straffade för kan ha sett ut. Jag visar här därför samma exempel som Håkansson talar om. Exemplet kommer ifrån Malmös häxprocesser. Inger Hyrens läsning är ett väldigt talande exempel där hon bland annat använder sig av uttryck som ”I naffn Faders, Søns och Hellig Aands.”173
I Nyekyl socken beskrivs Hemming Siggeson Klockare som en som ska ha gjort sig skyldig till många olagligheter då han av protokollet beskrivs i mycket negativa ordalag.
… en förfärligh och förskreckeligh besueriare och trulkar, dän månge ogudelige böner, konster,
characteres, figurer, bochstefuer och elliest myckin truldom och wyskepelse drifwit och öfwat
hafuer, dätt månge hans skrefne böcher vthwiste.174
170 Oja, 1999, s. 28. 171 Ibid.
172 Håkansson, 2014, s. 197.
173 Kroman, Erik, Bager, Einar & Ljungberg, Leif (red.), Malmø tingbøger 1577-83 og 1588-90, Köpenhamn
1968, s. 56.
38
Hemming får en av de mest negativa och utmärkande beskrivningarna i hela räfstprotokollet av de som gjort sig skyldiga till liknande brott. Hemming lovar därefter att sluta upp med sitt djävulskap och fick därefter ta emot ett av räfstens hårdaste straff på 39 slag och 9 ämbar med vatten.175 Att Hemming blev tillskriven denna långa utläggning om hur”förskräcklig” han var torde tyda på att Hemmings brott ansågs mycket grovt då ingen annan anklagad brottsling i räfstprotokollet benämns på detta vis. Han fick ju dessutom ta emot det hårdaste straffet. Att han lovade bättring kan mycket väl ha hjälpt honom att undgå den världsliga rätten. Under räfstetinget i Söderköping nämns senare även där en man som var beryktad att kunna
svartkonsten. Denna man var därutöver också en klockare. Han var även misstänkt för att ha våldtagit sin hustrus systerdotter. Denne svartkonst-utövares ärende sköts vidare till det världsliga tingets rannsakning. Möjligen då det ansågs väldigt allvarligt eller krångligt.176 Att denne klockare och svartkonst-utövare skulle ha våldtagit en släkting sågs antagligen också som mycket allvarligt. Sandén diskuterar hur man i rättspraxis förhöll sig till brott som rörde incestuellt sex. Det var ett brott som ansågs synnerligen allvarligt där ofta mycket hårda straff utmättes.177
Att magiska brott kopplades till sådant som sågs som icke tillhörande den ”rena” lutherska läran blir alltså i räfstprotokollet många gånger mycket tydligt. En Elin ifrån Nybroohult som var anklagad för att vara en signerska och för att ha signat emot både tandvärk och så kallat torskbett, sa sig tillika ha lärt sig dessa kunskaper av sin farfar som beskrevs som en ”… gam[m]el munka präst.” Elin dömdes till 25 slag med riset för sitt signande.178 En Karll i Hiärnförst benämndes vara en signare. Han skulle ha signat emot tandvärk och ”flenen”.*179 Även denne Karll sa sig ha lärt sig signeriet av en gammal
munk.180
Ett fall som ägnas en del uppmärksamhet är det som rör en Nils Hallending. Han har varit ifrån sakramentet i hela fem år, dessutom beskrevs han som både en ”edhebucher”*181 och en smädare av Guds ord. Nils ska bland annat också ha bråkat med kyrkoherden. Han menade dessutom att sakramentet inte var någonting annat än vanligt bröd. Äta bröd kunde han väl
175 Holmström, 1901, s. 150f. 176 Ibid., s. 165.
177 Sandén, Annika, Missdådare, brott och människoöden i Sverige omkring 1600, Bokförlaget
Atlantis AB, 2014, s. 44.
178 Holmström, 1901, s. 109.
179 *Flenen beskrivs som en kroppslig åkomma, såsom ”torr värk”, struma, ”Flenen bryter händer och fötter.”,
”then kalla slemma flussen, som sätter sigh uthi magen, then bondefolck kalla flenen.” se Dahlgren, 1914 1916, s. 209f.
180 Holmström, 1901, s. 78.
39
lika gärna göra hemma, inte skulle han behöva gå till kyrkan för det(?). Protokollet visar därefter på hur detta fall var för svårt för att räfstetinget snabbt skulle kunna fastställa en dom. Därför sköts detta fall vidare till världslig rätt. Det kan låta komiskt. Allvarligheten i synen på Nils brott lyser dock igenom då detta fall vidarebefodras till den världsliga rätten.182 Detta var inget att skämta om. Av vidare relevans i detta fall är att protokollet därefter nämner att avfällingen Nils Hallending som brukat ”försmädliga” ord tvivellöst ska ha lärt sig detta av en Broder Måns. Vem denna Måns är förtäljs inte men att han benämns som just Broder öppnar för möjligheten att han kan ha varit en munk eller präst.183 Berntson beskriver hur medlemmar ur munkordnar och ”tiggarkonvent” såsom franciskanerorden och dominikanerorden ofta benämndes som brödrar och systrar.184 Det blir i detta fall också tydligt hur de brott som Nils gjort sig skyldig får en väldigt religiös prägel när kopplingen görs till den eventuellt katolska
Broder Måns.
Jag har i detta kapitel visat på hur det i räfstprotokollet i vissa fall blir väldigt tydligt hur brott som på något vis hade katolska och icke-lutherska inslag ofta sattes i förbindelse och blev synonymt med brukandet av magi. Exempel jag visat på har varit latinska ord,
klockaryrket, magiska böcker och munkar. Folklighetens äldre seder och traditioner och likaså magibruket hade dessutom ofta sitt ursprung i det katolska. Detta sökte Angermannus att bekämpa då han fruktade apokalypsen. Samtidigt fruktade många att deras seder och traditioner skulle förändras, vilket de själva trodde skulle framkalla undergången. Jag har även pekat på och diskuterat möjligheten till att prästerskap och kyrka också såg bruket av dessa seder, traditioner och magiska handlingar med katolska inslag som ett hot mot den protestantiska religionen och dess lära.