Klosterfolket, adel och oenigheter kring läran

Karl IX fastställde i sin räfstfullmakt, att Angermannus inte skulle särbehandla de anklagade på grund av social ställning. Både hög och låg, fattig såsom rik skulle få möta rättvisan.185 Ifall detta var ett försök av Karl IX att vara rättrådig är svårt att urskönja. Inte är fördelningen mellan ”hög” och ”låg” heller särskilt rättvis då endast en handfull av fallen rör personer ur det övre samhälleliga skiktet. Av alla fallen i räfstprotokollet berör enbart sex adelsmän. Endast en av adelsmännen blev dömd. Domen är dessutom en villkorlig dom. Denne dömda

182 _{Holmström, 1901, s. 126.} 183 _{Ibid., s. 126.}

184 _{Berntson, 2003, s. 36.} 185 _{Holmström, 1901, s. 206.}

40

Nils Bröms bekände i protokollet sitt ”… wederstyggelige bolerij och sodomitiske [sic] lefuerne…”,186 _{som han lovade skulle upphöra.}

Vid räfstmötet i Linköping stod adelsmannen Clasz Slatte anklagad för att ha varit ifrån sakramentet ett antal år. Han ska dessutom ha levt ett lösaktigt och otuktigt liv. Clasz Slatte ska ha skickat ett brev avsett till Angermannus och Linköpingsbiskopen Petrus Benedicti – som även han ingick i Angermannus följe och deltog i räfsten – där han sökte försvara sig emot anklagelserna riktade emot honom.187 I den korrespondens som de båda adelsmännen Clasz Slatte och Nils Bröms förde med Angermannus syns tydligt hur en annorlunda

bedömning av de anklagade utspelades. Både Clasz och Nils argumenterade för sig på ett sätt som inte förekommer i några andra rättsfall där de med både bibelcitat och ”fina ord” lägger fram sin sak på ett ”lärt” och bildat sätt.

När området Visingsö behandlades visar protokollet att det på Greve Eriks gård ska ha funnits folk som var oeniga med Angermannus och hans följe i lärdomen. Protokollet räknade sedan upp dessa personer. De var greve Erik, en nunna och fyra andra män.188 Denna greve Erik torde vara Erik Brahe som av dåvarande kung Sigismund blivit utnämnd till ståthållare av Stockholm. Han var alltså både katolik och lojal till Sigismund.189 Ingen information ges om de på något vis därefter blev bestraffade. Protokollet visar bara på att dessa personer skiljde ut sig genom att vara katoliker och att det sågs som relevant. Petersson och Sandèn diskuterar detta fall och menar att Angermannus inte handlade emot greve Erik då greven var en av Sigismunds bundsförvanter. Att försöka gå hårt åt mot Erik kan ha varit för riskfyllt för Angermannus.190 De anser även att räfsten påbörjades i södra Sverige på grund av att det var där som Sigismund hade starkast stöd ifrån befolkningen. Möjligheten fanns att Hertig Karl därför kan ha haft en baktanke med räfsten, där han ämnade försvaga Sigismunds

sympatisörer.191 Utifrån dessa argument hade räfsten här ett tydligt politiskt syfte i att den skulle avskräcka de som stödde Sigismund. Då hans anhängare ofta var katoliker eller sympatiserade med katolicismen var det detta man här sökte gå hårt åt emot. Dock bör man tänka på såsom Lindtsedt Cronberg påpekar att ”Religion var tro och politik, och både det andliga och världsliga regementet syftade till att förverkliga Guds vision om världen.”192

186 _{Holmström, 1901, s. 61.} 187 _{Ibid., s. 149.}

188 _{Ibid., s. 113.}

189 _{Petersson & Sandén, 2012, s. 147.} 190 _{Ibid., s. 196.}

191 _{Ibid., s. 226.}

41

Vadstena hade under lång tid huserat både munkar och nunnor ur birgittinorden. Klostret framställs ofta som ett av de mest inflytelserika i Sverige under senmedeltiden.193 _{Under slutet}

av 1500-talet huserade klostret ett antal jesuiter och katoliker. Berntson beskriver det som en ”katolsk ö”, där den religiösa riktningen annanstans i landet gick åt ett helt annat håll.

Berntson menar dessutom utifrån det material han studerat att klostrets avveckling går att härleda till Angermannus och dennes handlingar. Han menar att Hertig Karl lade premisserna men att det var Angermannus och det lutherskt-ortdoxa prästerskapet som drev på

avvecklingen av klostret.194

När Angermannus skulle behandla Vadstenas rättsärenden redogörs där också för 12 stycken personer som beskrivs som ”… Closterpersonerne…”195 _{Dessa personer ska sällan gå}

till kyrkan och ska inte ha tagit sakramentet. Här nämns en Karin Olszdåtter som ska ha varit abbedissa. Därefter omtalas också fyra stycken kvinnor som benämns som systrar, Oluf i Kryddegården, Lasz[e] Munckadräng, Bencht Läsare och därutöver fyra män. Märk väl hur en av katolikerna benämns med efternamnet Läsare. En av dessa män ska inför Angermannus ha sagt att han ångrade att han hållit sig till den ”… påueska…”196 religionen, vilken han därefter lovade att ta avstånd ifrån och att han på nästa söndag skulle ta sakramentet. Inte heller nämner protokollet ifall dessa nämnda katoliker blev straffade på något vis.197 _Detta

kan te sig märkligt. Waite menar dock att reformatorerna såsom Angermannus, istället för att ansätta de ”äkta” katolikerna valde att inrikta sig på folklighetens vidskepelse och tro.198

