7. Undersökning
7.4 Räfsten avbryts
Det sista räfstmötet stod i Norrköping. Därefter avbröts räfsten av hertig Karl. Så som hertigen tidigare hade formulerat sig i räfstfullmakten behövdes räfsten för att straffa syndarna i riket och att den dessutom skulle genomföras i hela riket. Detta skedde inte.
Petersson och Sandén menar dock att man bör vara medveten om att politik också kan ha varit ett av räfstens ändamål där hertig Karl ville pressa de adelsmän som var lojala gentemot Sigismund i de södra delarna av landet.256 Kjöllerström påpekar hur Karl också kan ha
avbrutit räfsten då han kan ha ansett att Angermannus tog sig för stora friheter på det juridiska området. Både Angermannus och Karl såg behovet av disciplinära åtgärder emot folkets syndande. Det var istället enligt Kjöllerström en fråga om hur mycket jurisdiktion som prästerskapet skulle få inneha. Karl kan ha sett sin auktoritet inskränkt och hotad av prästerskapet då han menade att deras enda tillrättavisningssätt borde vara ordet och icke svärdet.257
Både Angermannus och hertig Karl kan ha haft samma grundtanke kring räfstens
grundläggande syfte och vad den skulle uppnå. Deras åsikter om tillvägagångssätt divergerade dock. Kjöllerström redogör om Karls åsikter kring Angermannus och dennes räfst vilken
256 Petersson & Sandén, 2012, s. 226f. 257 Kjöllerström, 1957, s. 80f.
51
beskrivs som en kyrkodisciplin som inte passade en kristelig församling. Karl anklagade även de präster som stött Angermannus för att igenom tidigare utförda kyrkodisciplin söka införa ett ”påviskt tyranni”.258
Petersson och Sandén redogör även om hur räfsten skulle komma att ses som ett fiasko. De omen om en stundande undergång som kopplades till folkets syndande hade inte upphört efter räfstens utförande. Skörden hade gått dåligt och man undrade nu om det kanske
tillochmed var så att Gud nu istället straffade dem för att Angermannus gått för hårt fram i sitt tuktande. Det ska ha kommit in klagomål ifrån mängder av håll där man beskrev
ärkebiskopens bryska och våldsamma beteende.259 I slutet Holmströms utgåva av
räfsprotokollet finns en smädelsevisa riktad emot Angermannus och hans räfst. (Titeln till arbetet är tagen ifrån denna visa.) Ärkebiskopen beskrivs där bland annat som en förrädare som ville fördriva kungen från riket, ta ifrån prästerna allt de ägde och en som tvingade folk in i äktenskap som de inte ville ingå i.260
En stor ovänskap kom emellan hertigen och ärkebiskopen. Två personer som tidigare varit så nära sammansvurna. Angermannus dömdes därefter till att förlora både ära och ämbete. Han spenderade de resterande åren av sitt liv i arrest tills det att han dog 1608.261
8. Slutdiskussion
I denna uppsats har jag utifrån ett kvalitativt textanalytisk tillvägagångssätt analyserat det rättsprotokoll som dokumenterar ärkebiskopen Angermannus räfstresa vilken företogs i Linköpings stift i slutet av 1500-talet. Textanalysen har visat sig igenom att jag fokuserat och analyserat ett särskilt antal utvalda rättsfall av de många olika fall som protokollet behandlar. Jag valde att fokusera på de rättsfall i protokollet som rörde trolldom, magi, kätteri och vidskepelse och även rättsfall som gällde avfall ifrån luthersk lära och sammankopplingar med katolicism. Jag har genomgående gått igenom protokollet och valt ut de rättsfall som jag ansåg relevanta för just mitt ändamål.
