Gruppdynamik i den sociala kontexten:

Socialisationsprocessen på en arbetsplats med tydliga strukturer upplevs gå otroligt fort till skillnad mot många andra arbetsplatser. Det är tillsammans med sina gruppmedlemmar rekryter känner tillhörighet och gemensamt arbetar mot tydliga mål.

Karl anser att det sociala spelet sker självmant, och nästan automatiskt. Mycket menar han är på grund av att de första veckorna av GMU tillbringades ute på fältet och i skogen. Stina beskriver det som en ”vi mot dom” känsla, eftersom befälen upplevdes stränga och trångsynta.

Vilket bidrog till att gruppen tydde sig till varandra och att sammanhållningen vart väldigt bra, väldigt snabbt. Utifrån Goffman (1956) handlar det Stina beskriver om hur gruppen mobiliserar sig till att bli en enhet i den sociala situation de befinner sig. För rekryterna blev gruppen ett

20 sätt att klara av situationer medlemmar och befäl emellan, och att gruppen tillsammans utvecklar ett sätt att orientera sig i den sociala kontexten som GMU innefattar.

Medan Anders ansåg till skillnad mot övriga deltagare att det sociala inte infann sig på en gång.

Då första veckan på GMU enbart handlade om överlevnad för honom själv. Det var först andra veckan som han upplevde att rekryterna i gruppen började socialisera sig med varandra. Det Anders berättar skiljer sig mot vad övriga deltagare delgett i sina berättelser utifrån socialisationsprocessen.

” När jag skulle ta befälet första veckan, det är jobbigt att styra upp fyrtio andra människor på samma nivå som en själv. De var samma kategori människor som ja själv med idrottsbakgrund, men det spelar ingen roll att man är social eller har varit lagkapten i fotboll. Det spelar ingen roll man har ju ändå ingen erfarenhet att leda fyrtio personer och få dem med sig” – Anders

Vilket frångår Goffmans (1956) tankar kring att individen har bakomliggande avsikter inför mötet med andra människor i just den här kontexten. Jag tolkar det som att ett bra första intryck på andra rekryter, inte verkar vara det som deltagarna refererar till i början av värnplikten. Som individ att gå in i en ny kontext, utan erfarenhet eller utbildning, tolkas i enlighet med det Goffman (1956) menar genom att låta varandra ta plats, vilket skapar ett förtroende i gruppen.

Han menar vidare att det ökar gruppens sammanhållning. Viljan att utifrån det Goffman (1956) beskriver kunna kontrollera situationen, anser jag kan tillämpas i den här typen av socialisationsprocess, då människan alltid strävar efter att ha en viss kontroll. Men att det utifrån kontexten GMU innefattar, är svårt att under de första veckorna ha kontroll över situationen, och att gruppen därav blir viktig. Att befälen genom styrning och auktoritet kontrollerar rekryterna. Utifrån det Anders beskriver och vad Goffman (1956) hävdar krävs auktoritet för att få så många individer att arbeta tillsammans, speciellt utifrån rollen som gruppchef.

Rekryter har ingen uttalad hjälp av handledare i den sociala processen, Karl beskriver att GMU självklart övervakas av befäl och att själva teambildingen är invävt i utbildningen. Karl menar vidare att det är upp till individen själv att hitta sin plats i gruppen, och att det är svårt som individ att försöka kontrollera en situation man aldrig har varit i. Därför blir gruppen så pass viktig eftersom alla rekryter befinner sig i samma situation. Antaganden görs utifrån hur deltagarna berättar om socialisationsprocessen och att den är invävd i kontexten, samt hur

21 deltagarna själva upplevde första veckorna under GMU. Erik beskriver hur han upplevde sina första dagar på GMU utifrån hur fort han kände någon form av grupptillhörighet.

