Handlingsutrymme

Samtliga deltagare använder sig av BBIC i utredningsprocessen men ger olika beskrivningar av hur de ser på hur användandet av BBIC i sitt arbete. Alma är den som pratar mest positivt om den: “Vi förlitar oss helt och hållet på BBIC bedömningsmanual och den är väldigt bra”.

När Vera först började arbeta med BBIC tänkte hon: “BBIC, Gud vad bra!” men fortsätter förklara att allteftersom märkte hon hur fyrkantigt det var. Dessutom är det en ram som inte går att applicera fullt ut i alla utredningar. I LVU-ärenden så vill domstolen exempelvis se en utredning som utgår från paragraferna i LVU, inte BBIC. Vidare förklarar hon att det finns en risk att fastna i BBIC:s olika rubriker. Maja säger samtidigt att erfarenhet inte är allt men förklarar att det inte är lätt att gå som nyutexaminerad och sätta sig med 14 dagars

introduktion och utreda komplexa ärenden. Selma anser att BBIC är bra för att det ramar in viktiga delar att fokusera på. Maja menar att det är ett bra verktyg eftersom den tar upp risk- och skyddsfaktorer utan förklarar:

… det här vet vi, vi sitter inte här och gissar, utan vi vet att det här är en riskfaktor för barn, och att det är en riskfaktor betyder att barn riskerar att fara illa nu eller senare. … om den här riskfaktorn finns med i deras liv.

29

Selma anser att BBIC är ett bra sätt för henne att hålla en struktur för att veta vad som gjorts i utredningen. Det ramar in viktiga saker att få svar på, men förklarar vidare att verktyget anpassas till informationen i anmälan. Alla frågor ska inte ställas till alla familjer. Enligt Alice så kan det finnas vissa som har svårt att begränsa sina utredningar och menar att endast det som är relevant ska utredas, att en socialsekreterare inte får överutreda. Hon menar att det krävs att hitta en form av gränsdragning i sig själv; att alla har sitt sätt att hitta kärnan i det som ska utredas. Alma menar dock att arbetet inte kan utföras endast utifrån BBIC:

Det är alltid vi, individer, utredare som utför jobbet. det är vi som skapar relationer, och det är vi som tänker men det är ett väldigt bra rättesnöre att ha, för att det ska bli någonting bra för våra barn och ungdomar.

Alma förtydligar att det inte går att bara sitta och stirra i manualerna utan det gäller att även vara människa och tänka och fundera större. Maja förklarar det som en bedömningssport, att det handlar om fingertoppskänsla. Det handlar om relationer. Alma beskriver dock att det kan vara svårt och att det finns risk för att en enskild socialsekreterare kan basera sina utredningar på eget tycke och tänk. Samtidigt förklarar hon att det sällan är hon själv som står som beslutsfattare. Hon är den som tar in och sorterar informationen, men i slutändan så granskas utredningarna av teamledare och enhetschef. När det gäller ingripande blir de även förvaltningsrätt eller utskott beroende på delegationsordning. Hon reflekterar kring utredningsprocessen och ställer sig frågan om hur det går att tillförsäkra sig att den blir rättssäker och av god kvalitet. Alma nämner fallet “Lilla hjärtat” och funderar på:

Hade vi kunnat göra så fel, hade jag kunnat göra så fel, en jättekonstig bedömning …. Min enhetschef vet ju inte vad jag gör alltid. [Chefen] litar ju på mig, när jag säger att det är illa och att det är illa på det här sättet säger [chefen] ju ”absolut”, så skriver [chefen] på.

Alma finner det intressant hur det har kunnat bli så fel i fallet med “Lilla hjärtat” eftersom de faktiskt inte har olika rutiner eller manualer. Hon skulle gärna vilja veta hur de gjorde. Hon konstaterar att alla utgår från samma lagar och att alla arbetar i ett system uppbyggt utifrån BBIC:s processer.