Syftet med uppsatsen bestod av att undersöka den avkatolicerings- och
reformationsprocess som pågick i det tidigmoderna Sverige. Detta för att därefter relatera denna process till den diskussion som förts angående civilisering och disciplinering i det svenska historikerfältet. För det första undrade jag vilken typ av resonemang de dömande förde kring de brottsliga gärningar som begåtts och hur de kopplades till varandra. För det
258 Kjöllerström, 1957, s. 84f.
259 Petersson & Sanden, 2012, s. 228. 260 Se bilaga 10.1.
52
andra ville jag veta hur räfstprotokollets beslut, domar och värderingar kunde kopplas och relateras i anknytning till den svenska diskursen angående civilisationsteori och
disciplinering. För det tredje sökte jag granska vilka orsakerna var bakom besluten, domarna och värderingana som anbragtes av räfstens män.
Med denna uppsats har jag alltså försökt ge nya inblickar till denna diskurs. Jag har sökt kritisera den traditionella synen på en civilisering enbart ovanifrån. Jag har även framhållit tron och religionen som de största orsakerna bakom ett projekt som räfsten. Den
civilisationsteoretiska diskursen bör inte enbart fokusera på politiska handlingar utan bör även tolka religiösa handlingar som just religiösa. För att anknyta till teoretiska utgångspunkter och forskningsläge vill jag argumentera för liknande ståndpunkter såsom bland andra Österberg, Lennersand och Håkansson framfört. Räfsten var ett projekt initierat utav överheten för att straffa syndare med syfte att häva undergången. Många av de brott som berörde magi
kopplades vanemässigt och möjligen omedvetet samman med katolicism. Det handlade alltså inte om att ingjuta ovillkorlig lydnad hos undersåtarna. Det går att argumentera för att räfsten i vissa fall även hade folklighetens stöd. Dock omkullkastades detta av Angermannus
överskridande av praxis, därutav räfstens förlorade legitimitet och senare ifrågasättande. Samarbetet mellan folklighet och stat går alltså att finna i vissa fall där folkligheten möjligtvis både medvetet och omedvetet deltagit i en möjligt form av civilisering. Dessa resonemang går att likna med så kallade vidareutvecklingsteorier som brukar associeras med Österberg. Samtidigt går det inte att undkomma konflikterna som uppstod mellan folk och överhet i räfsten. Utöver det har jag velat peka på religionens inverkande roll på dessa processer. Jag har här utgått ifrån främst Håkanssons betonande att bakom allt fanns tron.
Först redogjorde och diskuterade jag för de olika magiska och religiösa brott som jag fokuserade. Här klarlade jag deras innebörd och betydelse. Även synen på brotten
diskuterades till viss del. Signeri, lövjeri, förgörning, vidskepelse, svartkonst och avguderi är de magiska brott som figurerar i rättssprotokollet. Det var det de ”mindre” magiska brotten såsom signeri och lövjeri som var de mest förekommande typerna av brott. Synen på dessa brottshandlingar hade en viss tendens att vara mer kluven där de lärda tenderade att ha en obevekligare inställning kring den magiska handlingens otäckhet och ogudaktighet. Enligt Paulinus gjorde alla som tog hjälp ifrån någon annan kraft än Gud sig skyldiga till avguderi. Utifrån Karl IX egna katekes gavs en inblick i överhetens syn på liknande magiska brott där tankegången var hård och fördömande. Folkligheten hade en mer funktionell syn på magin där det istället handlade om hur magin brukats och i vilket syfte, istället för om den brukats.
53
Kyrkan skulle efter reformationen igenom den så kallade kyrkotukten enbart disciplinera folket med endast ordet – inte svärdet. Uppdelningen var tydlig mellan kyrklig och världslig rättskipning. Dock tummades dessa regler på och Angermannus utförde just kroppslig bestraffning under räfsten. Denna risslitning syftade till att dels vara smärtsam och att dels ingjuta rädsla och förnedring hos både den dömda och de åskådande. Straffet hade också ytterligare en funktion som för oss idag kan verka märklig. Eftersom räfsten tillhörde den kyrkliga jurisdiktionen sonade man igenom kroppstraffet bokstavligen talat sina synder inför Gud. Vissa brott hänvisades även vidare till den världsliga rätten. Den kyrkliga rätten sågs som ett komplement till den världsliga och därför skickades grova och svårbeslutliga rättsfall vidare till världslig rätt.
