Lärande och samhälle Historiska studier Kandidatuppsats Historia III, 30 poäng
Scourge and rinse with pail and bucket
Angermannus inquisition from a critical civilizing perspectiveA woodcut picturing a ”devilish” monk from the Carthusian order.
Elias Andersson
Historia III, HT 2015 C-uppsats, 15 p
Handledare: Johan Lundin Examinator: Nils Andersson
2
Abstract
This essay is firstly a study of the early modern period in Sweden regarding questions of religion. Secondly the essay intents to interpret these religious questions with the help of theories surrounding Norbert Elias civilizing process. The main purpose of this essay is to examine the religious transformation-event that took place in Sweden during the the late 16th century where the archbishop of Uppsala Abraham Angermannus through an inquisitional
inspection journey – or so called “räfst” – sought to punish the sinners of the kingdom.
Furthermore the aim is to analyze and discuss this religious happening through what has been said in the Swedish historical field of research. The source material of the study is the court journal that compiles almost every case of the inspection journey in some some detail. Here demarcations are made where the study tend to focus on cases pertaining religious questions,
Catholicism, magic and witchcraft.
In conclusion I here argue that the purpose of the inspection journey, that was instigated on the behest of duke Charles, was the cessation of the apocalypse. Therfore all crimes that had any connection with Catholicism and non-Lutheran creeds, manners and faiths were looked upon with harshness and were further on bundled together and labled as witchcraft or black art. From the civilizing perspective I moreover claim that the inspection journey sometimes could have had the support of the people and that it was not only a project designed by and for the authorities needs. Therfore the study tend to lean more against a supporting of the development theory rather than that of the intervention theory. This in spite of the later criticism that was aimed against the archbishop and his inspection journey.
Key words: Abraham Andreae Angermannus, Catholicism, civilizing process, early modern
period, inspection journey, Lutheran inquisition, Lutheranism, magic, reformation, “räfst”, witchcraft.
3
Innehåll
Abstract ... 2
1. Introduktion ... 5
2. Syfte och frågeställningar ... 6
3. Material och metod ... 7
3.1 Material ... 7
3.1.1 Avgränsningar ... 9
3.2 Metod ... 9
4. Teoretiskt perspektiv ... 10
4.1 Civilisationsteorin ... 11
4.1.1 Kritik mot Civilisationsteorin ... 12
5. Forskningsläge ... 13
5.1 Civilisationsteorier i det svenska forskningsfältet ... 13
5.2 Reformation och avkatolicering i det svenska forskningsläget ... 16
6. Historisk bakgrund ... 19
6.1 Angermannus och dennes väg genom politiken ... 19
6.2 Räfsten ... 23
6.3 Tankevärlden runt 1500- och 1600-talen ... 23
7. Undersökning ... 24
7.1 Överblick över de olika brotten ... 25
7.2 Brotten och deras bestraffning ... 25
7.2.1 Brott ... 25
7.2.2 Straff ... 27
7.3 Fall ifrån räfstprotokollet ... 30
7.3.1 Kopplingen till Djävulen och dess konsekvenser ... 30
7.3.2 Kyrkoseder, klockare och gamla munkapräster ... 34
4
7.3.4 Grannsämja och hustyranner ... 43
7.4 Räfsten avbryts ... 50 8. Slutdiskussion ... 51 9. Referenslista ... 56 9.1 Tryckta källor ... 56 9.2 Litteratur ... 56 9.3 Bildkällor ... 58 10. Bilagor ... 58
5
1. Introduktion
Giöre witherligit ath efter (gud bättre) många stora och groffua synder och missgerningar allestädz i Rikiet så wäl ibland höge som låga, wthan alla Försyn bedreffne warda, ther vppa härtil Fast Ringa och hoos en part alz intit straff folgt hafwer.1
Med dessa ord beskrev hertig Karl (senare Karl IX) den dåvarande situationen i Sverige 1595. Citatet är taget ifrån den fullmakt som gav ärkebiskopen Abrahamus Andreae Angermannus rätten att utföra en ”… General visitering…”2 eller en så kallad räfst i landet. Utifrån citatet
förstår man att hertigen trodde och tyckte att något inte stod rätt till. Grova synder och missgärningar hade begåtts av undersåtarna ifrån alla de olika sociala skikten menade han. Tillståndet i riket var allvarligt och det brann i knutarna. Någonting behövde göras.
Protokollet ifrån Angermannus räfst har fångat många historikers intresse. Det öppnar ett litet titthål till en värld och tid som för oss ”moderna” människor är fjärran, annorlunda och på sina ställen tillika både hemsk och absurd. Räfstprotokollet behandlar dessutom en stor variation av brott. Allt ifrån trolldom- och äktenskapsbrott till mord och olydiga ynglingar behandlas, granskas och bestraffas.3
Räfstprotokollet är därför intressant för historiker då det kan studeras ifrån en mängd olika håll. Mitt eget fokus rör dock de brottsfall som cirkulerade kring magi och utövandet av felaktiga trosläror. Den tidigmoderna perioden – ibland också benämnd renässansen –
tenderar allmänt att ses som en tid då man gick ifrån det vidskepliga och mystiska in i en tid av upplysning och vetenskaplighet.4 Reformationen och dess förespråkare som ställde sig emot den gamla katolska kyrkans doktriner har en viss benägenhet att beskrivas som mer rationella och sekulära, och som de som stod upp mot den katolska ”irrationaliteten” och ”vidskepligheten”.5 Men var det verkligen så? Att Angermannus slog till så hårt mot bland
annat magiutövare och de som inte utövade religionen på det sätt han ville, var det ett sätt att försöka få folket till att sluta vara vidskepliga? Ville han igenom bestraffning forma folket eller var räfstens syfte och dess baktanke någonting helt annat?
1 Holmström, Otto, Ärkebiskop Abrahams räfst efter originaltrakterna, Uppsala, 1901, s. 205. 2 Ibid.
3 Se exempelvis, Holmström, 1901, s. 48.
4 Håkansson, Håkan, Vid tidens ände, om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta
rand, Lund, 2014, s. 189.
5 Se diskussion i Ankarloo, Bengt, Satans raseri, en sannfärdig berättelse om det stora häxoväsendet i Sverige
och omgivande länder, Stockholm, 2007, s. 51, och även Kjellgren, Martin, Taming the prophets, astrology, orthodoxy, and the world of God in early modern Sweden, Lund, 2011, s. 27.
6
Det är utifrån liknande frågor och tankegångar min uppsats tagit form. Jag ansåg det därefter vara av relevans att diskutera och analysera dessa tankegångar med utgångspunkt i den svenska historiska diskursen angående civilisationsprocesser och disciplinering. Detta för att civilisationsteorin många gånger av historiker applicerats kring liknande historiska
händelser och jag menar att detta bör granskas närmare. Teorierna kommer att diskuteras vidare längre fram i texten.
Min egen undersökning bidrar till att ge ny insyn inom detta område som behandlar den religiösa samhällsutvecklingen under den tidigmoderna perioden. Min studie fokuserar alltså på kopplingen mellan avkatoliceringen av samhället och dess utveckling i relation till den svenska diskursen kring civilisationsprocessen. Detta menar jag är en forskningslucka. Dock vidrörs ämnet ständigt av olika historiker då det är ett ämne som är svårt att undkomma när man undersöker den tidigmoderna perioden.
Den historiska forskningen divergerar också delvis i sina förklaringar och teorier
angående reformation, avkatolicering och civilisationsprocesser. Jag anser det här vara av vikt att fortsätta denna diskussion där jag åsyftar till att använda mig av protokollen ifrån
Angermannus räfst som mitt källmaterial och utgångspunkt. Jag menar att mitt eget arbete inom detta område kan hjälpa till med att tillföra något nytt till denna diskurs. Jag hoppas också på att jag med denna text kan göra ämnet intressant för de läsare som är nykomlingar till detta område.
2. Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats är att undersöka den avkatolicering- och reformationsprocess som pågick i det tidigmoderna Sverige och att relatera den till den diskussion som förts inom det svenska historikerfältet angående civilisering och disciplinering. Min vidare intention är att föra in min egen studie av Angermannus räfst i denna diskurs. Detta leder mig till följande frågeställningar:
Vilka resonemang och slutsatser dras av Angermannus och hans räfstfölje kring de rättsfall som behandlar tolkning av religionsfrågor? Hur kopplas det till magibruk? Hur kan räfstprotokollets beslut, domar och värderingar förstås i anknytning till den
svenska diskursen kring civilisationsteori och disciplinering?
7
3. Material och metod
3.1 Material
Det historiska källmaterial som jag valt att analysera och basera mina studier på är det rättsprotokoll som fördes när Ärkebiskop Angermannus år 1596 genomförde en
visitationsresa eller en räfst genom Linköpings stift. Protokollet Ärkebiskop Abrahams räfst
efter originaltrakterna6 finns i transkriberad form vilket utgavs av en Otto Holmström 1901.