Maja förklarar att BBIC som bedömningsverktyg bara blir ett papper utan fingertoppskänsla.

Det går inte att utreda utan fingertoppskänsla eller magkänsla, men det går heller inte att utreda utan mallar, papper eller bokstäver. Socialt arbete är en bedömningssport som handlar om kombinationen av de båda.

6.2.4 Analys

Forskning visar att information kommer uppfattas och förstås på olika sätt (Horwath, 2007).

Detta kan uttydas även i resultatet av denna studie då det finns likheter i hur bedömningar görs men den visar även att socialsekreterarna har fokus på olika saker. Det kan ses utifrån ett socialkonstruktivistiskt perspektiv som menar att vi alla kommer ha våra individuella uppfattningar om den sociala verkligheten utifrån våra personliga erfarenheter (Mattsson,

30

2015). I och med att socialsekreterarna fokuserar på olika aspekter i orosanmälan ger det utredningen en subjektiv inledning. Det betyder att utredningen skulle kunna resultera i olika bedömningar av individers behov. Därmed finns en risk för att en klients problematik omdefinieras av socialsekreterare utifrån dennes egna subjektiva tolkning av situationen, istället för att förstå problematiken utifrån klientens livsvärld (Björkhagen Turesson, 2019).

Att socialsekreteraren i sin maktposition ger sig själv företräde i att definiera problematiken (Foucault, 1980).

En subjektiv förståelse av information kan leda till att gränser för vad som anses vara

“tillräckligt bra” blir diffusa och svårdefinierade (Sudland & Basberg Neumann, 2021).

Föräldraskap är inte svart eller vitt, i resultatet av denna studie framkommer att

bedömningar sker i en gråskala och att varje utredning sker i en unik kontext. Därmed är det en utmanande uppgift för socialsekreterare att bedöma ett “tillräckligt bra” föräldraskap (Choate & Engström, 2014). Mycket handlar om bemötande och relationer (Bastian m.fl., 2022). Resultatet visar att socialsekreterare möter inte bara människor som är medgörliga.

Folk ljuger och även barn har en benägenhet att ljuga för att skydda sina föräldrar, eftersom barn inte besitter samma kunskap som sina föräldrar. De kan påverkas att tolka aspekter av ett föräldraskap som en sanning trots att det avviker från den allmänna sanningen (Foucault, 1980). Socialkonstruktivistiska teoretiker menar att vi påverkas av varandra genom

interaktion, genom våra ord och våra handlingar (Lindqvist, 2013). Inom familjen blir det för dem en sanning om att det är så det ska vara eftersom de inte vet något annat, vilket även framkommer i resultatet av denna studie. Då poängteras vikten av att prata med både barn och föräldrar och informera dem om hur det förväntas vara utifrån den allmänna

konstruktionen.

En annan aspekt av att bedömningar sker mot en diffus linje innebär att fokus ofta riktas mot avvikelser, att det blir mer fokus på att hitta risker (Sudland & Basberg Neumann, 2021).

Samtidigt är arbetet organiserat så, det inkommer en orosanmälan som följaktligen leder till att söka efter anledningar till den oron (Ponnert, 2018). Även i denna studie spekulerade deltagarna mycket kring vilka risker det kunde finnas för barnet, samtliga hade utifrån det som beskrivs i vinjetten en oro men ingen ansåg att det fanns underlag för akuta åtgärder.

Detta kan ställas i kontrast till den konstruktivistisk tanken om hur samhället har konstruerat kunskaper om vad som leder till skador för barns utveckling och välmående (Teater, 2020). Utifrån Foucaults (1980) tankar kring kunskap har mänskliga interaktioner konstruerat de kunskaper vi har om vikten av att göra barnet delaktigt i utredningar och arbeta barncentrerat. Det är ett relativt nytt arbetssätt att lyfta fram barnet i utredningar då de, liksom vuxna, har egna konstruktioner av föräldraskap (Näsman m.fl., 2015). Det handlar om att skapa relationer för att få en förståelse utifrån barnperspektivet, vilket skulle göra att beslut blir mer välgrundade (Bastian m.fl., 2022). Vikten av detta framkommer även i resultatet av denna studie, men resultatet visar samtidigt att det finns skillnader i hur barn görs delaktiga.