Fallet som rörde systrarna Anna och Gunnel ifrån Visingsö ägnas mest kommentarer i hela rättsprotokollet. Noggrant redogörs de båda systrarnas olika brottsliga magiska
handlingar, där det omsorgsfullt beskrivs hur de signat och besvärjt folk, lovat ut ont, hur en av dem fått malten till att sjuda och hur de vidare utsatts för det beryktade vattenprovet. Situationen eskalerade då det framkom att Gunnel haft kontakt med självaste djävulen som hon ingående kunde beskriva. Räfsten kom att utspela sig under den period då
föreställningarna kring djävulska häxor var relativt ny och främst formulerad hos de lärda. Angermannus måste ha ansett detta fall särskilt väsentligt då det så utförligt beskrevs. När man sökte upphäva apokalypsen vad kunde vara viktigare än att försöka motarbeta självaste djävulens inverkan. Utifrån detta menar jag också att Angermannus dels attribuerade magin kraft och att han dels såg den som ett utomordentligt relevant hot som behövdes bekämpas.
Vidare diskuterades den kamp som Angermannus såg sig föra. En kamp mot en annalkande domedag som Angermannus sökte stävja igenom att bestraffa de syndiga. Jag sökte här argumentera att räfstens främsta syfte alltså var att just hejda eller i alla fall skjuta upp undergången. Medeln för att stilla Guds vrede var kroppsbestraffningen och förändrandet av de gamla fokliga sederna. Samtidigt fanns samma rädsla hos folkligheten. Skiljaktigheten var dock att de till skillnad ifrån Angermannus var rädda för just förändring. Därför fanns även en folklig motvilja att utföra de förändringar som Angermannus sökte åstadkomma. I många av de fall som analyserats framkommer det hur en mängd associationer görs mellan magiska brott och inslaget av katolska seder och kulthandlingar. Exempelvis likställdes mässande på latin som en magisk handling. I en stor del av alla de fall som rör magiska brott blir det uppenbarat att många säger sig ha lärt sig magin av gamla munkar eller präster. Även yrken med närhet till kyrkan såsom klockaryrket tenderar att figurera ofta och kopplas även till magibrott. Denna förändring av det ålderdomliga och de folkliga sedligheterna vill jag
54
mena var ett ansats av överhet – i en tid av splittring – att definiera den rätta läran. Dock vill jag här argumentera för att det som till synes kan te sig – såsom Håkansson beskriver det – som politiska ”…konspiratoriska folkuppfostringskampanjer…”262 som ämnade till att
”…inpränta ovillkorlig lydnad…”263 inte var räfsten eller Angermannus syfte. Igenom räfsten
sökte man nå konsenus inom utövande av seder och religion men anledningen till detta var att just rädda sig från undergången.
Därefter talade jag om de fall som rörde de faktiskt uttalade katolikerna och även fall som rörde adelsmän. Många av protokollets fall som rör adelsmän kopplas även de till
katolicismen. En av adelsmännen ansågs själv vara katolik och huserade en del katoliker hos sig. I ett fall kopplades misstänksamt en svartkonst-utövare ihop med en adelsman som agerat sedeslöst. Märkligt nog antyder inte protokollet ifall de uttalade katolikerna fick några straff. Möjligen såg man det viktigare att ändra på folkets seder och bruk istället för att söka
omvända ett fåtal katoliker. Jag förde även en diskussion kring ifall det var en tillfällighet att räftsen utfördes i de södra landskapen där Sigismund ansågs ha sina bundsförvanter. Hertig Karl kan därutav även ha haft en politisk dold avsikt med räfsten utöver att straffa syndarna. Dock menar jag att det här inte går att göra nämnda åtskillnad mellan religion och politik. Religion och politik var samma sak. De man delade religiösa meningskiljaktigheter med var ju syndarna.