Holmström har bara genomfört små ändringar i sin transkribering såsom att rätta uppenbara stavfel, alla hans ändringar refererar han till i fotnoterna.7
Protokollet är uppdelat efter olika akter där varje akt behandlar runt två till sex härad åt gången. Varje härad innehåller därefter i sig ett antal olika socknar. Varje brottsmål behandlas på ett ungefärligt liknande sätt igenom hela protokollet. Ibland uppstår dock förändringar i protokollets utformning där en särskild form av brott som tidigare ägnats många rader och anteckningar plötsligt bara får uppmärksamheten av några få ord och vice versa. Det går alltså inte endast att dra slutsatser utifrån hur många antal ord som ägnats vissa fall för att avgöra dess relevans. Dock bör man i sin undersökning tilldela ett visst intresse vid vad
Angermannus valde att skänka några extra textrader för.
Ur ett källkritiskt perspektiv är det viktigt att man är införstådd vid att det som är nedtecknat i detta rättsprotokoll inte alltid stämmer exakt överens med sanningen och de händelser som ska ha ägt rum. Som Håkan Håkansson säger: ”Rättvisans blick är alltid selektiv, blind för de mänskliga dimensioner som döljs bakom våra konkreta handlingar.”8 Protokollen är förda under direktiv av Angermannus som dessutom får representera
överheten, prästerskapet och samhällseliten som han tillhörde. När detta protokoll undersöks bör alltså medvetenhet finnas kring att den endast kan representera de tankar, åsikter och värderingar som Angermannus och den samhällsgrupp han tillhörde kunde ha.9 Angermannus innehade därtill kyrkans högsta ämbete som ärkebiskop och bland prästfolket tillhörde han de strängt ortodoxa lutheranerna. Rättsprotokollet blir alltså inte heller ett särskilt bra redskap för att ta reda på vad exempelvis allmogen eller adelsfolket ansåg vara godtyckligt – även om vissa säkert höll med på punkt och pricka – då deras åsikter eller vad de dömda hade för
6 Holmström, 1901.
7 Se inledningen till räfstprotokollet. 8 Håkansson, 2014, s. 198.
9 Oja, Linda, Varken Gud eller natur, synen på magi i 1600-talets och 1700-talets Sverige, Stockholm, 1999, s.
8
uppfattning om sina domar aldrig nämns. Studien får alltså istället fokusera på det prästerliga och då framförallt prästmannen och ärkebiskopen Angermannus.
Ibland nämns också personer som ska ha begått brott men protokollet nämner varken vad de ska ha fått för straff eller om de ens blev straffade. Man får här helt enkelt se om det specifika fallet har någon relevans för undersökningen och sedan gå vidare.
Jag valde att basera mina studier på räfstprotokollet först och främst eftersom det är ett rättsprotokoll i vilket man utmäter straff för personer som utfört vad man på den tiden ansåg som brott. Ibland anges även varför detta straff utmäts. I ett rättsprotokoll finns alltså
möjligheten att få en inblick i vad den tidigmoderna människan – i detta fall Angermannus och de som hjälpte honom att besluta om domarna – hade för åsikter om just brott och straff, vad man ansåg vara rätt och fel, vad som var dygd och vad som inte var det.10 Detta genom att utifrån protokollantecknigarna analysera och leta efter omdömen och värderingar, och även hur vissa fall väljs att bestraffas.11 Eva Österberg menar att det i material såsom rättsprotokoll där utdömande av domar och försök till konfliktlösning gjordes går att utskönja ”…etiska koder och den logik som styrt hanteringen av konflikter i forna tider.”12
Angermannus tillhörde den så kallade lutherska ortodoxin vilket dessutom är ännu ett argument till varför detta protokoll bör användas för denna undersökning då det knyter an till reformation och avkatolicering. Räfsten var beordrad av hertig Karl och eftersom ett liknande projekt inte tidigare riktigt företagits ansåg jag därför att protokollet också var intressant utifrån ett civilisationsteoretiskt perspektiv. Jag vill vidare argumentera för räfstprotokollets betydelse som underlag för historiska studier. Mycket i räfstprotokollet rör våld. Både de gärningar som då sågs som brottsliga och de straff som därefter utmättes tillhör
våldskategorin. Jag vill såsom historikern Karin Hassan Jansson peka på våldet som en bra företeelse i försöket att förstå historien och dess människor. Våldet – i all dess grymhet – är inte alltid ”meningslöst” utan att det ofta kan ge uttryck för olika värderingar och tankegångar för den tid man studerar.13 De två historikerna Marie Lindstedt Cronberg och Österberg menar att framförallt ”… återspeglar och avslöjar våldet viktiga aspekter av den kultur det utspelar sig i.”14
10 Petersson, Erik & Sandén, Annika, Mot undergången: Ärkebiskop Angermannus i apokalypsens tid,
Stockholm, 2012, s. 161.
11 Oja, 1999, s. 79.
12 Österberg, Eva, Folk förr, historiska essäer, Stockholm, 1995, s. 8.
13 Hassan Jansson, Karin, ”Våld som aggression eller kommunikation? Hemfridsbrott 1550-1650” i Historisk
tidskrift, 2006: 3, s. 431.
14 Lindstedt Cronberg, Marie & Österberg, Eva, ”Våldets mening, att sätta in våldet i dess kulturella
sammanhang”, i Lindstedt Cronberg, Marie & Österberg, Eva (red.), Våldets mening, makt, minne, myt, Lund, 2004, s. 8.
9
Utöver det historiska källmaterialet kommer jag också att använda mig av den litteratur som finns att tillgå inom forskningsfältet. Detta för att analysen av källmaterialet kräver en insatthet i det historiska sammanhang man väljer att studera. Det hjälper mig också att få tillgång till angreppsätt och problematiseringar av det jag studerar.15
3.1.1 Avgränsningar
Avgränsningarna som gjorts är de att jag i räfstprotokollet främst valt att inrikta mig på de fall som rör magi och avvikelser kring den lutherska tron. Möjligtvis hade man kunnat fokusera på alla de olika brotten då de eventuellt också hade kunnat kopplas till valda teorier. Jag valde dock att lägga fokus på vissa typer av brott då jag först såg dem som mer relevanta i deras samband till civilisationsteorin. Mitt urval rör runt 110 fall. Av dessa 110 fall valde jag att endast analysera ett fåtal. Detta för att protokollet oftast enbart kortfattat nämner den
anklagade med namn, brott och ibland straff. Utifrån detta blev det svårt att göra de analyser jag tänkte mig. Jag fokuserade därför på de fall som beskrevs mer utförligt eller som hade intressanta notiser om sig. Avgränsningaran gjordes också på grund av tidsskäl då
inriktningen på en typ av brott gör att jag kan fokusera på ett särskilt forskningsläge som rör just den typen av brott.
3.2 Metod
Jag ansåg att min undersökning tillhörde det kulturhistoriska området. Detta för att igenom studiet av ett källmaterial såsom Angermannus räfstprotokoll bedömde jag att man delvis kan utläsa och gestalta den tid man studerar där dess tänkesätt, värderingar och normer i vissa fall kan bli tydliga. Detta är en av de många aspekter kulturhistorien ämnar undersöka.16 Louise Berglund definierar kulturhistoriska analyser som ett försök till att förstå en helhet. För att närma sig denna helhet kan man göra det utifrån en mängd olika infallsvinklar. ”Det är helheten, som begripliggörs med begrepp som praktiker, tankar, symboler och seder, som är kunskapsmålet.”17
Jag använde mig vidare av en kvalitativ textanalytisk metod för att tolka vad som står skrivet i Angermannus räfstprotokoll. Berglund beskriver den kvalitativa metoden som ett sätt för forskare att ”… uttolka textens mening eller djupare innebörd.”18 Den kvalitativa
textanalysen är också enligt Pär Widén ett bra redskap när man med skriftliga dokument ska analysera, dokumentera, kartlägga eller undersöka olika fenomen eller företeelser och i mitt
15 Berglund, Louise, ”Källor och metod”, i Berglund, Louise & Ney, Agneta (red.), Historikerns hantverk, om
historieskrivning, teori och metod, Lund, 2015, s. 129.