Möjligen för att katolikerna var få till antal och att de kan ha setts som omöjliga fall. Även om Angermannus alltså inte bestraffade dessa katoliker, hade han ändå uppfyllt sitt syfte då han nedtecknat vilka dessa personer var och därefter rapporterat detta till hertig Karl.199

Under samma möte nämndes även här en klockare. Denne klockare ifrån Landeryd socken misstänktes för att ha utfört lövjeri. Klockaren sa sig dock inte kunna denna trollkonst själv. Han skulle istället ha hållit sig med Lasze Erichson, en dansk som även ska ha varit i tjänst hos tidigare nämnda adelsman Clasz Slatte. Lasze beskrevs som en ”… hufuudhlödiere som månge onde konster drifuer.”200 _{Klockaren erkände att han tidigare brukat de trollkonster}

som Lasze lärt honom men att han nu slutat. Till sist fick han slita 15 slag med riset och blev 193 _{Berntson, 2003, s. 32.} 194 _{Ibid., s. 333.} 195 _{Holmström, 1901, s. 136.} 196 _Ibid. 197 _Ibid. 198 _{Waite, 2003, s. 126f.} 199 _{Kjöllerström, 1957, s. 79.} 200 _{Holmström, 1901, s. 150.}

42

översköljd med 3 ämbar vatten.201 _{Även här blir förbindelsen mellan klockaryrket, magibruk}

och svartkonst tydligt, vilket i sin tur kopplas till adelsmannen som stod anklagad för att ha levt ett otuktigt liv.

En man som kallades för Joen i Fölatorp sades vara oense med Angermannus och hans följe i ”lärdomen”. Angermannus antecknade: ”… t[amen] jeiunium voluit defendere.”202 _Vad

Joen och Angermannus skulle ha varit osams om förefaller möjligtvis handla om fattigdom och/eller tiggeri [efter egen översättning]. Detta går att koppla till det katolska klosterlivet och klosterlöftet. I klostret predikades det i vissa fall asketism och avhållsamhet där livet i

fattigdom ibland kunde ses som ett ideal.203 Möjligtvis var det detta de trätte om. Tiggeri sammanknippades ofta med munkar eller ”tiggarbröder”. Detta var något som det lutherska prästerskapet var mycket kritiska till då man ansåg att de som levde efter dessa ideal utgjorde en fara för landet och dess folk. Dessa kringvandrande tiggarmunkar ansågs gå runt och förleda folket i byarna.204

Det blir tydligt att det i detta fall här handlade om en person som uppvisade katolska sympatier. Joens sak gjordes inte bättre av att det ryktades att han skulle ha gjort mycket ont. Han skulle ha velat ”skära upp” en havande kvinna och ha slagit ihjäl två män för att därefter ha druckit blodet ifrån en av dem. Slutligen ska han ha gått runt och berättat för folk hur man på bästa sätt slår ihjäl en människa. Han ska ha sagt att man inte ska dra ut kniven förrän man skurit långt in till benet. Joen önskade dock vilja revidera sina åsikter och bli överens med Angermannus. Joen hotades med att sättas ur församlingen men Joen sa dock själv att han hellre ville stupa för bödelns svärd och att de skulle ta hälften av alla hans ägodelar ifall han begick fler brott.205

Här har jag undersökt de fåtal fall i räfstprotokollet som rörde de enda personerna som med säkerhet kan benämnas som katoliker. Dessa katoliker var antingen de som benämndes som ”klosterpersonerna” och som levde i Vadstena kloster eller de som befann sig på greve Eriks gård på Visingsö. I vissa av dessa fallen blir det också tydligt hur kopplingar görs mellan dels katoliker och adelsmän och dels hur det även här framkommer klockare som kan trollkonster. Ifrån Vadstena kloster benämndes en av katolikerna som just Bengt Läsare. I ett av fallen görs även kopplingen mellan den danske Lasze Erichson som lärt ut trollkonster och adelsmannen Clasz Slatte som levt ett promiskuöst liv. De visade sig också att de som var just

201 _{Holmström, 1901, s. 150.} 202 _{Ibid., s. 144.} 203 _{Brilkman, 2013, s. 130.} 204 _{Berntson, 2003, s. 92.} 205 _{Holmström, 1901, s. 144.}

43

uttalade katoliker troligtvis undkom Angermannus straff. Detta kan ha berott på att Angermannus och hans prästerskap istället valt att rikta in sig på folkligheten.