Jag lyfte även fram de dåtida uppfattningarna om den kristna och samhälleliga gemenskapen och dess influens i räfsten. Jag menade att magin och dess brukare – som dessutom också kopplades till munkar och klockare – sågs som ett hot och ett störande moment i den samhälleliga ordningen. Därutöver påpekade jag även hur ett rättssystem behöver ha stöd ifrån en majoritet för att kunna upprätthålla bilden av sig själv som rättvisans försvarare. Enligt Österberg kan lagar bara upprätthållas då de ses som godtagbara av den mesta delen av folket.264 Räfsten kan därför i sin upptakt ha setts som legitim av de flesta. Angermannus verkar dock ha varit alltför hård och barsk i utövandet av sin domsrätt. Jag har pekat på hur även folklighet i vissa fall önskade straffa magibrukare som de ansåg farliga. Jag har här också visat på hur de som brukade magin i syfte att utpressa och hota andra människor ofta fick hårda straff. Personer som störde ordningen eller använde magin i eget syfte kan ha haft en viss lokal auktoritet. Dessa lokala auktoriteter var något som Angermannus ville få
262 Håkansson, 2012, s. 62. 263 Ibid.
55
bort. Många av de anmälningar som kom in ankom oftast också ifrån grannar, vänner och släktingar.
Möjligen hade också en kvantitativ undersökningsmetod kunnats appliceras på undersökningen. Detta för att bättre kunna skapa en bild över de brott som är nämnda men inte i lika stor detalj och därutav uteslutna. Det bör också sägas att ett rättsprotokoll inte alltid räcker åt till att nå de tankar och föreställningar man som historiker vill komma åt. Detta för att rättsprotokoll ofta är så väldigt sakliga och koncisa. Det går inte riktigt alltid att komma åt de mänskliga elementen bakom. Jag fick därför försöka pressa ut så mycket som möjligt ur enstaka fall. Undersökningen hade också möjligen kunnats utvecklas till det bättre ifall jag tydligare inkluderat Oestreichs teser kring socialdisciplinering. Även Michel Foucaults teorier kring disciplinering hade möjligtvis varit fruktbara att applicera.
56
9. Referenslista
9.1 Tryckta källor
Bager, Einar & Ljungberg, Leif (red.), Malmø tingbøger 1577-83 og 1588-90, Ældre danske
rådstueprotokoller og bytingbøger, af selskabet for udgivelse af kilder til dansk historie,
Köpenhamn, 1968
Holmström, Otto, Ärkebiskop Abrahams räfst efter originaltrakterna, Uppsala, 1901
Kjöllerström, Sven (red), Den Svenska kyrkoordningen, jämte studier kring tillkomst, innehåll
och användning, Lund, 1971.
9.2 Litteratur
Ankarloo, Bengt, Trolldomsprocesserna i Sverige, Lund, 1996.
Berntson, Martin, Klostren och reformationen, upplösning av kloster och konvent i Sverige
1523-1596, Malmö, 2003.
Berglund, Louise, ”Källor och metod”, i Berglund, Louise & Ney, Agneta (red.), Historikerns
hantverk, om historieskrivning, teori och metod, Lund, 2015.
Brilkman, Kajsa, Undersåten som förstod, den svenska reformatoriska samtalsordningen och
den tidigmoderna integrationsprocessen, Skellefteå, 2013.
Dahlgren, F. A., Glossarium öfver föråldrade eller ovanliga ord och talesätt i svenska språket
från och med 1500-talets andra årtionde, Lund, 1914-1916.
Duerr, Hans Peter, Nakenhet och skam, myten om civilisationsprocessen, Stockholm, 1994. Duerr, Hans Peter, Intimitet, myten om civilisationsprocessen, Stockholm, 1996.