16 Ibid., s. 105. 17 Ibid., s. 101. 18 Ibid., s. 159.
10
fall historiska sådana.19 Språket är det som står i centrum i en textanalys. Texten ger oftast ett
uttryck för just den kultur den är skapad i. När man därefter analyserar sitt källmaterial ska man exempelvis tänka på vad texten uttrycker, vilka påstående som görs och vad avsikten med texten är.20
Jag gick därför tillväga på det sätt att jag i min tolkning av källmaterialet läste igenom varje rättsärende i protokollet. I detta läsande sökte jag noggrant efter mål som bland annat behandlade eller rörde bruk av magi, kopplingar till olika katolska inslag eller icke lutherska inslag. Jag har explicit sökt efter vissa termer och benämningar och ifall några underliggande bemärkelser gick att finna. Intressanta ärenden var när protokollet använde ord såsom kätteri,
trolldom, vidskepelse och ogudaktigheter och dessutom när dessa brott kopplades samman
med områden som rörde katolicism och avfall ifrån den nya lutherska trosinriktningen. Jag har alltså först försökt skapa en överblick över de rättsfall som jag ansåg relevanta för undersökningen och därefter granskade jag dem närmare. Jag har gjort så kallade nedslag i vissa av de rättsfall som jag har ansett vara extra viktiga, dessa fall tolkas därefter utifrån det aktuella historiska forskningsområdet. För att skapa en klar blick över de domar som
utfärdades och vilka straff som ansågs passande har jag, för det första behövt redovisa
angående definitionerna av de skiftande brotten man kunde göra sig skyldig till, för det andra vad som under den tidigmoderna tiden ansågs som de hårdaste bestraffningarna och vad som sågs som lindrig bestraffning, och för det tredje förklara och beskriva alla de begrepp som under 1500- och 1600-talen kan ha haft en annan innebörd än nu. För att jag under denna undersökning skulle förstå och tolka räfsten ur ett civilisationsteoretiskt perspektiv kräver denna undersökning alltså att jag hela tiden återkopplar till det historiografiska fältet.
Slutligen vill jag göra klargöra att de inblandade av mig benämns på det sätt de benämns i räfstprotokollet. Om Angermannus bara hänvisar till någon som ”kvinnan” eller ”signaren” kommer jag också att kalla dem så.
4. Teoretiskt perspektiv
Då denna studie behandlar Angermannus och dennes räfst och hur denna kan kopplas till reformation och avkatolicering så valde jag här att utgå ifrån forskningsfältet som rör Norbert Elias teorier kring civilisering. Jag kommer vidare i detta kapitel att samtala kring den
19 Widén, Pär, ”Kvalitativ textanalys”, i Fejes, Andreas & Thornberg, Robert (red.), Handbok i kvalitativ analys,
Stockholm, 2015, s. 176.
11
diskussion som förts angående civilisationsteorin inom det svenska forskningsfältet. Här har man både använt sig av och vidareutvecklat Elias teser.
4.1 Civilisationsteorin
Civilisationsteorin berör främst de västerländska staternas framkomst, deras behov av, och
försök till att “civilisera” sina undersåtar. Däribland genom användandet av våld.
Civilisationsteorin handlar dock också om hur det enligt Elias sker en förändring i människors känslobeteende och hur de utvecklat affektkontroller. Människorna lärde sig enligt Elias att hantera sina impulser. Denna utveckling är inget som ska skett medvetet igenom rationella handlingar och styrningar, den skedde utan planering, men inte heller irrationellt, Elias liknar det mer vid en naturlig och normal utveckling.21
Elias menar att civilisationsprocessen hade sin grund i samhällets utvecklande av vissa värderingar och normer som fastställde vad som skulle vara tillåtet och vad som ansågs vara oriktigt beteende. Här pekar Elias på hur aristokratin i de västerländska samhällena formade beteendet av dem som stod ”längre” ner på den sociala samhällsstegen. Detta skedde först och främst menar Elias på grund av att adelsmännen var tvungna att anpassa sig till det nya
fenomenet som utvecklades runt regenten under slutet av medeltiden, hovlivet. Här fick de överge sina tidigare verksamheter som krigare för ett mer ”civiliserat” levnadssätt. Adeln fick lägga band på sig och styra sina affekter. Aristokratins ”fina” sätt att föra sig för att inte skämmas, bli kränkta eller förlägna fördes alltså enligt Elias efter en tid över till hela befolkningen.22 Detta synsätt är typiskt för Elias och hans teorier, där han menar att
civiliseringen på sätt och vis slutligen sipprade ända ner till de undre skikten, där de slutligen fick ”åtnjuta” och ta del av överklassens civiliserade sätt att vara. Elias har fått utstå en del kritik i att han lägger så pass mycket vikt vid överhetens roll och styrningen uppifrån i sin teoribildning.
Därefter menar Elias att förskjutningen ifrån det adliga krigarlivet till ett mer byråkratiskt hovliv i sin tur slutligen ledde till utvecklingen av de enväldiga stater som började ta form under den tidigmoderna tiden.23 Dessa stater utvecklade sedermera det som brukar benämnas för våldsmonopolet. Där staten blev den enda aktören som fick utföra ”rättfärdigt” våld.24 Staten använde sig därpå av detta våldsmonopol för att bland annat visa sina undersåtar vad som var tillåtet och vad som inte var det. Staten gav sig rätten att straffa de som begick brott.
21 Elias, Norbert, Från Svärdet till plikten, samhällets förvandlingar, Stockholm, 1991, s. 285. 22 Ibid., s. 297, 322.
23 Ibid., s. 287. 24 Ibid., s. 306, 394.
12
Detta ledde enligt Elias i sig till att folk uppvisade tydligare självkontroll, då man för att slippa bli straffad av staten och dess rättfärdigade våldsmonopol tuktade sig själv och sina begär. Detta är det som brukar benämnas som den disciplinerande formen av civilisering, där staten förordnade hårda straff som även skulle verka i avskräckande syfte. Disciplinering kunde dessutom komma i andra former såsom av statliga dekret som fastställde hur man borde bete sig.25 I och med att det ofta var adel, aristokrati och de övre skikten som styrde staten ledde detta till att deras åsikter och normer till slut trängde sig ner till folkligheten.26
4.1.1 Kritik mot Civilisationsteorin
Elias teori bygger på uppfattningen om att historiens folk ifrån både medeltida och
tidigmoderna samhällen var våldsammare, hade mindre empatiförmåga, drevs av impulser, var ociviliserade och att de helt enkelt inte kunde kontrollera sig. Hans definitioner av vad som är och inte är civiliserat är dessutom eurocentristiska och statiska.27 Här får Elias teorier ofta utstå en del kritik och granskning. Hans Peter Duerr för fram en mycket välriktad och välbehövlig kritik mot Elias. Han menar att någon civilisationsprocess på det sätt som Elias beskriver den inte ägt rum. Människor har inte utvecklat några ”högre” former av
affektkontroller eller självtukt så som Elias menar. Duerr menar att denna utveckling som Elias talar om inte heller går att ses som en rätlinjig ”evolutionsprocess” där utvecklingen går ifrån ”barbari” till civilisering.28 Människor då, var som vi är nu fast med divergerande
världsuppfattningar, normer och värderingar. Där Elias talade om hur exempelvis adelns normer kring vad som var skamligt och generande fördes vidare till de andra sociala skikten menar Duerr att människan alltid har haft saker att skämmas över såsom nakenhet eller kroppsljud. Det är istället uppfattningarna om vad som ger upphov till skam som förändrats av olika anledningar.29
Det ligger möjligen en hel del i Duerrs kritik av Elias. Min undersökning hör dock inte riktigt till denna diskussion där Duerr tenderar att mer röra vid diskussionerna kring vad som sågs som skamligt och utifrån dessa kritisera Elias civilisationsteori. Min uppsats fokus ligger närmare de diskussioner som förts inom det svenska historiefältet angående
civiliseringsprocesser i det tidigmoderna Sverige. Dessa kommer att diskuteras i nästa kapitel.
25 Lennersand, Marie, Rättvisans och allmogens beskyddare. Den absoluta staten, kommissionerna och
tjänstemännen, ca 1680-1730, Uppsala, 1999, s. 27.
26 Elias, 1991, s. 403.
27 Duerr, Hans Peter, Nakenhet och skam, myten om civilisationsprocessen, Stockholm, 1994, s. 11. 28 Ibid., s. 304f.
13
5. Forskningsläge
I detta kapitel kommer jag att kortfattat redogöra för det forskningsläge som finns att tillgå kring civilisationsteorin inom svensk forskning. Därefter gör jag detsamma för det
vetenskapliga fältet som rör reformation och avkatolicering.
Jag anser att det historiska forskningsområde som min uppsats tillhör är det fält som behandlar den tidigmoderna kulturhistorien. Gary K. Waite definierar ordet kultur i kulturhistoria som ”the complex set of attitudes, beliefs and rituals that underpins any
society.”30 De studier som är av mest relevans för mig inom detta stora fält är de som inriktar
sig på tankar och idéer kring reformationen och dess påverkan på människor och det samhälle de levde i. För att ytterligare precisera riktar jag in mig på just avkatoliceringen av samhället. Jag söker därför information angående undanröjandet av den gamla katolicismen för att därefter göra plats för den då nya lutherska tron. Utöver detta intresserar jag mig också för det område inom det historiska forskningsfältet som fokuserat på civilisationsprocesser under den tidigmoderna perioden, och dess samhälleliga påverkan.