”Man bodde ju på logement, vi var fyra grupper och man bodde med hela sin grupp i samma logement och det var åtta sängar i varje. Det gick ju väldigt snabbt, dels i grupperna, och dels mellan grupperna, man var med varandra dygnet runt. Man gjorde ju allting tillsammans och fick förlita sig väldigt mycket på varandra och det var ganska basala saker som gjorde att man vart sammansvetsade […] Det var många faktorer men ja på en vecka vart man nog så tajt som man kanske blir på ett halvår om man skulle träffas på en vanlig arbetsplats” – Erik

Det Erik beskriver kan liknas med det Goffman (1956) hävdar utifrån att vi alltid spelar en roll och tillsammans med andra utför akter, vilket blir till ett socialt spel. Tillsammans med rollen och den miljö vi människor befinner oss, förstärker individerna sitt utövande och mobiliserar sig i samma riktning. Anders och Karl stämmer in på att det går otroligt fort att komma in i en grupp under värnplikten. För Stina tog det längre tid att mobilisera sig, då hon var över fyrtio när hon gjorde värnplikten. Antaganden görs om att de flesta som gör värnplikten är relativt unga människor som precis gått ut gymnasiet och kanske inte har någon tillhörighet. Vilket kan tolkas utifrån att längtan efter att tillhöra en grupp att identifiera sig med kan vara stor, medan Stina förmodligen redan kände tillhörighet någon annanstans.

”Jag skulle säga att några av oss är väldigt olika varandra, det är inga jag skulle umgås med privat, men som grupp fungerar vi väldigt bra ihop. Vi tar hand om varandra i gruppen så jag känner väldigt stark tillhörighet med min grupp det gör jag […] Det är att kunna lösa uppgifter ihop på ett bra sätt, det är att kunna lösa uppgifter ihop även om man inte är överens, och även om man inte är bästa vänner så måste man ändå lösa uppgifterna på bästa sätt” – Stina

Gruppen eller teamet är återkommande inom Försvarsmakten och det framgår tydligt att det är utifrån gruppen socialisationen sker, tillsammans med sina arbetskollegor. Vilket styrks i det Goffman (1956) beskriver utifrån grupp och team, där yrkesutövande individer inom samma grupp tillsammans intar olika roller för att gemensamt klara av att stå enade utåt. Tolkningar görs om att gruppen i det här fallet inte behöver ha en social struktur sinsemellan för att agera och nå det uppsatta målet. Här räcker det med att känna stark tillhörighet och att alla strävar mot samma mål för att utföra det arbete som ligger framför. Antaganden kan även göras om att

22 deltagarna inte skiljer mellan grupp och team på det sätt som Goffman (1956) gör, och att begreppen för deltagarna har samma innebörd. Karl menar på att teamkänslan infinner sig tillsammans med den närmsta gruppen, och att det för Karl handlar om respekt för varandra och att trivas tillsammans med sina kollegor. Tim utgår från ett annat perspektiv och att de arbetar utifrån olika arbetslag, han menar att det med tiden växer fram en lagkänsla. Både Erik och Tim påpekar oberoende av varandra att det alltid är ”laget före jaget”, vilket tyder på att gruppen alltid går före individen.

”Det här med symbolik har vi ju i Försvarsmakten, vi använder våra märken. Teamkänslan är väl att jag känner att vi gemensamt jobbar för ett mål, att det ska bli så bra som möjligt. Eller för vår avdelning då vi jobbar för varandra, att det ska bli på rätt sätt […] Vi har våra märken och våra symboler och jobbar för en gemensam sak” – Tim

Symbolik används av Försvarsmakten, märken och symboler anger grad i hierarkin och vilken enhet individen tillhör. Tim pekar på att de använder sina märken för att visa sin grupptillhörighet, och att det är utifrån sina märken de arbetar. Karl menar att det är en stolthet att bära uniform, vilket anses tyda på att för deltagarna är speciellt att tillhöra ett yrke som bär uniform, samt att Erik menar på att det är liknande för alla yrken som bär uniform, vidare hävdar han att arbetet i uniform är en större del av livet och troligtvis mer än i vanliga arbeten.

Tolkningar utifrån deltagarnas berättelser görs utifrån det Goffman (1956) anser är en institution. Enligt Goffman (1956) är en institution en arbetsplats som är avgränsad från det vanliga arbetarsamhället, där de anställda äter, sover och tillsammans utför uppgifter utifrån tydliga instruktioner, samt att de bär samma klädsel.