Elias, Norbert, Från Svärdet till plikten, samhällets förvandlingar, Stockholm, 1991. Hassan Jansson, Karin, ”Våld som aggression eller kommunikation? Hemfridsbrott 1550-
1650”, i Historisk tidskrift, 2006: 3.
Håkansson, Håkan, Vid tidens ände, om stormaktidens vidunderliga drömvärld och en profet
vid dess yttersta rand, Halmstad, 2014.
Jarrick, Arne & Söderberg, Johan, ”Svar till Dag Lindström”, i Historiskt tidskrift, 2004: 2. Kjellgren, Martin, Taming the prophets, astrology, orthodoxy, and the world of God in early
modern Sweden, Lund, 2011.
Kjöllerström, Sven, Guds och Sveriges lag under reformationstiden: en kyrkorättslig studie, Lund, 1957.
Lennersand, Marie, Rättvisans och allmogens beskyddare. Den absoluta staten,
kommissionerna och tjänstemännen, ca 1680-1730, Uppsala, 1999.
57
mot magi i reformationens tidevarv”, i Stenqvist, Catharina & Lindstedt Cronberg, Marie (red), Dygder och laster, förmoderna perspektiv på tillvaron, Lund, 2010.
Lindstedt Cronberg, Marie & Österberg, Eva, ”Våldets mening, att sätta in våldet i dess kulturella sammanhang”, i Lindstedt Cronberg, Marie & Österberg, Eva (red.), Våldets
mening, makt, minne, myt, Lund, 2004.
Lindström, Dag, ”Civiliseringsprocessen - en konstruktion?”, i Historisk tidskrift, 2004: 4. Lindström, Dag, ”Oärliga mästare och kivande makar: Ett och annat om rättskipning,
kriminalitet och normsystem i 1500-talets Norden”, i Historisk tidskrift, 1994: 4. NE, 2016, klockare, hämtad 2016-02-09, tillgänglig:
http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/klockare
Oja, Linda, Varken Gud eller natur, synen på magi i 1600-talets och 1700-talets Sverige, Stockholm, 1999.
Persson, Stefan, ”Gerhard Oestreich, den tidigmoderna staten och det svenska forskningsläget”, i Scandia, tidsskrift för historisk forskning, 2007, vol 73:1. Petersson, Erik & Sandén, Annika, Mot undergången: Ärkebiskop Angermannus i
apokalypsens tid, Stockholm, 2012.
Sandén, Annika, ”Abraham Angermannus och de helgade medlen”, i Stenqvist, Catharina & Lindstedt Cronberg, Marie (red), Dygder och laster, förmoderna perspektiv på tillvaron, Lund, 2010.
Sandén, Annika, Missdådare, brott och människoöden i Sverige omkring 1600, Bokförlaget Atlantis AB, 2014.
Söderberg, Johan, ”En fråga om civilisering. Brottmål och tvister i svenska häradsrätter 1540 1660”, i Historisk tidskrift, 1990: 2.
Waite, Gary K., Heresy, magic and witchcraft in early modern Europe, New York, 2003. Widén, Pär, ”Kvalitativ textanalys”, i Fejes, Andreas & Thornberg, Robert (red.), Handbok i
kvalitativ analys, Stockholm, 2015.
Österberg, Eva, ”Brott och rättspraxis i det förindustriella samhället. Tendenser och tolkningar i skandinavisk forskning”, i Historisk tidskrift, 1993: 2.
Österberg, Eva, Folk förr, historiska essäer, Stockholm, 1995.
Österberg, Eva,”The civilizing of Swedish peasant society in the seventeenth-century Sweden”, i Rystad, Göran & Tägil, Sven, Österberg, Eva (red), Mentalities and other
58
9.3 Bildkällor
Bilden som föreställer en ”ond” ksrtusianermunk är tagen ifrån Livres anciens de l'Université
de Lyons hemsida:
http://bibulyon.hypotheses.org/1000?lang=en_GB