5.1 Civilisationsteorier i det svenska forskningsfältet
Det svenska forskningsläget kring civiliserings- och disciplineringsprocesser tenderar att ofta utifrån källmaterial såsom rättsprotokoll behandla ämnen som exempelvis moral, normer och bruk av våld. Elias teorier används men ofta i en mer utvecklad och avancerad form. De flesta historiker är överens om att det under den tidigmoderna perioden skedde en förändring i synen på, och sättet att bestraffa brott. Dock finns det här en mängd olika åsikter om vilka orsakerna var till dessa förändringar.31
Inom svensk historieforskning har man även försökt att vidarebearbeta och kritiskt utveckla Elias teorier. Bland annat tenderar denna diskussion ibland att handla om ifall civilisationsprocessen pådrivits uppifrån eller underifrån. Här har bland annat Österberg och Johan Söderberg bidragit med en hel del prövande inslag. De utgår i sin forskning främst ifrån brotts- och kriminalitetsstudier där de istället menar att den brottsminskning som skedde under den tidigmoderna perioden32 inte främst berodde på något särskilt stort inflytande ifrån stat och överhet. Österberg motsäger sig synen på en disciplinering ovanifrån och vill istället peka på en komplicerad process där överhet och lokalsamhälle tidvis sökte uppnå samma mål.
30 Waite, Gary K., Heresy, magic and witchcraft in early modern Europe, New York, 2003, s. 2. 31 Lindström, Dag, ”Oärliga mästare och kivande makar: Ett och annat om rättskipning, kriminalitet och
normsystem i 1500-talets Norden”, i Historisk tidskrift, 1994: 4, s. 517.
32 Österberg, Eva, ”Brott och rättspraxis i det förindustriella samhället. Tendenser och tolkningar i skandinavisk
14
Ibland stod de i konkurrens med varandra, ibland inte. Österberg vill också se folket och allmogen mindre som undersåtar som inte hade någon egen vilja, och istället mer som deltagare i en civiliserande process. Österberg menar alltså att det så kallade underskiktet själva ändrade på sina värderingar då det låg i deras eget intresse.33 Utöver detta påpekar Österberg också vikten av att försöka se de tröga strukturerna i den långsamma
historieutvecklingen. Hon undrar “When, if ever, was rashness replaced by rational planning, aggressive disappointment by sublimation, rage by self-control?”34
Österberg menar också att synen på staten som den enda civiliserande aktören är
förlegad. Dessutom vill hon inte heller ställa sig bakom att förändringar i folks sätt att bete sig kunde ske hastigt på några få års tid. Likaså har denna förändring inte skett endast på grund av statens disciplineringsåtgärder. Dessa förändringar har pågått under en mycket längre period.35 Österberg menar alltså att Elias civilisationsteori är för simpel i att den endast ger staten den påverkande kraften till förändring. Hon vill lägga till folkligheten i ekvationen där hon ser dem som en påverkande faktor till utveckling.36
Johan Söderberg pekar på liknande mönster i sina studier37 av olika brottmål och tvister i svenska häradsrätter under tidigmodern tid. Dessa studier är en form av kvantitativa
granskningar av fluktuerande brottsstatistik, där Söderberg också knyter an till
civilisationsprocessen. Han menar istället att den minskning av våldsbrott som skedde under den tidigmoderna perioden inte heller går att härleda till endast statens disciplinerande inblandning och en ökande affektkontroll hos människorna så som Elias menar. Söderberg hänvisar istället till lokalsamhällets ömsesidiga intressen för att exempelvis leva ett liv utan våld, brott och bestraffning. Självkontrollen härleds till att det var i samhällets egenintresse att försöka ”lägga band” på sig. Civiliseringen kunde enligt Söderberg helt ske utan statens inblandning. Vikten för minskandet av våldsamma brott läggs alltså på underskiktet och dess samarbetsvilja istället för överskiktets strävan att bestraffa, vilket möjligen till och med kunde verka kontraproduktivt menar Söderberg.38 Det blir också tydligt i den debatt som fördes mellan Söderberg och Arne Jarrick emot Dag Lindström angående civilisationsprocessen i
Historisk tidskrift, 2004: 2, där Söderberg och Jarrick i sitt svar till Lindström visar på hur de
33 Österberg, 1993, s. 212.
34 Österberg, Eva,”The civilizing of Swedish peasant society in the seventeenth-century Sweden”, i Rystad,
Göran & Tägil, Sven (red.), Österberg, Eva, Mentalities and other realities. Essays in medieval history and early modern Scandinavian history, Lund, 1991, s. 117.
35 Österberg, 1993, s. 211f. 36 Österberg, 1991, s. 197.
37 Söderberg, Johan, ”En fråga om civilisering. Brottmål och tvister i svenska häradsrätter 1540-1660”, i
Historisk tidskrift, 1994: 2.
15
använder sig av delar av Elias teorier och att de nästan vill lägga all vikt vid affektkontrollerna och självdisciplinen och inget till den statliga involveringen.39
Lindström tillför också en del synvinklar till denna historiska diskussion där även han såsom Österberg och Söderberg har intresserat sig för vålds- och brottsstatistik ur ett
civilisationsteoretiskt perspektiv. Lindström driver en delvis polemisk linje emot Jarrick och Söderberg där Lindström förebrår dem för att vara alltför lika Elias i deras syn på de
medeltida och tidigmoderna människorna som irrationella och oförmögna att kontrollera sina känslor.40 Lindström anmärker, såsom Duerr gör på synen att människor tidigare skulle varit mer våldsbenägna och ”ociviliserade”. Han vill istället peka på en förändring i rättsfunktioner, samhälleliga koder och socialt beteende.41 Istället för att koncentrera sig på en övergång ifrån ett icke-behärskande av känslor till självbehärskning och affektkontroll vill Lindström istället se ett fokus på förändringar i normbeteenden, där staten och rätten spelade en viktig roll i förändrandet av dessa normer och uppfattningar.42
Stefan Persson söker i en artikel i Scandia, tidsskrift för historisk forskning43 ifrån 2007 bland annat att klargöra kring den svenska forskningen angående olika inställningar till civilisationsteorier. Han menar att detta forskningsläge är svårgenomträngligt då Elias teorier har en viss tendens att klumpas samman med liknande teser angående tidigmodern
samhällsutveckling såsom Gerhard Oestreichs socialdisciplinering och Max Webers
rationaliseringsteorier.44 Persson pekar på två märkbara teoribegrepp som han menar är
användbara i liknande diskussioner. Interventionsteorin påvisar konflikten mellan folk och stat och ger ett ovanifrånperspektiv medan vidareutvecklingsteorin istället tenderar att anlägga ett mer kommunalistiskt underifrånperspektiv.45 Teorierna används oftast när statsutveckling diskuteras men de går även att delvis appliceras i denna undersökning. Österberg framställs av Persson som en av de främsta förespråkarna för vidareutvecklingsteorin. Persson vill
framhålla Oestreichs modell om socialdisciplinering som en överbryggande idé mellan dessa både synsätt. Överhetens maktutövande och diciplinering byggde på en acceptans ifrån
folkligheten. Denna disciplinering var enligt Persson ett nytt tillvägagångsätt för överheten att ”…utföra nya uppgifter i statens regi.”46
39 Jarrick, Arne & Söderberg, Johan, ”Svar till Dag Lindström”, i Historiskt tidskrift, 2004: 2, s. 277f. 40 Lindström, 1994, s. 518.
41 Ibid., s. 534f. 42 Ibid., s. 553f.
43 Persson, Stefan, ”Gerhard Oestreich, den tidigmoderna staten och det svenska forskningsläget”, i Scandia,
tidsskrift för historisk forskning, 2007, vol 73:1.
44 Ibid., s. 57. 45 Ibid., s. 60. 46 Ibid., s. 72.
16
I nästa kapitel kommer jag att tala om den forskning och diskussion som förts kring den svenska reformationen, dess avkatolicerande moment och den samhällsomvandling som skedde under den tidigmoderna perioden. Många av dessa forskare snuddar ofta vid
diskussioner och argument kring disciplinerings- och civilisationsprocesser. Ämnet är svårt att undvika när man talar om stora samhällsomvandlingar såsom reformationen. Deras undersökningars fokus är dock aldrig enbart disciplinerings- och civilisationsprocesser utan de tenderar att röra sig över ett större område.