Relationer och delaktighet har visat sig vara av betydelse utifrån tidigare forskning (Korpinen

& Pösö, 2021). Även i resultatet av denna studie nämndes relationsskapande som en viktig del för att kunna samla information om orosanmälan. Andra former av kontakter framfördes

31

som viktiga för att skapa sig en helhetsbild av situationen. Detta kan ses utifrån ett socialkonstruktivistiskt perspektiv. Både föräldrar och barn är klienter vid bedömning av föräldraförmåga, där båda kommunicerar sina individuella verkligheter. Tillsammans med socialsekreterarens tolkade förståelse av dem skulle det kunna skapa en gemensam förståelse för problematiken (Mattsson, 2015). Till sin hjälp för att nå denna gemensamma förståelse använder samtliga deltagare i den här studien sig av bedömningsverktyget BBIC för att se på risk- och skyddsfaktorer. Resultatet visar att de anser att BBIC är bra som kompletterande verktyg, men att arbetet inte enbart kan baseras på det. Det krävs även en fingertoppskänsla, något som i studien benämns som hantverket i det sociala arbetet. De menar att manualerna är ett bra hjälpmedel, men i slutändan så är det människan som gör arbetet. Att det krävs både hjärna och hjärta i bedömningarna (Horwath, 2007). Det förstärks med resultatet från den här studien, att det komplexa i kombinationen är att hitta balansen mellan mallar och känsla, mellan tycka och tänka samt mellan det professionella och privata. Även annan forskning visar att individuell kunskap anses vara ett komplement i yrkesrollen, att det kan tillföra aspekter i omdömet (Taylor, 2008; Bastian m.fl., 2022).

En annan aspekt i komplexiteten mellan manualbundet arbete och eget tyckande och tänkande handlar om rättssäkerheten. I resultatet framkommer det tendenser till att utredningar kan komma att baseras på personliga åsikter, vilket även studiens tidigare forskning belyser (Woodcock, 2003). Utredningsarbete inom barn och familj har sin grund i Sveriges konstruerade lagar som innebär att varje kommun ansvarar för dess invånare. Det gör att socialt arbete kan organiseras olika från kommun till kommun samt att hjälp och insatser kan komma att variera. Det är dessutom varje organisations individuella ansvar att strukturera processer och arbetssätt för sin verksamhet (Ponnert & Rasmusson, 2018). Även dessa kan komma att variera eftersom de leds av chefer i unika sammansättningar av

arbetsgrupper, vilket innebär att arbetssätt kan komma att variera (Thylefors & Lennéer-Axelsson, 2018). Dessutom har varje enskild socialsekreterare sin individuella kunskap och erfarenhet i sin yrkesroll (Ponnert & Rasmusson, 2018) som leder till att hantverket i det sociala arbetet praktiseras i en komplex gråskala av tolkningar. Utifrån det

socialkonstruktivistiska perspektivet kan det förstås genom att konstruktioner skapas på olika nivåer, både allmänna, gemensamma och individuella (Payne, 2015). Det visar att socialt arbete omfattas av ett dynamiskt samspel som är svårt att anpassa till ramar och som därmed kan ha en inverkan på medborgarnas rättssäkerhet. Speciellt när utredningar om ingripande insatser beslutas av politiker i utskott som ofta saknar egen kunskap inom

området och baserar besluten på socialsekreterares individuella tolkningar. Forskning menar att det är tvivelaktigt att fatta beslut på underlag baserade på subjektiva bedömningar, att det kan ha en inverkan på rättssäkerheten (Eve m.fl., 2014).

32