Hallen ses i största allmänhet ofta som en ointressant plats. Den kan sägas fungera mestadels som en passage för att nå dit man egentligen vill, men hallen på de två avdelningarna vi obser- verat är mer än så. Detta rum kan snarare ses som fritidshemmets centrum. Inte bara för att klassrum och andra rum emanerar från denna så att den bildar en mittpunkt. Här möter man andra som rör sig på avdelningen. Här finns skåp med lärandematerial och spel. Här uppehåller sig barn som spelar schack, andra spel, ritar, sitter och läser och hänger i soffan. Här befinner sig fritidspersonalen ofta. Barnen söker sig till hallen när de behöver en vuxen. Om man har för uppsåt att göra något otillåtet gör man bäst i att undvika detta rum. Ur denna synvinkel är fri- tidspersonalen tvungen att gå omkring bland de olika rummen för att upprätthålla ordningen. Hallen kan vidare ses som fritidshemmets centrum eftersom en viktig övergång mellan fritids och hem ofta sker här, det vill säga hämtning av barnen. I hallen blir fritidsbarn familjebarn genom att resa från en institution till en annan.
Ytterligare ett exempel på att hallen kan ses som ett nav på fritids är de meddelanden som kommuniceras på detta utrymmes väggar och dörrar. Mycket av det som kan läsas speglar in- stitutionens ordning. Här återfinns även barnens alster som visar upp verksamhetens innehåll. Hallen fungerar då som fritidshemmets ansikte utåt och legitimerar verksamheten som bedrivs för föräldrarna. Genom väggdraperingarna men även då föräldrar kommer och hämtar skapas en vardaglig länk, en informell kontakt mellan fritids och hemmen. I anslutning till hämtning verkar det vara en viktig uppgift för personalen att möta föräldrar tidigt, kallprata eller ta upp något speciellt som rör verksamheten generellt eller det individuella barnet. Fritidspedagogerna blir fritidshemmets men även skolans vardagsansikte utåt. Det framstår som att en stor del av fritidspedagogernas identitet förknippas med lämning och hämtning. Till dessa övergångar hör listorna över de barn som går på fritids. Vi ser listorna som en nyckelsymbol för personalens yrkesidentitet. Listorna finns nära till hands för att fyllas i och för att hålla ordning på vem som är där. En annan nyckelsymbol är nyckelknippan som används för att stänga ute barnen från bl. a. fritidspedagogernas rum. En av fritidspedagogerna hade ofta knippan i handen skramlandes. Kontroll och övervakning är starkt förknippat med institutionens logik (jfr Goffmans ”Totala institutioner”, 1973).
Eftersom fritids och skola befinner sig i samma lokaler blandas hallens informationslappar från de båda. Det handlar om alltifrån skolschema över regler på fritids till skolans ledord, ”Hänsyn, ansvar, respekt”. Utifrån antagandet att fritidshemmet är till för barnen frågar vi oss varför en hel del av det som är uppsatt i hallen finns där och till vem informationen riktar sig till. Ett exempel är informationen om vad rasten innebär. Runt en stiliserad bild av ett barn
ringlar sig en text med fackmässiga begrepp som ”utvidgat läranderum”, ”värdegrundsarbete”, ”samverkan”, ”måluppfyllelse”. De meddelanden som berättar om regler och uppträdande kan vara ganska långa, tråkiga och otydliga. Dessutom kan inte alla barn på fritids läsa eller läsa det språkbruk texten kräver. Hallen pryds även med aforismer och något som kallas för ”Styrke- tavlan”. Den sistnämnda har ett rött hjärta i mitten. Runt hjärtat svävar begrepp som attraktion, harmoni, styrka, kärlek, lugn och livskvalitet. Inte nog med att styrketavlan kan vara svåra att förstå för barn, kopplingen till läroplanen är vag. Dessa kan ses som uttryck för att det skapas egna institutionella ordningar innefattande normer, värderingar, regler som går utanför styrdo- kumentens (jfr institutionens egna ideal och normer överskuggar läroplanens värdegrund, Bart- holdsson, 2007; immanent pedagogik, Ödman & Hajen, 2004:418; ”den dolda läroplanen”, Philip Jacksons 1968/1990). Hallens meddelande speglar bilden av det ideala institutional- iserade normaliserade barnet.
Hallen ses inte bara som ett centrum utan utgör och skapar också olika sorters gränser. Hal- len utgör en rumslig gräns till andra rum genom att man måste ta vägen om detta utrymme för att komma till avdelningens övriga lokaler. Vidare skapar hallen gränsen mellan avdelningen och resten av skola/fritids, men också till hemmet och skolan samt samhället i övrigt.
En annan form av gräns, en osynlig gräns, är den som kan uppstå mellan hall och de angrän- sande rummen då föräldrar söker efter sitt barn vid hämtning. Föräldrarna tvekar att ta klivet från hallen över tröskeln till de andra rummen och tittar istället bara in. De angränsande rummen framstår som de mer privata delarna av institutionen. Hallen blir den ”tillåtna” tillfälliga zonen som är delvis offentlig för berättigade ”hämtare”. Det finns heller inget på avdelningen som bjuder in föräldern att stanna en stund – det finns exempelvis inga klädhängare för vuxna. In- stitutionerna skola och fritids är till för barn, lärare och fritidspersonal. Föräldrar är välkomna en stund vid vissa avsedda tidpunkter och tillfällen.
Ytterligare en gräns skapas i hallen. Mitt bland det dominerande gemensamma/kollektiva på avdelningen finns en liten plats i hallen för det privata/individuella. Vi syftar på det tilldelade klädbåset där barnens privata tillhörigheter ska förvaras. Det ska vara ordning och reda på in- stitutionen där inte gemensamt och privat blandas. På så sätt skapas en gräns mellan det privata och det gemensamma. Bland tillhörigheterna ser vi väskor, jackor, mössor, vantar, skor, stövlar, galonbyxor, alltihop i brokiga färger och ofta oordnat.
Från hallen kan man se ut i trapphuset. Här uppstår särskilda former av institutionell verk- samhet. Låt oss titta närmare på dessa.