5.2 Reformation och avkatolicering i det svenska forskningsläget
Författarparet Erik Petersson och Annika Sandén har i sin bok Mot undergången: Ärkebiskop
Angermannus i apokalypsens tid47 studerat Angermannus och hans räfst. För att
kontextualisera placerar de in honom i det tidigmoderna Sverige, dess tankegångar, dess maktkamper och dess vardagsliv. Petersson och Sandén fokuserar en hel del på personen Angermannus, hans liv och tankar. De ger en bra inblick i det tidigmoderena Sverige där de ägnar en hel del tid kring utvecklingen inom det svenska kyrkoväsendet under det turbulenta 1500-talet. Det leder sedan in dem i diskussioner kring Angermannus och hans tankar kring räfsten. Här kommer Petersson och Sandén ibland in i diskussioner kring räfstens mening och syfte där de bitvis gör utläggningar kring avkatolicering och civilisering. Själva menar Petersson och Sandén att Angermannus räfst var ett försök till att fostra folket till den
lutherska tron, och i Angermannus huvud ett försök att rädda så många som möjligt inför den stundande undergången.48
Ytterligare studier som gjorts kring främst det avkatolicerande momentet i reformationen är de av historikern Marie Lindstedt Cronberg. Hon skriver i avsnittet ”Guds folk och
Djävulens anhängare, onda praktiker och kampen mot magi i reformationens tidevarv” som ingår i antologin Dygder och laster, förmoderna perspektiv på tillvaron49 hur viktigt det var för respektive sida i den religionskamp som uppstod under 1500-talet att kunna applicera allt som sågs som negativt på meningsmotståndaren. När protestantismen fortfarande var ung behövdes denna nya lära utarbetas, uppbyggas och formuleras. Detta för att skapa konsensus kring rätt och fel. Allt gammalt, folkligt och alltsammans som inte ansågs tillhöra den nya evangelisk-lutherska riktningen sammanknippades med det katolska som i sin tur likställdes med det onda, kätteri och magi. Lindstedt Cronberg drar alltså paralleller mellan den nya
47 Petersson & Sandén, 2012. 48 Ibid., s. 19, 257.
49 Lindstedt Cronberg, Marie, ”Guds folk och Djävulens anhängare, onda praktiker och kampen mot magi i
reformationens tidevarv”, i Lindstedt Cronberg, Marie & Stenqvist, Catharina (red), Dygder och laster, förmoderna perspektiv på tillvaron, Falun, 2010.
17
religionens uppbyggnadsfas och behovet av att peka ut folk som inte passade in i denna gemenskap. De sammanknippades med de religiösa meningsmotståndarna.50
För mer djupgående studier kring magi och dess kopplingar till reformation och
avkatolicering finns Bengt Ankarloo att tillgå. Hans utförliga studier av trolldomsprocesser i Sverige under den tidigmoderna tiden ger en mycket bra inblick i det tidigmoderna tänkandet kring magi och dess betydelse under denna period. Ankarloo menar att trolldomen i sig själv inte på något vis förändrades under reformationen, det som reformationen ändrade på var istället rättspraxis angående trolldomsbrott. Ankarloo pekar på hur man intog en hårdare ställning gentemot brott såsom bruk av magi. Där man tidigare ofta enbart hade fått böta för trolldomsbrott kunde man senare under den tidigmoderna perioden ibland få sona med döden.51 Därutöver tog den reformatoriska kyrkan enligt Ankarloo på sig rollen som den part som skulle rensa ut det som inte passade in i den protestantiska gemenskapen. Kyrkan hade alltså enlig Ankarloo ett stort inflytande på skapandet av de lagar angående trolldomsutövning som formulerades. Kyrkan ansåg staten vara försummande när det gällde bestraffande av bland annat trolldomsbrott.52 Angermannus räfst ses av Ankarloo som ett av startskotten och möjligtvis en av de utlösande faktorerna för de senare kommande svenska häxförföljelserna.53
Nyare studier kring liknande frågor har Linda Oja i sin avhandling Varken Gud eller
natur54 utfört där hon delvis undersöker folks syn på magi under reformationen och den
tidigmoderna perioden. Även Oja vidrör precis som Petersson och Sandén flera gånger ämnen såsom civilisering och avkatolicering. Därefter fortsätter hon dock in på 1700- och tidigt 1800-tal för att undersöka hur synen på magi förändrades, och också uppkomsten av
sekulariserande krafter. Jag lägger alltså fokus den första delen av hennes undersökning och inte den senare. Oja menar att synen på magi oftast var fullständigt negativ i de källmaterial hon har undersökt. Hon anser att det är när man skiljer på skadlig och oskadlig magi som man kan börja se mer åtskilda åsikter. Den skadliga magin sågs ofta som negativ av hela samhället medan den oskadliga magin var desto mer svår att nå konsensus om. Myndigheter såsom stat och kyrka tenderade att se den oskadliga magin som farligare än vad folket och allmogen gjorde.55 Hon diskuterar även möjliga rivalitetsförhållanden mellan folklighet och kyrka.56 Ojas studier anser jag vara av vikt för min egen undersökning då hon lägger fram relevanta
50 Lindstedt Cronberg, 2010, s. 130.
51 Ankarloo, Bengt, Trolldomsprocesserna i Sverige, Lund, 1996, s. 52. 52 Ibid., s. 76.
53 Ibid., s. 57. 54 Oja, 1999. 55 Ibid., s. 285. 56 Ibid., s. 287.
18
resonemang kring bland annat den tidigmoderna staten och dess mål och vilja att ”reformera folkkulturen”57 som hon kallar det för. Utifrån sin undersökning redogör hon också extensivt
kring hur myndigheters och överhetens syn på magin såg ut och hur bestraffningen gick till. Oja lägger en stor vikt vid de civiliserande och disciplinerande inslagen i den reformatoriska utvecklingen.
Håkanssons bok Vid tidens ände, om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en
profet vid dess yttersta rand58 cirkulerar kring den självutnämnde profeten Johannes Bureus. Håkansson försöker med hjälp av Bureus som centralfigur måla upp en bild av det
tidigmoderna Sverige, dess människor och deras tankevärld. Han behandlar ett stort antal områden och ämnen såsom reformationen, olika religiösa uppfattningar med blickfånget på de lärda, synen på magi med mera. Samtidigt har han ständigt Bureus i fokus. Håkanssons bok är relevant för denna undersökning då den ger en mycket bra inblick in i det tidigmoderna Sverige, dessutom fokuserar den också på dåtida lärda diskurser angående bland annat religion, bestraffning och orsaker till olika tidigmoderna företeelser. Även Håkansson rör sig kring de civilisationsteoretiska tankegångarna, där han dock tar delvis en annan ställning. Han pekar istället på vikten av folks tro där de religiösa synsätten får stor tyngd. Håkansson
kritiserar analysen vissa historiker gör då de förpassar religionens betydelse kring händelser som rör exempelvis magi, som enbart ett instrument för den politiska maktens önskningar, folkuppfostringskampanjer och visioner.59
Den reformatoriska samtalsordningen har studerats av Kajsa Brilkman i avhandlingen
Undersåten som förstod60 där hon med hjälp av en diskursanalytisk metod undersökt talet kring och i de protestantiska och reformatoriska kretsarna. Hennes undersökning har fokuserat på reformatoriska texter där hon beskriver reformationen som en förändring i sättet att tala, där denna förändring skapade en ny riktning för hur denna nya religiösa gemenskap skulle formuleras.61 Brilkman menar att det nya sättet att tala på som reformationen skapade ledde till ett nytt sätt för den tidigmoderna staten att tränga sig in i och få tillgång till dess
undersåtars liv, tankar och värderingar och därigenom kunna kontrollera dem.62 Brilkman bidrag är alltså att föra in ett perspektiv som är nytt i diskussionen kring civilisation och reformation där fokus läggs på olika reformatoriska subjekt såsom undersåten som förstod
57 Oja, 1999, s. 50. 58 Håkansson, 2014. 59 Ibid., s. 62.
60 Brilkman, Kajsa, Undersåten som förstod, den svenska samtalsordningen och den tidigmoderna
integrationsprocessen, Skellefteå, 2013.
61 Brilkman, 2013, s. 235. 62 Ibid.
19
vad som önskades av överheten. Detta skulle leda till att driva igenom de nya reformatoriska idéerna. Jag anser denna diskussion vara av vikt för min egen undersökning då den tillför en hel del infallsvinklar kring reformationen. Brilkman menar alltså att det var den nya
samtalsordningen som hjälpte till att disciplinera folket istället för disciplinering igenom våld och kroppsliga straff.63
Martin Berntson har i sin avhandling studerat främst hur avvecklingen av kloster och konvent under reformationstiden gick till och vad som hände med de personer som tidigare varit munkar, nunnor och katoliker. Berntson lägger alltså ett stort fokus på just
avkatoliceringen. Han argumenterar för att den avkatolicering som påbörjades under Gustav I tid emot konvent- och klosterväsendet inte var helt okontroversiell.64 De som tillhörde kloster och konvent förväntades att lämna dessa och istället lyssna till de lokala evangeliska
sockenprästerna.65 Berntson visar även på hur man efter ett tag först förbjöd folk att ta kontakt med munkar och nunnor för att därefter på vissa ställen helt förbjuda katolska bruk.66
Teologen Sven Kjöllerströms kyrkohistoriska studier fokuserar i Guds och Sveriges lag
under reformationstiden67 främst på lagstiftning under denna turbulenta period. Kjöllerström diskuterar en mängd relevant fakta och information angående exempelvis olika lagändringar som skedde under reformationstiden som därefter skulle komma att ligga till grund för räfstens syfte och tillvägagångssätt. Kjöllerström nämner ett flertal gånger Angermannus och räfsten och sätter denna i relation till Karl IX idéer och motiv.68
6. Historisk bakgrund
I detta kapitel kommer jag att ge en bakgrundsbild av personen Angermannus och dennes politiska liv. Jag ska även redogöra en del om räfsten i sig och dess egenheter och därutöver kortfattat skildra den period vi i denna studie rör oss i.
6.1 Angermannus och dennes väg genom politiken
Abrahamus Andreae Angermannus, eller Abraham Andersson som han hette innan han blev prästman och latiniserade sitt namn, var en bondson uppväxt i rikets nordliga delar, närmare sagt dåvarande Österby i Ångermanland. Själva namnet Angermannus var en form av binamn
63 Brilkman, 2013, s. 237.
64 Berntson, Martin, Klostren och reformationen, upplösning av kloster och konvent i Sverige 1523-1596,
Malmö, 2003, s. 82.
65 Ibid., s. 111. 66 Ibid., s. 254.
67 Kjöllerström, Sven, Guds och Sveriges lag under reformationstiden: en kyrkorättslig studie, Lund, 1957. 68 Ibid., s. 78f.
20
man tog för att visa på vart man härstammade ifrån.69 I tioårsåldern begav sig Angermannus
till Stockholm för att studera. Under studietiden i Stockholm beblandade han sig i de
lutherskt-ortodoxa kretsarna. Därefter begav Angermannus sig till Rostock. Rostock var vid denna tidpunkt en av protestantismens främsta lärocentra, här undervisade David Chytraeus som ofta ses som en av de viktigaste protestantiska grundarna efter Martin Luther och Philipp Melanchthon.70 Efter en tid i Rostock återvände Angermannus till Sverige som examinerad student. På alla de platser Angermannus hade studerat hade han rört sig i protestantiska kretsar och detta skulle antagligen komma att forma honom och hans världssyn enormt.71
Ungefär samtidigt i Sverige hade Gustav I dött och hans son Erik hade efterträtt honom som Erik XIV. Denne nye kung fortsatte delvis i sin faders spår och banade vägen för en fortsatt reformering av religionen. Erik XIV kom senare i konflikt med sin båda bröder, hertigarna Johan och Karl och efter många olika politiska omständigheter fick Erik XIV avsäga sig tronen och överlåta den till brodern som blev Johan III. Den dåvarande
ärkebiskopen Laurentius Petri ansåg avsättandet av Erik XIV som en skyldighet gentemot rikets bevarande och störtandet av tyranner, därefter erkände han Johan III som regent. Ärkebiskopen talade då för hela prästerskapet och Angermannus stödde Petri i dennes beslut.72
Johan III var kanske dock inte den kung som det ortodoxa prästerskapet önskat sig. Visserligen ansåg Johan III precis som den äldre brodern Erik XIV gjort73, att
straffbestämmelserna och den så kallade kyrkotukten skulle stärkas. Det blev också tydligare skillnader mellan kyrklig och världslig rätt.74 Johan III visade ett större intresse för den äldre religiösa undervisningsläran – såsom att de gamla kyrkofäderna borde läsas istället för Luther och Melanchton – och han påbörjade ett arbete för att vända tillbaka den reformatoriska utvecklingen mot en mer katolskvänlig inriktning.75 Ändringar i Kyrkoordningen från 1571 gjordes i det nyformulerade tillägget till samma kyrkoordning som skulle kallas Nova
ordinantia eller den nya förordningen. I Nova ordinantia fastslogs bland annat att de gamla
katolska ceremonier som tidigare avskaffats skulle återinföras. Angermannus ställde sig emot denna nya förordning såsom också många andra av det svenska prästerskapet gjorde. De ansåg det felaktigt att kungen ville rasera den reformatoriska utveckling som tidigare
69 Petersson & Sandén, 2012, s. 36. 70 Ibid., s. 41ff, 50. 71 Ibid., s. 51. 72 Ibid., s. 57. 73 Ibid., s. 63. 74 Kjöllerström, 1957, s. 54. 75 Ibid., s. 53.
21
påbörjats. Prästerskapet såg Johan III planer som stagnation. Enligt Petersson och Sandén mente Angermannus att detta var ett förargligt förlopp då det skulle göra det svårare att enas om den ”rätta” religiösa tolkningen. Man kunde alltså inte blanda ihop de olika doktrinerna enligt Angermannus för då kunde ju folket leva efter vilken tro de själva ansåg vara
lämpligast. Detta var ju en absurd tanke enligt Angermannus. Vissa av Angermannus gelikar sträckte sig så långt att de menade att Nova ordinantia var ett påvens påbud.76
I denna nya religiösa splittring som uppstod under Johan III tid vid makten skulle Angermannus komma att stå på den sida som varhelst man förmådde gjorde motstånd mot Johan III och dennes ”papister”. Historikern Martin Kjellgren beskriver i följande citat Angermannus inställning till sina motståndare. Angermannus liknade i sina motståndstexter ofta liturgiförsvararna som Satans hantlangare.
Willingly or unsuspecting they prepared the way for the Papacy, the Whore of Babylon, who in the Last Days would take his seat in the Temple of God and seduce the congregation of Christ.77 I denna schism – som kom att kallas för den liturgiska striden – blev Angermannus efter åtskilliga konfliktsituationer med Johan III folk avsatt ifrån sitt ämbete och blev satt i
husarrest. Johan III yngre broder hertig Karl var även han på kollisionskurs med sin kungliga broder som höll på att omstöpa riket efter katolska former. De båda brödernas far Gustav I hade ju delvis välkomnat reformationen då delar av makten försköts ifrån kyrkan till regenten och hans världsliga styre. Hertig Karl såg hur hans auktoritet som hertig utmanades och menade att kyrkan inskränkte på hans befogenheter.78 Hertig Karl hade antagligen delvis rätt att vara nervös. Historikern Sven Kjöllerström beskriver hur det i Nova ordinantia
motsägande står, hur kyrkan i evangelisk anda inte bör beblanda sig i de världsliga angelägenheterna, samtidigt står det att kyrkofolk såsom biskopar och präster skulle ha värdsliga rättigheter. Mycket riktigt gick utvecklingen under Johan III mot att kyrkans makt återförstärktes.79 I denna liturgiska strid ställde sig hertig Karl på de ortodoxa protestanternas sida och emot Johan III och dennes liturgi. Liturgin gavs senare ut i bokformat och kallades för den Röda boken. Denna bok beskrev det ortodoxt-protestantiska prästerskapet som en ”… förgiftig rot och kväljebrunn, ursprung och upphov till allt det mycket onda.”80
76 Petersson & Sandén, 2012, s. 67. 77 Kjellgren, 2011, s. 94.
78 Petersson & Sandén, 2012, s. 22, 78. 79 Kjöllerström, 1957, s. 63.
80 Kjöllerström, Sven (red), Den Svenska kyrkoordningen, jämte studier kring tillkomst, innehåll och
22
Angermannus författade under denna tid bland annat politiska skrifter mot liturgin, Röda
boken och Nova ordinantia. För dessa skrifter ansågs Angermannus så farlig som motståndare
att han fängslades. Under denna tid genomförde Johan III fler ändringar i sin liturgi, alla åt det katolska hållet, och fick igenom att den Röda boken nu skulle hörsammas och brukas.
Därefter fick Angermannushjälp av hertig Karl att fly riket, då till Lübeck.81 När han befann sig i landsflykt i den nordtyska hansestaden skred han till verket och började skriva fler antiliturgiska texter, han var dock noga med att aldrig angripa Johan III personligen då han som sann lutheran hade stor respekt för kungen som ju bara var underordnad Gud själv. Angermannus blev också än mer ortodox i sin övertygelse när han befann sig i landsflykt. De som hade felat menade han var liturgiförsvararna. Det var de som höll på att driva riket i avgrunden. Möjligen trodde Angermannus att hans apokalyptiska rädslor höll på att besannas. Samtidigt började människor tycka sig se en ökning av, synd, missväxt och allmänt elände i riket vilket alla möjligtvis hade olika förklaringar till. För Angermannus var det dock självklart att det var papisterna och liturgins fel.82
Johan III avled 1592 och hertig Karl sände efter Angermannus i Tyskland. Vem som skulle bli Johan III efterträdare som Sveriges kung blev en tvistefråga då Johan III son
Sigismund även var Kung av Polen-Litauen och han var dessutom katolik. Hertig Karl kallade därefter till ett möte för att bestämma den fortsatta riktning som kyrkan skulle ta när Johan III var död. Man bestämde därefter att liturgin skulle avskaffas och man bekände sig till den Augsburgska konfessionen. Därefter skulle en ny ärkebiskop utses och Angermannus valdes med en stor majoritet. Detta var ett tecken på att det svenska prästerskapet stod bakom honom i hans övertygelse. Även hertig Karl stod bakom Angermannus då även han fruktade för religiös splittring och ville se ett enande av trosinriktningen åt det protestantiska hållet.83
Därefter följde en tid då Angermannus var tvungen att anpassa sig efter sin nye katolske kung som inte hade mycket till övers för den ortodoxe ärkebiskopen. Petersson och Sandén redogör om hur Angermannus som ärkebiskop såg ett behov av att stärka bland annat domkapitlets och kyrkans makt. Man tyckte att kyrkan hade blivit för slapp och att den behövde hävda sig på det juridiska området. Det var alltså då som möjligen idén om en räfst började formas i de styrandes huvuden.84 Någonting behöver göras åt den situation som landet befann sig i där uppfattningen fanns att levnadsförhållanden var hårdare än vanligt. Orsaken
81 Petersson & Sandén, 2012, s. 103. 82 Ibid., s. 111, 124, 127.
83 Ibid., s. 131, 135f. 84 Ibid., s. 145.
23
till missförhållanden härleddes till syndandet såsom att äktenskapsbrott begicks hit och dit, mord och dråp var vanliga och kätteriet var utbrett.85
6.2 Räfsten
Hertig Karl var den som beordrade räfsten, också han oroade sig över folkets syndfulla leverne. I fullmakten där hertig Karl gav klarsignal för Angermannus att genomföra räfsten, beskriver Karl hur många”… stora och groffua synder och misgerningar allestädz i Rikiet så wäl ibland höge som låga…”86 som hade begåtts. Angående Angermannus syfte uttrycker Karl sig såhär:
… Therföre på thet at sådant måtte förekomet warda så mykit Meniskligit och Mögeligt wara kan, Så ähr nu then Ährwyrdigaste wällärde man Erkiebiscop Abraham Fulmacht och tilstånd giffuit ath hålla en General visitering öffuer hela rikit i alla landzender …87
Dessutom angav hertig Karl i denna fullmakt att en hel del brott och synder hade undkommit den bestraffning de hade förtjänat, mutor och gåvor hade bytt händer och vänskap och släktband hade stått i vägen för en rättfärdigad vedergällning. Allt detta hade skett i skymundan, straff hade inte kunnat utmätas och om Gud inte skulle sända sitt hårda straff över människorna så måste man få bukt med dessa illgärningar ansåg man. Därför skulle Angermannus först noga granska hur prästerskapet på lokalnivån hade skötte sig, om de undervisade rätt och om åhörarna lyssnade och lydde prästens förmaningar. Den så kallade
kyrkoagan var ett medel Angermannus var tillåten att bruka för de som syndat eller som inte
gjorde som kyrkan och prästerskapet sa.88 Därutöver skulle inte Angermannus ta någon hänsyn i sina rannsakningar inför social status. Varken hög eller låg, rik, präst eller lekman skulle komma undan ifrån sin syndabot. Hertig Karl förkunnade också att alla fogdar, adelsmän, häradshövdingar och krigsbefäl skulle bistå Angermannus i hans arbete. De som försökte komma undan, strävade att skydda folk för vänskapens skull, undandöljde något eller inte hjälpte Angermannus skulle själva bli ställda inför Angermannus dom.89
6.3 Tankevärlden runt 1500- och 1600-talen
Räfsten kom att utspela sig några månader under slutet av 1500-talet närmare bestämt 1596. Den tidigmoderna världen, människorna i den och deras tankar skiljer sig avsevärt ifrån
85 Sandén, Annika, ”Abraham Angermannus och de helgade medlen”, i Stenqvist, Catharina & Lindstedt
Cronberg, Marie (red), Dygder och laster, förmoderna perspektiv på tillvaron, Lund, 2010, s. 95.
86 Holmström, 1901, s. 205. 87 Ibid.
88 Ibid., s. 205. 89 Ibid., s. 206.
24
dagens människor och våra uppfattningar. Kristendomen var den religion som hade härskat länge i Europa. Hela samhället genomträngdes av gudfruktighet och land och rike bands samman av denna kristna religion. Religionen och det världsliga var heller inte åtskilda ting. Religionen stod att finna i ekonomin, politiken, i vardagslivet och dess alla mödor etcetera. Kyrkan och dess ritualer var en naturlig del i den tidigmoderna människans liv.90 Utöver denna gudfruktighet präglades också denna period av en enorm gudsfruktan som möjligen är svår för oss att idag förstå. Att domedagen nalkades och att det världsliga livet höll på att gå mot sin ände var för de flesta ett reellt hot och en gnagande rädsla. Håkansson anser att kristendomen genom hela sin historia präglats av dessa apokalypsföreställningar men menar att få perioder i historien varit så ansatta av ”undergångsskräck” så som slutet av 1500-talet.91 Det var alltså i denna tid som man fordrade en räfst.
En av orsakerna till att denna tid präglades av en sådan rädsla för den gudomliga vreden kan bland annat ha varit att man trodde sig ana de tecken som så ofta sammanknippades med undergången och att de visade sig i större omfattning än tidigare. Pest, missväxt, svält, naturkatastrofer, järtecken såsom skräckinjagande scener i himlen och så var det framförallt de religiösa konflikter som frambringats i reformationens spår. Reformationen handlade alltså inte för de tidigmoderna människorna endast om kyrkoreformer, utan många såg det som den slutgiltiga kampen mellan gott och ont.92 Håkansson menar också att reformationen ofta i
historisk litteratur beskrivs som ett uppror mot en hycklande och girig religiös överhet. Detta kunde den katolska organisationen tidvis också vara – precis så som vilken annan liknande sammanslutning kunde vara. Grunden till denna religionskonflikt var dock just djupa
teologiska skiljaktigheter kring teologins frågor och utformning där Luther egentligen var en mycket konservativ röst och inte någon dåtida liberal frihetsivrare.93 Den tidigmoderna
perioden var alltså en period som präglades av stora förändringar och motsättningar i det då så religiösa Europa, eftersom samhället var uppbyggt kring denna religion kändes detta av alla samhällets medlemmar.
7. Undersökning
Jag kommer i detta avsnitt redovisa och analysera mitt historiska källmaterial. Jag kommer här att sätta det i relation till de historiska studier som rört sig i närliggande fält för att kunna
90 Håkansson, 2014, s. 208.
Petersson & Sandén, 2012, s. 166.
91 Håkansson, 2014, s. 66. 92 Ibid., s. 78.
25
utföra en god analys. Detta avsnitt har jag delat in i underrubriker för att dels ge en bättre översikt och dels för att skilja ut de olika områden som analysen berör.
7.1 Överblick över de olika brotten
Räfstprotokollets alla olika brott och rättsfall kan med en enkelhet delas in i ett antal
kategorier. Den kategori som är störst är den som behandlar främst sedlighetsbrott. Detta är fall som rör äktenskap, moral och värderingar. Petersson och Sandén fastställer att
Angermannus utdelade 282 risdomar under sin räfst. Av dessa ska 155 stycken ha varit ålagda för brott som rört sedlighet och sexualitet.94 De två andra kategorier som behandlas och ges mycket plats utöver sedlighetsbrotten är de som jag valt att lägga fokus på. Detta är ärende som för det första rör tro och religion, och för det andra ärenden som redogör för bruk av magi och trolldom. Dessa tenderar dock att ofta konvergera.
7.2 Brotten och deras bestraffning
Tidigare har jag i denna text benämnt fall som hade haft magiska inslag med begrepp såsom trolldom, magiutövning, kätteri etcetera. Med denna användning av liknande begrepp har jag då brukat dem med en mer vardaglig och samtida innebörd. Under räfsten var dock dessa begrepp mer specifika och kunde ofta ha en annan innebörd. Jag ska därför i detta kapitel redogöra de olika begreppen och mer klart försöka precisera deras dåtida betydelse. Därefter diskuterar jag synen på och resonemangen angående brottens bestraffning.
7.2.1 Brott
De brott som hade kopplingar till olika former av magi gavs en mängd olika namn och
begrepp. Exempel som omnämns i räfstprotokollet är handlingar såsom att någon hade brukat
signeri, lövjeri, trolldom eller att någon varit behäftad med avguderi och vidskepelse. Dessa
begrepp kan vara ganska besvärliga i att fastställa deras exakta betydelse. Deras innebörd kan tendera att variera i olika texter och material där författarna tolkar dem på eget vis.95 Ankarloo menar att i magins historia så har förgörningen och trolldomen varit i dess centra. Förgörning rubricerades ofta som trolldom.96 Förgörning var när magi brukades för att skada en annan person eller möjligtvis dennes djur. För att förgöra någon kunde man använda föremål med magiska egenskaper såsom ben och hår från både djur och människor men även andra föremål kunde fungera.97 Det fanns också brott som ansågs kunna ha en mer direkt koppling till
94 Petersson & Sandén, 2012, s. 179. 95 Oja, 1999, s. 63.
Ankarloo, 1996, s. 88.
96 Ankarloo, 1996, s. 87. 97 Ibid., s. 47.
26
djävulen, exempelvis häxsabbater eller djävulspakter. Kopplingen mellan djävulen och magi såg dock inte likadan ut under hela den tidigmoderna perioden. Uppfattningarna kring hur pass ”ond” magin var tenderade också att variera. I lärda kretsar ska synen på magin ha varit strängare där all trolldom ofta ansågs ha direkta kopplingar till förbundet med Satan.98 I räfstprotokollet är inte djävulen särskilt närvarande utan nämns bara i ett enstaka fall.99
Håkansson komplicerar denna bild kring den dåtida synen på magin då han menar att de olika betraktelsesätten på magi var kluven. Folkligheten tenderade att ha en annan syn än de lärde. Han menar att magin ibland även av dem kunde ses som någonting bra ifall det användes i rätt syfte. Det berodde alltså enligt Håkansson snarare på hur man brukat magin, och inte om man brukat den.100
I räfstprotokollet är det främst de ”mindre” magiska brotten som figurerar mest. Dessa brott benämndes som signeri, lövjeri, avguderi och/eller vidskepelse där vidskepelse kunde ses som blandform av signeri och lövjeri.101 De hade inte såsom förgörningen ett klart syfte att skada andra, utan kunde även användas för att exempelvis hjälpa, bringa tur, förhindra andra besvärjelser eller att hela. Ankarloo beskriver skillnaden mellan signeri och lövjeri på det sätt, där signeriet främst var muntliga besvärjningar medan lövjeriet kretsade mer kring brukandet av magiska föremål. Räfstprotokollet nämner exempelvis hur en dräng utfört ”… lefwierij mz ormabeen och ormanacker till att dölia sin gärningh mz.”102
Både signeri och lövjeri kunde innefatta att magiutövaren utförde så kallade läsningar vilket kan tolkas som muntliga besvärjelser.103 En Claes Planetläsare skulle ha brukat mycket
vidskepelse antyder protokollet.104 Möjligen kunde denna Claes utföra besvärjelser igenom att studera planeterna och deras celestiala rörelser.
Termen avguderi beskrivs av Oja där hon definierar uttrycket utifrån 1600-tals
ärkebiskopen Laurentius Paulinus Gothus egen precisering. Paulinus menade att alla de som tog magi i bruk och sökte hjälp av någon kraft förutom Guds gjorde sig skyldiga till avguderi. Avguderi var alltså för Paulinus möjligtvis bara ett annat ord för den hemska magin. Paulinus
98 Ankarloo, 1996, s. 48. 99 Se exempelvis Holmström, 1901, s. 111, 163. 100 Håkansson, 2014, s. 196. 101 Ankarloo, 1996, s. 88. 102 Holmström, 1901, s. 108. 103 Ibid., s. 87.
För läsning se Dahlgren, F. A., Glossarium öfver föråldrade eller ovanliga ord och talesätt i svenska språket från och med 1500-talets andra årtionde, Lund, 1914-1916, s. 528.
27
syn på magi som något fullständigt ont stämmer överens med den gängse synen i hans samhällstillhörighet.105
I den av Karl IX anonymt utgivna katekes ifrån 1604 framkommer det hur man utifrån bland annat Moseböckerna utformade lagar och straff angående brott som rörde magin. Karl IX anklagades och misstänktes för att personligen hysa kalvinistiska åsikter. Kjöllerström säger att ”Enligt kalvinistisk uppfattning är alltså Guds lag identisk med den
gammaltestamentliga dekalogen.”106 Kjöllerström menar att Karl IX delvis visade sitt gillande
gentemot kalvinismen i denna katekes där synen på magin formuleras utifrån budorden. Även här beskrivs hur det var strängt förbjudet att söka hjälp ifrån någon annan kraft än den från Gud, detta sågs som avguderi. Avguderiet kunde här te sig som exempelvis trolldom, signeri och åkallandet av helgon. Vidare diskuterades i katekesen också frågor såsom den gudomliga lydnaden gentemot föräldrar och överhet, utgjutandet av någon annan persons blod och smädandet av Guds namn.107 De brott som Karls egna katekes nämner var just brott som Angermannus granskade och bestraffade under räfsten.
Sist konkretiserar Ankarloo om de magiska brott som är lite mer diffusa, svartkonst och den halvlärda magin. I räfstprotokollet benämns inte liknande brott i just dessa termer men de finns med. De personer som brukade denna form av magi var ofta de som hade befattningar inom det kyrkliga såsom klockare, kyrkoherdar, djäknar*108 och även präster. De hade
kunskap om de religiösa texterna, de hade även tillgång till magiska föremål som gick att finna i och utanför kyrkan. Det var alltså en risk att utföra magi även om man trodde sig ha goda avsikter eller ifall man föreställde sig att man använde den goda magin. För
Angermannus var även dessa handlingar grova brott.109 Möjligen var tidigare nämnde Claes Planetläsare en utövare av svartkonsten och den halvlärda magin.
7.2.2 Straff
Efter reformationen hade kyrkan fråntagits vissa av sina rättigheter som den tidigare haft. En av dessa rättigheter hade varit tillåtelsen till att utmäta kroppsstraff.
Tanken var att kyrkan istället skulle ”tala” till folket och genom undervisning få dem till att leva ett kristligt liv. Uppdelningen mellan gudomlig och världslig jurisdiktion hade funnits tidigare, men denna uppdelning blev än mer tydlig i de protestantiska staterna där man ville förflytta så mycket auktoritet som möjligt till fursten eller regenten och dennes världsliga
105 Oja, 1999, s. 70.
106 Kjöllerström, 1957, s. 70. 107 Ibid., s. 71f.
108 *Djäkne eller djekne, en skolyngling eller lärjunge se Dahlgren, 1914-1916, s. 154. 109 Ankarloo, 1996, s. 51.
28
styre. Kyrkan skulle därför endast hantera och kontrollera människors förhållanden till Gud genom förmaning, predikan och hårda ord. Detta brukade kallas för kyrkotukt.110
Anmärkningsvärt nog är det just kroppsstraff som Angermannus använder sig av som bestraffning när han verkställde sin räfst. Detta kroppsstraff var en form av spöstraff där man blev slagen med ett knippe ris, den så kallade risslitningen. Det högsta antalet slag man kunde få uppgick till 39, inte mer. Straffet kunde också göras plågsammare utan att gå över 39 slag. Man hällde då vatten över den piskades rygg.111 Antalet spannar vatten man kunde få över sig fick inte övergå 9 i antal. Det hårdaste straffet Angermannus hade jurisdiktion till att utmäta var alltså 39 slag med riset och 9 så kallade ”ämbar” med vatten. Att gränserna sattes vid antalen 39 och 9 kan tyckas märkligt. Petersson och Sandén förklarar att så icke var fallet då 40 ofta i bibeln var en siffra som kopplades samman med gränsen för de gudomliga straffen. Siffran 9 var av en mer mytisk och magisk karaktär. Den associerades ofta med magiska ramsor och formler och även ibland med asatron. Men att Angermannus valde just 9 hade nog att göra med att det var det heliga tretalet upphöjt till 2.112 Ibland nämns i räfstprotokollet inte antalet slag med riset, då står det ofta bara att den dömde dömdes till att ”… mista
ryghuden…”,113 att den dömde ”… Slett risz…”114 eller att någon ”… begötz mz watn…”115
Att kyrkan skulle utföra kroppsbestraffning var något man inte ansåg tillhöra dess rättskipningsområde efter reformationen, detta skulle vara den världsliga maktens område. Ankarloo menar att man började tumma på dessa regler redan under Gustav I tid. Det ortodoxa prästerskapet ställde sig gärna positiva till att kyrkan skulle få bruka
kroppsbestraffning. Enligt Ankarloo blev sedan Angermannus räfst höjdpunkten och det bästa exemplet på denna kyrkliga maktutövning.116 Petterson och Sandén menar att Angermannus ansåg att risstraffets syfte var många, där det dels ansågs ha en renande effekt när de dömda sonade sina synder med sin kropp, dels skulle det vara smärtsamt och förnedrande så att ingen skulle återfalla till brottslighet och dels skulle det verka avskräckande för de andra
människorna som såg på.117 Också Oja påvisar hur en uppfattning fanns om det kroppsliga straffets syfte att beveka Guds ilska.118 Petersson och Sandén tenderar alltså här att med bestraffningen visa på räfstens disciplinerande och avskräckande inslag.
110 Petersson & Sandén, 2012, s. 28. 111 Ibid., s. 32. 112 Ibid., s. 207. 113 Holmström, 1901, s. 39. 114 Ibid., s. 77. 115 Ibid. 116 Ankarloo, 1996, s. 76.
117 Petersson & Sandén, 2012, s. 206. 118 Oja, 1999, s. 214f.
